Den stora stadsbranden 1702

Nästan hela Uppsala blev lågornas rov

Strax före midnatt natten till den 16 maj 1702  tog det eld i en mindre bod tillhörig professor Johan Upmarck. Det rådde delade meningar om huruvida boden ifråga stod på professor Upmarcks tomt eller om den, vilket akademiräntmästaren Berge (Börje) Rommel hävdade, stod på hans tomt. Om den saken hade de båda herrarna processat med varandra under en längre tid. Den närmaste tiden efter branden talades det i Uppsala om mordbrand men skuldfrågan prövades aldrig. Två och ett halvt år senare avkunnades till slut ett utslag vari konstaterades att ”någon förklaring till eldens uppkomst ej kunde presteras”.

Den här eldsvådan fick enorma konsekvenser för Uppsala då den utvecklades till att bli den största eldsvåda som någonsin förekommit i Uppsala stads historia. På fjorton timmar ödelades tre fjärdedelar av staden. Merparten av det då historiska Uppsala i form av byggnader och arkiv utplånades, vilket alltsedan dess försvårat historieforskningen om Uppsala för tiden före den stora branden. Källorna försvann eftersom de blev lågornas rov.

Staden hade fått ett dråpslag. Många människor omkom i lågorna. Hur många är de ingen som vet. Ingen brydde sig om att ta reda på det heller. Här gällde samma ointresse som frågan om hur elden egentligen uppstod. Folket i staden talade om mordbrand.

Men staden ville inte dö och bara tre dagar efter katastrofen höll den skytteanske professorn Johan Upmarck, i vars bod branden uppstod, inför den akademiska församlingen ett föredrag om själslugnet.

Enligt traditionen ska den sjuttiotvåårige professorn Olof Rudbeck d.ä. ha stått på Gustavianums kupoltak för att därifrån leda och dirigera släckningsarbetet. Gustavianum med sitt bibliotek klarade sig undan lågorna. Om detta berodde på Rudbeck eller ej må vara osagt. Berättelsen om hur den alltid så aktive professorn genom rådiga insatser och från taket på Gustavianum ledde släckningsarbetet och själv skötte en av brandsprutorna återfinns inte i någon samtida källa. Berättelsen torde därför betraktas som en skröna tillhörande traditionen. Torsten Petré berättar om detta i sin bok, Uppsala under merkantilismens och statskontrollens tidsskede 1619-1789, band nr III i serien Uppsala stads historia. Han kommer där fram till att berättelsen torde ha sin grund i Atterboms minnestal år 1851 över Rudbeck och återfinns i Svenska Akademins handlingar nr 24/1851.

Var det mordbrand? Det var frågan utan svar, som länge diskuterades i Uppsala. Som ett varsel och ett järtecken hade Uppsala, sveaväldets uråldriga konungastad, gått upp i lågor. Många människor omkom i lågorna. Hur många är det ingen som vet. Ingen brydde sig om att ta reda på det.

Det var strax före midnatt natten till den 16 maj som elden bröt ut och med vårstormens hjälp antändes det ena huset efter det andra. I fjorton timmar härjade elden på båda sidor om Fyrisån. Hela Uppsala stod i lågor. Härjad, men ännu levande, stod fortfarande den stora katedralen på Domberget eller "Vår Herres berg" som platsen fordom kallades, svårt sargad men ännu vid liv. Det stora västra tornet och takryttare hade rasat och förstört valv och gravkor inne i kyrkan.

Andra kyrkor, bl.a Hospitalskyrkan (Fyris torg) och S:t Eriks kapell (Riddartorget), gick upp i rök. Trefaldighetskyrkans torn antändes och störtade samman. Det vitmålade slottet blev en av sot svart ruin. Broarna över Fyrisån blev lågornas rov. Universitet, sjukhus, hundratals bostadshus och andra byggnader liksom stadens och länets arkiv och bibliotek gick samma öde till mötes. Allt, hela staden blev förstörd.

Professor Olaus Rudbeck d.ä.
Det var på det här kupoltaket som den 72-årige professorn skulle ha stått
Förödelsen var enorm, livet stod på spel
Professor Johan Upmarck i vars bod branden började
Per Daniel Amadeus Atterbom var den som torgförde skrönan om professorn på kupoltaket

Elden började vid S:t Persgatans norra sida mitt emellan Gamla Torget och Svartbäcksgatan. Där fanns två gårdar, den ena ägd av den professor Johan Upmarck, den andra av akademiräntmästare Berge Rommel. De två hade en längre tid legat i process med varandra om var tomtgränsen mellan deras fastigheter egentligen gick.

Elden upptäcktes i professor Upmarcks bod som stod alldeles intill eller på den omstridda gränsen. Enligt akademiräntmästare Rommels uppfattning stod boden på hans tomt. Det var i den boden elden började. Det var den tvisten som ledde till att ihärdiga rykten om mordbrand uppstod i staden.

Den viktigaste källan till vår kunskap om 1702 års stadsbrand är vice bibliotekarie Johannes Eenberg, som fanns på plats och i fjorton timmar följde brandförloppet[1]. Eenbergs skildring trycktes året efter tilldragelsen. I sin berättelse liknar Eenberg elden vid ”den grymmaste och segersammade fiende, som gjorde anfall och skada, sträckande sig med vädret i en höger och en vänster flygel:

- Elden upptäcktes strax före midnatt natten till den 16 maj. Det var i en bod tillhörig professor Johan Upmarck det började brinna. Långvarig torka och en stark nordlig vind gjorde det lätt för elden att sprida sig. Trots att branden upptäcktes praktiskt taget omedelbart och att alarmsystemet - klämtning i domkyrkoklockan - fungerade, tvingades eldsläckningsmanskapet till reträtt. Elden kastade sig snabbt över S:t Persgatan till salig rådman Eric Hansson Angermans stora gård och därifrån över Svartbäcksgatan till ett stenhus tillhörigt professor Reftelius. Brandutvecklingen gick mycket snabbt.

- Eldens ena flygel gick österut mot Vaksala tull. Hus efter hus antändes och brann upp. Elden lyckades via tullstugan att ta sig över Ladugatan[2] där dubbla rader av lador - stående knut vid knut - utgjorde stadens gräns mot åkrarna och nu blev lågornas rov. Här åt sig elden fram mot vindriktningen till stadens nordligaste punkt där den ännu en gång kastade sig över det stora Stadsdiket och Ladugatan.


[1] Lätt bearbetning av Eenberg, En utförlig relation om den gruvliga eldsvåda, (även tryckt i Kyrkohistorisk Årsskrift, 36, sid. 151)

[2] Ungefär nuvarande Kungsgatan

Tre fjärdedelar av dåtidens Uppsala blev lågornas rov

Människor kämpade för livet

- Nu med vinden i ryggen tog elden tag i Svartbäcksbebyggelsen norrifrån och fortsatte i riktning söderut mot den ursprungliga eldhärden ödeläggande all bebyggelse i dess väg. Barn, kvinnor och äldre män lastade såväl kärror som ryggar med sina fattiga ägodelar i hopp om att rädda så mycket som möjligt undan elden. Alla försökte ta sig till tryggare områden. En del klarade detta men många hann inte undan utan blev lågornas rov.  Andra kastade sig i ån och drunknade. Det hela var förfärligt.

 

Det industriella bruket på V. Åkanten försvann

- Eldens högra flygel följde ån söderut och lyckades på flera ställen ta sig över ån till den västra delen av staden via träbroarna. Via Dombron, som var av trä och brann upp, till Hospitalet, dess kyrka och andra byggnader (på nuvarande Fyris torg), vidare till Adolfs källare (nuvarande Gillbergska gården) till Nordenhielms hus (på nuvarande ”Upsala Gilles” tomt). Mjölkvarnen på Holmen förskonades. Men från de västra brofästena spred sig elden upp mot höjderna. Slottet, Trefaldighetskyrkan och Domkyrkan angreps. I eldens väg låg även S:t Eriks kapell.

- Vid kvarndammen flög elden över ån och antände en del byggnader, däribland ”kvarnsmidjan” och spred sig vidare via professor Rudbecks industriella innovationer, Papperskvarnen, Sågkvarnen, Kopparhammaren och Bössgjuteriet, till en hop torra och gamla hus på Oxtorget (nu S:t Eriks torg). Gustavianum och Norra Fjerdingen undgick elden. Mera överhängande var faran genom domkyrkans brand. Domkyrkan, vars takkonstruktioner inte kunde stå emot hettan, angreps från öster. Det snabba förloppet ledde till att Västra tornet och takryttare rasade samman och förorsakade stor ödeläggelse inne i kyrkan. Södra Fjerdingen blev däremot helt prisgiven åt elden. Detsamma gällde Bondkyrkan (Helga Trefaldighets kyrka) som angreps och dess torn störtade samman. Kyrkan kunde dock till största delen räddas. Däremot nådde elden ända upp till slottet som blev illa åtgånget.

Vårfruroten och Islandet avbränt

- På centralfronten hade elden fri framfart. Jag hade ett tag en förhoppning att Stora Torget med sina stenhus skulle komma att utgöra en spärr för eldens fortsatta framfart i denna riktning. Det var dock en fåfäng förhoppning och hela Vårfruroten och Islandet var snart avbränt.

Katastrofen fullbordad

På eftermiddagen den 16 maj var katastrofen ett fullbordat faktum och man stod då inför den svåra uppgiften att först ta hand om de döda, eller snarare resterna efter dessa i den mån det fanns något utöver askan, och därefter i möjligaste mån städa upp efter elden. Senare kom så den kostsamma uppgiften att på de rykande ruinerna bygga upp en ny stad.

Den omedelbara uppgiften efter branden var dock att skaffa fram bostäder åt brandens överlevande offer. Enligt det åsyna vittnet Eenberg visade alla boende i norra Fjerdingen en näst intill obegränsad hjälpsamhet, vilket inte hindrade att många med släktingar i Uppsalas omedelbara närhet fick söka upp dessa för att få tak över huvudet. Brandens offer syntes vandra i alla riktningar för att om möjligt få tak över huvudet hos släkt, vänner och bekanta.

Inget intresse för skuldfrågan

Efter denna enorma katastrof visades ett förvånande ringa intresse för skuldfrågan. Alla utom herrar Upmarck och Rommel visste att elden uppstod i den bod som var grunden till deras tvist rörande var gränsen mellan deras fastigheter gick. Vid den rannsakning, som ägde rum inför landshövdingen med deputerade från magistraten och konsistoriet, tvistade herrar Upmarck och Rommel om var elden började. Då det inte gick att komma fram till någon säker uppfattning om hur det hela hade börjat fick den frågan bestå obesvarad.

Efter påstötning från högre ort avkunnades slutligen ett utslag i oktober 1704, två och ett halvt år efter branden, vari sades "att någon förklaring till eldens uppkomst inte kunde presteras". Inget framkom till stöd för de rykten om mordbrand, som tidigare florerat i staden. Inte heller fanns det någon att anklaga för ovarsamhet. Därför återstod inget annat än att lämna skuldfrågan öppen.

Det tog ett halvt sekel att återuppbygga Uppsala

Det tog lång tid innan staden var återuppbyggd. Karl XII:s  krig och de umbäranden och kostnader dessa förde med sig bidrog naturligtvis till att såväl staden som universitetet och kyrkan hamnade i svårigheter. Det nya Uppsala fick sin form först ett halvt sekel senare, i mitten av 1700-talet, vilket innebar att en och en halv generation uppsalabor fick dra sig fram i en stad mer eller mindre lagd i ruiner.

Den omedelbara uppgiften efter den 16 maj var att åstadkomma tak över huvudet åt brandens offer. I den norra delen av Fjerdingen, som undkom elden, trängde man ihop sig. Enligt Eenbergs skildring visade alla där en obegränsad hjälpsamhet. Några spridda notiser i domböckerna ger vid handen att de som hade släktingar på annat håll uppsökte dessa. Ett fåtal flyttade ut på landsbygden.

50 år efter den stora branden, rådde en helt annan atmosfär i staden, 1766 inträffade nästa storbrand i Uppsala. Men det är en helt andra historia.

Med vänlig hälsning
Roland Agius

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

09.07 | 21:54

Hej
Nu har Nils V Sterners grav överlåtits till NN. Hur tycker du att Uppsala bevarar sitt kulturarv på andra sidan?

...
14.06 | 23:01

Hej!!
Roland
Dessutom var Raab släkt med matematikprofessorn i Uppsala Arne Beurling , som knäckte den tyska G maskinens kod. Hur han lyckades är otroligt.

...
05.06 | 23:37

Allt Agius skrivit om Uppsala är mycket bra, inressant. Hittar man något inressant på datorn, är det Agius som gjort alltihop. Märkligt!Fortsätt med det.

...
06.05 | 13:21

Trevligt att hitta den här sidan. Mina minnen från Uppsala-Ekeby är från år 1974 då UE och finska Wärtsilä inledde ett samarbete mellan Rörstrand och Arabia.

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS