En man som drömde om akademiska lagrar i Upsala

Upsala med akademiska lagrar inom räckhåll (teckning Gunnar Brusewitz)

Det var på hösten anno 1819 han lämnade Linköping. Någon månad tidigare hade han avslutat sina studier vid läroverket därstädes. Nu var han sedan några dagar tillbaka på väg till Upsala. Hästen, som drog hans jigg, lunkade i sakta mak längs vägen. I Upsala väntade fortsatta studier vid universitetet. Livet kändes behagligt och framtiden föreföll ljus.

När han från slätten såg staden och dess mäktiga kyrktorn översköljdes han av drömmar om akademiska lagrar. I sin dagbok skrev han:

- Jag ser en stjerna glimma öfver kyrktornen och den stjernan ropar till mig: der borta växer en hel skog af lagrar för min räkning. Men hästen som förstod det bättre – hästar äro bra kloka djur – lyfte på svansen och tillkännagav ljudligt hvad jag skulle bli.  

När han 35 år senare berättade om detta förklarade han att hästens spådom hade slagit in!

Henrik Bernhard Palmær

I jiggen bakom skjutshästen satt Henrik Bernhard Palmær, prästson från Hjorted och Linköping, klädd i syrtut[1] och hög hatt, och drömde om det ljuva studentlivet i Uppsala. När han senare i livet berättade om detta var det knappast fråga om ett bokslut, snarare en grimas, han gav uttryck åt. Uppenbart var att Palmaer tyckte att livet för hans del hade varit tämligen misslyckat. De lagrar han i ungdomen drömt om infann sig aldrig. Ända hann han med att under sitt förhållandevis korta liv vara såväl akademisk lärare, tidningsman, boktryckare och riksdagsman.

Måhända hade han ändå lite rätt även om det var fel, allt beroende på hur man ser på saken. Under alla förhållanden var han en rysligt rolig karl. Få, om ens någon, kunde som Palmaer leverera elakheter med sådan finess att han alltid fick skrattarna på sin sida.

Älskade att chockera

Han älskade att chockera och han delade ut tjuvnyp som ingen annan. Han gisslade kungahus, ”fursteslickare”, prelater och högtidstalare. Esaias Tegnér och Per Daniel Amadeus Atterbom liksom Svenska Minervas[2] utgivare Johan Christoffer Askelöf var ofta föremål för våldsamma smädelser och bitande kvickheter från hans vassa penna. Dessa smädelser var av det slaget att de än i dag måste hänföras till det giftigaste vår polemiska litteratur kan uppvisa. Många retade sig på honom. Själv sade han, att sarkastiska anmärkningar är det säkraste medlet att roa för ögonblicket och förvärva ovänner för livstiden.


[1] Lång livrock

[2] Politiskt konservativ tidning som gavs ut i Stockholm åren1830-1848

Uppsala universitet

Det finns anledning förmoda att han, åtminstone stundtals, hade utomordentligt stort nöje av livet. ”Ett infall bör vara som en vildes pil, udden doppad i gift och skaftet skimrande av brokiga fjädrar”, brukade han säga, och förvisso, han var en mästare i satiriskt prickskytte där pilarna var tillverkade efter eget recept. Ett sådan var då han sade:

”I begynnelsen skapade Gud kvinnan, men gjorde henne icke så smal om livet som hon bör vara. Omsider skapade kvinnan snörlivet, varigenom Guds skapelsefel blev på ett tillfredsställande sätt rättat. Från den stunden äro fruntimren lika välväxta, som timglasen på en predikstol, dem de i övrigt alldeles icke likna; ty timglasen påminna oss om tid och evighet, men fruntimren komma oss att glömma bäggedera”

Ett annat utlopp för hans vassa penna var då han i sitt testamente skrev; ”Min ärvda förmögenhet är arvsynden, och alldenstund jag ingen rättighet äger att ärvd förmögenhet fritt disponera, så må detta arv i Guds namn bland mina släktingar och fränder fördelas, på sätt gällande lag och förordningar föreskriva”. 

Måhända kan detta förordnande vara anledning till att han i Nordisk Familjeboks populära ”Uggleupplaga” fått gå till hävderna med omdömet: ”hans vårdslöshet i att sköta befattningen, en följd af han stora tröghet och maklighet, blef slutligen en anledning till hans afskedande”. 

Notorisk opponent

I det akademiska Uppsala gjorde Palmær sig känd som den notoriske opponenten utrustad med lyckliga snillegåvor, mindre uppseendeväckande flit, obotlig studentnationsterrorist, legendariskt kvickhuvud men också en helgjuten personlighet stöpt i den kantigaste av former.

Någon har karaktäriserat honom som en av Uppsala universitets värsta slöfockar men samtidigt grym satiriker som sällan missade att punktera alla former av uppblåsthet. Få – om ens någon – har kunnat bjuda på så många skandaler vid disputationer eller nationshuspalavrer som Palmær lyckades med i 1820-talets Uppsala. Med stor precision lyckades ha sätta sig på tvären. Samtidigt kryddade han det akademiska skvallret med sitt satiriska lynne och det trots som utmärkte honom och där han inte sällan fick hela anrättningen att se ut som ett skämt ”där skämtaren skrattar med hela ansiktet med undantag av munnen”, som han själv uttryckte det.

Sina studier skötte han med bravur även om det – åtminstone till en början - fanns ett och annat att önska ifråga om studiehastighet. Hans oförmåga eller snarare ovilja till regelbundet arbete, som senare i livet skulle vålla honom påtagliga bekymmer, hade han med sig från Linköping. Det tog honom åtta år att nå fram till en filosofie kandidatexamen men i den examen hade han inte mindre än fyra laudatur[1], bl.a. i kemi för professor Lars Peter Wahlmstedt[2]

Två år senare disputerade Palmær i kemi för ”filosofie magistergraden” med en ”åtta sidor lång avhandling” med titeln ”De vi luminis chemica” under professor Walmstedts presidium. När det var klart och han fått sin magisterexamen hade han lyckliggjort Uppsala i elva år; de bästa åren i mitt liv skrev han senare. 

Drack brorskål med blomkrukorna

De akademiska umgängesformerna tilltalade inte Palmær. Det var stelt, uppblåst, tillgjort och präglades av översitteri, tyckte han. Därför missade han sällan en möjlighet att driva gäck med alla sådana ceremonier och högtidligheter. Ceremonielet för titelbortläggning förlöjligade han mer än gärna. 

Vid ett sådant tillfälle gick han på Östgöta nation runt bland borden och drack brorskål med de på borden placerade blomkrukorna. Detta uppfattades av omgivning som brist på esprit[3] och ordning. När han en stund senare, efter den demonstrationen, ville dricka brorskål med en yngre student, tackade den unge studenten ja därtill men tillade att ”äran är icke så stor, med tanke på att bror nyss druckit brorskål med krukorna”. Det var en kommentar helt i Palmærs anda och uppskattade naturligtvis av denne. 

Det var med stor precision Palmær tätt som oftast lyckades komma på tvärs med det akademiska livet. Med små enkla medel såg han till att irritera etablissemanget. En sådan sak var att han ofta kom klädd i syrtut när frack var påbjuden. En liten förseelse kan det tyckas men på 1820-talet betraktades detta närmast som skandalartad oartighet.

Han älskade att ställa till bråk och då ofta med utnyttjade av sin överlägsna debatteknik kväsa högdragna professorer med kvickheter av det slag att han lätt fick skrattarna på sin sida. Baksidan var att han med detta även skaffade sig många ovänner. 

Ogillade kungahuset

I satiren ”Högtidligheten i Uppsala” häcklade han 1826 den rojalistiska yra utan motstycke som bröt ut den 3 maj 1826 då underrättelse om att Hans Kongl. Höghet Karl Ludvig Eugené[4] etc. var född nådde Uppsala. Entusiasmen över arvprinsens födelse ledde till att hela Uppsala kom i ”ett glädjens insurrektionstillstånd”[5]. Här hölls tacksägelsemässor i domkyrkan, det sköts kanonskott, ärkebiskopen och landshövdingen höll högstämda rojalistiska tal, det dracks arvprinsens skål, icke en gång utan många gånger, och alla kårer och studentnationer deltog.

Mitt i denna entusiasm och uppståndelse och devota rojalism föreslog Henrik Bernhard Palmær att stadens gåva med anledning av det inträffade borde få formen av ett par nya ridbyxor till kuriren som kom med budskapet om den lyckliga tilldragelsen. Härutöver borde högst densamme även få en guldklocka med inskriptionen ”Till gardisten N. N. för underrättelse om tillkomsten af prinsen N. N.

Kungen, Oskar I, behandlades av Palmær med ett slags avvisande hån. Vid den här tiden betraktades brännvinet som svensk nationaldryck och konsumtionen av denna dryck var enorm. Då skrev Palmær:

Kung Oskar sitter på Stockholms slott

och nickar och nickar och nickar;

kring honom står hans försupna folk

och hickar och hickar och hickar.


[1] Betyget ” Berömlig”,  (A, tre betyg)

[2] I dagens Uppsala mest känd för Walmstedtska gården  (granne med Saluhallen)

[3] Gott omdöme

[4] Blivande kung Karl XV

[5] Upprorsliknande glädjeyra utan motstycke

Aftonbladets första nummer

Medarbetade i Aftonbladet

I Lars Johan Hiertas[1] 1830 nystartade Aftonbladet fick Palmær en efterlängtad möjlighet att sprida giftigheter åt diverse håll och han kom ganska snart att betraktas som innehavare av Sveriges giftigaste penna. Och detta trots att han sällan framträdde med eget namn utan merendels skrev med användande av olika signaturer.

I Palmærs avtal med Aftonbladet ingick att han mot frikostigt ekonomiskt bidrag skulle leverera en artikel i månaden till tidningen. Det gick några år men 1835 hade Palmær tröttnat på detta ”oförskämt höga krav på bidrag till tidningen”. Det ledde till att den forne vännen Hierta kom att inräknas i fiendeskaran, vilket i sin tur ledde till att även Hierta fick smaka på Palmærs vassa satir.

Och det sägs, att det var till Hierta Palmaer framförde det berömda rådet: ”Klia Dig icke i huvudet, Du kan få stickor under naglarna”.


[1] Lars Johan Hiertas far hette Carl Didrik Hierta. Han var akademiräntmästare vid Uppsala universitet som 1802 sadlade om och blev framgångsrik brännvinsbrännare vid f.d. Kronobränneriet vid Ulleråker. När han senare lämnade detta jordiska liv kunde han lämna efter sig en stor förmögenhet, som sonen Lars Johan bl.a. använde för att starta Aftonbladet. Måhända kan man här se ett direkt samband mellan uppsalabornas brännvinskonsumtion och Aftonbladets tillkomst. För det var som brännvinsbrännare Carl Didrik Hierta skapade den förmögenhet som sonen Lars Johan Hierta fick ärva.

 

1838 startade han tidningen Östgöta Correspondenten[1], som på sin tid gjorde sig känd inom den svenska landsortspressen genom sitt kvicka innehåll och den hänsynslöshet med vilken Palmær anföll sina personliga fiender.

Hans mest kända artikel är den mot biskopen och domprosten i Linköping dräpande satiren Yttersta domen i Kråkvinkel  där han riktar dräpande satirisk kritik mot biskop Hedrén och domprosten Lidman (båda från Linköping). Artikeln medförde att tidningsnumret togs i beslag och Palmær blev åtalad för "hädelse mot Guds ord".

Även om åtalet i formell mening väcktes av stadsfiskalen Öhrnell i Linköping råder det ingen tvekan om att denne tog order från hovkanslern August von Hartmansdorff. Detta insåg också Palmær och i sin försvarsinlaga skrev han: Barmhärtige Gud! Förläna hr August von Hartmansdorff en smula förstånd, åtminstone så mycket, som han behöver för att förstå att han inget förstånd har.

Tack vare ett glänsande försvar, där satiren verkligen flödade, frikändes Palmær, varefter han hade nöjet att själv referera rättegången i sin tidning. Och naturligtvis gjorde han detta på sitt speciella sätt.


[1] Idag är tidningen Östgötakorrespondenten nära befryndad  med Upsala Nya Tidning

Med vänlig hälsning
Roland Agius

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

16.09 | 15:21

Alltid av intresse att läsa Rolands sidor då han återger berättelserna så man kan se handlingarna som det vore en film.

...
04.09 | 17:20

Mycket intressant text.
Kan du eller vet du någon annan person som kan berätta något om ångslupen MENOTTI som 1864 - 1867 trafikerade Stockholm Flottsund ?

...
03.09 | 13:25

Roland, en utmärkt kort historik om Nymans i Uppsala.

Gunnar Grip

PS
Farfar Alvar Grip var Målarmästare och arbetsledare på den avdelningen, men startade ege

...
25.08 | 16:32

Mycket intressant att läsa! Nils Rosander är min morfar och jag har letat efter mer information om honom. Tyvärr verkar det inte finnas så mycket på nätet.

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS