Uppsalas första industriområde

Västra Åkanten, som en gång var Uppsalas första industriområde. Så här ser det ut idag men mellan 1612 och 1702 fanns här ett industriellt bruk

Uppsalas förmodligen första industriområde uppstod på Västra Åkanten, med universitetet som huvudman, mellan Fyristorg och Sankt Olofsgatan. Här fanns mellan 1612 och 1702 förutom 1280-talets mjölkvarn på Holmen även ett mindre vattendrivet pappersbruk (papperskvarn), ett likaledes vattendrivet sågverk (sågkvarn), en vattendriven mekanisk inrättning (Kopparhammaren), ett bössgjuteri och ett antal hantverk av skilda slag.

Det var inte några stora anläggningar. Alltsammans fick plats inom max 100 löpmeter på Västra Åkanten mellan nuvarande Upplandsmuseet och Saluhallen. Idag används området för en sommarservering där vår ungdomar sitter och språkar över ett glas vin eller en öl utan att ha en aning om att de sitter på Uppsalas första riktiga industriområde. 

Områdets historia och utveckling började med att kung Karl IX gav en tysk invandrare vid namn Arnoldt Schlodt (i Uppsala kallades han Arent Slott) i uppdrag att med allmänna medel bygga en industriell anläggning vars hjul skulle drivas av Salaåns ström (Sala Fluvius). 

Kung Karl IX:s tanke var att anläggningen skulle byggas längre ned, söder om staden. Så blev nu inte fallet. Gustav II Adolf ändrade på förutsättningarna och kungen bestämde år 1612 att "Bruket" skulle anläggas i själva Uppsala på den plats där "domkyrkan tidigare hade haft en hytta för framställning av koppar". Och det var just här på Västra Åkanten. Den 18-årige kungen ansåg att utbildningen borde varvas med praktisk erfarenhet och - till skillnad från dagens skolpolitiker, som säger sig ha samma uppfattning - såg han till att det blev så också.

Det här bruket på Västra Åkanten fick ingen större betydelse för näringslivet i staden. Däremot var det en viktig kugge i den praktiskt lagda akademiska utbildningen. Pappersbruket fick dock en viktig betydelse med tanke på att det kom att representera svensk pappersindustris födelse. Det hade visserligen gjorts tidigare försök på olika håll i landet, men det här bruket var först i landet med att industriellt åstadkomma papper. (Har vi någonsin i en turistbroschyr för Uppsala fått läsa att svensk pappersindustri föddes här på Västra Åkanten i Uppsala?)

Pappersbrukets främsta uppgift var att förse universitetet med papper. En av de första pappersmakarna hette Hans Obenher, som då och då klagade över att han på grund av vattenbrist inte kunde framställa något papper. Och när han lyckades åstadkomma papper så var det papper av relativt låg kvalitet.

Vattenbristen var uppenbarligen ett problem för flera av pappersmakarna som under årens lopp hade problem med vattentillgången. På 1660-talet hette pappersmakaren Johan Weiser och han fick flera gånger stänga pappersbruket till följd av vattenbrist.

Olaus Rudbeck d.ä.

Den 8 december 1674 beslöt Konsistoriet (Universitetets styrelse) att upplåta ”papperskvarnen” till professor Olaus Rudbeck d.ä., som redan dessförinnan hade Kopparhammaren och ”Sågkvarnen” i sin hand. Så kom den alltid idérike professorn att bli såväl pappersfabrikör som sågverksägare och ägare till en mekanisk inrättning som alla tre skulle konkurrera med Mjölkvarnen på Holmen om den ringa tillgången på vatten i  Sala Fluvius.

Vattenbristen var uppenbarligen ett problem för flera av pappersmakarna. Flera uppgav sig ha problem med vattentillgången. På 1660-talet måste t.ex. pappersmakaren Johan Weiser flera gånger stänga pappersbruket till följd av vattenbrist. Den begränsade vattentillgången var anledning till många stridigheter. 

Med Rudbecks inträde i området tilltog stridigheterna med grannen i Akademikvarnen. Problemet var på intet sätt nytt, det man var oense om var hur strömmarna i ån skulle fördelas mellan de olika anläggningarna. Alla var ju beroende av den knappa vattentillgången. Likväl fanns det någon slags enighet om att mjölkvarnen var den viktigaste anrättningen i området och därför skulle ha företräde till det vatten som fanns. Detta ledde till att professor Rudbeck flyttade merparten av sina verk på Västra Åkanten lite längre ned i ån strax norr om nuvarande Islandsfallet där han lät bygga sitt ”stampverk”.

Professor Rudbecks ”stampverk”

Den 3 februari 1685 ingav vantmakaren Sven Persson, färgaren Klotzbach, garvaren Anders Larsson, skomakaren Hans Hårburger och pappersmakaren mäster Anders till Magistraten en ansökan att ”för en billig penning” uppföra ett stampverk strax nedanför Munkbron (Munkbron var en bro över Salaån (Fyrisån) som inte längre finns kvar) på åns västra strand. Det var den uppfinningsrike professorn Olaus Rudbeck d.ä. som stod bakom planerna för detta verk, som också kom att ära hans namn. 

Stampverket, som tillkom 1685, var 52 alnar långt. Och en aln är, som alla vet,  sedan gammalt längden från armbågen till lillfingerspetsen. Verket drev med vattenhjul och var avsett för vissa speciella hantverk som klädesväveri, färgeri, sämskeri, garveri och pappersmakeri.

Den stora stadsbranden 1702

Såväl industriområdet Västra Åkanten som ”Stampverket” med sina anläggningar blev lågornas rov i samband med den stora stadsbranden 1702 då tre fjärdedelar av det dåvarande Uppsala blev lågornas rov. Det var bara mjölkvarnen på Holmen som någotsånär undkom lågorna. 

Den här eldsvådan fick enorma konsekvenser för Uppsala. Branden utvecklades till att bli den största eldsvåda som någonsin förekommit i Uppsala stads historia. På fjorton timmar ödelades merparten av staden. Stora delar av det då historiska Uppsala i form av byggnader och arkiv utplånades, vilket alltsedan dess försvårat historieforskningen om Uppsala för tiden före den stora branden. 

Staden hade fått ett dråpslag. Många människor omkom i lågorna. Hur många är det ingen som vet. Ingen brydde sig om att ta reda på det heller. Samma sak gällde frågan om hur elden uppstod. Men det talades om mordbrand. 

Professor Olaus Rudbecks industriella innovationer på Västra Åkanten var för alltid borta.