Erik den helige

I slutet av 1400-talet målade Albertus Pictor scener ur Erikslegenden på väggarna i domkyrkans Erikskor

Kung Erik Jedvardsson mördades på Kristi Himmelsfärds dag den 18 maj 1160 vid ett ”terroristangrepp” (skulle vi ha sagt i dag) i centrala Östra Aros[1]. Dådet kan ses som en uppgörelse om vem som skulle vara uppsvearnas kung.

Ledaren för hopen sade sig heta Magnus Henriksson och han uppgav sig vara dansk prins och dottersonson till Kung Inge d.ä. som vid ”alla svears ting” i göjemånaden (februari)[2] 1084 ”kuppades” bort av sin svåger ”Blot-Sven”.

Magnus Henriksson ansåg sig kunna göra anspråk på uppsvearnas rike[3] på sitt mödernes vägnar. Och på Kristi Himmelfärds dag trängde han med sina mannar in i Östra Aros där han och hans hop drog runt på de smala gatorna på jakt efter kung Erik.  När hopen så småningom fick klart för sig att kungen bevistade Kristi Himmelfärds Dags heliga gudstjänst i Trefaldighetskyrkan[4] på Vår Herres Berg skickade de bud efter kungen, som dock inte gjorde sig någon brådska.  

Kungen, som under den heliga helgen beviljat nästan allt sitt krigsfolk permission, firade gudstjänst i Trefaldighetskyrkan på Vår Herres Berg då han fick beskedet att en fientlig styrka kommit till staden. 

Kungen skulle då enligt Erikslegenden ha sagt: 

-  Låt mig i ro höra till ända denna stora högtids mässa! Jag hoppas vid Gud, att om här något av hans tjänst står igen, vi det annorstädes högtidligen få åhöra.

När gudstjänsten var över hade kungen gjort korstecken och befallt sig i Guds beskydd. Därefter hade han samlat sin livvakt, satt på sig sitt harnesk, och manligen gått ut för att möta de objudna gästerna.

Men var det så här det gick till?

Erik Jedvardsson - Erik den helige

Vi fick ett ”helgon”

Erik den heliges son, Knut Eriksson, försökte få sin far helgonförklarad men detta lyckades inte. Knut Eriksson blev kung 1167 och hade behov av att stärka sin och sina ättlingars rätt till den svenska kronan. Vad kunde då vara bättre än att få det till att släktens stamfader var ett helgon? Eriks ättlingar arbetade systematiskt för Erik den heliges sak.  Men trots att Rom aldrig gav någon sanktion dyrkades Erik den helige som helgon i Norden, åtminstone så länge vi var katoliker. Många gör det ännu idag. 

Så långt verkar allt enkelt och klart men om man går tillbaka till de samtida källorna finns Erik den helige endast omnämnd en gång, 1158, och då får vi veta att han var kung i Västergötland. Alla andra uppgifter om honom har kommit till senare, inte sällan minst 100 år efter hans död. Ur källhistorisk synvinkel är därför Erik den helige förvisso en intressant men ändå osäker person. Hans största utrikespolitiska bragd verkar vara att han kristnade finnarna i slutet av 1150-talet, men inte heller detta bekräftas av några samtida källor. 

Det som i någon mån skulle kunna kallas historiskt vetande rörande Erik den helige skulle med lätthet kunna sammanfattas till några tiotal tryckrader. Varför har då en sådan mängd av detaljerade sekundära källor samlats kring Erik den helige? Något säkert svar kan inte ges men man kan alltid spekulera. Och spekulerat det har man nu gjort i 850 år. Den tidiga medeltiden var en våldsam tid där högättade släkter kämpade om makten och det blev då  intressant för efterlevande att beskriva sina förfäder i så ljusa färger som möjligt.

Vi vet egentligen inget om Eriks ursprung, men i vissa sammanhang kallas han Jedvardsson. Ur ett strikt källkritiskt perspektiv kan man komma fram till att

• Vi vet inte om han över huvud taget var kung i Uppland
• Vi vet inte hur han dog och när han dog
• Men, vi vet att hans gestalt haft stor betydelse i svensk historia och hans förmodade dödsdag den 18 maj fortfarande bär hans namn och att dagen fortfarande är den dag som kallas eriksmäss.

Sankt Erik mördades på Kristi Himmelfärdsdag 18 maj 1160; fast det året inträffade den dagen den 5 maj

Brutala danskar 

Väl ute ur kyrkan hade kungen, omgiven av ett fåtal krigsmän, vandrat ned mot planen vid åkanten där den fientliga hopen var samlad. Väl där hade danskarna omedelbart kastat sig över kungen och hans folk. Danskarna, som var i överlägset flertal, slog kungen till marken och motade bort livvakten från platsen.

Därefter övergick de enligt Erikslegenden till att pinligen slå och sparka kung Erik, som fick ta emot mängder av hugg och stick så att sår efter sår uppstod. Den stackars kungen, som nu var näst intill död, pinades med en brutalitet som inte stod Jesu korsfästelse efter. Till slut hade någon i den kriminella hopen vanvördeligen skilt huvudet från den kungliga kroppen. 

Efter det brutala dådet skingrades hopen som löv för vinden.

Sankt Eriks källa i Uppsala

Oförklarliga järtecken 

Mordet på kung Erik ledde till en serie oförklarliga järtecken som ingen annan än bara Gud själv kan ha åstadkommit. 

På mordplatsen sprang t.ex. upp en springande källa med det klaraste och renaste vatten just på den plats där det kungliga blodet först nådde markytan. Pumphuset står ännu idag kvar som minnesmärke från händelsen. Åsyna vittnen till massaken förundrades och såg det som skedde som ett bevis på kungens heliga martyrskap. ”Vittnesgilla” personer prisade Gud och sade sig tro, att den mördade kungen fått ett helgons mottagande i det Himmelrike där han efter mordet befann sig. Allt annat betraktades som otänkbart.

 När man senare – efter det att danskarna dragit sig tillbaka – bar in konungens lik i en fattig blind änkas hus alldeles intill mordplatsen beströk änkan sina blinda ögon med kungens blod och genast återfick hon sin synförmåga. Kvinnan prisade Gud och hans nyss mördade heliga martyr, som hon kallade Sankt Erik, vilket efter detta kom att bli det konungsliga eftermälet.

Bilden ska anses föreställa Sant Erik och biskop Henrik på väg till Finland

Korståg till Finland 

Fortfarande enligt Erkslegenden drog Erik Jedvardsson med sina krigsmän till det hedniska Finland där han erbjöd det finska folket den kristna tron. Dessvärre förstod inte alla finnar finessen med att bara ha en Gud. Den förståndsmissen kostade dem livet. Finnar, som inte underkastade sig dopet, slogs obönhörligt ihjäl.

När korståget avslutats och kungen vunnit en ”härlig seger” påstås att han bittert gråtande föll på knä i gudeliga böner därmed visande att han trots allt kanske hade ett milt och förlåtande hjärta.

I Finland kvarlämnade han biskop Henrik, vilken där blev krönt med martyrkronan. Han kom – sedan han blivit ihjälslagen – att kallas Finlands apostel. Till skillnad från Sankt Erik blev Sankt Henrik helgonförklarad på riktigt och upphöjd till Finlands skyddshelgon.

Sankt Eriks reliker förvaras i detta skrin i Uppsala domkkyrka

S:t Erik

Rätt säkert är att Erik Jedvardssons reliker än i dag förvaras i ett silverskrin i domkyrkan i Uppsala. Det silverskrin, som förvaras i domkyrkan är dock inte det ursprungliga skrinet. Detta, som delvis var av guld, lät Johan III[1] smälta ner för att senare i samband med högtidliga ceremonier på Allhelgonadagen 1 november 1576 ge Sankt Eriks reliker det nuvarande skrinet.

Helgonglorian – en efterhandskonstruktion

Helgonglorian kring Erik är enligt historikern Alf Henriksson[2] ett resultat av hans efterkommandes målmedvetna ansträngningar. Legenden om Sankt Erik tillkom först i slutet av 1200-talet; 130 år efter hans död. Den äldsta fullständiga texten är daterad först 1344. 

Man ska komma ihåg, att vid den här tiden stod helgon högt i kurs, i själva verket så högt att det gick inflation i dem varför påven ansåg sig behöva sätta stopp för alla lokala helgonutnämningar. Erik Jedvardsson hann dock med att bli ett av den tidiga medeltidens många lokala helgon. Behovet av ett svenskt helgon var stort. Såväl Danmark som Norge och Finland hade redan ”riktiga” helgon.

Men Sankt Erik var av allt att döma inte någon särskilt helig man. Han blev inte heller helgonförklarad av någon påve. Tvärtom, en påvebulla utfärdad av påven Alexander III talar om en kung som blivit ihjälslagen under ett fylleslag - "in potacione et ebrietate" – och nu hyllas som helgon. Påven, som till sin fasa erfarit att denne man vördas som ett helgon, påbjuder därför att denna osed ovillkorligen måste upphöra. Denne kung har ofta tolkats som Erik den helige, men det finns andra kandidater. Berättelsen om hans korståg till Finland för att kristna finnarna präglas av ett våld som får dagens våldsdebatt att framstå som rena söndagsskolan (finnarna hade att välja mellan att låta sig döpas med tvång eller att bli ihjälslagna; många valde det senare). Å andra sidan vet vi inte heller om det alls förekom något korståg till Finland.

Mordet

Erikslegenden

Det finns inte särskilt många skriftliga källor som vittnar om Erik Jedvardssons (Sankt Eriks) liv, gärningar och död. Likväl hävdar den historiska forskningen att Erik var en historisk kung. Den mest utförliga källan om Eriks liv är Erikslegenden. Den finns bevarad både på latin och fornsvenska. Den latinska standardlegenden brukar dateras till slutet av 1200-talet d.v.s. den tillkom drygt 130 år efter Eriks död. Men det är mycket möjligt att muntliga versioner av legenden fanns tidigare. Oavsett detta vet vi att en historia hinner byta skepnad fler gånger under en så lång tid. I legenden berättas att Erik blev vald till kung i Uppsala. Det sägs att han levde ett asketiskt liv och att han byggde kyrkor. Tillsammans med biskop Henrik gjorde han ett korståg till Finland och kristnade folket där.

I legenden berättas också att den danske prinsen Magnus Henriksson skulle ha lierat sig med Eriks fiender i Sverige. I lönndom samlades de vid Helga trefaldighets kyrka i nuvarande Uppsala (då Östra Aros), det vill säga en träkyrka som stod på den plats där Domkyrkan står idag. Kungen deltog då i mässan inne i kyrkan. Trots att han visste att fienderna stod utanför kyrkan fullbordade han mässan. När han kom ut angreps han av fienden och man högg huvudet av honom. På den plats där kungen dödades sprang en källa fram. Det var det första tecknet på hans martyrium. Hans reliker togs sedan till en blind kvinna som genast blev seende. Detta var det andra tecknet. I legenden noteras flera liknande tecken.

Erikslegenden är uppbyggd efter ett allmänt mönster som finns i den europeiska helgonlitteraturen. Skildringen av ”helgonet” som den exemplariska kristna personen, gärna en kung, som byggde många kyrkor och förbättrade gudstjänsten är vanligt förekommande klichéer. Uppgifterna om ett eller flera framgångsrika korståg är andra. I Eriks fall är det dessutom så att många forskare kommit till den uppfattningen att korståget till Finland aldrig utfördes i verkligheten. Troligen ingick korstågen i den medeltida föreställningen om den ideale kristne konungen (rex iustius). Att en källa sprang fram på den plats där kungen dödades liksom uppgifterna om den blinda kvinnan som blev seende då hon kom i kontakt med martyrens döda kropp är ett återkommande tema i helgonlitteraturen och bör därför tas tillsammans med en stor nypa salt.

Sankt Erik i rollen som Stockholms skyddhelgon

Stockholms skyddshelgon

I dag betraktas Erik den helige - Sankt Erik - som Stockholms skyddshelgon. Detta är en företeelse som saknar all historisk förankring. Erik Jedvardsson satte aldrig sin fot i Stockholm, av den enkla anledningen att Stockholm inte existerade som ort på hans tid. På Erik Jedvardssons tid fanns här - enligt flera källor - bara ett litet fiskeläge, Agnefit, som så småningom kom att utvecklades till staden Stockholm.  Fiskeläget var sannolikt belägen någonstans längs nuvarande Skeppsholmen norr om dagens Slussen. Eriks bild i Stockholms stadsvapen anses ha kommit dit på grund av en passus i den Chrönike om Stockholm som Johannes Messenius skrev ihop då han satt i fängelse på Kajaneborg någon gång på 1630-talet.

Var Messenius fick detta ifrån kan ingen veta. En långhårig, krönt potentat i helfigur ingår i alla fall i Birger Jarls sigill och ser ut att kunna vara nära släkt med den stockholmske Sankt Erik. Men som så mycket annat om Sankt Erik så saknar även hans anknytning till Stockholm all historisk förankrig.