Slaget vid Fyrisvall

Kung Erik ”Segersäll”

segrade vid Fyrisvall

 

Angriparen, brorsonen Styrbjörn, stupade

 

 

Lagman Torgny organiserade segern 

Det brutala slaget

Upsala anno sommaren 986

Det blev ett våldsamt slagsmål vid Fyrisvall i Upsala när Kung Erik i dagarna tre drabbade samman med sin brorson, den fruktade vikingahövdingen Styrbjörn Starke.  Efter slaget, som för lång tid framöver kommer att ge Kung Erik stor ära och berömmelse, har kungen nu hedrats med tillnamnet ”Segersäll”. Angriparen, Styrbjörn Starke, stupade.

Styrbjörn, som för några år sedan fördrevs från Uppsala sedan han krävt sin andel av riket, men av Kung Erik förvägrats detta, kom nu tillbaka för att utkräva hämnd för den oförrätt han ansåg sig ha blivit utsatt för.

Det var den rådkloke lagman Torgny som organiserade kung Eriks folk så att svearna kunde vinna det blodiga slaget. I tre dagar pågick den dramatiska striden. Men när Odins pilar sent i går kväll hade talat färdigt stod kung Erik kvar som segrare. Styrbjörn var död.

När Styrbjörn kom till Flottsund gick han i land med sitt folk och satte eld på alla sina skepp.

När slagsmålet började var Styrbjörn och hans jomsvikingar[1] allierade med ett stort antal stridsmän ur den danske kungen Harald Blåtands här. Med den danske kungen hade Styrbjörn blodsband via giftermål med kung Haralds dotter Tyra. Sitt hjärta hade han dock redan i ungdomen givit till Hjälmdis, sköldmö hos kung Erik. Hon hade vägrat att följa honom den gången han fördrevs från Svitjod. Nu fanns i hans huvud en önskan om att återfå henne.

Kung Erik och hans folk var uppenbarligen väl förberedda på angreppet. Underrättelser om Styrbjörns annalkande hade i god tid kommit kungen till del och via pilbud hade han hunnit mobilisera alla vapenföra män i sitt rike och samlat dem på slätten vid Fyrisvall strax norr om Uppsala där den knipsluge lagman Torgny organiserade försvarsarbetet. Redan vid Flottsund, ett par mil söder om staden, hade lagmannen förberett mottagandet och med hjälp av nedslagna pålar i ån hade han sett till att segelleden till Uppsala via Aros blev ofarbar.

När Styrbjörn kom till Flottsund hade han därför med sitt folk stigit i land och därtill lovat sig själv och alla andra att aldrig mer lämna Svitjod. Här skulle han ”segra eller dö”. För att avskära alla möjligheter till flykt för sig själv och sina män lät han sätta eld på alla sina skepp. 

När kung Harald Blåtand såg detta vansinnesdåd lade han ut från land och seglade fortast möjligt med merparten av sitt folk hem till Danmark. Styrbjörn och hans mannar tog däremot vägen mot Uppsala där kung Erik och hans Sveahär väntade på honom.


[1] Jomsvikingarna kom från den starka fästningen Jomsborg som skulle ha funnits på ön Wollin utanför den Pommerska kusten vid floden Oders mynningsvik.

 

Torgny Lagman organiserar försvaret

Lagman Torgnys list gick hem 

Då den första bataljdagen grydde och kung Erik blåst härblåsning hade den rådkloke lagman Torgny arrangerat ett mottagande som rejält överraskade Styrbjörn och hans blandning av danskar och jomsvikingar. Lagmannens list höll på att ställa till det redan första dagen för Styrbjörn.

I ett noga genomtänkt arrangemang hade lagmannen låtit koppla samman rotar av tjurar och hästar med ok från vilka utsköt långa spjut, knivblad, krokar och skarpa svärd. Djuren, som drevs in ibland Styrbjörns mannar av kung Eriks trälar, åstadkom ett sandmoln av sådan omfattning att Styrbjörn och hans folk inte kunde se vad det var som kom emot dem.

Ut ur sandstormen rusade bölande tjurar, ängsligt gnäggande hästar och skrikande trälar. Snart blandades oljudet av vapenklirr från djurens fasta vapen och skriken från dödligt sårade jomsvikingar och danskar. De trodde länge att det var ryttare som anföll dem. Lagman Torgnys arrangemang skapade total oordning hos Styrbjörn och hans mannar som även tvingades inregistrera stort manfall. Inte minst det senare skulle senare visa sig ödesdigert för stridens utgång.

Erik Segersäll i samtal med Odin

Blotade till var sin gud

Styrbjörn lyckades dock efter den första överraskningen samla sitt folk och utkämpade striden under denna och påföljande dag. Striderna blev hårda och båda sidor noterade stort manfall. Utgången tycktes oviss. När striderna avmattades sent på andra dagens kväll blotade såväl kung Erik som Styrbjörn för seger.                                           

Kung Erik gick upp till gudahovet och blotade till Odin. 

Efter tio år skänker jag mig och mitt liv åt dig Odin om du i morgon ger mig seger”, sa han till Guden samtidigt som han tittade stint på gudabilden av Odin. Då hade, enligt vad närvarande vittnen kan berätta, för honom trätt fram en man av jättes format klädd i blå kappa och med hatt på huvudet och kungen förundrades storligen. 

Den store mannen räckte Kung Erik ett spjut och förmanade honom till att detta spjut skulle han slunga mot fienden och samtidigt ropa: 

I hören nu alla Odin till”!  

När detta väl var gjort lovade den store mannen att allmän bävan skulle komma över Styrbjörn och hans krigsfolk och innan dagen var till ända skulle fallna jomsvikingar och danskar ligga i stora högar på slagfältet. Först efteråt förstod Erik och hans folk att mannen som visat sig och talat till honom var ingen mindre än Odin själv.

Även Styrbjörn blotade. Han vände sig till Tor, som trädde fram för honom med sitt röda skägg för att lyssna till vad den ärrade vikingen hade att säga. Med bister min lär Tor då ha lagt sitt huvud på sned, slitit sig i skägget och med bister min förklarat för Styrbjörn att han hade att se fram emot ett nederlag.

För Styrbjörn kom Gudens besked inte som någon överraskning men väl med ett stort mått av besvikelse. Han hade tidigt bestämt sig för ”allt eller inget”. Det var därför han trotsigt låtit bränna alla sina skepp så att han själv och hans män inte skulle ha något hopp om räddning genom flykt.

- Antingen ska jag sitta i högsätet i Upsala eller också i en gravhög av den jord, som borde ha varit min, hade han sagt till sina män.

I sporrsträck red Hjälmids uppför regnbågens bro till Valhall

Mötte sitt hjärtas Hjälmdis en sista gång

När drabbningen var så gott som över hade merparten danskar och jomsvikingar endera stupat eller flytt slagfältet. Styrbjörn själv låg dödligt sårad. Då hade han plötsligt känt igen sin ungdoms Hjälmdis fladdrande hår i flocken av sköldmör som sprängde fram över fältet med lyfta spjut. Han hade då ropat till henne:

Hade du den gången följt mig skulle vi båda på samma dag nu fått rida till Odins salar.

- Det kanske ändå blir så och där kanske jag blir dig blidare, hade hon ropat tillbaka till honom. 

Sedan kunde ingen längre höra den andra eftersom Styrbjörn stupade för pilarna. Strax därpå gick Hjälmdis samma öde till mötes. En av valkyriorna hade då lyft upp henne på sin häst och i sporrsträck red hon uppför regnbågens bro och väl där uppe sett till att hon blev införd i Odins sal. Där fann hon sin far i samspråk med Styrbjörn. 

När hon såg dem båda ropade hon till Styrbjörn: - Så blev det ändå så, att vi båda denna dag fick rida in i Odins sal.

 

Slaget är över och bara segerns sötma är kvar

Ärorik seger för Kung Erik 

I Upsala är glädjen i dag stor över segern som betraktas som mycket ärorik. En seger över Styrbjörn Starke, med rykte om sig att vara den stridskunnigaste bland vikingar, är meriterande. Kungen stod ännu sent på kvällen kvar på sandåsen och tittade ut över fältet och beskådade allt det lidande och elände slaget åstadkommit. Kungen, som nu var mycket förnöjd, lovade då direkt en stor belöning åt den som kunde kväda en kämpavisa över denna seger.

Nedanför bland hovfolket stod Torvald Hjaltesson, en vittberest sagoberättare från det fjärran Island, och siade om den ära och berömmelse som nu skulle villfaras kung Erik Segersäll. Ingen kände till att denne sagoberättare också kunde kväda. Men slaget hade mäktigt gripit honom och hans sinne och högljutt kvad han en seger sång till kungens ära.

Farið til Fýrisvallar,

folka tungls, hverr's hungrar,

vörðr, at virkis garði

vestr kveldriðu hesta ;

þar hefr hreggdrauga höggvit

(hóllaust es þat) sólar

elfar skíðs fyr ulfa

Eiríkr í dyn geira 

Kung Erik och med honom hela hans här lyssnade och fröjdade sig åt sången och när sången väl tonat ut fick Torvald Hjaltesson av kungen motta sin belöning, en kostbar armring av guld.

Med vänlig hälsning
Roland Agius

Se nedan fakta 1 - 4

Fakta 1

Erik Segersäll är den förste kung som vi kan vara någorlunda säkra på att han verkligen har existerat. De källor som berättar om vad han uträttade som kung är dock såväl osäkra som motstridiga. Åtskilligt av det som berättas om honom har sagans karaktär.

Det antas att han blivit svearnas kung omkring år 970. Till en början skulle han ha regerat tillsammans med sin bror Olof, Styrbjörns far. Efter Olofs död styrde Erik ensam svearnas rike.

Erik skulle ha kommit i konflikt med sin brorson Styrbjörn, som senare fick tillnamnet ”Starke”, då denne krävde att få inta sin faders plats som medkung till Erik. Styrbjörn skulle då ha förvisats från landet. Man kan säga att konflikten kulminerade med slaget vid Fyrisvallarna i Uppsala som enligt sägnen vanns av Erik och slutade med att Styrbjörn stupade. Det är denna seger som gav Erik tillnamnet Segersäll (den segerrike). 

Exakt när detta slag ägde rum är det ingen som vet men historiker av facket säger att det sannolikt ägde rum någon gång under 980-talet. Någon har preciserat det till år 984, andra till år 986. Inte långt från Fyrisvall finns ännu i dag ett stort gravfält[1] som eventuellt kan minna om det ”ärorika” slaget. 

Erik Segersälls födelse uppskattas till någon gång på 930-talet i Uppsala och han antas ha avlidit någon gång på 990-talet i Skara (Husaby).


[1] Valsgärde

Hällestadsstenen

Fakta 2

I autentisk skrift möter oss namnet Upsala första gången på två skånska runstenar, båda av historikerna daterade till slutet av 900-talet. Båda stenarna skulle kunna hänföras till slaget vid Fyrisvall. Helt säker på den saken kan man dock inte vara. 

En av dessa stenar finns i Hällestad och på den stenen kan man läsa: 

Äskil satte denna sten efter Toke, Gorms son, sin hulde herre, som icke flydde vid Uppsala”.

Den andra stenen finns i Sjörup och på den kan man läsa: 

”Saxe satte denna sten efter Asbjörn, sin krigskamrat, Tokes son, som ej flydde vid Upsala, utan stred så länge han vapen hade”.

 

Fakta 3

Styrbjörn Starkesexistens är på intet sätt historiskt belagd. Berättelser om honom återfinns i den isländska skaldediktningen där det berättas om honom och hur han hade fördrivits från Svitjod av uppsalakonungen Erik Segersäll och hur han som härjande viking vann inte bara ära utan även borgar och land och fick tillnamnet ”Starke”.

Enligt hävdatecknaren skulle Styrbjörns största bedrift ha varit när han intog Jomsborg, där jomsvikingarna hade sitt berömda fäste. Detta fäste, som beskrivs som ointagligt, skulle ha funnits på ön Wollin i Östersjön, strax utanför floden Oders mynning. Här hade de vilda och stolta jomsvikingarna sitt tillhåll.

Här vet sagorna att berätta, att där, innanför murarna, fanns en stor hamn där mer än 300 skepp rymdes. Styrbjörn hade vid ett tillfälle fått veta att jomsvikingarnas hövding var borta och han manade då sitt folk att ro för allt de förmådde. Inloppet till hamnen var försett med ett valv som krönts med ett torn från vilket försvararna kunde kasta stenar och brinnande beck på eventuella inkräktare. Härutöver fanns även stora järnbeslagna portar som stängde infarten till hamnen.

Med ett härskri som ifråga om dån överträffade Tors framfart över himlavalvet bokstavligen ven Styrbjörns skepp fram genom vattnet, bommarna krossades och hamnportarna öppnades. Men även skeppen krossades och Styrbjörns män fick simmande ta sig in i borgen. Väl där tvingade de jomsvikingarna att ta Styrbjörn Starke till sin hövding.

Styrbjörn Starke förvärvade makt och rykte, ja allt, som en vikingahövding kunde åtrå. Jomsvikingarna antog med glädje honom som sin hövding. Likväl var han inte nöjd. Två ting saknades honom. Båda tyngde honom såväl dag som natt.

Det ena var att få stå på sin fars gravhög i Uppsala och där hyllas som Svearnas konung. Det andra var att få äkta kung Eriks stolta sköldmö Hjälmdis.

Det var dessa drömmar som förde honom åter till Uppsala och fick honom att söka strid med kung Erik i slaget vid Fyrisvall, som för Styrbjörns del slutade så illa att ingen av hans två återstående drömmar kunde uppfyllas.

 

Fakta 4

Lagman Torgny, som återfinns i Snorre Sturlassons (1) "Heimskringla", är troligtvis inte någon historisk person. Det som berättas om honom torde därför tillhöra sagans värld,

Enligt Snorres ”Heimskringla” var Torgny en omtalad lagman för Tiundaland. Som sådan hjälpte han år 986 Erik Segersäll att vinna slaget vid Fyrisvall.

I ”Heimskringla” kan man också läsa hur Torgny lagman vid tinget i Uppsala tvingade Olof Skötkonung till en fredlig uppgörelse i konflikten med Olav II Haraldsson av Norge. Lagmannens tal blev vida berömt: 

”Annorlunda är nu Svea konungars sinnelag än det förr haver varit. Torgny, min farfader, mindes Uppsalakonungen Erik Emundsson och sade om honom, att medan han var i sin lättaste ålder hade han var sommar krigshär ute och lade under sig Finland, Kyrialand, Estland, Kurland och många andra länder i öster; dock var han inte så högmodig att han ej ville lyssna till de män som hade något viktigt att framställa för honom. 

Min fader Torgny var med konung Björn en lång tid och kände väl hans seder, och riket stod i Björns dagar i mycken styrka och makt och led aldrig minskning; dock var han vänlig mot sina män.

Själv har jag i minne konung Erik Segersäll och var med honom i många härfärder; han förökade Svea rike och värjde det manligen; dock var det oss lätt att komma i samråd med honom. 

Men den konung som nu är låter ingen tala vid sig och vill intet annat höra än det allena som behagar honom. Sina skatteländer låter han gå förlorade men fikar efter att behålla Norge under sig, vilket ingen sveakonung förut har eftersträvat och vilket vållar mången man oro. Nu vilja vi bönder att du gör fred med Norges konung och giver honom din dotter Ingegerd till äkta”[2]

Efter detta mästerliga tal lovade Olof Skötkonung att sluta fred med Olav II Haraldsson och även ge honom sin dotter till äkta. Det senare ångrade han senare, enligt Snorre Sturlasson, och det blev inget av med bröllopet till såväl prinsessans som norske kungens besvikelse. Den senare blev t.o.m. så förgrymmad att han vill börja härja i Svitjod. Men i Norge fanns även på den tiden kloka män som avrådde kungen från ett slikt äventyr.


[1] Snorre Sturlasson (1179-1241), isländsk historiker och äventyrare och Nordens störste hävdatecknare.

[2] Alf Henriksson, Svensk historia, 1963, sid. 79-80.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Gunnel | Svar 04.02.2014 17.37

Yes, alldeles extra snygg!

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

14.11 | 00:40

Trevligt att läsa! Jag har arbetat med den här kameran i min fars atelje Fotostudion - K-E Foto i Rättvik.

...
15.10 | 09:24

ring mig

...
12.10 | 17:33

Jag har ett par föremål i silver som är graverade och skulle vilja komma i kontakt medmoderatorn för denna websida. tack

...
12.10 | 17:31

Hej
Hittade denna förträffliga websida när jag sökte på Josef Ehrle. Det visar sig att min morfar och kanske hans bror arit delaktiga i FRAM cykelfabrik i börja

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS