Tullstugorna Uppsala

Stadstullarna i Uppsala

Mellan åren 1622 och 1810 hade vi i Sverige en ordning som gick ut på att alla ”ätliga, slitliga och förnötliga varor” (”lantmannavaror”), bara fick säljas i städerna. Men inte nog med detta, i samband med att varorna fördes in i staden skulle de även beläggas med en särskild tullavgift, vanligen utgörande 3 procent av varans värde. Avgiften skulle betalas av den (merendels bönderna) som förde in varorna till försäljning i staden.

Det här systemet, som hade till syfte att förse Kronan (staten) med intäkter, kallades ”lilla tullen” (för utrikeshandeln betalades en avgift som kallades ”stora tullen”). I samband med att den här stadstullen infördes bestämdes också att all handel på landsbygden förbjöds, vilket innebar att alla varor som landsbygdens folk ville sälja måste föras från landet in till staden där försäljningen skulle äga rum.

Lilla tullen avvek från tidigare beskattning i och med att alla var tvungna att betala den, såväl allmogen som adeln. Att adeln, som tidigare varit nästan helt skattebefriad, också belades med den nya tullen ledde sannolikt till att befolkningen i övrigt lättare kunde acceptera den. Införandet av lilla tullen ledde ändå stundom till hårt motstånd, främst bland bönderna, som oftast var de som förde in varor i staden för att sälja. Att alla varor måste föras från landet in till staden för försäljning väckte mycken ilska, särskilt om man kunde få ett bättre pris bland grannarna på landsbygden.

Hanteringen blev också opraktisk. Om en bonde behövde köpa en ko av sin granne fick deras affär inte genomföras med mindre än att kon först transporterades in till staden via tullporten där den säljande bonden fick betala en tullavgift. Först därefter kunde affären bönderna emellan göras.

För att förhindra smuggling byggdes tullstaket runt städerna. Det innebar att städerna försågs med höga och fasta hägnader eller staket och att all trafik till och från staden skulle ske genom särskilt anbragta tullportar. Dessa skulle hållas stängda nattetid och öppnas tidigt på morgonen.

I Uppsala tillkom under 1600-talets första hälft flera tullportar, förlagda till stadens gamla in- och utfartsvägar. På 1640-talet påbörjades arbetet med att genomföra en ny stadsplan i form av ett rutnätsmönster. Fyra huvudgator korsade varandra i stadens mitt där ett torg, Nya Torget (idag Stora Torget), placerades. Vid slutet av dessa gator byggdes stadstullarna: Svartbäckstullen, Kungsängstullen, Vaksalatullen och Fjärdingstullen. Dessutom tillkom den s k Slottstullen nedanför slottet, och vid hamnen Sjötullen. Vid varje tullstuga fanns en tullmästare med skrivare, vilka ägde att undersöka de inkommande varorna och efter fastställd taxa uppbära tullen. Tullhusen i Uppsala var vanligen en torvtäckt byggnad av trä innehållande förstuga, tullexpedition samt kök och två kamrar som bostad åt tullmästaren.

Tullporten, som låg i nära anslutning till tullstugan, var försedd med kraftiga stöd på såväl yttre som inre sidan samt krönt av ett överstycke prytt med kungligt namnchiffer. Med hjälp av kraftiga ”dubbelgrindar” kunde porten hållas stängd nattetid. Rörliga bommar bildade stängsel om dagarna. För den fria passagen fanns en smalare öppning vid sidan om tullporten.

Om någon blev påkommen med att inte använda tullportarna så fick denne en bot på 40 daler. Den som blev tagen på bar gärning med att göra hål i tullstaketet blev straffad med böter på 100 daler första gången och 200 daler andra gången. Ingen av Uppsalas tullportar finns kvar idag, men ortnamn m.m. erinrar ännu om de ”tullar” som en gång fanns där; t.ex. Börjetull, som betecknande nog aldrig var någon ”riktig” tullport, men vars namn ändå kommit att leva vidare ända in i våra dagar.

Svartbäckens tullstuga

Svartbäckstull

Svartbäckens tullstuga hade sin plats på norra sidan av Ladu-(idag Skol-) gatan. Idag skulle adressen ha varit Skolgatan 33. Tullstugan skonades visserligen vid den stora stadsbranden 1702 men var i så dåligt skick att den måste rivas. En ny stuga byggdes och den inköptes sedermera av staden 1901 eftersom den då stod i vägen för byggandet av Haglunds bro[1].

Den 13 juli 1659 inträffade en på sin tid mycket omtalad episod vid tullstugan. Befallnings-mannen på Salsta slott (2,5 mil norr om Uppsala) blev milt uttryckt rejält förbannad på tullinspektören Anders Joensson som anklagade honom för ”försök att försnilla Kronan på strömming”. Till historien hör att när befallningsmannen skulle passera tullstugan fann han – då han skulle lämna staden – tullporten tillsluten. Befallningsmannen, som inte var helt nykter, hade då hotat att slå sönder tullporten och till yttermera visso passade han också på att kalla tullbetjänterna för ”lata svinhundar som ej passade sin tjänst”,

Det blev domssak av det hela och befallningsmannen fick böta 12 mark för ”okvädingsorden” och 40 daler för ”försök att smuggla strömming”, och detta trots att han var på väg ut ur staden. Tull skulle betalas då man förde varan in i staden.

Episoden som sådan kan tjäna som en bra illustration på tullförhållandena vid denna tid.


[1] Denna bro över Fyrisån tillkom genom en donation av bankkassören August Haglund. Ungefär samtidigt beslöt stadsfullmäktige att inköpa den på andra sidan gatan belägna Barkströmska gården (tidigare garveri) och på dess plats bygga ett kommunalhus. För utförande av dessa företag måste det gamla tullhuset rivas och tas bort. Haglund, som var en sparsam man, trånade efter att bli Vasariddare. Efter att ha inrättat en fond med 50 000 kronor för bro- och vägbyggen och skänkt ytterligare 10 000 kronor till Bangårdsgatans reglering får han till sist sin eftertraktade medalj.

Vaksalatlullen i bakgrunden

Vaksalatull

Som en utpost vid den år 1648 färdiga utfartsvägen österut mot Vaksala byggdes Vaksala tullstuga. Den stugan, som idag skulle ha haft adressen Vaksalagatan 16, fanns efter flera om- och tillbyggnader kvar länge och revs inte förrän i mitten av 1930-talet. Den gamla tullkammaren var då ett enkelt kafé, där men med lite fantasi kunde drömma sig tillbaka till den tid då ”tullsnokarna” härskade och tog ut tull för varor, som bönderna saluförde och stadsborna dyrt fick betala. Den gamla tullstugan, som försvann i mitten på 1930-talet var en relik från ”den gamla goda tiden”, som väl ingen då längtade att få åter.

Gatulopp

Även vid denna tullstation utspelades scener, som visade hur tullbetjäningen stundom fick utkämpa strider med missnöjda bönder och andra som tvingades passera tullstationen. En sådan ”batalj” inträffade i februari 1654 då en f.d. soldat och två Rasbokilsbönder var på väg ut ur staden säkerligen med mera brännvin i kroppen än nyttigt var.

När de passerade tullstugan tog den f.d. soldaten en s.k. bardisan, ett tullbetjäningen tillhörigt vapen, som stod lutat mot tullstugans vägg. Tullmästaren lyckades ta en av de medföljande bönderna till fånga. Då den tillfångatagna bonden ropade på hjälp återvände den f.d. soldaten och med bardisanen misshandlade han tullmästaren så hårt att bardisanen gick av på mitten. Även de båda bönderna deltog i misshandeln och beskyllde samtidgt tullmästaren för att obehörigt taga tull av hederligt folk. ”Se din fähund”, sade de, ”nu ska du få din lön”. Och så for de iväg medtagande den trasiga bardisanen.

Att på detta sätt röva annans egendom, som till på köpet var Kronans, var ett svårt brott, som i lagen var belagt med dödsstraff. Rådhusrätten dömde också våldsverkarna till att mista livet. I hovrätten mildrades straffet till dryga böter, som - om dessa inte betalades -skulle förvandlades till gatulopp, 2 gånger 30 rapp, som också blev det slutliga straffet eftersom de tilltalade inte kunde betala böterna.

Den ursprungliga tullstugan blev lågornas rov i samband med den stora stadsbranden 1702. En ny tullstuga byggdes. Den stugan ersattes 1762 med en tredje tullstuga vid Vaksala tullen, den gången ett hus byggt av tegel. Det var den stugan som plockades bort i mitten av 1930-talet.

Slottstullen med tullstugan omedelbart höger om tullporten

Slottstullen

Den gamla infarten till Uppsala från Flottsund förbi Ultuna följde i äldre tider åsen på den 1651 färdiga landsvägen och fortsatte utför åsens östra sluttning och nådde staden mellan Slottsdammen och Munkgatan. Där byggdes Slottstullen med sin tullstuga (idag korsningen Nedre Slottsgatan-Munkgatan).

Slottstullen kan sägas vara ett avsteg från genomförandet av den på 1630-talet påbörjade stadsplanen i form av ett rutnät. Enligt den planen skulle Uppsala ha fyra tullportar förlagda till de gamla in- och utfartsvägarna. Fyra huvudgator – Drottninggatan, Vaksalagatan, Kungsängsgatan och Svartbäcksgatan korsade varandra vid torget i stadens mitt, Nya Torget (idag Stora torget). Därutöver tillkom Slottstullen nedanför slottet och vid hamnen låg sedan tidigare Sjötullen.

Slottstullporten beskrivs som en hög och vacker konstruktion med dubbeldörrar och med ett överstycke med sirligt kungligt namnchiffer. Tullstugan – den andra i ordningsföljden – blev lågornas rov vid den stora stadsbranden 1702. En ny tullstuga byggdes – den tredje i ordningen – på denna plats. Den nya stugan var ett hus av timmer med förstuga och trappa utanför och bestod – förutom av själva tullkammaren – även av tullmästarens bostad; kök och två kamrar och därovanpå ett vindsrum. Någon gång under senare hälften av 1700-talet kompletterades Slottstullen med ytterligare en stuga.

När stadstullväsendet upphörde 1811 revs tullporten. Stugorna stod kvar några årtionden men även de revs senare på 1800-talet.

Carl von Linné hade ofta Slottstullen som utgångsläge då han skulle ut på exkursion på åsen söder om staden. Där fanns enligt Linnés egna anteckningar vackra exemplar av luden Johannesört (Hypericum hirsutum L.) som han gärna ville visa sina studenter.

Tullstugan

Kungsängstull

Carl von Linnés Danmarksvandring började regelmässigt vid Kungsängstull. Där – i korsningen Kungsängsgatan-Strandbodgatan, slutade stadsbebyggelsen och så förblev det långt in i slutet av 1800-talet. Linné fortsatte sin vandring längs landsvägen söderut mot Nöden[1]. Men innan dess vek han ofta av ner mot Kungsängen för att studera Kungsängsliljan, som han upptäckte 1742.

Tullhuset fanns i direkt anslutning till gatukorset intill det gamla Svintorget som numera kallas Kungsängstorg, men som idag är en liten park bakom det f.d. riksbankshuset (idag Uppsala Auktionskammare) mellan Kungsängsgatan och Dragarbrunnsgatan.

Omedelbart söder om Kungsängstull bedrevs kreaturs- och grishandel, därav namnet Svintorget. Särskilda fållor var inrättade för detta ändamål. Stadsbebyggelsen slutade vid Strandbodgatan som fick sitt namn av att den kantades av packbodar där stadens köpmän förvarade sina varor som skeppades hit på Fyrisån.

Men namnet Kungsängen är äldre än så. Namnet har sitt ursprung i att området en gång var ängs- och åkermark som tillhörde en kungsgård. Kungen hade sådana gårdar till sitt förfogande för att kunna försörja sig och sitt följe när han färdades genom landet. Kungadömena var under den tidiga medeltiden till sin natur ett kringresande sällskap. Under tidig medeltid fanns det en sådan kungsgård inom nuvarande kvarteret Gudrun i den sydligaste delen av staden, som då hette Östra Aros.

Under 1800-talets mitt blev Årummet det verkliga huvudstråket i stadskärnan. Kajerna sten-sattes och påkostade hus byggdes längs Östra Ågatan. Successivt växte det fram ett industri-område; mycket på grund av de goda transportmöjligheterna som närheten till Fyrisån och den nya järnvägen kunde erbjuda. Stadens gas- och elverk förlades till området. Industriföretag som Tullgarns gjuteri och mekaniska verkstad (1899), Upsala Ångqvarn AB - nuvarande Nord Mils - (1874), Lindvalls kafferosteri (1891) och Nordiska Metallduksväveriet, i folkmun kallat Metallduken, sedermera Nordviror (1924) m.fl. etablerade sig i området, Bebyggelsen i området kom i allt väsentligt att bestå av hantverks- och industribyggnader. 

Idag har merparten av det gamla industriområdet rivits och ersatts med modern bostads-bebyggelse och stadsdelen håller just nu på att ömsa namn till Industristaden.


[1]Glädjen-nöden-pinan-vilan-lugnet…
Ja det är ju lite underliga namn ibland. Fortsätter man Kungsängsleden från Glädjen till trafikljusen vid Beijerbygg så har man Nöden på höger sida. Sväng där mot Sävja och strax före man korsar Sävjaån ligger Pinan på högersida. Men förtvivla inte för strax är du i Sävja där Vilan ligger. Vilan anses vara ett namn som är knutet till en önskan eller förhoppning. 1858 köpte akademiadjunkten Fredrik Afzelius mark från Sävja och lät uppföra en gård som döptes till Hvilan. Valet av namnet Vilan kan säkert ha inspirerats av de tidigare namnen Glädjen-Nöden-Pinan men även Lugnet som ligger ner mot Flottsund. Mats Wahlberg nämner detta i boken Uppsalas gatunamn.

Jag citerar även en text om Pinan i Unt 2006-12-17 ”Gården ingick redan på 1700-talet i en rad gårdar med tillståndsnamn. Glädjen låg närmast stadskärnan och beskrevs som platsen där solen stekte, därefter låg Nöden där jorden inte var så bördig, det blåsiga ängsvaktarebostället Pinan och sist de lugnare Vilan och Lugnet.”

 

 

Fjärdingstullen

 Fjärdingstullen

Vid den förlängda Drottninggatans slut uppe på Åsens krön - ungefär där Carolina Rediviva idag ligger - låg Fjärdingstullen för upptagande av tull (accis) för varor som infördes från landet väster om staden. För samma ändamål hade tullen dessförinnan tagits upp vid stadsgräsen där Rickombergavägen tog vid eller ungefär där nuvarande Johannesgatan utmynnar. Den nya Fjärdingstullen togs i bruk cirka 60 år efter det att stadstullsystemet infördes 1622.

Det var först 1684 som den nya Fjärdingstullstationen vid Drottninggatans slut kunde tas i bruk. Det nya tullhuset kostade 872 d. kmt och tullporten, som färdigställdes samma år, kostade 76 d. 27 öre. Allt enligt den redovisning tullinspektören Berge Romell uppvisade för rätten den 9 mars 1685. 

Magistratens protokoll från början av 1780-talet lämnar vissa upplysningar om förhållan-dena vid Fjärdingstullen. Tullinspektören på den tiden hette Samuel Hartvig Knagge. Han var uppenbarligen en besvärlig man att ha att göra med. Såväl Magistraten som politi-borgmästare Yckenberg hade återkommande stridigheter med tullinspektören.

En sådan tvist  var Knagges missnöe med att stadens ”förnämligare” folk ”plägade för nöje och motion som oftast spatsera på landsvägen utanför tullhset”. Knagge lät då uppföra ett illaluktande hemlighus invid landsvägen, allmänheten till stort obehag. Åtalad för ”underlåtenhet att borttaga huset” invände Knagge att det påstådda hemlighuset inte var annat än ett hönshus, som politiborgmästaren kunde komma och ”lufta” på.

Knagge skaffade sig landshövdingens tillstånd att vid tullhuset omedelbara närhet uppföra en ”källare och en vedbod”. Knagge uppfattade det som att det ”förnmligare folket” ville kontrollera vad han hade för sig, därav hemlighuset. Och kanske var kontrollen påkallad, för när Knagge började bygga inskränkte han sig inte till att bygga den lovgivna mindre bygganaden utan han byggde ett betydligt större boningshus.

Politiborgmästaren försökte hindra detta tilltag genom förbud av skilda slag, men magistratens majoritet ansåg sig ej kunna stoppa fullföljandet av boningshuset med hänvisning till att huset stod på Kronans mark och att Magistraten då inte hade någon  befogenhet att ingripa.

Fjärdingstullens slutliga öden påverkades naturligtvis av att stadsstullsystemet avvecklades 1811. Tullporten försvann tämligen omgående medan tullhuset blev kvar några år som privat bostad.

Tullhuset

Sjötullen

Sveriges städer var förr i tiden indelade i två klasser: stapelstäder och uppstäder, där stapelstäderna hade rätt att bedriva utrikeshandel med uppstäderna bara fick bedriva inrikeshandel. Uppsala var en s.k. uppstad, dvs. ”en uppe i landet belägen stad”, som bara fick bedriva inrikes handel och sjöfart och som saknade rättigheter att bedriva import och export, dvs. utrikeshandel.

I stapelstäderna svarade Stora sjötullen för uppbörden av tull med motsvarande uppgift i uppstäderna sköttes av Lilla sjötullen. Uppsalas stadsprivilegier som en uppstad är från 1497 och som stapelstad med eget tullkammardistrikt från 1880-talet. Det var då staden fick rätt att bedriva utrikeshandel, vilket bl.a. bagarmästaren Carl Åberg snabbt utnyttjade då han importerade råg och vete från Ryssland med ångslupen Fredrika. I samma veva såg han till att Uppsala alldeles gratis och franko fick tillgång till Uppsalas - vid midsommartid - ännu i dag mest frekventa blomma, nämligen ogräset ”Ryssgubben”. Kommunen vårdar ogräset ömt (i min ungdom var det tvång på att varje vår rycka upp ryssgubbarna med rötterna).

Lilla sjötullens tullstuga byggdes där Strandbodgatan slutar vid Fyrisån (i vänstra nedre hörnet på kartan där det står Hagalund).  Efter det att stadstullsystemet upplösts 1810 byggdes genom pastejbagaren Per B Schucanis försorg sjötullstugan om och till och förvandlades till det lika delikata som mycket uppskattade och väl frekventerade sommarvärdshuset Hagalund, som den forna Lilla sjötullen kom att kallas, men det kallades också av någon anledning för ”Stora Fördärvet”.

När sedan Uppsala blev stapelstad uppfördes på 1880-talet invid hamnen i hörnet av Strandbodgatan och Östra Ågatan stadens monumentala tullkammare. Det huset finns fortfarande kvar.

Med vänlig hälsning
Roland Agius

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

14.11 | 00:40

Trevligt att läsa! Jag har arbetat med den här kameran i min fars atelje Fotostudion - K-E Foto i Rättvik.

...
15.10 | 09:24

ring mig

...
12.10 | 17:33

Jag har ett par föremål i silver som är graverade och skulle vilja komma i kontakt medmoderatorn för denna websida. tack

...
12.10 | 17:31

Hej
Hittade denna förträffliga websida när jag sökte på Josef Ehrle. Det visar sig att min morfar och kanske hans bror arit delaktiga i FRAM cykelfabrik i börja

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS