"Sko-Lasses" - Hästens skofabrik

Sven Anders Hägg

Det gamla hantverkets industrialisering möjliggjordes framförallt genom näringsfrihetens införande i Sverige 1846 och 1864 genom att då infördes rätten till fri etable­ring, skråväsendets avveckling och aktiebolagslagens tillkomst. Efter detta var det inte längre något tvång som sa att t.ex. städernas skomakare måste tillhöra något skrå eller någon hantverksförening.

I skomakarmästaren Sven Anders Hägg efterlämnade anteckningar berättar han att år 1800 var skomakarna Uppsalas största yrkesgrupp. Av 182 mästare fördelade på 42 hantverk som då fanns i Uppsala var 20 skomakarmäst­are. Av dessa var en husskomakare, dvs. en skomakare som gick från hus till hus och tillverkade skor.

I Uppsala illustreras detta påtagligt inom skohanteringens omvandling från traditionellt hantverk till industriell tillverkning. Såväl L. E. Larsson som Johan Ekholm – Uppsalas två stora skofabrikanter – var i sitt ursprung traditionella hand­skomakare som successivt utvecklade sina företag från mindre vändmakeriverkstäder och detaljaffär till en mera regelrätt fabriksmässig skotillverkning.

Ett uppsaliensiskt skoföretag med en något annorlunda inriktning var Karl Fritz Löfquists Skoreparation och Sportskofabrik, som försåg en stor del av såväl Sveriges som världens främsta idrottsmän och -kvinnor med idrottsskor av alla de slag. När Jesse Owens 1936 dominerade Berlinolympiaden tävlade han t.ex. i skor från Löfquist i Uppsala.

Här möter vi tre entreprenörer som var för sig utvecklade framgångsrika företag från att ha börjat som utpräglade hantverksföretag till att bli omfattande skoindustriföretag.

Men det började långt innan. Uppsalas skohistoria är betydligt äldre än här nämnda skofabriker. I samband med grundgrävning 1934 på de s.k. Rudbeckska husets tomt vid Stora Torget påträffades fragment efter ett förhållandevis stort antal medeltida skor. Det som hittades var skofynd så pass välbehållna att det gick att få en god bild av medeltidens skohistoria. Och även om det inte finns några dokument eller liknande som kan berätta om hur skomakeriet var organiserat på medeltiden så ger fynden på Rudbeckska tomten en god bild av inte bara hur dåtidens skor såg ut utan också om att garvningen av det läder, som användes vid skotillverkningen, var av hög kvalitet. Här fanns också fragment av lagade skor.

Längs med Fyrisån i Svartbäcken fanns under 1800-talet en mängd hantverkare. Många av dessa sysslade just med garveri, dvs. tillverkning av läder, och det var ju ganska naturligt med tanke på att det rörde sig om verksamheter som krävde god tillgång på vatten. Men det fanns garverier även på andra håll i staden. Exempelvis i kvarteret Svalan längs Vaksalagatan fanns garverier i åtminstone ett par hundra år.

Lars-Erik Larsson

Hästens skofabrik

Hästens skofabrik har sitt ursprung i ett litet vändmakeri, F M Ljungbergs vändmakeriverkstad på Bäverns gränd 22, och en detaljaffär, Olof Wenngrens läder- och skoaffär på Svartbäcksgatan 16.

Med vändmakeriet och skoaffären som bas startade Lars-Erik Larsson (1868-1941) 1897 sitt skoföretag, som senare (1914) blev AB L E Larsson & Co. Men redan 1898 inregistrerades varumärket ”Hästens”, ett fyndigt grepp ur reklamsynpunkt. Men bolaget använde sig av fler varumärken än Hästens, bl.a. såldes barnskor med namnet ”Hans och Greta” och en pojksko med namnet ”Riddarkängan”.

Lars-Erik Larsson, som var en driftig man, fick snabbt fart på sitt skoföretag. Efter bara något år hade han ett 30-tal anställda skomakare som var och en tillverkade 8-12 par skor i veckan. Allt arbete utfördes på ackord. År 1899 inköptes en skomaskin, som inte bara ökade produktionen högst avsevärt, den gav också arbetet på fabriken vissa industriella inslag.

Snabb fart på företaget

Den snabba expansionen ledde till att bolaget 1902 köpte en delvis bebyggd tomt i kv. Heimdal med adress Svartbäcksgatan 42 (senare adressändrad till nr 44), dvs. den plats där den stora fabriken så småningom kom att byggas. Den byggnad, som fanns på tomten, var en gammal skola som byggdes om till skofabrik. Och nu expanderade företaget snabbt. Redan 1910 sysselsatte företaget 200-250 skoarbetare. Senare, på 1930- och 1940-talen, var Hästens skor en betydande arbetsgivare i staden och sysselsatte då ca 400 arbetare som tillverkade tre gånger så många skor per dag.

År 1905 anskaffades en ny och större uppsättning maskiner som gjorde det möjligt att tillverka skor såväl snabbare som i större omfattning. Det industriella inslaget i skoproduktionen var nu betydande. Detta år betecknades också som en höjdpunkt i företagets dittillsvarande utveckling då företaget tillverkade 61 107 par skor med ett sammanlagt produktionsvärde av 370 070 kronor.

Aktiebolag 1914

Nästa stora steg i skoföretagets utveckling kom 1914. Med den ökade omfattning som firman fått ansågs det lämpligt att ombilda firman till aktiebolag. Förberedelserna för aktiebolagsbildningen gjordes under 1913 och den 11 februari 1914 inregistrerades AB L E Larsson & Co.

I stiftelseurkunden sades att ”bolagets verksamhet skall hafva till föremål att efter öfvertagande af den af Grosshandlaren L E Larsson härstädes bedrifna affärsverksamheten med därtill hörande fastigheter, lager och inventarier med mera drifva handels- och fabriksrörelse med läder och skodon i Upsala jämte annan därmed förenlig verksamhet”[1]. Aktiekapitalet uppgick från starten till 850 000 kronor. I början av 1960-talet ändrades namnet till Hästens Skofabrik AB.

Under tiden för första världskriget expanderade produktionen vid Hästens Skofabrik till nya höjder. Lars-Erik Larsson accepterade vid krigsutbrottet att leverera skor, kängor och stövlar till såväl den svenska armén som den svenska marinen. 1915 började han också tillverka och sälja stövlar och kängor till den tyska armén.

Tyska soldater i fina stövlar (kanske från Hästens skofabrik?)

Försåg tyska armén med stövlar och kängor

Den del av produktionen som ingick i de tyska militärleveranserna kontrollerades två gånger i veckan av tyska kontrollanter. En av dessa kontrollanter, Emil Drehman, blev senare, efter krigsslutet, driftledare vid fabriken.

Krigsåren med sina såväl svenska som tyska arméleveranser innebar en radikal förändring av marknadsbilden inom företaget. Den ändrade marknadsbilden ledde också till en synnerligen kraftig produktions- och lönsamhetsökning för företage. 

Lars-Erik Larssons samarbete med den tyska armén under kriget uppskattades inte av alla. Särskilt de brittiska myndigheterna blev successivt mer och mer misstänksamma när de såg den ena läderlasten efter den andra från USA till Sverige och Lars-Erik Larssons skofabrik i Uppsala.

-  Vad gör lilla Uppsala med så mycket läder, frågade sig britterna.

Och när de undersökte saken närmare och fann att en skofabrik i Uppsala försåg den elake fienden i Tyskland med stövlar och kängor gjorde de engelska krigsfartygen allt vad de kunde för att uppbringa de stora partier amerikanskt bottenläder som skeppades över från USA till Sverige för skofabriks räkning.

Det uppbringade lädret förvarades på Orkneyöarna norr om Skottland där engelsmännen lagrade det som krigskontraband till våren 1919, då lädret frigavs och skeppades över till Hästens Skofabrik. Nu visade det sig att även detta blev en god affär för firman. Efterfrågan på grovt läder var då om möjligt än större än tidigare och tillgången tämligen begränsad, varför dessa ”fördröjda” leveranser kom väl till pass då de slutligen nådde sin beställare. För AB L E Larsson & Co blev det bingo en gång till.

Eget elektricitetsverk

Lars-Erik Larssons okuvliga entreprenöranda kom till uttryck på olika sätt. En sådan detalj var t.ex. att han tidigt – långt innan staden elektrifierades – försåg skofabriken med ett eget ångdrivet elektricitetsverk, som inte enbart drev skomaskinerna utan också alstrade värme och gav luftväxling.

Entreprenörandan kom också till uttryck i den fullträff skoföretaget uppnådde då man lanserade ”Systerskon”. Den fullträffen inträffade 1922 även om varumärket ”Systerskon” inregistrerade först tio år senare. Systerskon var en nyhet för det var först med denna innovation som skon anpassades och utformades efter anatomiskt riktiga grunder. 

Familjeföretaget

Lars-Erik Larsson var inte enbart skofabrikör. Han hade många järn i elden. I 27 år – 1908-1934 – var han ledamot av stadsfullmäktige, han tillhörde drätselkammaren, fattigvårdsstyrelsen och hälsovårdsnämnden, han var landstingsman och han var i många år ordförande i Missionsförbundets församling i Uppsala. När Lars-Erik Larsson avled 1941 övertogs ledningen av företaget av äldste sonen Åke Larshammar. När han så 1944 hastigt avled övertogs ledningen av den yngre brodern Arne Larshammar.

f.d. Hästens skofabrik, dvs. det kontorshus det är idag, 2014

Slutet

1969 tog sagan Hästens skor slut. Något år tidigare hade fabriken sålts till fabrikörerna Claes och Helge Nilsson från Umeå. Men företaget klarade inte konkurrensen av lågprisskor från utlandet och fabrikskomplexet togs över av Uppsala stad och renoverades för Fyrisskolans och Komvux räkning. Egentligen slöts då en cirkel med tanke på att L E Larssons första skofabrik i kv. Heimdal var en ombyggd skola.