Gustavianum
För att komma från en 63-årig Herrens man var det naturligtvis ganska häftigt med ett uttalande av det här slaget. För vänkretsen från studie- och professorstiden i Uppsala – där bl.a. ärkebiskop
Johannes Lenaeus ingick – var det däremot inte särskilt överraskande. De menade att vännen Emporagrius bara var en för sin tid ovanligt djärv och rakryggad person som stundom kunde ge uttryck för något strängt
ortodoxa åsikter, vilket gjorde att en och annan uppfattade honom som något korttänkt.
Idag skulle vi väl ha sagt om honom att ”när han väl kopplat på hjärnan hade munnen redan slutat att glappa”.
Men inte ens år 1669 gick det att vräka ur sig på det sätt Emporagrius gjorde utan att få mothugg. Hans högvärdighet biskopen fick självaste änkedrottningen Hedvig Eleonora, Karl X Gustavs efterlämnade
gemål, att gå i taket. Hon blev fly förbannad, slog näven i bordet och skrek: ”nu får det fan i mig vara nog”.
Hans högvördighet lär ha tagit uppståndelsen med ro och med ett milt
leende på läpparna. Reaktionen fick honom att minnas sin ungdoms glada dagar i Uppsala. Uppståndelsen blev naturligtvis inte mindre när den åldrande biskopen, med tre äktenskap bakom sig och som den korttänkte man han
uppenbarligen var, hävdade att detta hans ”rikliga umgänge med fruntimmer” hade givit honom bekräftelse på att bibelns ord att ”en kvinna som mycket haver av munnen är såsom en sandig väg
uppåt för en gammal man”.