Robert von Kraemer

Robert von Kraemer

”Kors vad den Kræmer är bra för staden. Han bygger broar och planterar trän…” I början av 1800-talet fanns det i Uppsala bara två broar över Fyrisån, Dombron och Nybron. Den gamla Islandsbron förstördes vid vårflödet i ån 1692 och återuppfördes inte förrän 1841 på von Kræmers initiativ.

”Längs utmed ån där Du ser promenaden betade fordom några magra fän….”Det är alltså promenaden från Flustret och ner mot Ulleråker som samme Kræmer lät anlägga och trädplantera i samband med att han såg till att Stadsträdgården anlades.

Men vem var denne Kræmer som Gunnar Wennerberg sjöng om i ”Gluntarne”?

Jo, han hette Robert Fredrik von Kræmer[1] och var landshövding i Uppsala län åren 1830-1862. På hans tid var landshövdingeuppdraget förknippat med stor makt och det var något von Kræmer utnyttjade till fullo. Han reste runt i länet och deltog flitigt i socknarnas kommunalstämmor och enbart med sin närvaro påverkade han de beslut som fattades. I Uppsala tog han del i det kommunala livet i än större omfattning. Här fanns knappast en så liten fråga att inte von Kræmer hade synpunkter på hur den skulle lösas. Och oftast var det han som tog initiativet och det var han som såg till att det som beslutats också genomfördes.

Idag har landshövdingarna ingen makt att tala om och det är väl bra med tanke på hur rekryteringen till landshövdingestolarna går till. Ja, man kan till och med hävda, att ämbetet är obehövligt.


[1] Robert von Kræmer föddes 1791 på Gammelgård, en herrgård i Tavastehus län i Finland. Han var den sjätte i en skara på sju barn. Hans far Carl Gustaf von Kræmer var överste i arméns flotta. Det var följaktligen naturligt att hans föräldrar räknade med att han hade en framtid som militär och han fick sin första militära grad som sergeant i armén flotta, Sveaborgs eskader, redan vid 6 års ålder, vilket inte var ovanligt vid den tiden. Vid 15 års ålder reste han till Stockholm för att börja på kadettskolan. Han skriver i sina minnen att när han landsteg vid Djurgården blev han så förtjust när han för första gången såg ekskog och att han i all sin levnad varit svag för vackra träd. 1824 gifte han sig med Maria Charlotta Söderberg. 1830 tillträdde han sin tjänst som landshövding i Uppsala län. Han var då 39 år gammal.

 

Ibland händer det att vissa politiker placeras över partiväsendet

Men i Uppsala stads drätselkammare var von Kræmer på sin tid självskriven ordförande och här såg han till att beslutsparagraferna utmynnade i frasen: ”och beslöt herr landshövdingen med drätselkammaren att….” osv. von Kræmers självmedvetenhet får mig att tänka på en UNT-löpsedel från 1975. Kanske bör det tilläggas att jag hade ingen del i löpsedelns tillkomst, men jag gillar den.

Som finanskommunalråd i Uppsala på 1970-talet hade jag på mitt tjänsterum i Stadshuset ett till denna artikel fogat porträtt av Robert von Kræmer hängande på väggen ovanför stadens gamla ärevördiga kassakista. Det hände att han gav mig goda råd. 

Under sin långa tid som landshövding i Uppsala län var Robert von Kræmer länets obestridde centralgestalt. Som självskriven ordförande för Hushållningssällskapet i länet arbetade han med att effektivisera jordbruket och lanthushållningen genom att verka för användning av effektivare redskap, nya kreatursraser m.m. Trädplanteringar var han mycket intresserad av och han såg till att en plantskola anlades på landshövdingens köksträdgård nedanför slottet. Den plantskolan, som hade Hushållningssällskapet som huvudman, fanns kvar ända in på 1970-talet. Det är där som universitetet nu vill bygga sitt nya ”storvulna” centrum för administration, lärarutbildning, pedagogik och psykologi.

Norra stambanan

I diskussionen om Norra stambanans utbyggnad från Stockholm och norrut deltog Robert von Kræmer intensivt. Det var ingen självklarhet att järnvägen norrut skulle gå via Uppsala. Vägen dit var ganska lång och den kantades av många törnen. Uppsala eller Örsundsbro var den stora frågan och länge rådde det ”fördel” Örsundsbro. Vid den här tiden fanns det ett knippe inflytelserika storgodsägare i Trögdtrakten som alla ivrade för att järnvägen skulle dras via Örsundsbro. Robert von Kræmer var en av dem. Uppsala kunde, tyckte man, nöja sig med ett stickspår från Örsundsbro.

En av de mest talträngda för dragning via Örsundsbro var således den av eftervärlden - åtminstone i Uppsala - så hyllade landshövdingen Robert von Kræmer, ägare till Taxnäs gård intill Örsundsbro. Han ville ha järnvägen så nära Taxnäs som möjligt. I valet mellan allmännyttan och egennyttan valde han, som så många andra före och efter honom, det senare. Men han fick ge sig. 1863 beslöt riksdagen att Norra stambanan skulle byggas via Uppsala och i september 1866 var sträckan Stockholm - Uppsala klar att tas i bruk. Bygget leddes av driftingenjören L. M. Nordenfelt och kostade inkl. rullande materiel 4 756 347 riksdaler och 25 öre. Det stora folknöjet alla kategorier blev nu att gå till järnvägsstationen för att "titta på tåget". Det var en stor upplevelse och många trodde inte sina ögon när de såg dessa ”fartvidunder”.

Ett yttrande från Magistraten i Uppsala i januari 1859 till den statliga järnvägskommittén belyser situationen – Uppsala eller Örsundsbro - ganska väl. Där sägs att staden var "stagnerad och levde sitt liv i avskildhet". Där understryks visserligen vikten av att den norra stambanan ”anknyts” till Uppsala. Men argumentationen var tunn. I yttrandet sägs rent ut att staden utgör "ett ekonomiskt outvecklat samhälle, som knappast kan tänkas tillföra en järnväg någon egentlig vinst". I detta märkliga yttrande sägs vidare att staden "saknade större industrier, här finns två brännvinsbrännerier, tre ölbryggerier och tre tegelbruk, det är allt".

Huruvida Robert von Kræmer aktivt medverkade i utformningen av detta yttrande kan varken bekräftas eller dementeras. Men med tanke på den inställning han hade i sak och att han på sin tid hade ett finger med i det mesta som rörde förhållandena i Uppsala är det knappast någon särskilt djärv tanke att han också deltog i utformningen av detta brev.

Med ett sådant magistratsyttrande i ryggen kan man lätt förstå att de som ville ha järnvägen till Uppsala fick jobba i hård motvind. För Uppsalas vidkommande blev emellertid tillkomsten av järnvägen något av ett startskott för stadens industrialisering. Innan dess fanns inte mycket som påminde om en begynnande industrialisering i Uppsala.

En annan som med liv och lust deltog i debatten var Tidningen Upsalas chefredaktör J. O. Sundvallson, som förordade en dragning via Uppsala. Sundvallson tyckte annars merendels annorlunda. Och det gjorde han om det mesta. Han ville i nästan alla sammanhang ha så få förändringar som möjligt i samhället. Men någon gång kunde han också uppträda som en siare inför framtiden. Att han var för att järnvägen skulle byggas via Uppsala kan möjligen också motiveras av att han avskydde von Kræmer, som han så ofta han kunde tog heder och ära av i sin tidning. När järnvägsbeslutet väl var taget föreslog Sundvallson att Örsundsbro borde byta namn till ”Kræmersvik”.

Ett är dock säkert, med järnvägen skapades förutsättningarna för Uppsalas moderna industrialisering. Fabrikörerna stod som på rad ivriga att komma igång med sina verksamheter. Det var nu namn som H. W. Söderman och Frans Otto Törnlund (Svartbäckens Brännvinsbränneri, Bayerska Bryggeriet och Upsala Ångkvarn), Henrik Gahn (Gahns Tekniska Fabrik), Anders Fredrik Nyman (Nymans Verkstäder), Carl Åberg (Åbergs Bageri), G. W. Gillberg (Holmens Bryggeri), m.fl. kom in i bilden.

Milstolpe med inskriptionen R.v.K.

Startade Sparbank och Länsförsäkringar

Som landshövding arbetade von Kræmer – bortsett från järnvägen – annars oförtrutet på att förbättra levnadsförhållandena för Uppsalas och länets innevånare. Han såg till att vägar förbättrades och att åar och andra vattendrag muddrades. Han startade en Sparbank för småsparare och han såg till att vi fick en försäkringsförening som vi idag känner som Länsförsäkringar.

På 1850-talet var det dags för den sista generationen av milstolpar längs våra vägar. Inte för att nya stolpar behövdes, stenstolparna kunde göra tjänst länge till. Men vägomläggningar krävde nya stolplägen och den självmedvetne landshövdingen missade naturligtvis inte tillfället att få sitt eget namn på de nya stolparna. Alltså tillverkades nya stolpar, nu i järn, vilka sattes på stenfundament. Många av dessa stolpar finns kvar ännu idag och bär inskriptionen ”R.v.K” (Robert von Kraæmer).

Katedralskolan 1842 (idag Dekanhuset)

Katedralskolan

Robert von Kræmer, som gjorde sig känd som en mycket driftig landshövding, visade också stort intresse för skolor och utbildning. När ärkebiskop Rosenstein ville ha pengar till att bygga ut Katedralskolan ställde von Kræmer upp som hjälpreda och dörröppnare. Så när Karl XIV Johan var på ett besök i Uppsala bad Rosenstein att landshövdingen skulle stötta honom med en begäran om bidrag till utbyggnad av skolan. Ärkebiskopen sade sig vara nöjd om han kunde få ett bidrag om 1 000 Riksdaler. Robert von Kræmer var med på noterna.

När så kungen vände sig till Kraemer och frågade: ”Qelle est votre opinion?” svarade denne att om kungen ”ville fästa sitt namn vid en ädel stiftelse borde gåvan uppgå till minst 20.000 Riksdaler”. Kungen avbröt honom häftigt: ”Etes-vous fou, Kraemer – vingt mille Riksdaler” och så vände kungen sig till excellensen riksmarskalken Magnus Brahe, som också var med, och bad om hans åsikt. Brahe svarade att ”herr landshövdingen har rätt, mindre kan Ers Majestät inte ge”. Beloppet beviljades och ärkebiskop Rosenstein kunde 1837 både köpa och påbörja ombyggnad av det nuvarande Dekanhuset till ny Katedralskola. Det var efter den ombyggnaden huset fick den klassicistiska utformning det har idag.

Hade ett finger med i det mesta

Visst klagades det på att von Kræmer styrde och ställde för mycket, men den hyllningsdikt som skrevs 1855 till det tillfälle då hans porträtt i stadens rådhus avtäcktes av stadens borgerskap tyder ändå på att han också uppskattades.

Det samhällsliv, här blommar tryggt,

Den fägring staden vann,

Den flit, Du ur sin dvala ryckt,

Ser der den ärestod Du byggt,

Som tidens makt ej störta kan,

Du förste Borgersman.

Nedanstående text är hämtad ur boken ”Mina levnadsminnen” av landshövding von Kræmer, tryckt 1866, och visar måhända ett annat drag hos honom:

”Till en landshövdings tjänsteplikt hörde på den tiden att följa Konungen, dit han reste genom länet; detta skedde med stor ståt: först Kronolänsman, så Kronofogden, därefter en Enspännare till häst, bärande en stor stav med silverkula, vari länets vapen var graverat, sedan Landshövding och Regementschef; vanligen åkande i en vagn närmast framför Ko-nungens hingstridare, varefter Konungens vagn följde i frisk fart, förspänd med 5 hästar, vilka alltid ombyttes då en mil var tillryggalagd.

Nu för tiden hava järnvägar häri gjort en förändring, och kanhända även det under Ko-nung Ludvig Philips i Frankrike första regeringstid så kallade: »chapeau[1] griseri[2]», vilket även här kommit i bruk.

Konung Carl XIV tog vanligen under sina resor till och från Norge nattkvartér på Ekol-sund. Jag minns en tilldragelse vid en sådan färd. Konungen anträdde vanligen resan först omkring kl. 2 middagstiden. På morgonen samma dag frågade Excellensen Brahe mig, var Kungen kunde intaga middag; jag föreslog en prästgård i Bro socken, men då den låg något åt sidan antogs ej förslaget. Jag nämnde då att på den långa Håbo allmänning bodde invid vägen en skogvaktare, känd för sina vackra planteringar, och då det var som-marvarmt kunde måltiden tagas under bar himmel i en berså. Sagt och gjort. Enspännaren Lindqvist, den i Gluntarna besjungne, avsändes med matprovisioner och kockar till skog-vaktaren Nürnbergs boställe, Draget, och erhöll nödiga föreskrifter.

Vid en utförsbacke bortom Grans gästgivaregård började mina hästar taga till sken. Jag hoppade ur vagnen och var i ett ögonblick vid högra hästens huvud, gav det en våldsam puff, som hade till följd, att hästarna kastade sig in i skogen till vänster och hejdades där av höga furor. Kungen lät stanna sin vagn och frågade om jag skadat mig, vilket dock ej var händelsen; emellertid blev jag efter tillika med Överste Willebrand, som åkte med mig. En resande gav mig välvilligt sina hästar i utbyte, och då jag framkom till Draget, gick konungen uppför allén till bostället.

Där mötte honom den ståtlige gamle Nürnberg i grön jägareuniform med 2 medaljer på bröstet, och bad på fransyska hans Maj:t vara välkommen »à sa cabane»[3] Konungen vände sig förvånad om och frågade mig vad detta ville säga, att jägaren talte fransyska. Jag upplyste då, att Nürnberg som livgrenadjär blivit med hela regementet tillfångatagen vid Lübeck 1806 af marskalken Bernadotte, och att han sedan vistades som fånge några år i Frankrike, där han, använd som kock af sin chef, Greve Gustaf Mörner, lärde sig hjälpligt tala fransyska. Carl Johan utropade då: »vilken förunderlig ödets lek, — en av mig som fransysk marskalk tillfångatagen obskyr grenadjär hälsar nu mig som konung välkommen i sin hydda i Sveriges djupa skogar».

En god middag intogs i en blommande syrénberså, varefter konungen, vid särdeles glatt lynne, ville göra ett besök i Nürnbergs boning, men stötte pannan mot den låga dörrposten; Excellensen Brahe erinrade då, »att så väl i kojor som i slott man måste kröka rygg». Under en promenad till Nürnbergs väl underhållna trädskola köpte kungen, mot frikostig betalning i guld, 30 högstammiga ekar, med föreskrift att de skulle planteras vid Rosendal å Djurgården, och att denna plantering skulle benämnas, såsom den ock ännu där lär kallas: Nürnbergs lund, till minne av denna tilldragelse”.

Vid Draget reste skogvaktare Nürnberg en minnessten[4] med inskrift och krönt av en kungakrona, erinrande om Karl XIV Johans besök där den 15 juni 1839.


[1] Hatt

[2] Lätt berusad

[3] Koja

[4] Minnesstenen står invid den forna skogvaktarbostaden i skogsbrynet ovanför Lillsjöns plantskola vid den äldre vägen i södra kanten av Dragets trafikplats. Vägen var då landsväg = "riksväg" mellan Stockholm och Enköping. Några år senare uttryckte kungen sin glädje över tillkomsten av den vackra nya landsvägen (nuv. Gamla E18) längs Mälarstranden.

Sveriges lantbruksuniversitet vid Ultuna (SLU)

Upphovsman till det som idag är Sveriges lantbruksuniversitet

Sitt kanske viktigast initiativ för Uppsalas framtid var måhända när von Kræmer tog initiativet till bildandet av ett statligt lantbruksinstitut vid Ultuna på den tiden strax utanför Uppsala. Här betonade han statens ansvar för lantbruksutbildningen och framhöll särskilt att institutet skulle vara något av mönsterbildare för landets jordbruksegendomar. von Kræmer vann gehör för sitt förslag och blev också ordförande för den kommitté som sedermera blev Styrelse för det 1848 inrättade lantbruksinstitutet, som numera är eget universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Museet "Kappen" i Örsundsbro

Startade Sveriges första kooperativa företag

Det var också på Robert von Kræmers initiativ som Sveriges första kooperativa företag, Lagunda och Hagunda Häraders Varuanskaffningsbolag, bildades 1850. Företaget kallades ”Kappen” och namnet kommer förmodligen av det gamla rymdmåttet kappe . ”Kappen” var ett producent- och konsumentkooperativ som dels köpte varor från Stockholm till lägre priser än de som gällde i Enköping och Uppsala, dels sålde spannmål till högre priser än vad bönderna kunde få om de agerade var för sig. Genom den kooperativa formen kunde varubolaget, trots protester från handelsmännen i Enköping och Uppsala, kringgå det förbud mot handel som fram till 1864 gällde på landsbygden inom tre mil från en stad.

Bakgrunden till bildandet var bl.a. att på marknaderna i Örsundsbro sedan gammalt bedrevs byteshandel mellan Roslagens fiskare och bygdens bönder. Fiskarna kom seglande med saltströmming och utnyttjade gärna böndernas besvärliga situation vid överskottspro-duktion av spannmål genom att begära oskäligt många tunnor säd som betalning för strömmingen. Bönderna slöt sig därför samman i ett varuanskaffningsbolag. Detta fick till uppgift att, förutom att tillvarata böndernas intresse vid spannmålsförsäljning, också anskaffa andra förnödenheter, t.ex. järnplogar och salt. Bolaget fick med tiden mer lanthandelskaraktär. 1864 infördes total näringsfrihet i landet. Bolaget orkade då inte möta den framväxande konkurrensen från omgivande lanthandlare, varför det successivt upplöstes. 

Kvar av den ursprungliga kooperationen finns idag en mindre byggnad som inrymmer ett museum. Byggnaden har i stort sett samma utseende som de gamla bolagsbodarna och ligger på samma plats som dessa.

Militär 

Robert von Kræmer fick sin första militära grad – sergeant i arméns flotta, Sveaborgs eskader. Då var han sex år gammal. Hans pappa – Carl Gustaf von Kræmer, som var överste vid samma eskader – tog bara för givet att den lille sonen skull komma att välja den militära banan. Att redan i 6-årsåldern utnämnas till sergeant låter idag inte så lite vidlyftigt men var vid den här tiden – kring skiftet mellan 1700- och 1800-talen – inte särskilt ovanligt bland adligt födda barn.

Till en början valde han också den militära banan. 1808, sjutton år gammal, utnämndes han till fänrik vid Andra livgrenadjärregementet och transporterades 1810 till Andra gardesregementet, där han som bataljonsadjutant medföljde på 1813-14 års fälttåg i Tyskland, Danmark och Norge. Han blev major i generalstaben 1826 och han hann också med att bli chef för 4:e infanteridivisionens stab innan han 1830 utnämndes till landshövding i Uppsala län.

Riksdagsman

Robert von Kræmer deltog i ett flertal riksdagsmöten under 1840-, 1850- och 1860-talen där han under årens lopp hade säte och stämma i många riksdagsutskott, som t.ex. statsutskottet, bevillningsutskottet, besvärs- och ekonomiutskottet, konstitutionsutskottet och banko-utskottet. Hans ståndpunkter betecknades merendels som konservativa. De frågor som intresserade honom mest var frågor som rörde jordbruk och boskapsskötsel. Som jordbruks-politiker företrädde han annars alltid de större egendomarna. De mindre och medelstora bondejordbruken hade han inte mycket till övers för. Mot deras intressen var han tämligen kallsinnig.

Malla Silverstolpe

Sällskapsmänniska

I sällskapslivet inom Uppsalasocieteten intog Robert von Kræmer en central plats. I lands-hövdingehemmet på Slottet tog han emot många högt uppsatta och vittra gäster, t.ex. prins Gustav, Erik Gustav Geijer, Per Daniel Amadeus Atterbom, Carl Jonas Love Almqvist, Gunnar Wennerberg och Malla Silferstolpe. Han var också en trägen gäst när överstinnan Silferstolpe  – 1820-talets självskrivna medelpunkt i Uppsalas sällskapsliv – som varje fredag  

kallade till ”litterär salong” (på sin tid något av medelpunkten i den svenska romantikens inre krets) i sitt hem vid Stora Torget. I det sammanhanget betydde landshövdingens närvaro lite extra. Här träffades man och ägnade sig åt ”uppläsning ur manuskript och vid sidan av detta läste man poesi, dagböcker och brev” och drack the ur ”fina servisen”.

Robert von Kræmer avled den 25 maj 1880.

Med vänlig hälsning
Roland Agius

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

14.11 | 00:40

Trevligt att läsa! Jag har arbetat med den här kameran i min fars atelje Fotostudion - K-E Foto i Rättvik.

...
15.10 | 09:24

ring mig

...
12.10 | 17:33

Jag har ett par föremål i silver som är graverade och skulle vilja komma i kontakt medmoderatorn för denna websida. tack

...
12.10 | 17:31

Hej
Hittade denna förträffliga websida när jag sökte på Josef Ehrle. Det visar sig att min morfar och kanske hans bror arit delaktiga i FRAM cykelfabrik i börja

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS