J W Nilssons resp. "Kaross-Nisses" karossfabriker

Elegant vagn från J W Nilssons i Uppsala

Fram till 1930-talet härskade en obruten tradition av hästdragna fordon, oftast av trä, som gick tillbaka till den tid då hjulet uppfanns. Behovet av lastvagnar av varierande slag var stort och efterfrågan på vackert utsmyckade landåer och jiggar växte i takt med att allt fler fick råd att hålla sig med sådan lyx. Man glömmer lätt hur nyligen den hästdragna vagnen var en vardaglig företeelse. I Uppsala är vi fortfarande många som minns när fru Knebel - ännu i början av 1950-talet - förflyttade sig i staden i sin hästdragna jigg.

Vagnmakaren var den som såg till att behovet av vagnar tillgodosågs. Hjulen var det svårast att förfärdiga och det var hjulmakaren som besatt hemligheten med vagnens geometri, vilket gjorde honom till den viktigaste personen i sammanhanget. 

Med bilismens genombrott ändrades produktionen. Nu började det dyka upp företag som inriktade sig på att tillverka karosser av alla slag men framförallt till bussar, lastbilar och ambulanser. Chassit och motorn tillverkades på ett håll medan karossen byggdes på annat håll. De första karosserna byggde nästan helt av trä och glas och utformades helt efter kundens/köparens önskemål. Så småningom blev det en successiv övergång till plåtchassin. I Uppsala ledde den här utvecklingen till att två karossfabriker (det fanns några till som försökte men inte lyckades bli särskilt långvariga) etablerades: J W Nilssons Vagn- & Karossfabrik och K Nilssons, ”Kaross-Nisse”, Snickeri- och Karossfabrik.

J W Nilsson Vagn- & Karossfabrik

J W Nilsson Vagn- & Karossfabrik på Timmermansgatan 4 grundades 1890 av fabrikör Johan Wilhelm Nilsson (1862-1931). När verksamheten 1902 flyttades till grannfastigheten Timmermansgatan 4 skaffades bättre maskinell utrustning

Till en början var tillverkningen av vagnshjul en viktig produkt. Så småningom utvidgades tillverkningen till att omfatta kompletta vagnar, främst landåer för ”finåkning” och sirligt utformade slädar. I rörelsen ingick även åkerirörelse med hästar.

J W Nilssons företag hade i början 1900-talet 5 anställda. 1926 hade antalet anställda ökat till 16. När J W Nilsson avled 1931 drevs företaget vidare av sonen Sven, f. 1898. Han växte upp i ett då ”bandytokigt” Uppsala där sporten totalt dominerades av IFK Uppsala. Sven Nilsson spelade aldrig i IFK:s bandylag utan fick ”nöja” sig med att spela med Sirius. Det hindrade honom inte från att göra en lysande bandykarriär. Som Siriusspelare fick han sex gånger dra på sig landslagsdräkten och med Sirius var han med om att bli svensk mästare i bandy två gånger, 1921 och 1922. Han fick också utmärkelsen ”Stor grabb” i bandy. Och det var med Siriusklubban hans företag skulle nå sina framgångar. Och när bandyklubbtillverkningen var som störst hade företaget 25-30 anställda. 

Med bilismens genombrott ändrades produktionen. Nu började firman tillverka karosserier av alla slag men framförallt till bussar och ambulanser. Chassit och motorn tillverkades som regel av Scania-Vabis i Södertälje medan karossen gjordes av Nilssons Vagn- & Karossfabrik i Uppsala. De första bussarna var byggda nästan helt av trä och glas. Så småningom blev det en successiv övergång till plåtchassin och då inledde det Nilssonska företaget ett samarbete med grannen på Repslagargatan, Svartbäckens Bil och Plåt. Lönsamheten avtog. Att tillverka bil- och busschassin hantverksmässigt blev såväl orationellt som olönsamt. Notérbart är att alla karosser – oavsett det rörde sig om bussar, brandbilar, ambulanser etc.– så designades de av Sven Nilsson själv. Den sista bussen levererades 1945. Därefter var produktionen helt inriktad på bandyklubbor.

Redan 1919 hade tillverkningen av karosser utvidgats till att även omfatta bandyklubbor av märket "Sirius-klubban". Varumärket ”Sirius-klubban” inregistrerades dock först 1933.  Det var sonen Sven Wilhelm Nilsson, som tog in den tillverkningen i firman. ”Sirius-klubban” blev också en stor framgång för företaget. Pappa J W Nilsson var – åtminstone till en början – måttligt intresserad av sonens vurm för att tillverka bandyklubbor. Men vartefter efterfrågan på bandy- och ishockeyklubbor av märket ”Sirius” ökade, tilltog faderns intresse för klubbtillverkningen. Ja, efterfrågan blev efter några år så stor att firman under några år var världsledande på bandyklubbor. Produktionskapaciteten låg då stadigt på 130 000 bandyklubbor per år. Omsättningen i företaget ökade starkt från 213 000 kr 1944 till drygt 1,3 miljoner kr 1964. Företaget hade då en relativt stor expor - inte minst till Sovjetunionen.

I samband med VM-turneringen i bandy 1957 berättade sovjetledarna att de hade konstruerat en ny bandyklubba av nordisk modell; en bandyklubba, som de lovprisade och som de sade var något utöver det allra bästa. När sedan en svensk funktionär tog hand om en sådan ”lovprisad” om än sönderslagen bandyklubba rev han också bort skyddstejpen. Det visade sig då att den ”nykonstruerade” och ”lovprisade” bandyklubban var en ”Sirius-klubba” tillverkad av J W Nilssons Vagn- & Karossfabrik i Uppsala. Upptäckten väckte inte enbart stor uppmärksamhet utan också stor munterhet i hela ”bandyvärlden”, som 1957 var betydligt större än idag. 

Fabriksbyggnaderna revs då staden i slutet av 1960-talet byggde ut Luthagsespla-naden/Råbyleden till impopulär genomfartsgata. Några år dessförinnan såldes företaget till Norrbottens Sportartikelfabrik i Boden dit också tillverkningen flyttades.

Karl "Kaross-Nisse" Nilsson

”Kaross-Nisse”

K Nilssons Snickeri- och Karossfabrik startades 1924 av skåningen från Ystad, Karl Nilsson (1885-1978). Uppsalabo blev han 1910. Till vardags kallades han "Kaross-Nisse" och han höll till i lokaler på Fabriksgatan 1( i dag ungefär början av Råbyleden) i Uppsala. Här tillverkade han karosser till bussar, skåpbilar och lastbilar. 

Men Snickeri- och Karossfabriken på Fabriksgatan 1 var inte Karl Nilssons första industriella satsning i Uppsala. Redan 1910 var han som delägare och fabrikschef med om att starta Upsala Möblerings AB på Eddagatan. Det var ett företag som tillverkade möbler och inredningssnickerier. Och det var i detta företags regi, som Karl Nilsson 1922 tillverkade sin första buss, som levererades till Ångermanland och gick i trafik på sträckan Undrum-Offer-Sollefteå. Hur det kunde komma sig att möbelsnickeriföretaget i Uppsala fick en sådan order förtäljer inte historien, men uppenbarligen var det den bussen som fick Karl Nilsson att två år senare starta sin karossfabrik.

"Kaross-Nisses" fabrik på Fabriksgatan 1

Karossfabriken fick en lysande start. Företaget tillverkade karosser till omnibussar, skåpvagnar och lastbilar och levererades till orter runt om i hela Sverige. Snickeridelen i företaget tillverkade inredningssnickerier av alla slag. På 1940-talet, då företaget var som störst, hade man 50-60 anställda arbetare. Då hade företaget stor produktion för militära ändamål, bl.a. specialbyggda hytter där väggar, golv och tak var inklädda med plåt och hytterna försedda med vedeldade värmekaminer.

I Uppsala var man tidigt igång med kollektivtrafiken. Redan 1906 påbörjades utbyggnaden av spårvägstrafiken. Men det skulle dröja till slutet av 1920-talet innan spårvägstrafiken började få konkurrens av busstrafiken. Då var ”Kaross-Nisse” redan väl inarbetad i branschen. Den första busslinjen i Uppsala gick längs sträckan S:t Erikstorg-Sysslomansgatan-Börjegatan-Eriksdal och busskarossen var naturligtvis en produkt från ”Kaross-Nisses” fabrik på Fabriksgatan 1.

Busskaross tillverkad på "Kaross-Nisses" fabrik

Vid den stora bilutställningen i Paris 1934 representerades Sverige med en för Svenska Auto-mobiltrafik AB specialritad buss vars kaross tillverkades på "Kaross-Nisses" fabrik i Uppsala. Bussen väckte stor uppmärksamhet på utställningen på grund av att den hade en för sin tid ovanligt avancerad strömlinjeform. Men allt är som bekant relativt, i dag skulle vi nog betrakta den bussen som tämligen fyrkantig. Men då var den en innovation. 

1958 upphörde företaget på grund av ålders- och familjeskäl. Karl Nilsson, "Kaross-Nisse", avled 1978. Då var han 93 år gammal.