Mejerihanteringen bytte kön
Inte sällan talar vi om ”kvinnliga” resp. ”manliga” yrken och det på ett sätt som om den uppdelningen vore en självklarhet. Mejeriarbetets förändring
under 1900-talets första hälft visar att det inte alls är på det sättet. Dagens mejerinäring skiljer sig mycket från 1800-talets. Då var det kvinnorna som svarade för tillverkning av mejeriprodukter, och det
skedde från början i hemmen.
Mejerihantering har funnits så länge människor har mjölkat kor, getter, får, renar etc. Till en början var det nästan uteslutande kvinnor – mejerskor – som skötte
hanteringen. Den starka kopplingen mellan kvinnor och mjölk hänger samman med det gamla bondesamhället där det betraktades som en självklarhet att kvinnor skötte allt arbete med mjölk, smör och ost. Något annat
var på den tiden inte tänkbart.
När tekniken successivt tog över i mejerihanteringen, när arbetet blev fysiskt lättare, ersattes mejerskorna av manliga mejerister. Men vad var det som ledde fram till den förändringen?
Svaret på den frågan är inte så lätt att ge och svaren kan bli många. Till historien hör också att det yrke mejeristerna övertog från mejerskorna aldrig blev det statusyrke de måhända hade
drömt om på 1930-talet. Mera sannolikt är att kvinnosynen i Sverige förändrades när det gamla bondesamhället försvann.
1920 hade Uppsalamejeriet 44 kvinnor anställda i produktionen. Tio år
senare var det 26 kvinnor som arbetade i produktionen. 1944 hade antalet minskat ytterligare och nu var det bara 8 kvinnor kvar i produktionen. Under perioden ökade antalet anställda i produktionen till över 80 personer. Mejerskorna hade
ersatts av manliga mejerister.
Mjölkcentralen/Arla
1974/75 kom nästa förändring, Mjölkcentralen blev Arla ekonomiska förening efter fusion mellan flera mejeriföreningar. Mejeriet
i Uppsala kom också att ingå i Arla. För att stärka samhörigheten och markera att en ny epok inleddes behövdes ett nytt namn. Det blev Arla.
Namnet Arla kommer från Sveriges första mjölkandelsförening,
som bildades 1881 på Stora Arla gård i Odesvi socken i Västmanland. Arla kom att ägas av ca 15 000 mjölkbönder i området norr om Skåne upp till och med Uppland och Västmanland.
Mejerinedläggningen
i Uppsala
I början av 1930-taletfanns det drygt 1.600 mejerier i Sverige. Något fler än hälften var privatägda; övriga var andelsägda. Många var små, betjänade gårdar och butiker i
en begränsad lokal sfär. Merparten saknade medel för löpande underhåll och nya investeringar var inte att tänka på. Det är från den tiden som krav på nedläggningar och fusioner sätter fart.
Anställda, mjölkbönder, lokalbefolkning och kunder var långtifrån alltid med på noterna.
Mejeriet som – precis som kyrkan – låg mitt i byn var en viktig symbol, ett ställe där man träffade
likasinnade som man kunde samtala med. Nedläggning av mejeriet berörde många och protesterna från anställda, lokalbefolkningen och även från bönderna själva lät inte vänta på sig Mejeriet var
också fysiskt närvarande genom den höga skorstenen och lastbilarna vid in- och utlastningsbryggorna. Nedläggningarna från början av 1930-talet väckte naturligen oro och protester.
I Uppsala sköts beslutet om
nedläggning av mejeriet upp i ett par omgångar under drygt tjugo år. Redan på 1970-talet ville Arla avveckla Uppsalamejeriet. Personalen protesterade. Den gången var det kommunen som övertygade företagsledningen om att
Uppsala behövde ett mejeri. 1992 var det dags igen. Arla ville på nytt göra sig av med Uppsalamejeriet och flytta hanteringen närmare Stockholm. Nya personalprotester. Den här gången var det Arlas stora kunder som motsatte sig
långa transporter av färskmjölken. Arla lade för andra gången nedläggningen åt sidan.
Men i takt med att mjölkbönderna blev färre, samtidigt som kyltekniken förbättrades, gick det inte att
rädda kvar Uppsalamejeriet. Det stängdes i oktober 1997.