Brännvinet - en "flödande" inkomstkälla

Skomakarmästare Sven Anders Hägg lämnade värdefulla anteckningar efter sig

För den som inte är bevandrad i Uppsalas historia kan jag berätta, att under större delen av 1800-talet finansierades en icke oväsentlig del av de gemensamma kommunala utgifterna med inkomster från tillverkning, försäljning och beskattning av brännvin, som på den tiden inte bara var något av nationaldryck utan också en rikligt flödande inkomstkälla

Maximum uppnåddes mellan åren 1855 och 1865 då drygt 50 procent av stadens inkomster kom från denna källa. Inte oväntat var det ett antal rika borgare med rätt att bränna brännvin som då dominerade det kommunala livet i staden. Det ska inte heller förtigas, att det i stor utsträckning var "brännvinspengar" som finansierade en hel del av Uppsala industrialisering. De vackra stenmurar, som ännu idag omgärdar Fyrisån i centrala Uppsala, betalades också med brännvinspengar. Rätten att få driva brännvinsbränneri var också vid den här tiden något av en garanti för att dess innehavare efter några år också var innehavare av en stor förmögenhet.

Brännvinspengarna var den tidens motsvarighet till våra dagars klippekonomi. I efterlämnade anteckningar har skomakaremästaren Sven Anders Hägg[1] (1817-1904) beskrivit det här fenomenet, som gjorde det möjligt för ett fåtal utvalda att på några få år samla ett kapital av en storleksordning, som det förut tog generationer att åstadkomma.


[1] Sven Anders Hägg (1817-1904), skomakarmästare, som efterlämnade ovärderliga minnes- anteckningar om skilda förekomster i Uppsala under andra hälften av 1800-talet. När Hägg såg tillbaka på utvecklingen under 1850-, 1860-, 1870- och 1880-talen utbrast han: "Under ingen tid, så långt historien bär vittne, har en så stor förändring i levnadsvanor och seder förekommit i Sverige som den tid under vilken jag uppväxte och i synnerhet vid uppnådd mannaålder". Skomakaremästare Hägg ansökte om mästerskap och burskap och blev av magistraten antagen som borgare i Uppsala år 1852. Tio år senare - 1862 - invaldes han i Uppsalas första stadsfullmäktigeförsamling.

Ulleråkers brännvinsbränneri; idag ombyggt till bostadshus

Brännvinsbränneriet vid Ulleråker 

Brännvinsbränneriet vid Ulleråker från 1790-talet är ett företag som måste nämnas bland de industriella pionjärerna i Uppsala. Och verksamheten vid bränneriet utvecklades också till en efter dåtida begrepp betydande industri. 

Mannen bakom den utvecklingen var en fabrikör vid namn Fahle Björk,[1] som på 1790-talet arrenderade rörelsen av Uppsala stad. I sitt arrendekontrakt med staden tillförsäkrades Björk ensamrätt att under en tioårsperiod tillverka och försälja brännvin inom stadens område. I gengäld förband han sig att ständigt hålla lager av ett gott s.k. 6-gradigt brännvin[2]

I arrendekontraktet reglerades också att stadens invånare skulle leva upp till sin roll av att vara konsumenter genom at dricka upp de minst 20 000 kannor brännvin (i modernt mått mätt 52 000 liter), som Fahle Björk producerade. Men det visade sig ganska snart att det var en otillräcklig produktion. Efterfrågan på brännvin var betydligt större än så.


[1] Carl Didrik Hierta hette en annan framgångsrik brännvinsbrännare vid Ulleråkersbränneriet. Han var universitetets räntmästare när han 1802 sadlade om och övertog arrendet av Ulleråkers brännvinsbränneri. Måhända kan man i honom se ett direkt samband mellan Uppsalabornas brännvinskonsumtion och Aftonbladets tillkomst. För det var som brännvinsbrännare Carl Didrik Hierta skapade den förmögenhet som sonen Lars Johan Hierta fick ärva och som han senare kunde använda till att bl.a. starta Aftonbladet.

[2] Med dagens mått, ett 49-procentigt brännvin; betydligt starkare än dagens brännvin som brukar hålla sig kring 40 procent.

Stor produktionskapacitet

Men det var nu inget problem. Bränneriet hade inga som helst svårigheter att producera betydligt större kvantiteter än så och produktionen var inom loppet av något år uppe i 55 000 kannor brännvin (145 000 liter) och allt konsumerades inom staden. Det ska då också nämnas att Uppsalas befolkning på 1790-talet uppgick till knappa 4 500 invånare (gammal som ung inräknad) och att det då fanns ungefär "en krog eller annat försäljningsställe på varje hundratal innevånare".

Uppsalabon i gemen, gammal som ung, hade en årskonsumtion av ca 35 liter brännvin. Superiet var ett stort socialt problem och att gå på fest var likställt med att bli berusad. Brännvinet skapade stora sociala problem.; dock inte så stora att de som styrde och ställde i staden ville avstå från denna i bokstavlig mening ”flödande” inkomstkälla. 

År 1798 löpte Fahle Björks avtal med staden ut. Under sina tio år som brännvinsbrännare hade han samlat på sig en rejäl förmögenhet men också hunnit stöta sig med merparten av de borgare som hade inflytande i staden. Avundsjukan florerade även på den tiden. Därför var det inte heller någon självklarhet att just han skulle komma ifråga då det skulle avgöras vem som skulle få det nya avtalet beträffande rätten att få bränna brännvin i Uppsala.

 

Befogad fråga
Råvaran
Tillverkning i liten skala
Glasen
...och här vare fest...
Lars Johan Hierta såg till att det blev ett samband mellan Aftonbladets tillkomst och uppsalabornas brännvinskonsumtion

 

Akademiräntmästaren Carl Didrik Hierta sadlade om och blev brännvinsbrännare

Efter många om och men föll till slut valet på guld- och silversmeden Erik Ernander, som vid drygt 50 års ålder övertog ledningen för stadens bränneri. Erik Ernanders tid som brännvinsbrännare blev dock ingen dans på rosor. Redan från första början gick det snett och i maj 1801 förklarade borgerskapet i staden att Erik Ernander var "försatt ur kraft" att driva bränneriet vidare.

Situationen var nu prekär. Hur skulle tillgången på nationaldrycken brännvin tillgodoses i Uppsala? Räddningen kom från akademiräntmästaren Carl Didrik Hierta som hösten 1801 övertog bränneriarrendet. Förutsättningarna var nu betydligt bättre och brännerirörelsen kunde nu drivas med stor lönsamhet igen.  Carl Didrik Hierta blev snabbt en förmögen man. 

När han senare lämnade det jordiska livet efterlämnade han en stor förmögenhet till sonen Lars Johan Hierta, som använde arvet till att bl.a. starta Aftonbladet. Av detta kan vi dra slutsatsen att det finns ett direkt samband mellan uppsalabornas brännvinskonsumtion och Aftonbladets tillkomst.

 

Borgmästare Napoleon Kindeström

Brännvinet, en ”flödande” inkomstkälla

Ännu 1865 finansierades stadens utgifter till ca 50 procent med inkomster, som kunde härledas till brännvinet. Som jämförelse kan nämnas att skatt och allmänna avgifter då finansierade bara 29 procent av budgeten. Så var läget några år efter den stora kommunalreformen 1862. 

Staden hade - när det gällde försäljnings- och utskänkning av brännvin - fått i uppgift att inte bara vara den som kontrollerade verksamheten, därutöver hade den också ett ekonomiskt intresse av att brännvinskonsumtionen inte visade tendenser att minska. Brännvinsskatten, som bestämdes av staden, var redan på denna tid hög. I Uppsala rörde det sig om 80 procent av försäljningspriset. Och med tanke på att konsumtionen var enorm blev också stadens inkomster från denna källa enorma.

Borgmästare Napoleon Kindeström, 1809-1883, verksam inom Magistraten i Uppsala sedan 1841 bl.a. som borgmästare under 1850- och en bit in på 1860-talen, var den ende, som på allvar vågade föreslå att antalet utskänknings- och försäljningstillstånd skulle begränsas. Men då fick han inte kollegerna i Magistraten med sig. Det var uppenbart, att stadens styrande inte var intresserade av att ingripa mot den näringsgren, som gav staden så goda inkomster. Men naturligtvis, i spåren av den omfattande brännvinskonsumtionen, följde även sociala problem; uppenbarligen inte av den omfattningen att de styrande var beredda att avstå från inkomsten.

Det här innebar att det i Uppsala år 1861 fanns cirka 300 invånare per utskänkningsställe; i dag är motsvarande siffra cirka 2 500 invånare per restaurang och då är det ändå inte särskilt många som anser att det i dag är särskilt ont om restauranger i staden.

H W Söderman; ingen gjorde mer än denne man för att industrialisera Uppsala

Svartbäckens brännvinsbränneri 

Under 1800-talets första hälft anlades ett antal brännvinsbrännerier på behörigt avstånd från staden. Det mest kända av dessa var Svartbäckens bränneri i Rosengård strax utanför Svartbäckstull (idag Svartbäcksgatan 41) med handlanden Carl-Erik Grönbeck som ägare. 

Grönbecklyckades på några få år driva upp brännvinstillverkningen vid Svartbäckens bränneri till sådan omfattning att hans spannmålsinköp vid några tillfällen förorsakade brist på bröd i staden. Det fanns år då Uppsalaslätten inte förmådde producera spannmål i sådan omfattning att det räckte till såväl brännvin som bröd[1]. Följden av detta blev stigande priser. Av den fattigare delen av befolkningen var Grönbeck därför illa sedd och vid några tillfällen (särskilt under år 1855) kom det till tumultartade hungerdemonstrationer utanför hans bostad och hans spann-målsmagasin (som låg på andra sidan Vaksalagatan i förhållande till Stadshuset) sattes i brand.

Grönbeck sålde bränneriet till Henrik Wilhelm Söderman och Frans Otto Törnlund, två väl ansedda handlare staden, som tillsammans med brännmästaren Adolf Olofssonutvecklade inte bara bränneritekniken utan också produktionskapaciteten som utökades ytterligare. De lyckades också på kort tid samla på sig stora förmögenheter. För dessa blev brännvinstillverkningen vid Svartbäckens bränneri det stora klippet som senare gav Söderman och Törnlund möjlighet att på ett mycket verksamt och kreativt sätt bidra till Uppsalas industrialisering. Deras stora privata förmögenheter kom – i avsaknad av ett utvecklat bankväsende[2] – i stor utsträckning att fungera som dåtidens riskkapital för andra som ville pröva på lyckan och starta nya industriföretag i staden. För egen del grundade duon Upsala Bayerska Bryggeri (1865) och Upsala Ångkvarn (1874).


[1] Vi ska då komma ihåg att vi på den tiden hade ett 100-procentigt ekologiskt jordbruk som gav små skördar. Detta samtidigt som befolkningsökningen var mycket stor. Folket svalt och någon miljon svenskar emigrerade till Amerika.

[2] Uppsala hade visserligen seden 1830 en sparbank men det var först i början av 1860-talet som behovet av en bank blev mera påtaglig. Det var också då några framstående uppsalabor med handlanden Wilhelm Ulander och chefredaktören J.O. Sundvallsson i spetsen grundade en landskapets egen affärsbank, Uplands Enskilda Bank. Detta hindrade inte från att det fanns stort utrymme för privata penningutlånare som Henrik Wilhelm Söderman, Frans Otto Törnlund, Gabriel Wilhelm Gillberg m.fl.

T.v. på bilden kan man skönja de två väderkvarnar, som fått ge namn till Väderkvarnsgatan

Garvaren Gustav Arndtz brännvinsbränneri 

Ett annat brännvinsbränneri med tillhörande jästfabrik och senare även en väderkvarn, byggdes i början på 1840-talet i hörnet av nuvarande Vaksalagatan och Väderkvarnsgatan på mark, som i dag ingår i kv. Einar. Det bränneriet ägdes av garvaren Gustav Arndtz. Bränneribyggnaden kom att stå kvar ända till 1960, men då hade den sedan länge fungerat som bostad inom de s.k. Häggens gårdar

Gustav Arndtz var på sin tid en av Uppsalas mer framgångsrika borgare. Han utnyttjade fullt ut den då utvidgade näringsfriheten och anlade bränneriet 1843. Brännvinstillverkningen sålde han i slutet av 1850-talet till handlanden P.E. Wendblad. Det var Wendblad som lät bygga den väderkvarn som kom att ingå i brännvinsbrännarföretaget. 

Garvare Arndtz bränneri var betydligt mindre än Svartbäckens, vilket inte hindrade att garvaren 1862 kunde dra sig tillbaka som en mycket förmögen man. 

På andra sidan Vaksalagatan, i västra delen av kv. Sverre, i nuvarande hörn av Vaksalagatan och Väderkvarnsgatan fanns en kvarnrörelse i Fattigmagasinets väderkvarn. Det Arndtzska bränneriets betydelse för Uppsalas industrialisering består kanske ändå främst i att där finner vi begynnelsen till det betydelsefulla industriområde som senare kom att utvecklas vid Väderkvarnsgatan med bl.a. Valskvarn, Ättiksfabriken  (Slotts Industrier) och Nymans Verkstäder. Men den utvecklingen hör hemma i annat sammanhang.  

 

Med vänlig hälsning
Roland Agius

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Thomas Jansson | Svar 24.04.2017 15.44

Efter att med intresse ha läst om brännvinet en flödande inkomstkälla fann jag information om P E Wendbladh ev far till min mormors far C A Carlsson Backa Kalle

Gunnel | Svar 21.02.2014 17.03

Jag är sedan flera år, via Roland, bekant med denna fascinerande historia om hur Uppsalas utveckling finansierades. Tänk så det kan vara!

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

14.06 | 23:01

Hej!!
Roland
Dessutom var Raab släkt med matematikprofessorn i Uppsala Arne Beurling , som knäckte den tyska G maskinens kod. Hur han lyckades är otroligt.

...
05.06 | 23:37

Allt Agius skrivit om Uppsala är mycket bra, inressant. Hittar man något inressant på datorn, är det Agius som gjort alltihop. Märkligt!Fortsätt med det.

...
06.05 | 13:21

Trevligt att hitta den här sidan. Mina minnen från Uppsala-Ekeby är från år 1974 då UE och finska Wärtsilä inledde ett samarbete mellan Rörstrand och Arabia.

...
24.04 | 15:44

Efter att med intresse ha läst om brännvinet en flödande inkomstkälla fann jag information om P E Wendbladh ev far till min mormors far C A Carlsson Backa Kalle

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS