Catechesens enfaldige förklaring

Ericus Gabrielis Emporagrius

När hans högvördighet biskopen av Strängnäs, Ericus Gabrielis Emporagrius, som 1641 utnämndes till teologie professor vid Uppsala universitet, år 1669 lät publicera skriften ”Catechesens enfaldige förklaring” ställde han till med ett Herrans oväsen. Hade han idag sagt det han då publicerade hade han fått alla landets mest extrema feminister att hoppa högt och skrika så mycket de bara orkade.

Denne andens man tog sig nämligen friheten att formulera en alldeles egen förklaring till Catechesens tionde budord ”… du skall inte ha begär till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller hans åsna, ej heller till något annat som tillhör din nästa”.

”Hvad är tå thet”? frågade sig Emporagrius, som inte var nöjd med vad Martin Luther åstadkommit i ämnet. Själv gav han svaret: - Med detta budord menas att ”hustrun borde räknas såsom det förnämsta bland mannens lösören eller rörliga egendom, alltså i rang hårsmånen före mannens silversnusdosa eller bästa mjölkko”.

Gustavianum

För att komma från en 63-årig Herrens man var det naturligtvis ganska häftigt med ett uttalande av det här slaget. För vänkretsen från studie- och professorstiden i Uppsala – där bl.a. ärkebiskop Johannes Lenaeus ingick – var det däremot inte särskilt överraskande. De menade att vännen Emporagrius bara var en för sin tid ovanligt djärv och rakryggad person som stundom kunde ge uttryck för något strängt ortodoxa åsikter, vilket gjorde att en och annan uppfattade honom som något korttänkt.

Idag skulle vi väl ha sagt om honom att ”när han väl kopplat på hjärnan hade munnen redan slutat att glappa”.

Men inte ens år 1669 gick det att vräka ur sig på det sätt Emporagrius gjorde utan att få mothugg. Hans högvärdighet biskopen fick självaste änkedrottningen Hedvig Eleonora, Karl X Gustavs efterlämnade gemål, att gå i taket. Hon blev fly förbannad, slog näven i bordet och skrek: ”nu får det fan i mig vara nog”.

Hans högvördighet lär ha tagit uppståndelsen med ro och med ett milt leende på läpparna. Reaktionen fick honom att minnas sin ungdoms glada dagar i Uppsala. Uppståndelsen blev naturligtvis inte mindre när den åldrande biskopen, med tre äktenskap bakom sig och som den korttänkte man han uppenbarligen var, hävdade att detta hans ”rikliga umgänge med fruntimmer” hade givit honom bekräftelse på att bibelns ord att ”en kvinna som mycket haver av munnen är såsom en sandig väg uppåt för en gammal man”.

Hedvig Eleonora

När den kommentaren nådde änkedrottningen var naturligtvis måttet rågat. Hedvig Eleonora, som i sin ungdom beskrevs som ”en skön liten dygdig och synnerligen hjärtans behaglig puppa” utövade nu allt sitt inflytande och såg till att hans högvärdighet biskopen fick en rejäl bakläxa i så motto att hans bok drogs in och förbjöds.

Vad den kvinna, för vilken biskopen varit biktfader, den abdikerade drottning Kristina, hade för uppfattning om boken och dess innehåll förtäljer inte historien.

Ericus Gabrielis Emporagrius bodde i Uppsala från mitten av 1620-talet till 1645 då han av drottning Kristina kallades till att bli hennes förste hovpredikant och biktfader; senare även pastor primarius i Stockholm. Större delen av tiden i Uppsala bodde han i en egen ägandes fastighet, som i dag motsvaras av adressen Östra Ågatan 27. I Uppsala hann han med att göra sig känd som en glad gamäng i vänners lag men också som en nitisk, lärd och vältalig man. I många år förde han protokollet vid Akademiska konsistoriets möten som under hans tid utformades naturligtvis sakligt, lärt och välformulerat men stundom även med en bitsk stringens där humorn icke sällan var svår att dölja.

Fakta

Ericus Gabrielis Emporagrius föddes 1606 i Torsåkers socken i Gästrikland där fadern Gabriel Emporagrius var präst.

Ericus studerade i Uppsala där han år 1632 avlade examen för graden magister primus. Efter några år vid olika utländska lärosäten återkom han till Uppsala år 1637 och utnämndes då till physices professor vid Uppsala universitet. Några år senare, 1641, bytte han lärostol och blev teologie professor vid samma universitet. År 1645 blev han förste hovpredikant hos drottning Kristina för vilken han även blev biktfader. År 1849 blev han pastor primarius i Stockholm och 1664 biskop i Strängnäs.

I 1600-talets kyrkolagsarbete gjorde Ericus Gabrielis Emporagrius stora insatser, bl.a. för att öka lekmännens inflytande i kyrkans styrelse. I början av 1660-talet låg han i en häftig fejd med dåvarande biskopen i Strängnäs Johannes Matthise, vilken hade angripit de symboliska böckerna och misstänktes vilja åvägabringa den lutherska kyrkans förening med de reformerta. Striden slutade med att Matthise 1664 måste lämna sin biskopsstol som i stället intogs av Ericus Gabrielis Emporagrius.