Mäster Hägg - en skomakeriets berättare

Skomakarmästare Sven Anders Hägg

I äldre tider var skor ofta åtråvärda ting. År 1650 anklagade en skomakare i Uppsala, Matthis Witte, två studenter, Israel Daniels och Petrus Olai, för att ha stulit skor från hans verkstad. Allt som allt var det 68 par skor, bl.a. 12 par förskodda stövlar, 14 par stövelskaft av ryssläder och 11 par förskodda skor, också av ryssläder, som stulits. De hade också lagt beslag på ”olaskat läder”, dvs. ännu ej bearbetat läder. Studenterna överbevisades och båda dömdes att mista livet. Ett huvud föll också på stupstocken. Den andre fick straffet mildrat av hovrätten.

Den främste skildraren av hantverkslivet - särskilt skomakeriet - i Uppsala under 1800-talet var skomakarmästaren Sven Anders Hägg. I efterlämnade anteckningar berättar han att år 1800 var skomakarna Uppsalas största yrkesgrupp. Av 182 mästare fördelade på 42 hantverk, som då fanns i Uppsala, var 20 skomakarmäst­are. Av dessa var en husskomakare, dvs. en skomakare som gick från hus till hus och tillverkade skor. Skräddarna var 16 till antalet, bagarna 8, garvarna 7 osv.

Hägg föddes den 27 december 1817 i KärvsJö socken i Jönköpings län. Som gesäll ”konditionerade” han i Linköping och Stockholm, i S:t Petersburg och slutligen tre år i Paris åren 1845-1848, då revolutionen drev honom hem till Sverige. Ödet bestämde att hans nya hemort skulle bli Uppsala. Sommaren 1848 fick han anställning som ”verkgesäll” (= verkmästare) hos änkan efter åldermannen Johan Erik Lindgren i Uppsala med uppgift att förestå hennes skomakarverkstad vid Östra Ågatan 45, i hörnet av dåvarande Gräsgränd (idag Bangårdsgatan). Han fick i lön 3 riksdaler och 24 skilling riksgälds i veckan jämte husrum och fritt vivre. På den tiden en god betalning.

År 1852 blev Hägg mästare och övertog då änkan Lindgrens skomakeriverkstad. Därmed kom han nära höjdpunkten i hantverkarens liv, att få svära borgareden. Den verkstad han övertog bestod – förutom av bostadsrum – av ett verkstadsrum, en skärkammare, som också fungerade som kontor, samt vind och vedbod. Hyran var 100 riksdaler per år.

Hägg berättar i sina efterlämnade anteckningar att han som mästerstycke – eller ”arbetsprov” som han själv kallar det – tillverkade ett par ”stöflor”. Hans arbetsprov godkändes av ”femmannabesigtningen” och han vann burskap[1] och fick svära borgareden. Dessutom inträffade detta – till hans stora lycka – på Oscarsdagen den 1 december 1852. Målet var nått, den 35-årige skomakaren hade blivit borgare i Uppsala stad.

Skomodet, 1800-talets senare hälft

Med Häggs övertagande av skomakeriet växte verksamheten i omfång. Verkstaden, som hade 3 gesäller då han tog över rörelsen, expanderade snabbt till 10 gesäller och 3-4 lärpojkar. Lärpojkarna fick ”20 á 24 skilling om dagen i matpengar” i lön. Gesällernas avlönings- och matförhållande berättar han ingenting om. För egen del började han bli smått förmögen och 1857 hade han det mest lönsamma skomakeriet i Uppsala och året därpå betalade han 600 riksdaler i skatt. Det här var ett uttryck för solvens och redbarhet och han valdes in som ledamot i såväl ”borgerskapets äldste” som i ”drätselkammaren”. I det några år senare nyskapade stadsfullmäktige invaldes han såväl 1862 som 1864.

I sina efterlämnade anteckningar ger han bl.a. uttryck för sina funderingar kring prisutvecklingen på skor. Här jämför han priserna mellan 1848 och 1872. Han är bekymrad över utvecklingen. ”Ett par fruntimmers skinnkängor kostade 1848 4 riksdaler 50 öre. 1872 betingade sådana ett pris av 12 á 14 riksdaler och så för alla sorters skodon i proportion. Arbetslönen och kostnaden för verkstad för ett par stöflar med galoscher var 1848 2,50 + 1,06 = 3,56. 1872 är priset 5 + 2.25 = 7,25.

”Hur länge mäktar Consumenterne med en sådan prisutveckling, hvilken är högare än både Paris och Berlin? Svaret kommer framtiden att bära vittne”.

Samtidigt påbörjades industrialiseringen av Uppsala. Det innebar en övergång från hantverk till storskalighet och maskinell tillverkning. Tidigare satt skomakaren hemma i sitt kök och gjorde skor till grannar och bekanta i byn eller socknen. Nu börjar man göra skor i fabriker med maskiners hjälp. Nu måste man ha en stor marknad och möjlighet att snabbt få ut varorna över hela landet.

Med skotillverkningens mekanisering förändrades också skomodet. Kängor var länge den arbetande befolkningens skoplagg. På 1860-talet började de tillverkas för de icke-arbetande kvinnorna i Sverige, men då i en elegantare form. Sulorna gjordes smala för att få foten att se mindre ut, och de snördes åt kring vristen. Under den viktorianska tiden (1800-talets andra hälft) var det viktigt att täcka så mycket som möjligt av benen, men formerna framgick desto tydligare. När den eleganta knäppkängan kom skaffade man ett speciellt redskap, en kängknäppare, för att knäppa alla knappar.

Misstrodde maskintillverkade skor

1860-talet kom med förändringar, som ogillades av Hägg. En sådan var reformen med den fulla näringsfriheten. Den reformen kom 1864 och för Hägg var det obegripligt hur man kunde komma på något så dumt som att vem som helst – utan utbildning och yrkeskunnande – skulle kunna anställas för produktion av vad som helst. Den fulla näringsfriheten var med Häggs synsätt uttryck för en fördärvlig tidsanda.

Men det var inte bara näringsfriheten som ställde till med problem för den gode Hägg. Ungefär samtidigt började skotillverkningen att mekaniseras – först i Amerika men ganska snart även i Europa. Redan i början av 1870-talet kom de första skomaskinerna till Sverige, Vänersborg och Örebro var först på plan. För Sven Anders Hägg var det här en bedrövlig utveckling. Tillverkning av skor utan måttagning och provning var egentligen en omöjlighet eller som han själv uttryckte det:

”Emellertid om det på jorden är omöjligt att finna två af Gud skapade ting fullkomligt lika, och den skickligaste skomakare, som tager mått af foten och derefter enkom formar och passar en läst, ofta icke utan anmärkning lyckas att kläda foten, huru omöjligare förefaller det icke då, att skodon gjorda ’en gros’ efter en och samma form, endast med någon skillnad i längd och vidd, skola kunna passa åt hvem som helst? Endast slumpen kan möjligtvis en eller annan gång göra sådant möjligt.”

En annons i Tidningen Upsala den 16 augusti 1859 fick Sven Anders Hägg att gå i taket. Annonsen syns här vid sidan av texten. Hägg, som var en skrivkunnig karl, fattade pennan och bemötte annonsens innehåll i en insändare i tidningen. Här skrev han:

”Så är jag med avseende på maskinverksamheten såväl vid kläders som skodons förfärdigande fullt övertygad, att nämnda maskiner hava inbringat mera åt uppfinnaren för dess exponerande åt nyfikenheten än åt dem som trott sig därmed göra sig fördelar i sina yrken”. Han avslutade sin insändare med att konstatera att han fann arbetet med de maskingjorda skorna vara dåligt och att ”högst fjerdedelen, nämligen stickningen å ovanlädren, är å maskin gjort, vilket var och en utan sakkännedom kan se av dess klumpiga utseende”. 

En tillfällighet, som Sven Anders Hägg inte kunde berätta om, är att Uppsala idag äger en av världens största samlingar av medeltid skodon. Det skofyndet gjordes inte förrän 1934, 30 år efter Häggs död, i samband grundgrävningar på det s.k. Rudbeckska husets tomt vid Stora Torget. Det som påträffades var skofynd så pass välbehållna att det mycket väl gick att få en god bild av medeltidens skohistoria.

Några dokument eller liknande som kan berätta om hur skomakeriet var organiserat på medeltiden finns inte men fynden på Rudbeckska tomten ger ändå en god bild av inte bara hur dåtidens skor såg ut men också att garvningen av det läder, som användes vid skotillverkningen höll hög kvalitet. Här fanns också fragment av lagade skor. Anmärkningsvärt är också att de medeltida skor som 1934 påträffades i Uppsala, till form och modell i allt väsentligt överensstämmer med medeltida skor som påträffats i andra delar av världen.

Ekonomisk misär på ålderns höst 

Nymodigheter var inte Häggs stora intresse. 1870-talets mekaniseringsvåg med ökad fabrikstillverkning av skor var för honom en väg i fel riktning. Fabriksproduktion och serietillverkning utan måttagning och provning var för honom – om inte helt förkastligt så åtminstone näst intill. Han höll fast vid det gamla skråsamhällets ideal. Denna hans inställning ledde bl.a. till att han de sista 10 – 12 åren – från 1870 till avvecklingen, 1883, av sitt skomakeri – fick se sitt beställningsskomakeri krympa rejält. Det hindrade inte att Hägg då han avslutade sitt yrkesverksamma liv ändå var en förmögen man. 

För att förbättra avkastningen på sina besparade medel placerade han en större del av sina pengar i fastighetsinteckningar. Det blev ingen lysande affär för den gode Hägg. 1892 hamnade gäldenären i obestånd och försattes i konkurs och Hägg förlorade sina pengar. Han beskrev sin situation på följande sätt:

”Jag står nu nästan lika fattig som då jag för 44 år sedan för första gången satte min fot i Uppsala. Jag var då jämförelsevis rikare, ty jag var ung och kunde arbeta. Den förmågan har jag inte idag”.

Hägg, som varit aktivt verksam i såväl Sällskapet T.B.[1] som i Sällskapet Jultomtarne[2] hamnade nu i den brydsamma situationen att han själv plötsligt – för sin överlevnad – var i behov av andras välgörenhet. Goda vänner organiserade en insamling, som gav så mycket pengar att han kunde ha ett drägligt liv fram till sin död 1904.

Skomakarmästaren Sven Anders Hägg (1817-1904), lämnade efter sig ovärderliga minnes- anteckningar om skilda fenomen i Uppsala under andra hälften av 1800-talet. När han såg tillbaka på utvecklingen under 1850-, 1860-, 1870- och 1880-talen skrev han i sina anteckningar: "Under ingen tid, så långt historien bär vittne, har en så stor förändring i levnadsvanor och seder förekommit i Sverige som den tid under vilken jag uppväxte och i synnerhet vid uppnådd mannaålder". Det var en helt korrekt iakttagelse.

 Och vi som lever idag kan säga detsamma.