Ett karaktäristiskt exempel på Sundvallsons polemiska skrivkonst kom väl till uttryck den gången konkurrenten på tidningen Upsala-Posten hade sökt den lediga tjänsten som akademiboktryckare och Sundvallson i sin
tidning beskrev honom som"en närig, sjelvisk och bakslug skrådverg af de småsinnade slag, hvars ökända namn vi här icke vilja eller behöfva upprepa".
Att Edquist i sitt svar på dessa invektiv använde en
något värdigare ton behöver knappast tilläggas. Av dessa två var det oftast Edquist som stod för "elakheterna med finess" medan Sundvallson stod för de mera infama angreppen.
I debatten om järnvägen skulle
byggas via Uppsala eller Örsundsbro deltog Sundvallson med liv och lust. Här förordade han en dragning via Uppsala. J O Sundvallson tyckte annars merendels annorlunda. Och det gjorde han om det mesta. Han ville i nästan alla sammanhang
ha så få förändringar som möjligt i samhället. Men någon gång kunde han också uppträda som en siare inför framtiden. Att han var för att järnvägen skulle bygga via Uppsala kan möjligen
motiveras av att han avskydde von Kræmer, som han så ofta han kunde tog heder och ära av i sin tidning. När järnvägsbeslutet väl var taget och att sträckningen via Uppsala var att föredra föreslog han på
sitt infama sätt att Örsundsbro borde byta namn till ”Kræmersvik”.
Under Sundvallsons ledning framstod Tidningen Upsala allt mer som ett organ för stadens borgerskap, Två universitetsmän, filosofen
Sigurd Ribbing och astronomen Gustaf Svanberg, tog därför initiativ till den konkurrerande tidningen Upsala-Posten som stod universitetet nära. Under hela 1860-talet pågick häftiga meningsutbyten mellan de båda lokaltidningarna,
inte minst mellan de respektive redaktörerna, Sundvallson och Upsala-Postens Esaias Edquist.
1874 förvärvade redaktören Karl Möllersvärd tidningen Uppsala. Han utvecklade den till att bli den största och mest
tongivande tidningen i länet. Enligt Lennart Hirschfeldt[1] var Möllersvärd mera boktryckare än journalist och han "satte till sitt rättesnöre som tidningsman att göra några uttalanden
som kunde störa prenume-ranters ro".
Karl Möllersvärd avled 1901 och då övertogs tidningen av sonen Gottfrid. Denne avled 1904 och då övertog brodern John ledningen för familjeföretaget, en post som
han innehade till 1929. Tidningen förblev således i den Möllersvärdska familjens kontroll under flera decennier. Redaktör för tidningen i början av 1900-talet var skalden Erik Natanael Söderberg. Bland tidningens senare
profiler kan nämnas Hans von Feilitzen, som fungerade som ekonomichef och vd från 1944 till 1954.
Tidningen lades ned vid årsskiftet 1956/57 och hade då i många år varit lokalt organ för det konservativa högerpartiet
med Erik Ljungberg som chefredaktör. I och med nedläggningen försvann den sista av de tre konkurrerande tidningar som utgavs i Uppsala 1890, då Upsala Nya Tidning startades. Tidningen Upsala var under sin sista tid en middagstidning och
förespråkade en konservativ politik. Tidningen utkom i ytterligare två år som veckotidning.
[1] Lennart Hirschfeldt, chefredaktör för
Upsala Nya Tidning åren 1960-1982 och tidningsstyrelsens ordförande 1983-1995