Medeltida industristaden Uppsala

I början av 1100-talet började ett stadssamhälle ta formen på den plats där dagens stadskärna finns. Köpmännens bodar låg som ett pärlband längs Salaån, som var namnet på den å vi idag kallar Fyrisån. Det fanns bara en bro över ån, ”bron i Aros”, och den låg ungefär där Dombron idag förbinder Gamla Torget med Fyris torg.

Någon verksamhet av industriell karaktär fanns nog inte i Uppsala förrän på 1280-talet. Inget i den vägen är i alla fall känt. Men då – på 1280-talet - började man framställa produkter genom förädling av råvaror med hjälp av kraftkällor, som var något utöver vad handens och armens muskelkraft kunde erbjuda, främst vatten och eld. De äldsta kända sådana företeelser av industriell karaktär är ”mjölkvarnen vid Sala Fluvius” från 1286 och ”tegelugnen på Vår Herres berg”, också den från 1280-talet.

Med dagens mått mätt var de här två verksamheterna naturligtvis ingenting annat än industriella embryon. Industristad blev Uppsala långt senare.

Den verkliga industrialiseringen kom först under senare delen av 1800-talet och då var det järnvägen, brännvinet och fabrikörerna (entreprenörerna) tillsammans med en ny samhällsklass – arbetarklassen, dvs. människor, som mot betalning, var beredda att arbeta åt andra – som utgjorde huvudingredienserna.

  • Föga känd industrihistoria 

För många människor är industristaden Uppsala och dess historia okänd. Den syns inte i turistbroschyrerna och den förekommer bara sporadiskt i den mångfald av böcker som under åren skrivits om Uppsala. Det är t.ex. inte särskilt många som känner till att med mjölkvarnen från 1286 fick Uppsala en synnerligen långvarig industrietablering. Kvarnen kom att verka i Uppsala oavbrutet i 660 år. Och såvitt jag känner till är det i Sverige enbart Falu koppargruva som - ifråga om antal verksamhetsår - kan mäta sig med vårt kvarnföretag.

Och ändå, lärdomsstaden Uppsala var under en hundraårsperiod, från 1860-talets senare del fram till 1970-talet, en stad under stark industriell utveckling. Här finns ett näst intill bortglömt kulturarv som det finns anledning att plocka fram, förvalta och åskådliggöra.

Det industriella Uppsala var som störst i början av 1950-talet då drygt 40 procent av stadens befolkning var sysselsatt inom tillverkningsindustrin. Dominerande företag var då Nymans Verkstäder och Cykelfabriken Fram (cykelproduktion), Upsala-Ekeby och St. Eriks Betong (lervaruindustri), Gahns Tekniska Fabrik (kemiskteknisk industri), Upsala Ångkvarn och Valskvarn (kvarnindustri), Slotts Industrier, Stockholm-Gävle Slakteriförening och Upsala Bayerska Bryggeri (livsmedel), Almqvist & Wiksells boktryckeri, Hästens skofabrik (skoindustri), Byggnadsfirman Anders Diös (byggindustri), Söderbergs syfabrik (konfektionsindustri) m.fl.

Gamla Upsalas väldiga gravhögar
  • Uppsala – en gammal stad

Uppsala är annars något av sagornas stad. Islänningen Snorre Sturlasson kunde berätta att i Uppsala ägde alla svears ting rum. Kungen valdes och kröntes vid Mora stenar. Härifrån utgick hans Eriksgata genom riket. Till Uppsala återkom han. Här levde han på avkastningen av kungsgodset, Uppsala öd.

Här fanns också, om man får tro Adam av Bremen, ”Gudahovet i Uppsala med ett tempel glimmande av guld”. Och förvisso, Gamla Upsalas väldiga gravhögar från 400- och 500-talen vittnar möjligen om en storhetstid, om rika handelsförbindelser och kanske om samlade skatter, även om ingen vet vad som göms i gravhögarna eller vad som hänt med det av ”guld glimmande templet”. 

Här höll man ting och här offrade man till gudarna. Här fick så småningom, 1164, den förste ärkebiskopen sitt säte (Stefan hette han) och här byggdes den förnämsta bland landets alla kyrkor. Här skapades kulten kring Erik den helige, som kanske inte var så helig som eftermälet vill göra gällande.

Uppsala var också rikets urgamla huvudstad - en stad med gamla anor. I fornåldern talade man om två orter, Upsalir (i dag Gamla Upsala) och Aros (åmynningen). Mälaren gick vid denna tid så högt upp att ån (Salaån) här utföll och kunde vara hamn åt det några kilometer längre norrut belägna Upsalir.

  • Gamla Torget

Vår vandring i den medeltida industristadens spår börjar vid Gamla Torget. Och nog gör det torget skäl för sitt namn för det är tveklöst stadens äldsta i bruk varande torg. Redan i början av 1100-talet började här ett stadssamhälle finna sin form. Östra Aros var dess namn.

Teatrum Oeconomicum är idag torgets äldsta byggnad. Det uppfördes 1651 som värdshus av rådmannen Rolof Kahle, som fick drottning Kristinas tillstånd att här bygga ett stenhus. Från 1750-talet inrymdes här universitetets "Teatrum Oeconomico Mecanicum", då en nyinrättad institution för nationalekonomi. På 1940-talet blev byggnaden föremål för en omfattande ombyggnad. 1990 skadades huset allvarligt av en brand. Efter omfattande renovering flyttades därefter grundutbildningen i statsvetenskap hit 1994.

  • Adolfs Källare, Källaren Fördärvet, Kyronii Värdshus

På andra sidan ån finns Gillbergska Gården med en enastående gammal källare som i några hundra år varit en krog med många namn och vars rykte inte alltid var det allra bästa. Någon period kallades krogen ”Adolfs Källare”. Den har också hetat ”Källaren Fördärvet” och under en annan period hette den ”Kyronii Värdshus” efter en i många avseende märklig man, källarmästaren, rådmannen och riksdagsmannen Nils Kyronius, som också hade anknytning till Bryggeriet Holmen.

Idag disponeras källaren av Upplandsmuseet.

I visan ”Mowitz skulle bli student”(Fredmans epistel N:o 82:28, ”Tre remmare”) sjunger Carl Mikael Bellman om ”Kyronii öl”. Visan anses vara en hyllning till bryggaren och värdshusvärden Nils Kyronius eller åtminstone det öl, som bar dennes namn.

Mowitz skulle bli student

Han Upsala betrakta

Börja mumla exellent.

Grammatica contrakta.

Dum och tjock,

Hic, haec, hoc,

Han sig genast lärde,

Hyrde sig en svarter rock,

Kyronii öl förtärde.

Men vem var denne Nils Kyronius (dessvärre har jag inte hittat någon bild på honom), som uppges ha varit såväl rådman (1736-1748) som titulär borgmästare, riksdagsman, bryggare (Holmens Bryggeri) och källarmästare (Kyronii Värdshus) i Uppsala? 

Jo, kring denne märklige man kretsar en hel del av Gillbergska gårdens (på Kyronius tid var det namnet Sahlströmska gården som gällde), i kv. Holmen i Uppsala, spännande historia mellan åren 1730 och 1748. Men då, 1748, förändrades allt sedan det avslöjats att Kyronius i ett äktenskapsdrama, där en mamsell Broms hägrade som ny livsledsagarinna, försökt ta livet av sin sjuka hustru. 

Nils Kyronius och hans hustru Maria Elisabeth kände sig sjukliga. Carl von Linné, konsulterades i sin egenskap av läkare. Han ordinerar opium ”i vanlig dosis”. Enligt Linnés berättelse, ”Nemesis Divina”, ger Kyronius allt (även sin egen del) åt sin sjuka hustru, dvs. ”opium i mångfaldig dosis i tanke att döda henne”. För egen del är Kyronius inte sämre däran än att hans passion för mamsell Broms håller på att få oanade konsekvenser.

Det hela upptäcktes i tid innan mordförsöket fullbordats och Kyronius måg, professor Olof Celsius d.y., tog ett allvarligt samtal med svärfadern och förklarade för honom att han hade att välja mellan att ”antingen inom 24 timmar gå ur riket” eller ”gå på slottet i arrest”.

Inom några timmar packade Kyronius sina väskor och avreste till Köpenhamn. I brev den 2 juli 1748 avsade han sig rådmansuppdraget och tackade samtidigt borgerskapet för visad heder. ”Mordförsöket” nämns inte med ett ord.

Nils Kyronius vistades en kort tid i Danmark och därefter många år i tyska Lübeck. Han bytte namn till ”von Birken”, gifte om sig och fick fem barn[1] i det nya äktenskapet. Med hustru Maria Elisabeth, som han övergav 1748, hade han nio barn, merparten relativt små då han gick i landsflykt.

  • Gabriel William Gillberg

Kryddkramhandlaren Gabriel William Gillberg (1801-1890) var en mycket förmögen uppsalabo med eget hus vid Stora Torget (där nuvarande Nordeas bankfastighet ligger). Gillberg, som bl.a. var känd för sin långtgående sparsamhet, var en i den långa raden av förmögna köpmän som 1862 invaldes i Uppsalas första stadsfullmäktigeförsamling[2].

På sin ålders höst gjorde han sig också känd som en stor donator (Uppsala stads barnhusfond och Gillbergska barnhemmet, Akademiska sjukhuset m.m.). På den tiden ingick som regel i samband med stora donationer att donationen åtföljdes av ett porträtt av donatorn. G W Gillbergs porträtt, målat i olja, hänger i Uppsalas stadshus. Ett smart sätt att hugfästa minnet av sig själv.

G W Gillberg var under sin aktiva tid en skicklig affärsman med många strängar på sin lyra. Under en period efter 1850 var han också ägare till Holmens Bryggeri. Härutöver drev han samtidigt en omfattande spannmålshandel, kryddkramhandel, badhus, privat penningutlåning m.m.

I dag är han mest känd för den s.k. ”Gillbergska genomfarten”, som knyter samman Fyris torg med S:t Eriks torg. Gillberg hade själv ingen del i tillkomsten av genomfarten.

Genomfarten tillkom 1935. Behovet av en trafikförbindelse mellan Fyris torg och S:t Eriks torg bedömdes som en nödvändighet i takt med att allt fler skaffade sig bil. Det var då stadsfullmäktige kom på att leda trafiken genom det Gillbergska huset.

Förbindelsen fick det träffande namnet Genomfarten. Upsala Nya Tidnings dåvarande chefredaktör Axel Johansson, känd som Koftan, hade länge ivrat för denna trafiklösning. Genomfarten kallades därför i folkmun länge för Koftans undergång. Genomfarten invigdes den 31 augusti 1935 inte helt utan komiska poänger av ”Koftan”, med en liten kortege bestående av två taxibilar som gled genom det Gillbergska huset. I en av bilarna satt ”Koftan” själv tillsammans med polismästare Hans Eriksson och i den andra bilen satt drätseldirektör Nils Wahlgren. Den senare fick betala båda taxibilarna.

  • Holmens gamla bryggeri från 1600-talet

Bryggeriet Holmen var på sin tid ett av de mera anrika bryggerierna i Uppsala. Bryggeriet startades någon gång i början av 1600-talet i kv. Holmen mellan Dombron och Akademikvarnen. 1904 flyttades bryggeriet till kv. Njord vid Vaksala torg. Där på adress Vaksalagatan 30 (nuvarande affärshuset Kvarnen) fanns sedan slutet på 1890-talet bryggerifirman Arnberg & Sterner (f.d. Nya Bryggeriet) och det var med detta bryggeri Holmens Bryggeri fusionerades 1907.

Bryggeriet Holmen avvecklades runt årsskiftet 1958/59 och övergick då till att bli uppsaliensisk industrihistoria. Men då hade bryggeriet redan flyttat till Säbygatan.



[1] I Geneologiska Anteckningar, Gävle 1932, uppger en person vid namn C W Hjorth ”att för några år seden lät avkomlingar från det tyska äktenskapet göra efterforskningar om Nils Kyronius, bl.a. i Uppsala Landsarkiv”. Hjort uppger också att Nils Kyronius/von Birken skulle ha dött någon gång i början av 1780-talet.

[2] 1966 invaldes jag i Uppsalas sista stadsfullmäktigeförsamling

Gamla Torget
Adolfs Källare
Carl Michael Bellman
G W Gillberg
Holmens gamla bryggeri
  • Mjölkvarnen i Sala Fluvius från 1286 som verkade till 1946

Genom kung Magnus Ladulås s.k. ”bytesbrev med Uppsala domkyrka” den 22 maj 1286 fick dåvarande ärkebiskopen Magnus Bosson rätten att driva en vattendriven mjölkvarn på Holmen vid Sala Fluvius (i dag säger vi Kvarnfallet). I Uppsala är kvarnen mest känd som Akademikvarnen. Kvarnbyggnaden har under århundradenas lopp byggts om och till många gånger. Den nuvarande kvarnbyggnaden, som rymmer Upplandsmuseet, är från 1760-talet.

Det är inte helt klarlagt huruvida den ursprungliga vattenkvarnen byggdes av Magnus Bosson eller om han övertog en befintlig rörelse. I bytesbrevet från 1286 klargörs inte detta direkt men antydningsvis kan man förstå att där existerade eller att det där åtminstone fanns förutsättningar för en vattendriven kvarn.

Under alla omständigheter är det mycket som talar för att denne andlige ledare, Magnus Bosson, även var en företagsam entreprenör. Som ärkebiskop hade han sannolikt även ett finger med i spelet om hur hans domkyrka uppe på Vår Herres Berg skulle byggas. Under Bossons tid gjordes ändringar i byggsystemet såtillvida att man slutade att bygga medhuggna gråstenblock till förmån för mera lätthanterliga tegelstenar. Senare (1943) påträffades en tegelugn under Biskopsgatan som historikerna daterat till 1280-talet.

I dag skulle vi nog ha sagt om denne Magnus Bosson, att han var utrustad med en synnerligen väl utvecklad industriell fingertoppskänsla.

Det är inte möjligt att exakt ange vare sig kvarnens eller holmens läge i Salaån. Några kartor från denna tid finns inte bevarade och senare tiders kartor (den äldsta från 1630- eller 1640-talet) ger naturligtvis ingen exakt bild av hur det såg ut 350 år tidigare.

Möjligen kan det ha varit så att det fanns två holmar i Salaån på den här tiden (det finns antydningar i den riktningen); en där nuvarande Upplandsmuseet ligger (Kvarnholmen) och en ungefär där nuvarande Saluhallen ligger (Adolphsholmen även kallad Studentholmen). Men detta är mycket oklara förhållanden och ska därför betraktas som gissningar. Det finns antydningar som säger att Andreas And skulle ha varit ägare till Studentholmen.

Om kvarnens öde under århundradenas lopp kan sägas att någon gång under reformationen, dvs. protestantismens brytning med den katolska kyrkan, tillföll kvarnen genom Gustav Vasas försorg Kronan.

Nästa steg i utvecklingen inträffade 1647 då drottning Kristina donerade kvarnen till Uppsala universitet. Det var då kvarnen fick namnet Akademikvarnen.  Länge hade Akademikvarn ensamrätt i Uppsala att mala. Den rätten försvann med att ändringar i näringslagstiftningen genomfördes på 1780-talet.

Fram till 1888 drevs kvarnen i Akademiens regi. Men då utarrenderades kvarnen till H W Söderman, huvudägare till Uppsala Ångkvarn. 1908 övertogs arrendet av mjölnarmästare H Gustafsson och 1918 övergick arrendet till Upsala Valskvarn, som drev kvarnen till 1946 då kvarnrörelsen avvecklades och en unik 660-årig industri i Uppsala gick i graven.

Den sista kvarnbyggnaden, som uppfördes på 1760-talet, renoverades och byggdes delvis om under senare delen av 1950-talet och används sedan 1959 som huvudsäte och utställningslokal för Upplandsmuseet.

  • Kvarnsmedjan från 1703

Den äldsta kända noteringen om Kvarnsmedjan återfinns i bibliotekarien Johannes Eenbergs redogörelse från 1703: ”En utförlig Relation Om den Grufweliga Eldswåda och Skada som sig tilldrog med Upsala Stad den 16 Maji 1702”.

I rapporten står att läsa:

- wid Qwarnen gick det olyckeligare:  Ty där som Qwarndammen giör strömmen smal / stod på östra sidan en stor Träbyggning och andre huus rätt neder i ååbrädden / Platsen kallades Tensta-gården / hwar ifrån Elden flög öfver / och tände Qwarnsmidian samt Såg-Qwarnen och Slots Wattukonsten / som där planterad stod / tillika med Tornet öfwer St. Erichs kiälla (o)-------. –Academie Miöhl- Qwarnen (p) blev med föga hielp frälst…. –

Texten tyder på att Kvarnsmedjan fanns som företag före den stora branden 1702. Möjligen kan här finnas släktskap med ”Kopparhammaren”, som tillsammans med ”Såg-Qwarnen” ingick i det bruk som startades 1612 på Västra Åkanten. Men därom veta vi intet.

Om Kvarnsmedjans öde mellan början av 1700-talet och 1880 finns inte mycket att säga annat än att den eld- och vattendrivna smedjan omnämns då och då i bevarade skrifter och att smedjan aktivt deltar i återuppbyggandet av staden efter den stora branden 1702 samt att många generationer av bönder, åkare och andra hästägare där skodde sina hästar och att smedjan tillverkade redskap av skilda slag. Vem eller vilka som till en början drev smedjan har inte gått att reda ut.

År 1880 lät emellertid smidesmästaren J. F. Carlsson meddela att han avsåg att överta verksamheten vid Kvarnsmedjan och att han där skulle driva rörelse under namn av J F Carlssons Smidesaffär. Samme J. F. Carlsson drev samtidigt rörmokeri vid S:t Eriks Torg. Han var också delägare i Ulva kvarn. Mellan 10 och 12 man arbetade då hos honom, ”varav två-tre var hovslagare”. Kvarnsmedjan var då stadens såväl största som mest ansedda smedja och J. F. Carlsson var en man med stort anseende i Uppsala.

1890 konstruerade verkmästaren vid J. F. Carlssons Smidesaffär, Erik G. Pettersson, de lås och nycklar, som ännu i dag tjänar Uppsala Domkyrkas stora portar. Anna-Märta Tjernberg berättade på 1940-talet om ritningarna till dessa lås. Sedan försvann ritningarna. För 5-6 år sedan frågade jag en senare ägare till AB Pettersson & Barr, Gösta Forslund, om han visste vart ritningarna tagit vägen. Jodå, svarade han, de sitter inom glas och ram på väggen hemma i mitt vardagsrum. Jag fick komma hem till Forslund för att fotografera ritningarna. 

1935 fick företaget nytt namn, Pettersson & Barr Smides- och mekaniska verkstad. Det namnet tillkom efter det att fabrikörerna Harry Pettersson och Harald Barr några år tidigare (1931) övertagit firman.

Vid årsskiftet 2003/04 blev Swesafe ägare till Pettersson & Barr AB. För det 300-åriga Uppsalaföretaget, som är Uppsalas i särklass äldsta ännu verksamma industriföretag, verkar det som en trygg lösning med tanke på att detta företag är en av Sveriges största leverantörer av säkerhetsprodukter och säkerhetstjänster; lås- och larmanordningar.

  • S:t Eriks källa

Enligt Erikslegenden dog Eriks den helige den 18 maj 1160. Erikslegenden, som utpekar Magnus Henriksson som Eriks baneman eller som anstiftare till mordet, berättar följande:

"Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest, då han (kung Erik) efter vår Herre skulle vinna martyrpalmen och fara till himmelen. Den dagen bevistade han mässan i heliga trefaldighetskyrkan på berget som kallas Vår Herres Berg och där nu domkyrkan står. Då bars bud till honom av en av hans män att utanför staden funnos fiender och att det vore rådligt att möta dem med vapen."

Han sägs då ha svarat:

”Låt mig i lugn åhöra denna högtids stora begängelse; jag hoppas till Herren att det som må återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra annorstädes.' När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecknet, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män, och gick med dem - fastän de var få - manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens Smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drev spe med den redan halvdöde, och högg vanvördigt av hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska."

Efter Eriks dödinträffade enligt legenden ett antal mirakel. Bland annat rann en källa (S:t Eriks källa) mirakulöst upp på den plats där hans blod först utgöts.

  • Västra Åkanten

Uppsalas förmodligen första industriområde uppstod på Västra Åkanten, med universitetet som huvudman, mellan Fyristorg och Sankt Olofsgatan. Här fanns mellan 1612 och 1702 förutom 1280-talets mjölkvarn på Holmen även ett mindre vattendrivet pappersbruk (papperskvarn), ett likaledes vattendrivet sågverk (sågkvarn), en vattendriven mekanisk inrättning (Kopparhammaren), ett bössgjuteri och ett antal hantverk av skilda slag. Det var inte några stora anläggningar. Alltsammans fick plats på Västra Åkanten mellan nuvarande Upplandsmuseet och Saluhallen.

Områdets historia och utveckling började med att kung Karl IX gav en tysk invandrare vid namn Arnoldt Schlodt (i Uppsala kallades han Arent Slott) i uppdrag att med allmänna medel bygga en industriell anläggning vars hjul skulle drivas av Salaåns ström (Sala Fluvius).

Kung Karl IX:s tanke var att anläggningen skulle byggas längre ned, söder om staden. Så blev nu inte fallet. Gustav II Adolf ändrade på förutsättningarna och bestämde år 1612 att "Bruket" skulle anläggas i själva Uppsala på den plats där "domkyrkan tidigare hade haft en hytta för framställning av koppar". Och det var just här på Västra Åkanten.

Det här bruket på Västra Åkanten fick ingen större betydelse för näringslivet i staden. Däremot var det en viktig kugge i den praktiskt lagda akademiska utbildningen. Pappersbruket fick dock en viktig betydelse med tanke på att det kom att representera svensk pappersindustris födelse. Det hade visserligen gjorts tidigare försök på olika håll i landet, men det här bruket var först i landet med att industriellt åstadkomma papper.

Pappersbrukets främsta uppgift var att förse universitetet med papper. En av de första pappersmakarna hette Hans Obenher, som då och då klagade över att han på grund av vattenbrist inte kunde framställa något papper. Och när han lyckades åstadkomma papper så var det papper av relativt låg kvalitet.

Vattenbristen var uppenbarligen ett problem för flera av pappersmakarna som under årens lopp hade problem med vattentillgången. På 1660-talet hette pappersmakaren Johan Weiser och han fick flera gånger stänga pappersbruket till följd av vattenbrist.

Den 8 december 1674 beslöt Konsistoriet (universitetets styrelse) att upplåta "papperskvarnen" till professor Olof Rudbeck d.ä., som redan dessförinnan hade Kopparhammaren i sin hand. Med Rudbecks inträde i området tilltog stridigheterna med grannen i Akademikvarnen. Problemet var på intet sätt nytt, det man var oense om var hur strömmarna i ån skulle fördelas mellan de olika anläggningarna. Alla var ju beroende av den knappa vattentillgången.

  • Paulus Grijs – Uppsalas förste boktryckare från 1510

Boktryckarkonsten kom till Sverige år 1483 med boktryckaren Johan Snell. Han kom till Stockholm via Danmark från Lübeck. Ett av hans allra första arbeten var att trycka en mässbok, "Missale Upsalense", åt Uppsala ärkestift. Men det var inte hans första bok. Den första bar titeln "Dialogus creaturarum optime moralizatus" och trycktes 1483 och var, skulle man kunna säga, en slags fabelsamling.

Det dröjde ända till år 1510 innan Uppsala fick sin förste boktryckare. Hans namn var Paulus Grijs. Han var en bildad man och det påstås om honom att han kunde latin och att han även hade vissa kunskaper om runor. Det förefaller som att han uteslutande verkade i kyrkans tjänst. Prästvigd synes han dock inte ha varit.

Paulus Grijs hade uppenbarligen ingen större erfarenhet av boktryckarkonsten. Det han kunde hade han lärt sig hos någon av de tyska boktryckare som fanns i Stockholm.

Grijs tryckeri var inrymt i ärkedjäknen dr Ragvaldus Ingemundis hus "nordhan uppa kirkiogardhen". Lägesbeskrivningen i sig ger knappast någon direkt uppfattning om var i staden tryckeriet var beläget men det finns de som tror att vi här har att göra med ett av de stenhus, som ingår i det s.k. ”vice pastorshuset” (i dag med adress Domkyrkoplan 4).

Grijs första tryckverk, ett "Psalterium Upsalense" blev ingen succé. Därtill kom verket att innehålla alltför många tryckfel. Men Grijs var först i Uppsala och sedan hans dagar har boktryckarkonsten varit en i Uppsala framträdande industriell verksamhet, om än till en början av hantverkskaraktär.

 

Akademikvarn och S:t Eriks källa i en skiss av Erik Dahlberg
Kvarnsmedjan; här startades Uppsalas idag äldsta ännu i bruk varande industriföretag
S:t Eriks källa
Västra Åkanten; Uppsalas första industriområde; här föddes svensk pappersindustri
"Vice pastorshuset"; Paulus Grijs tryckeri???
  • Gustavianum

Gustavianum är Uppsala universitets äldsta bevarade byggnad och stod färdigt under 1620-talet. Vid en restaurering 1662-63 byggde professor Olof Rudbeck d.ä. takkupolen över den anatomiska teater, som höjer sig över byggnadens mitt och ger den karakteristiska profilen.

Från studietiden i utlandet hade han tagit med sig hem idén om den antika amfiteatraliska scenens pedagogiska förträfflighet inom undervisning.

Under de sekler som följde hade Gustavianum många funktioner inom undervisningen, och när den karolinska akademin revs 1778 blev Gustavianum universitetets huvudbyggnad. Dess roll av universitetsbibliotek övertogs av Carolina Rediviva från mitten av 1800-talet. Men framför allt förändrades situationen, när det nya universitetshuset togs i bruk 1887.

  • Stadsbranden 1702

Det var strax före midnatt natten till den 16 maj 1702 det tog det eld i en mindre bod tillhörig professor Johan Upmarck. Det rådde delade meningar om huruvida boden stod på Upmarcks tomt eller om den, vilket akademiräntmästare Börje Rommel hävdade, stod på hans tomt.

Elden spred sig explosionsartat. Tre fjärdedelar av staden blev lågornas rov. Enligt traditionen skulle den då sjuttiotvåårige professorn Olof Rudbeck d.ä. ha stått på Gustavianums kupoltak med brandsprutan i ena handen och käppen i den andra för att därifrån leda och dirigera släckningsarbetet. Det knepiga med den berättelsen är att den inte återfinns i någon samtida källa. Som skröna är historien bra men dessvärre saknar den förankring i verkligheten.

Torsten Petré berättar om detta i sin bok, ”Uppsala under merkantilismens och statskontrollens tidsskede, 1619-1789”, band nr III, i serien Uppsala stads historia. Han kommer där fram till att berättelsen första gången dyker upp i Per Daniel Amadeus Atterboms minnestal 1851 över Rudbeck (nära 150 år efter professorns död) och återfinns i Svenska Akademins handlingar nr 24/1851. Enligt Petré bör berättelsen betraktas som en ”skröna tillhörande traditionen”.

  • 1280-talets byggarbetsplats på Vår Herres Berg

Under större delen av 1200-talet pågick en process om var ärkebiskopen i Uppsala skulle ha sin kyrka. Genom påvligt respektive kungligt tillstånd 1258 respektive 1271 tycks frågan ha lösts.

I dessa beslut bestämdes att kyrkan - med bibehållande av sitt namn - skulle flyttas från det vi i dag kallar Gamla Upsala till det som då hette Aros, dvs. nuvarande Uppsala. Därmed (efter kung Valdemars[1] medgivande 1271) startades en livlig byggnadsverksamhet i den "nya kyrkostaden" på "Vår Herres Berg" senare kallad "Domberget" (idag Domkyrkoplan), dvs. den plats där domkyrkan nu står. Som byggarbetsplats var den – även med dagens mått mätt – enorm för där pågick mer eller mindre samtidigt byggandet av Domkyrkan med sin ringmur, Trefaldighetskyrkan med sin bogårdsmur, S:t Eriks kapell på Riddartorget och Domskolan - även den på Riddartorget - som med stor sannolikhet var Uppsalas första separata skolbyggnad.

Exakt när byggandet av domkyrkan eller något av de andra objekten påbörjades är det ingen som vet. Men mycket talar för att förberedelserna för domkyrkobygget påbörjades tämligen omgående efter det kungliga tillståndet 1271.

  • Nytt byggsystem

På Dombergets enorma byggarbetsplats bytte man under 1280-talet byggsystem. Då övergavs byggandet med huggen gråsten. I stället började man bygga med tegel. Det finns inte mycket kvar som minner om det här systemskiftet. Kvar finns bara baksidan av Trefaldighetskyrkan där de huggna gråstensblocken bevarats i fasaden.

Det var dominikanermunkarna, kända för sin vilja och förmåga att bygga med tegel, som gick i spetsen. Tegelstenen var ett material som var väsentligt lättare att hantera än de otympliga gråstensblocken. Byggandet med tegel ansågs dessutom ekonomiskt fördelaktigare. Och i Uppsala med omnejd fanns det gott om såväl lera som sand och skog att användas vid tegelbränning.

Men det tog lång tid innan vi fick klart för oss varifrån de fick sitt tegel. Det var inte förrän 1943 då man mera av en slump fann murade valv under Biskopsgatan mellan västra domkyrkotornet och Dekanhuset. Där grävdes fram en tegelugn, 11 m lång och 7,5 m bred. Mycket talar för att man då fann den plats där våra föregångare brände det tegel, som användes vid den omfattande byggenskapen på Vår Herres Berg. Sannolikt har det funnits flera sådana brännugnar i området men denna under Biskopsgatan är den enda som påträffats.

Säkert är, att en "tegelindustri" har funnits på denna plats i direkt anslutning till domkyrkobygget. Och mycket talar för att där under Biskopsgatan än i dag vilar resterna av Uppsalas förmodligen första tegelindustri.  

Ärkebiskop Magnus Bosson var inte bara kyrkans överhuvud utan också den ledande dominikanen i staden vid den här tiden då det uppenbarligen hände väldigt mycket. Här byggdes som aldrig förr samtidigt som staden ömsade namn från Östra Aros till Uppsala.

Även om det inte går att leda i direkta bevis så talar ändå sannolikheten för att denne ledande dominikan i Uppsala, som var ärkebiskop åren 1285-1289, också utövade ett visst inflytande på det som då hände. När det gäller mjölkvarnen på Holmen behöver ingen tvekan råda eftersom här finns bevarad skrift som styrker ärkebiskopens medverkan. 

Men Magnus Bosson är det inte många som känner till. Däremot har de flesta hört talas om hans domprost Andreas And. Han ägnade merparten av sitt liv åt andlig och social verksamhet och med sådan bakgrund var det lättare – åtminstone om man verkade i Uppsala - att gå till historien än för den som ägnade sig åt industriell kreativitet.

  •         Oxenstiernska huset


Det Oxenstiernska huset vid Riddartorget är ett av stadens absolut finaste 1600-talshus. Numera är Uppsala universitet enda hyresgäst i byggnaden som idag är säte för juridiska fakulteten och – vill jag tillägga – i stort behov av renovering. Men huset har också en industriell historia:

► 1708 inrättades här Sveriges första universitetsklinik, det s.k. Nosocomium Academicum med från början sex till åtta vårdplatser. Hur många patienter man tog emot är dock mera oklart, men i en allmän regelbok bestämdes att det fick ligga högst två patienter i varje säng. Nosocomium Academicum blev 1782 länslasarett. 

► Mellan åren 1873 och 1925 inrymdes i fastigheten i tur och ordning att antal tryckerier nämligen:

1)       Esaias Edqvists tryckeri

2)       Almqvist & Wiksells tryckeri

3)       Upsala-Postens tryckeri

4)       Upsala Nya Tidnings redaktion och tryckeri, och

5)       Appelbergs tryckeri

 



[1] Valdemar, äldste son till Birger Jarl, svensk kung 1250-1275, som avsattes och ersattes av sin bror Magnus (Ladulås).

Gustavianum
Brandkatastrofen 1702 i Gunnar Brusewitz tappning
Uppsala domkyrka
På Helga Trefaldighets Kyrkas fasad kan man se systemskiftet från huggen gråsten till lätthanterliga tegelstenar
Oxenstiernska huset
Bilden är en detalj över Helgeandshuset hämtad från Padt Brügges hustavla från 1680-talet
  • Helgeandshuset på Fyristorg 

På det nuvarande Fyris torg fanns under medeltiden Helgeandshuset (senare kallat Hospitalet) grundat 1302 av domprosten Andreas And. Den inrättningen fungerade som sjukhus och ålderdomshem, främst för fattiga; eller som man på den tiden uttryckte det: ”krymplingar, ålderdomsbräcklige och mindre vetande”. I anslutning till inrättningen byggdes som brukligt var på den tiden ett kapell. Underhållet ordnades med hjälp av egendomar, som skänkts till det s.k. Helgeandsgillet.

I början på 1300-talet uppges att Helgeandshuset hade sex anställda varav två var präster. Idag skulle den andelen – i Akad. Sjukhusets personalstat - motsvara ungefär 2 600 sjukhuspräster!

Genom Gustav Vasas kyrkoreform underställdes Helgeandshuset Kronan och fick då namnet Upsala Hospital. Helgeandshuset ner till grunden.

Efter branden flyttades anläggningen till den plats där Gamla Gillet nu står och 1712 kunde det nya Hospitalet där tas i bruk.

 

  • Målet

Vi har nu nått målet för denna stadsvandring i den medeltida industristaden Uppsalas spår. Noterbart är då, att en stad inte bara består av gator, torg och hus utan också människor som lever i staden, människor som är medvetna om och nyfikna på vad som hänt dem som har levat här före oss. Min tro är att nuet i staden aldrig kan utplåna de traditioner och de händelser i det förgångna som satt sin prägel på Uppsala. Jag har här försökt att lyfta fram en del fragment av gamla företeelser som jag tror påverkat utvecklingen av det Uppsala vi har idag. I vad mån jag lyckas får framtiden utvisa.

 

Med vänlig hälsning
Roland Agius

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

14.11 | 00:40

Trevligt att läsa! Jag har arbetat med den här kameran i min fars atelje Fotostudion - K-E Foto i Rättvik.

...
15.10 | 09:24

ring mig

...
12.10 | 17:33

Jag har ett par föremål i silver som är graverade och skulle vilja komma i kontakt medmoderatorn för denna websida. tack

...
12.10 | 17:31

Hej
Hittade denna förträffliga websida när jag sökte på Josef Ehrle. Det visar sig att min morfar och kanske hans bror arit delaktiga i FRAM cykelfabrik i börja

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS