Svartbäckens brännvinsbränneri

"Brännvinspanna"

Med 1700-talet börjar den värsta fylleriperioden i vår svenska historia. Eländet i spåren av Karl XII:s många krig i början av seklet ledde till att brännvinet kom att bli något av svensk nationaldryck. Försök med förbud och statliga ingripanden av varierande slag mot brännvinet hade liten eller ingen effekt på detta ”livets vatten”. Vid ett av de tillfälliga förbuden i landet (1756) beslagtogs 180 000 ”pannor” för husbehovsbränning, men det hjälpte inte. Svensken tog sin styrketår inte bara en eller två gånger om dagen och började gärna direkt vid uppstigandet. Rätten att få tillverka och sälja brännvin var förenat med enorma inkomster. Folk drack för att få god skörd, man drack för glädje och man drack för sorg, man drack vid affärsuppgörelser och man drack som sjuk. Brännvinet var nationaldrycken alla kategorier.

Under 1800-talet blev konsumtionen av brännvin än större. Varje vuxen svensk drack i snitt ungefär 50 liter per år. Detta återspeglades i mångt och mycket på hela levnadssättet under 1800-talet, det var t.ex. vanligt att man tog en eller flera supar till varje mål mat och att man förde med sig brännvin att dricka till diverse sociala tillställningar etc.

Redan från barnsben skulle man lära sig dricka. Alkoholkonsumtionen ledde till att medellivslängden för det svenska folket var bara 35 år och hälften av alla barn som föddes dog inom tredje året efter födseln. Vissa år var nära hälften av de värnpliktiga tvungna att kasseras vid mönstringarna p.g.a. att de alltför häftigt hade njutit alkoholens fröjder i barndomen och ungdomen.   

Trots att det sociala förfallet var så utbrett var det inte många som var villiga att kämpa för en ändring, och de som tog saken på tal möttes alltför många gånger av att folk slog dövörat till. I Uppsala fördes t.ex. en hätsk debatt mellan Brännvinsbolagets chef Frans G Afzelius, som pläderade för ökad restriktivitet då det gällde möjligheterna att få tillgång till brännvin, och huvudägaren till Svartbäckens brännvinsbränneri H W Söderman, som tyckte att det var bra som det var och att utökad restriktivitet var en överflödsgärning.

Till brännvinsromantiken hör också att få ting har såsom brännvinet besjungits som t.ex. i sången här nedan som kan sjungas till melodin på folkkära ”Idas sommarvisa”.

Du ska inte tro det blir roligt

ifall nån har glömt att ta med

brännvin till midsommarfesten

så att den blir vit och helt ren.

Den festen ska stanna i minnet

som sommarens dystraste stund.

Och bittert ska brännvinet smaka

var gång du tar det i din mun.

Landshövding Robert von Kræmer

Svartbäckens brännvinsbränneri i Rosenbäck

Det var i skiftet mellan 1840- och 1850-talen som spannmålshandlaren Carl Erik Grönbeck (dessvärre har jag inte hittat något foto av honom) blev ägare till Douhans handelsgård i Rosenbäck (idag korsningen Svartbäcksgatan-Råbyleden) strax norr om Svartbäckstull invid Fabrikssgatan (idag början av Råbyleden). Här byggde han ett för sin tid modernt brännvinsbränneri; Svartbäckens Brännvinsbränneri.

I direkt anslutning till Svartbäckens brännvinsbränneri kom sedan ett stort antal industriföretag att successivt etablera sig. Störst bland dessa var Hästens Skofabrik med cirka 500 anställda. Här fanns också Carl Åbergs Bageri, Pettersson & Barrs mekaniska verkstad, J F Jansson Rör, Nordiska Bandväveriet, Fabriks AB Osmunds, Bröderna Eks mekaniska verkstad, Upsala Optiska Industri, Appelbergs boktryckeri, Upsala Strumpfabrik, Upsala Separatorfabrik, J W Nilssons Karossfabrik, ”Kaross-Nisses” karossfabrik, Upsala Möblerigs AB, m.fl.

Carl Erik Grönbeck, som redan tidigare var en framgångsrik spannmålshandlare, blev här en lika framgångsrik brännvinsbrännare. Ingen annan industriidkare kom i närheten av de inkomster han hade från sitt bränneri. Som brännvinsbrännare drog han sig inte heller för att använda osunda affärsmetoder. Denna hans affärsmoral ledde - åtminstone vid ett tillfälle - till att en hotfull folkmassa utsatte hans bostad för stenkastning. Vid samma tillfälle sattes hans sädesmagasin på Vaksalagatan 18, mitt emot det nuvarande stadshuset, i brand.

Folkilskan föranleddes av att Grönbeck drivit upp brännvinstillverkningen till en sådan omfattning att hans stora inköp av spannmål ledde till brist på mjöl i staden. Det blev ”hungerkravaller”. Folk i staden saknade helt enkelt bröd. Det var i den situationen folkmassan satte eld på sädesmagasinet och började kasta sten på Grönbecks bostadshus.

Som av en händelse kom landshövding Robert von Kræmer som den räddande ängeln. Han dök upp, sittandes till häst, utanför Grönbecks hem och med all sin auktoritet lyckades han i en kombination av löften och hot lugna de uppretade människorna som samlats där.

Västgötaspången (Malinsbron"

När von Kræmer ett par år senare ville ha en gångbro över Fyrisån tackade Grönbeck för hjälpen – tjänster och gentjänster – vid kravallerna och betalade 4 000 riksdaler för den nya bron. Bron kom att kallas ”Malinsbron” efter Grönbecks dotter Malin. Sedan 1944 heter bron ”Västgötaspången”, ett namn den fick efter Västgöta Nation, som ligger vid spångens västra brofäste. Innan Malinsbron byggdes fanns där en liten färja som fraktade folk och gods över Fyrisån. De lika vackra som bastanta stenmurar, som omgärdar ån idag, fanns inte på den tiden.

Von Kræmer tyckte att den lilla färjan var opraktisk och ville därför ersätta den med en ny gångbro över ån. Det låg också i hans privata intresse att få till den här gångbron. Hans privata fastighet, von Kræmerska huset, var nära granne med studentnationen och skulle få stor fördel av gångbron. Problemet var bara hur bron skulle betalas. Landshövdingen tog upp saken med Grönbeck, som förstod vinken. Även om 4 000 kr på den tiden var mycket pengar så var det för den rike Grönbeck inte något större problem att ställa upp med de pengar som behövdes för att kunna bygga den nya bron.

”Flödande inkomstkälla

Skomakarmästare Sven Anders Hägg berättar i sina efterlämnade anteckningar att brännvinsbrännerierna gav sådana vinster, att ägarna på några få år kunde samla på sig pengar i en storleksordning, som det förut tog generationer att åstadkomma.

I Uppsala fanns i mitten på 1800-talet två brännvinsbrännerier. Förutom Carl Erik Grönbecks Svartbäckens brännvinsbränneri fanns även garvare Arndtz bränneri, som låg några hundra meter utanför Vaksala tull invid Vaksala torg. Såväl Grönbeck som Arndtz kunde efter avslutade värv dra sig tillbaka som synnerligen förmögna män.

År 1855 fick vi i Sverige en ny betydligt ”restriktivare” brännvinslagstiftning. Men de restriktiva inslagen i lagen var inte lätta att finna. Formuleringen av motsatserna var betydligt klarare. Ett bra exempel på detta senare var t.ex. föreskriften som sade att 1,3 liter åt gången var den ”minsta” kvantitet som fick säljas.       

Enligt den nya lagstiftningen tillkom det staden själv att bestämma både om utskänkningsrättigheter och om antalet försäljningsställen. Beslutanderätten lades i händerna på magistraten och borgerskapets äldste. I Uppsala var sedan gammalt antalet utskänknings- och försäljningsställen oproportionerligt stort. Vid några få tillfällen gjordes – utan påtagligt resultat - försök att minska antalet krogar och försäljningsställen. Tvärtom, den nya ”restriktivare” brännvinslagstiftningen ledde istället till att t.ex. Uppsala stad under åren 1855 – 1865 var mer än någonsin tidigare beroende av brännvinet som inkomstkälla. Under de åren hämtades drygt 50 procent av stadens inkomster från denna bokstavligen ”flödande inkomstkälla”.

Borgmästare Napoleon Kindeström

Staden hade med den nya brännvinslagen inte bara fått den kontrollerande myndigheten, den var också ekonomiskt intresserad av att brännvinsförtäringen inte visade någon större nedgång. Av de ganska höga avgifter, som staten lagt på brännvinet, ägde nämligen staden rätt att ta hand om fyra femtedelar. Det fordrades alltså ett synnerligen medvetet nykterhetsintresse för att en stad aktivt skulle vidta åtgärder, som direkt minskade stadens inkomster. Och det nykterhetsintresset fanns bara hos ett litet fåtal människor. En av dessa var Uppsalas borgmästare, Napoleon Kindeström, men han fick aldrig magistraten med sig om sin uppfattning. Törsten tycktes omättlig och efterfrågan saknade tak.

En viss tillnyktring kom – även om den var tveksam – dock till uttryck i en stadsfullmäktigedebatt den 11 april 1865[1] där man kom fram till att man ville ha en brännvinskonsumtion ”som tillförsäkrar staden sjelf största möjliga winst i pekuniert hänseende i förening med den minsta nöjliga skada för dess medlemmar i ekonomisk och moraliskt afseende”. Det sades dock inget om hur detta ”konstycke” i praktiken skulle åstadkommas.


[1] Frans G Afzelius, stadsfullmäktigeledamot men även chef för Brännvinsbolaget i Uppsala. Dessutom Uppsalas främste förespråkare för att ”minska det omåttliga förtärandet av spirituösa drycker”.

 

Upsala Ångkvarn

Carl Erik Grönbeck sålde så småningom bränneriet till H W Söderman med kryddkram- och grosshandel vid Stora Torget och Frans Otto Törnlund med viktualiehandel på Kungsängsgatan 10 som sina respektive basverksamheter. Söderman och Törnlund byggde med brännvinsbränneriet som bas på kort tid upp varsin stor förmögenhet. Och tillsammans med Grönbeck startade de 1864 Bayerska Bryggeriet i kv. Sandbacken (idag återfinns där Stadsbiblioteket).

1874 såg duon Söderman och Törnlund till att bränneriet fusionerades med ”Eldkvarn” nere vid hamnen. Med den fusionen skapade de Upsala Ångkvarn (idag heter samma företag Nord Mills). Under de första åren på 1900-talet flyttades brännvinsproduktionen successivt från Svartbäcken till Upsala Ångkvarns lokaler på Östra Ågatan/Strandbodgatan där även en jästfabrik byggdes. ”Upsala Aqvavit”, ett brännvin tillsatt med kummin, blev en populär storsäljare.

Här finns länken mellan Uppsalas första fabriksrörelse, brännvinstillverkningen från 1790-talet, och den moderna industrin. Detta var dock inte något, som företagsledningen och ägarna gjorde något väsen av.  

Jag letade länge efter en flaska med Upsala Aqvavit-etiketten kvar. Efter många om och men fick jag kontakt men en dam som hade två sådana (urdruckna) flaskor som hon ville ha 3 000 kr styck för. Mitt sinne för affärer förbjöd mig att göra förvärvet. 

Vänskapen mellan Söderman och Törnlund tog ett bryskt slut under senare halvan av 1870-talet. De kom inte överens om hur Upsala Ångkvarn skulle skötas och de forna kompanjonernas och vännernas relation förvandlades snabbt till djup ovänskap. Det hela slutade med att Törnlund sparkades ut från Upsala Ångkvarn och att Söderman gjorde om företaget till ett familjeföretag med familjen Söderman som huvudsaklig ägare. Och så förblev det fram till 1957 då familjen Söderman sålde ångkvarn till Axel Wenner-Gren.

H W Söderman
Upsala Ångkvarn med Jästfabriken i förgrunden
Frans Otto Törnlund

När brännvinsbränningen i Svartbäcken upphörde användes brännerilokalerna först till en bad- och tvättinrättning och senare som verkstadslokal för Fabriks AB Osmunds. 1921 byggdes lokalerna om först till Eddabiografen och senare till Sagabiografen. Idag finns ett bostadshus på platsen.

Med vänlig hälsning
Roland Agius

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Per | Svar 25.08.2014 19.34

Kan det vara så att minsta kvantitet man fick köpa kan bero på att endast de som var skötsamma nog att ha pengar kvar till en större mängd skulle fä köpa?

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

14.11 | 00:40

Trevligt att läsa! Jag har arbetat med den här kameran i min fars atelje Fotostudion - K-E Foto i Rättvik.

...
15.10 | 09:24

ring mig

...
12.10 | 17:33

Jag har ett par föremål i silver som är graverade och skulle vilja komma i kontakt medmoderatorn för denna websida. tack

...
12.10 | 17:31

Hej
Hittade denna förträffliga websida när jag sökte på Josef Ehrle. Det visar sig att min morfar och kanske hans bror arit delaktiga i FRAM cykelfabrik i börja

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS