Byggnadsfirman Albin Ruhngård

Albin Ruhngård

I början på 1920-talet övertog Albin Ruhngård sin fars, byggmästaren Alfred Johansson, byggnadsfirma och bildade då Byggnadsfirman Albin Ruhngård vars verksamhet till en början gick ut på nybyggande av egna hem samt reparations- och underhållsarbeten på flerfamiljshus. 

Albin Ruhngård var en byggmästare av den gamla stammen. Med praktisk erfarenhet i bakfickan visste han hur bra hus skulle byggas. Sett med dagens perspektiv framstår bostadsbyggandet på 1930- och 1940-talen som en idyll med småskaliga objekt och ett närmast hantverksmässigt uppförande av husen. Men ett är säkert, vi kan vara alldeles säkra på att byggandet hanterades av skickliga yrkesmän som stod ”marknaden”, dvs. de som skulle bo i husen, nära och därmed också kunde se vilka behov som förelåg. Albin Ruhngård tillhörde den kategorin och han har som byggmästare i Uppsala lämnat många spår efter sig i form av välbyggda hus.

Albin Ruhngård föddes i Uppsala 1884. Byggkunnandet skaffade han sig genom praktiskt arbete i faderns byggfirma och - som så många andra av folkhemmets byggmästare – genom teoretiska kvällsstudier vid Tekniska skolan i Uppsala och då företrädesvis i ämnet byggnadsritning.

Firman växte och några år in på 1930-talet kände sig Albin Ruhngård mogen för att bygga sitt första bostadsrättsföreningshus, brf. Tryggve i Luthgen (Geijersgatan 21). Sedermera byggdes ett otal föreningshus i skilda delar av staden, de flesta i Luthagen. Även centralt belägna fastigheter som Drottninggatan 5 och 6, Östra Ågatan 15 –17, Trädgårdsgatan 6, Östra Ågatan 59[1] m.fl hade Albin Ruhngård som entreprenör. Hans sista föreningshus var brf. Elfgården, Svartbäcksgatan 41, som färdigställdes 1959.

”Om inte jag orkar med att förvalta huset ska någon annan göra det och då är det bra om huset redan från början är rejält byggt” var en ledstjärna, som Albin Ruhngård hade gemensamt med andra ”folkhemmets byggmästare”. Byggmästaren stod nära sina hus, han kunde återföra erfarenheter från egen bostadsförvaltning direkt in i nya projekt. Han visste att det lönade sig både ekonomiskt och trivselmässigt att satsa på kvalitet i material och utförande, och han kunde göra det utan hinder av regler och besvärande byråkrati. Han var också övertygad om att det bästa byggandet var det som gjordes för egen förvaltning. Inga kvalitetskrav i världen har så stor verkan som detta att du själv ska förvalta det hus eller det bostadsområde du bygger. 

Perioden slutet av 1920-talet – början av 1950-talet var en spännande och innehållsrik tid i Uppsalas bebyggelsehistoria. Det är då Uppsala upplever sin verkliga förändring från en rofylld småstadsidyll till expansiv storstad för att bokstavligen explodera i början av 1970-talet då det byggdes drygt 3 000 lägenheter om året i kommunen. Det var då driftiga personer som Albin Ruhngård, Anders Diös, Kalle (Tysta Kalle) Johansson, Sven Heribert Svensson, Gottfrid Lindgren, Axel Fredlund m.fl. startade sina byggnadsfirmor. Antalet invånare växte på 40 år från 28 000 till 140 000 invånare. Och det intressanta är att stora delar av periodens bostadsproduktion ännu i dag är av det attraktivare slaget.

Fastigheten Östra Ågatan 59 (hörnet av Östra Ågatan och Bäverns gränd), i folkmun döpt till ”Sju helvetets gluggar” eftersom man tyckte att dess utseende var rent ut sagt fult har sin egen historia. Byggnaden rymde dessutom en av stadens mer beryktade krogar och det fanns de som påstod att det pågick både det ena och det andra på andra våningen.

Huset revs 1935 och det föll på Byggnadsfirman Albin Ruhngårds lott att som entreprenör bygga det funktionalistiska hus som än i dag finns kvar på platsen. I det nya huset inrättades en ny krog i samma hörna. Det var restaurang Skeppet som hade en avdelning som var ett av stadens mera kända ölkaféer. Idag drivs restaurangen i annan regi och heter för övrigt ”Sju helvetets gluggar”. 

Som mångårig ordförande i Upplands byggmästareförening engagerade sig Albin Ruhngård starkt i byggindustrins branschfrågor. I denna sin roll ogillade han 1947 års bostadspolitiska beslut som styrde in bostadsbyggandet på helt nya vägar. I Albin Ruhngårds värld skulle det beslutet leda till uppenbara försämringar. Idag visar det sig att han tänkte rätt. Med den nya inriktningen blev det plötsligt mängden lägenheter som var avgörande. Begrepp som kvalitet i material och utförande hamnade inte längre i förgrunden. När miljonprogrammets bostadsbestånd nu blivit renoveringsmoget visar det sig att det blir så dyrt att renovera att de boende inte har råd att bo kvar.

Beslutet lanserades på sin tid som ett program för att bygga bort bostadsbristen även om det till en början fick rakt motsatt verkan. Byggandet i egen regi skulle successivt ersättas med s.k. ”allmännytta” och byggmästarna fick villkoren för sin verksamhet rejält förändrade. Med politiska styrmedel och med hjälp av skattemedel anträddes vägen mot miljonprogrammet och de stora seriebyggda bostadsområdena där. Och nu reses krav på nya skattemedel för renoveringen. 

Bostadsbyggandets planering kom att föras långt bort från närkontakten med hyresgästerna. Den storskaliga planeringen och de stora objekten tog över. Människorna var nöjda. De kunde ju flytta in i modernt utrustade bostäder. Nu 50-60 år senare är det många som ifrågasätter klokskapen i det som då sattes i verket. Det byggdes visserligen ett stort antal lägenheter, men till priset av dålig kvalitet.

Hedersordförande i Upplands byggmästareförening

Vid Upplands byggmästareförenings årsmöte den 23 februari 1959 utsågs Albin Ruhngård till föreningens hedersordförande. Han beskrev då sin roll som byggentreprenör på det här sättet:

”Byggandet rymmer några särskilt lustfyllda ögonblick. Det första är då drömmarna sätts på pränt, det andra är då verket står färdigt. Däremellan ligger en lång, hård, problem- och kontroversfylld period av oberäkneligt vardagsslit. Det är då jag som byggentreprenör upplever min storhetstid. Det är då jag ska få allt att passa ihop; byggherrens luftslott, arkitektens hugskott, arbetsplanens topografi, yrkesmännens kunnande, metoderna, maskinerna och materialen.

Allt detta var enklare förr när praxis och tradition verkade. Under min tid som byggentreprenör har byggandet varit något av en enda rullande teknisk revolution. När jag började krävdes det mycket folk på ett bygge. Idag ser arbetsplatsen annorlunda ut, men entreprenörandan lever. Samspelet människa, metod och maskin har ändrat mönster. Men kvar står, att entreprenören skall lösa varje uppgift efter dess speciella förutsättningar. Det är ett arbete jag trivts med”.