Någon har karaktäriserat honom som en av Uppsala universitets värsta slöfockar men samtidigt grym satiriker som sällan missade att punktera alla former av uppblåsthet. Få – om ens någon – har kunnat
bjuda på så många skandaler vid disputationer eller nationshuspalavrer som Palmær lyckades med i 1820-talets Uppsala. Med stor precision lyckades ha sätta sig på tvären. Samtidigt kryddade han det akademiska skvallret
med sitt satiriska lynne och det trots som utmärkte honom och där han inte sällan fick hela anrättningen att se ut som ett skämt ”där skämtaren skrattar med hela ansiktet med undantag av munnen”, som
han själv uttryckte det.
Sina studier skötte han med bravur även om det – åtminstone till en början - fanns ett och annat att önska ifråga om studiehastighet. Hans oförmåga eller snarare ovilja till
regelbundet arbete, som senare i livet skulle vålla honom påtagliga bekymmer, hade han med sig från Linköping. Det tog honom åtta år att nå fram till en filosofie kandidatexamen men i den examen hade han inte mindre
än fyra laudatur[1], bl.a. i kemi för professor Lars Peter Wahlmstedt[2].
Två år senare disputerade Palmær i kemi för ”filosofie magistergraden”
med en ”åtta sidor lång avhandling” med titeln ”De vi luminis chemica” under professor Walmstedts presidium. När det var klart och han fått sin magisterexamen hade han lyckliggjort Uppsala i elva år;
de bästa åren i mitt liv skrev han senare.
Drack brorskål med blomkrukorna
De akademiska umgängesformerna tilltalade inte Palmær. Det var stelt, uppblåst, tillgjort och präglades av
översitteri, tyckte han. Därför missade han sällan en möjlighet att driva gäck med alla sådana ceremonier och högtidligheter. Ceremonielet för titelbortläggning förlöjligade han mer än gärna.
Vid ett sådant tillfälle gick han på Östgöta nation runt bland borden och drack brorskål med de på borden placerade blomkrukorna. Detta uppfattades av omgivning som brist på esprit[3]
och ordning. När han en stund senare, efter den demonstrationen, ville dricka brorskål med en yngre student, tackade den unge studenten ja därtill men tillade att ”äran är icke så stor, med tanke på att bror
nyss druckit brorskål med krukorna”. Det var en kommentar helt i Palmærs anda och uppskattade naturligtvis av denne.
Det var med stor precision Palmær tätt som oftast lyckades komma på tvärs med det
akademiska livet. Med små enkla medel såg han till att irritera etablissemanget. En sådan sak var att han ofta kom klädd i syrtut när frack var påbjuden. En liten förseelse kan det tyckas men på 1820-talet betraktades
detta närmast som skandalartad oartighet.
Han älskade att ställa till bråk och då ofta med utnyttjade av sin överlägsna debatteknik kväsa högdragna professorer med kvickheter av det slag att han lätt
fick skrattarna på sin sida. Baksidan var att han med detta även skaffade sig många ovänner.
Ogillade kungahuset
I satiren ”Högtidligheten i Uppsala” häcklade han 1826
den rojalistiska yra utan motstycke som bröt ut den 3 maj 1826 då underrättelse om att Hans Kongl. Höghet Karl Ludvig Eugené[4] etc. var född nådde Uppsala. Entusiasmen över arvprinsens
födelse ledde till att hela Uppsala kom i ”ett glädjens insurrektionstillstånd”[5]. Här hölls tacksägelsemässor i domkyrkan, det sköts kanonskott, ärkebiskopen och landshövdingen
höll högstämda rojalistiska tal, det dracks arvprinsens skål, icke en gång utan många gånger, och alla kårer och studentnationer deltog.
Mitt i denna entusiasm och uppståndelse och devota rojalism föreslog
Henrik Bernhard Palmær att stadens gåva med anledning av det inträffade borde få formen av ett par nya ridbyxor till kuriren som kom med budskapet om den lyckliga tilldragelsen. Härutöver borde högst densamme även
få en guldklocka med inskriptionen ”Till gardisten N. N. för underrättelse om tillkomsten af prinsen N. N.”
Kungen, Oskar I, behandlades av Palmær med ett slags avvisande hån. Vid den här tiden betraktades
brännvinet som svensk nationaldryck och konsumtionen av denna dryck var enorm. Då skrev Palmær:
Kung Oskar sitter på Stockholms slott
och nickar och nickar och nickar;
kring honom står hans försupna folk
och hickar och hickar och hickar.
[1] Betyget ” Berömlig”,
(A, tre betyg)
[2] I dagens Uppsala mest känd för Walmstedtska gården (granne med Saluhallen)
[4] Blivande kung Karl XV
[5] Upprorsliknande glädjeyra utan motstycke