Tidningen Upsala

Tidningen Upsala (på slutet gemenligen kallad ”Nollan”) grundades 1845 av bokförläggaren Pehr (Petter) Hanselli men övertogs 1851 av Johan Olov Sundvallson, stridbar politiker och tidningsman i dåtidens Uppsala. En av anledningarna bakom redaktörsbytet var att Hansellis anseende blivit stukat i samband med det ryktbara s.k. Gasslanderska förtalsmålet 1849.

Tidningen var under 1800-talets senare hälft Uppsalas största tidning.

Tidningen vände sig i första rummet till borgerskapet i staden vilket väckte visst missnöje bland stadens akademiska kretsar.  Men tidningen hade också en viss spridning på den uppländska landsbygden. Under Sundvallsons ledning ägnade sig tidningen i stor utsträckning åt ett lika ihärdigt som konsekvent hudflängande av de mäktiga i staden. Sålunda kom tidningen att användas till oavbrutna angrepp på stadens byråkratiska och storborgerliga överhet.

Dåvarande landshövdingen Robert von Kræmer liksom stadens borgmästare och rådmän utsattes i tidningen inte sällan för grova personliga – ibland äreröriga – angrepp där de utmålades som snikna despoter. Genom att på detta sätt angripa de mera "lyckligt lottade i samhället" vann Sundvallson och hans tidning inte enbart läsekretsens uppmärksamhet utan också en utbredd popularitet hos de breda folklagren.

Sundvallson beskrevs av sin omvärld som "en med mycken begåvning utrustad person med ett koleriskt temperament och något lättretligt lynne”. Enligt skomakaremästaren S A Hägg "klandrade han allt som icke skedde efter hans sinne". Anläggandet av ett gasverk i Uppsala och därmed möjligheten att ge staden gatubelysning var en sådan fråga där Sundvallson på 1860-talet satte sig på tvären. "Varför lägga ner pengar på att skaffa staden gatubelysning, när det kunde tänkas, att elektriciteten i framtiden skulle kunna komma att ge bättre belysning", skrev Sundvallson 1860 i sin tidning. Onekligen en vision som hette duga med tanke på att det skrevs nära två decennier innan Thomas Alva Edison lyckades få sin första glödlampa att lysa. Frågan är om det i tiden efter Sundvallson har funnits en så visionär tidningsman i Uppsala?

När den kontroversielle J O Sundvallson i juli 1859 valdes till riksdagsman för borgarståndet var det många som överklagade valet. En av dessa var "lagmanskan Boström". Alla överklaganden utom hennes underkändes. Som sin tids feminist påpekade hon i sitt överklagande att hon upptagits i vallängden, oaktat att hon som kvinna "omöjligen kan åtaga sig att välja eller bliva riksdagsman, vilket strede emot allt sunt förnuft och ingenstädes i hela världen praktiserades".

Vare sig nu länsstyrelsen fann detta i dag något kuriösa argument slående eller ej så räckte det till att valet upphävdes och måste göras om. Utslaget i det nya valet blev detsamma. Sundvallson valdes, nu med betydande röstövervikt.

Ett karaktäristiskt exempel på Sundvallsons polemiska skrivkonst kom väl till uttryck den gången konkurrenten på tidningen Upsala-Posten hade sökt den lediga tjänsten som akademiboktryckare och Sundvallson i sin tidning beskrev honom som"en närig, sjelvisk och bakslug skrådverg af de småsinnade slag, hvars ökända namn vi här icke vilja eller behöfva upprepa".

Att Edquist i sitt svar på dessa invektiv använde en något värdigare ton behöver knappast tilläggas. Av dessa två var det oftast Edquist som stod för "elakheterna med finess" medan Sundvallson stod för de mera infama angreppen.

I debatten om järnvägen skulle byggas via Uppsala eller Örsundsbro deltog Sundvallson med liv och lust. Här förordade han en dragning via Uppsala. J O Sundvallson tyckte annars merendels annorlunda. Och det gjorde han om det mesta. Han ville i nästan alla sammanhang ha så få förändringar som möjligt i samhället. Men någon gång kunde han också uppträda som en siare inför framtiden. Att han var för att järnvägen skulle bygga via Uppsala kan möjligen motiveras av att han avskydde von Kræmer, som han så ofta han kunde tog heder och ära av i sin tidning. När järnvägsbeslutet väl var taget och att sträckningen via Uppsala var att föredra föreslog han på sitt infama sätt att Örsundsbro borde byta namn till ”Kræmersvik”.

Under Sundvallsons ledning framstod Tidningen Upsala allt mer som ett organ för stadens borgerskap, Två universitetsmän, filosofen Sigurd Ribbing och astronomen Gustaf Svanberg, tog därför initiativ till den konkurrerande tidningen Upsala-Posten som stod universitetet nära. Under hela 1860-talet pågick häftiga meningsutbyten mellan de båda lokaltidningarna, inte minst mellan de respektive redaktörerna, Sundvallson och Upsala-Postens Esaias Edquist.

1874 förvärvade redaktören Karl Möllersvärd tidningen Uppsala. Han utvecklade den till att bli den största och mest tongivande tidningen i länet. Enligt Lennart Hirschfeldt[1] var Möllersvärd mera boktryckare än journalist och han "satte till sitt rättesnöre som tidningsman att göra några uttalanden som kunde störa prenume-ranters ro".

Karl Möllersvärd avled 1901 och då övertogs tidningen av sonen Gottfrid. Denne avled 1904 och då övertog brodern John ledningen för familjeföretaget, en post som han innehade till 1929. Tidningen förblev således i den Möllersvärdska familjens kontroll under flera decennier. Redaktör för tidningen i början av 1900-talet var skalden Erik Natanael Söderberg. Bland tidningens senare profiler kan nämnas Hans von Feilitzen, som fungerade som ekonomichef och vd från 1944 till 1954.

Tidningen lades ned vid årsskiftet 1956/57 och hade då i många år varit lokalt organ för det konservativa högerpartiet med Erik Ljungberg som chefredaktör. I och med nedläggningen försvann den sista av de tre konkurrerande tidningar som utgavs i Uppsala 1890, då Upsala Nya Tidning startades. Tidningen Upsala var under sin sista tid en middagstidning och förespråkade en konservativ politik. Tidningen utkom i ytterligare två år som veckotidning.