Bagarmästare Carl Åberg

Övre Slottsgatan 12

Uppsalas genom tiderna mest omtalade bageri var Åbergs. Det grundades 1817 av dalkarlen Tale Hans Nilsson. Han kom gående till Uppsala 1802 från Åberga by i Orsa socken i Dalarna. Namnet Åberg, efter Åberga by, antogs senare. 

I Uppsala lärde sig Hans Nilsson bagaryrket och 1817 blev han bagarmästare och borgare i Uppsala. Här köpte han gårdarna nr 11 och 12 i kv. Kornhuset (mellan Gropgränd och Åsgränd dvs, i samma trakt där handlingen i Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös långt senare utspelades) på Övre Slottsgatan 12 dit han också förlade sitt bageri. 

Tale Hans Nilsson-Åberg avled 1834, då 49 år gammal. Hustrun, Brita Johanna Norström, bördig från Almunge, drev bagerirörelsen vidare i 13 år. Om henne kan man läsa i en bok från 1847 där en viss Johannes Sundblad berättar sina ”minnen från studentlivet i Uppsala”.[1] Där skriver Sundblad:

”Så såg man ej sällan de unge ämnessvennerne helt obesvärat vandra Slottsgatan framåt, utstyrda i nattrock, tofflor och rökmössa. Vanligen gällde den lilla trippen en bekant, men stundom också en liten handel i närmaste bod, framförallt hos bagaränkan Åberg, där man köpte ett par limpor eller något annat till ”silskvätten”[2], som utgjorde den frugala frukosten och kvällsvarden”.

Bagarmästare Carl Åberg

År 1847 övertog Carl Åberg (1826-1913), yngste son till Tale Hans Nilsson och hans hustru, bagerirörelsen. Han var då 21 år gammal. Carl Åberg är ett namn som ofta förekommer i samband med Uppsalas industrialisering. Han byggde upp sitt bageri till en för sin tid stor industri i staden och han var synnerligen aktiv i tillkomsten av AB Uppsala Ångkvarn, AB Uppsala Valskvarn, Fabriks AB Osmunds m.fl. industriföretag. Han drev också en omfattande gross- och spannmålshandel, han var ledamot av den första stadsfullmäktigeförsamlingen 1863, han var ledamot av drätselkammaren m.m. 

Carl Åbergs bagerirörelse gick bra och han lät bygga ett trevånings stenhus på Öfvre Slottsgatan 12 för sin rörelse. ”Carl Åbergs namn å bagarbodarnas skyltar mötte ögat hvart man framgick i staden”, berättar skomakarmästare S A Hägg[1] i sina efterlämnade historiska anteckningar över borgerskapet i Uppsala.

Bagerimiljö i skulptur av Hans Lustig. På bilden syns tråggesällen och bakom ryggen på denne "sumphålspysen"

När den Åbergska bagerirörelsen stod i sitt högsta flor bestod personalen förutom familjen av två bodmamseller, hushållerska, kokerska och köksa, husa och barnjungfru, verkmästare, ugnsgesäll, tråggesäll och den s.k. tredjen, som vägde upp degbitarna. Där fanns dessutom sättaren, som rakade ut ugnsglöden och hjälpte tråggesällen med brödplankorna, där det utbakade brödet låg och jäste. Där var plåtsmörjarenoch ”sumphålspysen”, en ung man som stod i det s.k. sumphålet (en golvfördjupning framför ugnen) och plockade på jäsbröd till gräddning. Gräddningen sköttes av ugnsgesällen, som var den näst verkmästaren mest betrodda personen i detta stora sällskap.[1]

Carl Åberg, som blev en synnerligen förmögen uppsalabo, hade även sin bostad med stor trädgård och lusthus m.m. på adressen Öfvre Slottsgatan 12. Här förde han ett rikt socialt liv tillsammans med det absolut översta sociala skiktet i dåtidens Uppsala. 

Den lönsamma grosshandelsrörelsen drev Carl Åberg nere vid hamnen i lokaler mitt framför den plats där slupen Fredrika förtöjdes. Slupen köpte han för att frakta varor men framförallt för att hämta hem rysk råg till Uppsala under missväxtåren på 1860-talet. Samtidigt bidrog han då till att ”importera” en andra våg av ogräset ”ryssgubben”, som i dag är Uppsalas vid midsommartid vanligaste ”blomma”. Den första vågen av detta upp till 120 cm höga ogräs kom redan på 1760-talet. 

Till förvaring av uppköpt spannmål hade han flera magasin i staden. Det ”förnämligaste” magasinet hade han i själva Uppsala Slott i de utrymmen, som i dag fungerar som inträdeshallar och uppgång till Rikssalen.

Med tiden lämnade Carl Åberg successivt bagerirörelsen, som år 1888 flyttades till nya och större lokaler på Svartbäcksgatan 38-40 (i hörnet med Fabriksgatan) på mark som tidigare kallades Badhusparken och som senare lades samman med kv. Heimdal där Carl Åbergs yngste son Edvard undan för undan tog över för att 1895 bli såväl borgare som bagarmästare. 

Ransoneringar och försvårad handel fick Edvard Åberg att 1917 lägga ned den anrika bagerirörelsen för att pröva lyckan inom den optiska industrin där han blev verkställande direktör för Uppsala Optiska Industri med sonen Eric Åberg som teknisk ledare.

Bageriarbetarstrejken 1898

Åbergs Bageri blev 1898 tillsammans med Dubois Bageri (Mathias Dubois), Liljedahls Bageri (Lydia Liljedahl), Nymans Bageri (Erik Nyman), Dahlströms Bageri (Wilhelmina Dahlström) och Lindbloms Bageri (A Lindblom) indragna i en lika omtalad som beryktad bageriarbetarstrejk i Uppsala. Upptakten till strejken var att bageriarbetarna ville få kontant lön istället för kost och logi. Vidare ville man ha förkortad arbetstid till 12 timmar per dygn eller sammanlagt 72 timmar per vecka. Krav som väl ingen idag skulle betrakta som ohemula. 

Dessförinnan hade bageriarbetarna i Uppsala i januari 1898 bildat en förening och anslutit den till Svenska bageriarbetareförbundet, vars förbundsordförande Anders Sjöstedt var den som förde förhandlingarna med bagarmästarna. Carl Åberg lade ett motförslag där han accepterade en genomsnittlig arbetsvecka på 72 timmar och kost- och logipengar, men bara för gifta arbetare. Parterna gick inte att ena och den 1 april bröt strejken ut. Sjöstedt motiverade strejken med att säga: ”vi begära att sjelfa får bestämma hvad vi skola äta och hvar vi skola ligga”[1]. En begäran, som i dag framstår som rimlig, kan man tycka. 

Konditor Eric Ofvandahl[2], som med tiden blev en legendarisk sockerbagare med konditori i Uppsala och så småningom en av Uppsalas mera kända personer, sympatiserade med bageriarbetarna. Han kittlade kollegerna på bagarmästaresidan med att kräva att samhället skulle ingripa och medla i konflikten. 

Men bagarmästarna var ingen enhetlig grupp. De ekonomiska förutsättningarna för att klara en långvarig strejk varierade dem emellan. Skillnaden mellan storbagare som Mathias Dubois och Carl Åberg med årsinkomster på över 10 000 kr vardera och de små hembagarna Liljedahl, Lindblom och Nyman med årsinkomster på 1 000-1500 kr var betydande[3]. 

I slutat av april förklarade bagarmästarna ensidigt att strejken var slut. Vid det laget hade de successivt börjat utnyttja annan arbetskraft, dvs. strejkbrytare. Situationen blev stundom ganska hätsk. Här förekom såväl misshandel som hemfridsbrott. Men vartefter strejken pågick började bageriarbetarna vilja återgå till arbetet. Snabbast tillbaka till arbetet var de gifta arbetarna hos Dubois, som efter bara några veckors strejk gick tillbaka i arbete accepterade mästarnas avtalsbud, dvs. ett kvarhållande vid kost- och logisystemet. 

Strejken, som från början omfattade ett 40-tal bageriarbetare, kom att betraktas som ett misslyckande. Resultatet av strejken i Uppsala blev fritt val mellan mat- och logipengar för gifta arbetare eller 72 timmars arbetsvecka. I landet i övrigt lyckades Svenska bageriarbetareförbundet driva igenom båda kraven medan man i Uppsala inte fullt ut fick gehör för sina önskemål. Här fick man välja ett av de båda kraven. Två år senare, år 1900, avskaffades kost- och logisystemet också i Uppsala. 

********** 

Carl Åberg avled 1913 och slapp därmed uppleva den kris som bara några år senare drabbade Sverige, till följd av första världskriget med åtföljande ransoneringar och försvårad handel, som tvingade sonen Edvard att upphöra med bagerirörelsen 1917.