Upsala Ekeby AB

De tjocka lagren av ishavslera i och kring Uppsala gjorde att förutsättningarna för tegel-, kakel- och keramiktillverkning här var ovanligt bra. I Uppsala finns också en drygt 700-årig erfarenhet av att tillverka produkter av lera. Tegelugnen på Vår Herres Berg (alldeles intill den plats där domkyrkan står)från 1280-talet är – vid sidan av Mjölkvarnen från 1286 vid Sala Fluvius – Uppsalas äldsta kända industrier.

I Uppsala var Upsala-Ekeby AB länge ett av de stora industriella flaggskeppen. Den mäktiga ishavsleran var rikt representerad på Ekebys marker. De undersökningar, som gjordes före industrietableringen 1886, visade att Ekebyleran var ovanligt väl lämpad för tegel-, kakel- och keramisk tillverkning. Företaget Upsala-Ekeby AB utvecklades också till ett av Uppsalas största och mest kända industriföretag. Upsala-Ekeby var t.ex. under perioden från 1918 och i många år framåt Skandinaviens största kakelfabrik. 

Upsala-Ekebys första bolagsordning är från den 29 januari 1886 och tillkom i samband med inköp av hemmanet Ekeby 2 i Bondkyrko socken. Bolaget ägdes av de då kända Uppsalafamiljerna von Bahr, Ekstrand och Holm, som under flera decennier kom att prägla bolagets utveckling till ett framgångsrikt industriföretag.

Axel Sterner

Tegeltillverkningen kom också igång omedelbart efter det att bolaget bildats medan kakeltillverkningen startade året därefter. Marknaden var god och efterfrågan på Ekebys produkter var stor. Men efter 1910 började konkurrensen på kakelugnsmarknaden bli kännbar. 

För Upsala-Ekebys del kom den hårdnande konkurrensen främst från Uppsala Kakelfabrik AB där Axel Sterner var verkställande direktör. Sterner å sin sida tyckte sig ”utsatt för en synnerligen hänsynslös konkurrens från en firma i närheten av Uppsala”, vilket han också skrev i Uppsala Kakelfabriks AB styrelseberättelse för 1915[1]. Firman han åsyftade var naturligtvis Upsala-Ekeby. 

Konkurrensen, som höll på att knäcka båda företagen, ledde till att Upsala-Ekeby året därpå, 1916, köpte Uppsala Kakelfabrik. Axel Sterner, som ingick i köpet, blev omedelbart koncernchef och verkställande direktör i Upsala-Ekeby. 

I Upsala-Ekebys styrelseberättelse för 1916 kunde Sterner sedan inte dölja sin tillfredsställelse med affären. Så här skrev han då: ”Den hårda konkurrens, som sedan några år tillbaka varit rådande mellan Upsala-Ekeby och Upsala Kakelfabrik AB, har under det gångna förvaltningsåret på ett för Upsala-Ekeby AB förmånligt sätt övervunnits. Sedan det för styrelsen blivit uppenbart, att man måste råda bot på den skada, som genom konkurrensen uppkom, lyckades Upsala-Ekeby AB förvärva aktiemajoriteten i Upsala Kakelfabriks AB”[2]

Så kunde man också ”vända kappan efter vinden”. Upsala Kakelfabrik AB avvecklades.


[1] Uppsala Kakelfabriks AB styrelseberättelse 1915.

[2] Upsala-Ekeby AB styrelseberättelse 1916.

Ny epok inleddes 

Med detta förvärv inleddes en ny epok inom företaget med Axel Sterner som chef. Året därpå, 1917, var Upsala-Ekeby Skandinaviens största tillverkare av kakelugnar och lergods och företaget sysselsatte då ca 300 anställda. 

När efterfrågan på kakelugnar senare började avta i mitten på 1920-talet berodde det på att det blev allt vanligare med centralvärme i bostadshusen. Efterfrågan på kakelugnar minskade. Inom Upsala-Ekeby fortsatte dock kakelugnstillverkningen ända till 1945 men då var efterfrågan så låg att det inte längre gick att fortsätta med den tillverkningen. Men det var å andra sidan mycket vackra kakelugnar som då tillverkades. 

I kakelugnarnas ställe blev kakelplattor bolagets nya stora produkt; en produkt som vann allt större spridning inte minst på kontinenten. Inom Upsala-Ekeby hade tillverkningen av kakelplattor inletts redan i mitten av 1920-talet. Den som lanserade kakelplattan och införlivade den produktionen i bolaget var Nils Sterner (Axel Sterners son) som också var bolagets verkställande direktör åren 1927-1960.

Till Nils Sterner å 50-årsdagen

Konstnärlig keramik

Det var en ung Nils Sterner som övertog ledningen för företaget och som tämligen omgående fick ta sig an 1930-talets ekonomiska kris, en kris som drabbade företaget hårt. Nils Sterner ledde företaget under nära ett halvt sekel; och han fortsatte efter VD-tiden som styrelseordförande till 1973. Den tid han ledde företaget kom att sammanfalla med de kanske största sociala och ekonomiska förändringar som vårt samhälle genomgått. 

Med kraft och skicklighet lotsade han Upsala-Ekeby genom krisen samtidigt som han lyckades skapa grunden för en stark nordeuropeisk keramisk industrikoncentration. Den gärningen utgör ett lysande exempel på den företagaranda som på den här tiden skapade det välstånd som vi – som kommit senare – kunnat njuta frukterna av. 

Det företag Nils Sterner övertog ledningen för 1927 arbetade i en vikande kakelugnsmarknad, där antalet tillverkningsenheter inte bara var många utan dessutom väl spridda över hela landet. Långt innan ordet bransch- och strukturrationaliseringar myntat omstrukturerade Nils Sterner den svenska kakelugnsbranschen genom koncentration till ett fåtal enheter och med en för tiden ekonomisk tiIIverkningsteknik.

Detta skedde samtidigt som han målmedvetet sökte nya produkter eftersom han klart förutsåg att kakelugnens saga snart skulle vara all. Det var då han och Upsala-Ekeby skapade en keramisk väggplattsindustri i Uppsala. Och Upsala-Ekeby blev mycket riktigt den dominerande producenten av kakelplattor i Norden.

 

Formgivare: Anna-Lisa Thomson
Formgivare: Einar Forseth
Formgivare: Einar Luterkort
Formgivare: Harald Östergren
Formgivare: Vicke Lindstrand

Den stora keramiska kunskap, som Nils Sterner samlade omkring sig, kunde han även utnyttja inom andra marknadsområden. Resultatet blev en enastående prydnadskeramisk produktion inom moderföretaget. Den utvecklingen följdes av förvärv av ett antal svenska keramiska fabriker – där det största steget naturligtvis var förvärvet av Rörstrand 1964. Det ledde till att i Upsala-Ekeby samlades en enorm keramisk produktionserfarenhet, som – i kombination med en stor marknadskunskap - kom att bli av avgörande betydelse för företagets fortsatta utveckling.

Produktionen av konstnärlig keramik blev också med åren en allt betydelsefullare del av företaget. Till detta bidrog i allra högsta grad konstnärliga ledare som Einar Forseth, Harald Östergren, Vicke Lindstrand, Anna-Lisa Thomson, Einar Luterkort m.fl. Och att Upsala-Ekebys keramik än i dag är mycket eftertraktad behöver jag väl knappast nämna i detta sammanhang.

Erik Hammerlund – Upsala-Ekebys siste VD – berättade för mig att han i början av 1970-talet gjorde en rundvandring i fabriken tillsammans med Gunnar Sträng – då finansminister. Och när de kom in på keramikavdelningen utbrast Sträng:

- Sånt här ska man inte syssla med, det har en alltför låg teknisk nivå och är alltför arbetsintensivt.

- Jasså, svarade Erik Hammerlund, och vad ska man då ägna sig åt?

- Man ska driva varvsindustri, sa ministern.

Vad Gunnar Sträng den gången inte insåg var att det redan då var svårt – och värre skulle det bli – att stå emot det koreaner och japaner på den tiden kunde åstadkomma inom varvsindustrin. Varvsindustri på Uppsalaslätten? Det var m.a.o. inget gott råd Erik Hammerlund fick den gången. Han hade behövt något som var bättre än så.

Järnvägsstationen i Upsala-Ekeby

Bruksandan

I samband med den långsamma avvecklingen – praktiskt taget hela 1970-talet – hade jag, som företrädare för Uppsala kommun, anledning att många gånger besöka Upsala-Ekeby. Vid dessa besök fick jag också tillfälle att samtala med – inte enbart företagsledningen – utan också med många äldre Ekebybor.

Vid dessa samtal fick jag intryck av att det i Ekeby sedan gammalt hade funnits och delvis fortfarande fanns kvar en särskild bruksanda. Det berättades t.ex. för mig att det i företaget var stor skillnad mellan tjänstemän och arbetare. 

■ Tjänstemännen bodde gratis i villor längs en gata medan arbetarna bodde i flerfamiljshus vid en annan gata och de fick betala hyra. Men hyran var som regel ganska låg. 

■ Men man höll styvt på skillnaden mellan arbetare och tjänstemän. På 1960-talet sa inte arbetarna Du till verkmästarna utan lyfte istället på mössan. 

■ När man bodde här höll man som regel nära kontakt med andra Ekeby-anställda, och man umgicks mycket med grannarna. Gick en ut med en kaffekopp satt snart hela huset där. 

■ Man hämtade sin rabatterade mjölk i ladugården, som var något av en allmän träffpunkt vid mjölkningsdags. 

■ Midsommarafton ordnade företaget majstångsresning, lekar för barnen, lövskrinda och de vuxna bjöds på förtäring på kvällen och därefter dans.

1930-talets kris och dess inverkan på Upsala-Ekeby

Det var 1930-talets kris som fick Upsala-Ekeby att upphöra med sin tegeltillverkning. I samma veva tog man över S:t Eriks kakel- och keramiktillverkning, som bara något kvartal efter förvärvet avvecklades. I stället införlivades 1936 Gefle Porslinsfabriks AB med Upsala-Ekebykoncernen och 1942 förvärvades AB Karlskrona Porslinsfabrik som specialiserat sig på framställning av fältspatsporslin. 

Det här att köpa upp konkurrenter bara för att avveckla deras verksamhet var något Upsala-Ekeby då och då ägnade sig åt. Det var inte bara S:t Eriks kakel- och keramiktillverkning som råkade ut för detta. Det gällde även Upsala Kakelfabrik, Boives Kakelugnsfabrik m.fl.

Efter andra världskriget började plasten att göra sitt intåg på olika marknader runt om i världen och inom Upsala-Ekebykoncernen såg man plastprodukter som ett allvarligt hot mot bl.a. kakelindustrin och den keramiska tillverkningen. Av den anledningen inköptes 1947 ett kemiföretag i Göteborg, som sedermera kom att bli en stor leverantör av råvarumaterial till båtindustrin. 

För att ytterligare ”gardera sig” (fast i realiteten rörde det sig om försök att bromsa farten i utförsbacken) etablerade sig koncernen även inom byggnadsindustrin genom inköp av Uppsala Byggnadsvaror, som senare såldes till Beijer Bygg.

Utförsbacken

Det stora klippet gjordes 1964 då Rörstrand införlivades med Ekebykoncernen, som nu ökade satsningen på den keramiska produktionen. Det gick bra till en början men några år in på 1970-talet upphörde tillverkningen av keramik och blomkrukor vid Ekeby-fabriken. Tillverkningen flyttades till Steninge Keramik AB.

1973 såldes såväl fabrikslokaler som mark och ett stort antal bostäder till Uppsala kommun, som under en tioårsperiod upplät fabriksbyggnaderna på arrende till bolaget. Under den perioden avvecklades väggplattfabriken. Och nu var jag som kommunalråd påtagligt involverad och kunde egentligen bara konstatera att utförsbacken för företaget bara blev brantare och brantare. Och kommunala uppköp av gamla industrianläggningar var något jag aldrig gillade. Men ibland fanns ingen annan utväg och så var det nog här. 

Det blev många sittningar med Erik Hammerlund och Bengt Andreasson (och under de första åren på 1970-talet hände det att även Nils Sterner var med). Förhoppningsvis blev resultatet - om inte bra så i alla fall hyfsat.

Avvecklingen

1977 lämnade den sista vagnen med kakelplattor tunnelugn nr 2 i Ekeby. Nedläggningen var ett faktum. Även om produktionen vid Upsala-Ekeby nu definitivt upphörde så fortsatte koncernen att köpa företag i vitt skilda branscher. Nu inlemmades välkända företag som Kosta-Boda AB, guldsmedsbolaget GAB i Eskilstuna med välkända varumärken som Gense och Nils-Johan, m.fl.

1980 köpte Proventus Uppsala-Ekebykoncernen och huvudkontoret flyttade till Stockholm. Och med den affären sattes punkt för Upsala-Ekeby som ett nästan hundraårigt industriföretag i Uppsala och staden gick miste om en av sina största arbetsplatser och ett av sina mera värdefulla varumärken.

Som finanskommunalråd i Uppsala sörjde jag utvecklingen.

Med vänlig hälsning
Roland Agius

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Peter Rehnström | Svar 06.05.2017 13.21

Trevligt att hitta den här sidan. Mina minnen från Uppsala-Ekeby är från år 1974 då UE och finska Wärtsilä inledde ett samarbete mellan Rörstrand och Arabia.

Rosamund Wilkinson | Svar 13.03.2014 20.14

Min pappa var engelsk och han lärde Bengt engelska. Som tack fick pappa en liggande Zebra med föl( Kasinen) Den har jag ff kvar!!

Rosamund

Gunnel | Svar 13.03.2014 19.25

Snyggt som vanligt.

Rosamund Wilkinson | Svar 13.03.2014 17.58

Hej!!! En intressant historia..... Undrar om du känner till Bengt Andreasson som var intendent på 50-60-talet???? Han var vän i familjen
Mvh Rosamund Wilkinson

Roland Agius 13.03.2014 20.06

Bengt Andreasson kände jag dels som representant för UE, dels som Fp-politiker i kommunen. I båda fallen kom vi bra överens.

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

16.08 | 00:25

Mycket intressant,bra och viktigt. Något som alla invånare i Uppsala borde läsa om och om igen, tills de kan alltihop utantill! Tack Roland Agius.

...
10.08 | 12:30

Bilden föreställer fel Edward Berling

...
04.08 | 19:58

Detta var verkligen en intresannt artikel då jag har i min ägo en Hela kamera som jag ärvt av min farbror.

...
09.07 | 21:54

Hej
Nu har Nils V Sterners grav överlåtits till NN. Hur tycker du att Uppsala bevarar sitt kulturarv på andra sidan?

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS