Möblernas Storvreta

Storvreta

Möbeltillverkning är en verksamhet med långa traditioner och industrin har traditionellt till stor del varit baserad på småföretagsverksamhet. Historiskt är den byggd på hantverkskunnande; ofta koncentrerad till vissa speciella orter. Storvreta[1], med något tusental boende, var fram till 1970-talet en sådan ort med fyra möbelfabriker. Under 1950-och 60-talen påbörjades en koncentration av tillverkningen till färre och större företag och produktionen rationaliserades. Möbelfabrikerna i Storvreta påverkades naturligtvis också av att tågen 1966 började gå samhället förbi. 

Från en ringa begynnelse 1892 bildades år 1912 AB J. E. Blomquist Möbelfabrik. Övriga firmor av samma slag i Storvreta var A. G. Lundhs Möbelfabrik från år 1921 med cirka 10-15 anställda och med bäddmöbler som specialitet, AB K. J. Pettersson och Söner, grundat år 1933, som också blev det största möbelföretaget på orten samt firman Larsson & Källstrand, som startade 1945 med 4-5 anställda och som tillverkande möbler och inredningar.

Det omfattande möbelhantverket i kombination med att väldigt många - kanske merparten – av de boende i Storvreta var engagerade i ortens frikyrkoförsamlingar gav Storvreta epitetet ”Trägudars land”[2]; förmodligen hämtat från författaren Jan Fridegårds bok från 1940 med samma namn.



[1] Storvreta var fram till 1971 ett stationssamhälle i Ärentuna socken i Vattholma kommun. Sedan 1971 ingår Storvreta i Uppsala kommun. Idag är Storvreta mest känt som sovstad till Uppsala samt för att ha ett av Sveriges bästa innebandylag.

[2] Kyrkoherde Teodor Carlssons ”Sockenkrönika Ärentuna”, 1948

AB J. E. Blomqvist Möbelfabrik 

Johan Erik Blomqvist var först bland möbelfabrikörerna i Storvreta. Hit kom han 1892 och började möbeltillverkning i liten skala i det hus med adress Kilsgärdevägen 9 han byggde åt sig och sin familj. Dessförinnan hade han bl.a. arbetat i en snickerifabrik i Uppsala. Hans möbelverkstad växte och 1912 kände han sig mogen att omvandla sitt företag till AB J. E. Blomqvist. Under 1920-talet namngavs hans industri som ”divanfabrik”[1] men namnet ändrades senare till ”möbelfabrik”.

Fram till sekelskiftet 1900 var möbeltillverkningen helt hantverksmässig. 

Blomqvist var en företagsam person. Förutom att han var snickare och företagsledare var han även lekmannapredikant och som sådan grundade han Storvreta missionsförsamling. 1908 byggde han på egen bekostnad Missionshuset i Storvreta inte långt ifrån järnvägsstationen på höjden mellan Hasselvägen och Missionsvägen. 

I Storvreta fick han långt senare en gata uppkallad efter sig, ”Jan Eriks väg”. Varför ”Johan Erik”, som var hans rätta namn, blev ”Jan Erik” då gatan skulle få sitt namn sägs bero på att ingen visste med säkerhet vad han hette eftersom han aldrig kallades annat än Blomqvist eller fabrikörn.

Tillverkningen bestod av beställningsarbeten och inredningar samt specialtillverkningar för partiförsäljning med bäddsoffor som stor produkt. Blomqvist inredningssnickerier fick gott rykte och många handelsbankskontor i Sverige utrustades med inredningar som tillverkades i Storvreta. Detsamma gällde apotek, affärslokaler, institutioner vid universitetet i Uppsala m.fl. 

Arbetsstyrkan varierade under åren men uppgick till ett 60-tal amställda då företaget var som allra störst. Efter grundarens död 1949 övertog sönerna Bror Petrus Blomqvist och Jabez Emanuel Blomqvist företaget med den förstnämnde som verkställande direktör och den senare som chef för möbelfabriken. Huvudkontoret hade man på Järnbrogatan 48 i Uppsala. 

Så här efteråt – med facit i hand – verkar det som att sonen Jabez blev den mest namnkunnige av de båda bröderna. Han var inte enbart en skicklig möbelfabrikant utan även en lika skicklig konsthantverkare som dessutom lade ned såväl möda som tid på Storvretas framtida utveckling. 

Blomqvist Möbelfabrik deltog och prisbelönades vid flera utställningar. Det gällde t.ex. Göteborgsutställningen 1923 och Parisutställningen 1925. Vid den sistnämnda utställningen fick företaget utställningens högsta utmärkelse, Grand Prix, för en byrå i jakaranda och mahogny. Byrån förvärvades sedan av en medlem ingående i den amerikanska familjen Rockefeller. Det priset resulterade i beställningar från såväl det svenska som danska hovet som från Nationalmuseum. Drottning Ingrid av Danmark lär ha varit särskilt förtjust i en del av de praktmöbler som tillverkades hos Blomqvists i Storvreta. Parisutställningen resulterade även i att möbelfabriken fick i uppdrag att tillverka en hel del s.k. ”Malmstensmöbler”. Förutom utställningarna i Göteborg och Paris deltog Blomqvists även i liknande utställningar i Helsingfors 1924, i Stockholm 1930 och i London 1931.

 



[1] Divan, låg soffa utan ryggstöd och karmar

J E Blomqvist
Fabriksgolvet hos Blomqvists
Blomqvists möbelfabrik
Interiörbild från Blomqvists

AB K. J. Pettersson & Söner

Tillsammans med sönerna (Gösta, Nils, Karl-Erik och Birger) startade Karl Julius Pettersson 1933 möbeltillverkning i ett uthus på adressen Fullerövägen 9. På den adressen fanns också deras bostadshus. Såväl far som söner hade då - i samband med en lockout - friställts från sina anställningar hos Blomqvists. Verksamheten utökades snabbt och man byggde en ny fabriksbyggnad på samma tomt. Ungefär samtidigt bildades företaget AB K. J. Pettersson & Söner som fortsatte att utvecklas och blev med tiden den störste möbelfabrikanten i Storvreta. När företaget var som allra störst hade man drygt 100 anställda.

I företagets produktion ingick ett stort sortiment av bäddsoffor; inte sällan med egna patenterade konstruktioner. Marknaden för sådana var stor och bäddsoffan, som var en praktisk möbel, fanns i alla välutrustade hem.

1948 startades på fastigheten intill möbelfabriken en egen möbelaffär/utställningshall som några år senare flyttades till mera ändamålsenliga lokaler. I samma veva flyttades möbeltillverkningen till nybyggda fabrikslokaler. Försäljningslokalerna blev successivt för små och firman byggde då en stor möbelaffär i Svista vid E4. Denna affär blev den kända ”Soffa-Säng”, som senare, 1979, blev lågornas rov.

Birger Pettersson, yngst i brödraskaran, visste att berätta:

”I början av 1950-tqlet var det på modet hos heminredare att motarbeta bäddsoffan, som de ansåg måste bort. Folk skulle köpa ”riktiga” sängar även om bostaden var liten och trång. Bäddsoffans fiende nummer ett hette Lilly Arrhenius. Vid ett tillfälle hade hon två helsidor i Dagens Nyheter där hon efter konstens alla regler försökte tillintetgöra bäddsoffan. Med stora bilder visade hon hur hon själv löst problemet genom rulla ihop sängkläderna och stuva undan dem bakom sängen varpå hon ställde kuddar som ryggstöd,

Min bror Karl-Erik och jag läste artikeln och beslöt att prova det där med att rulla ihop färdigbäddade sängkläder. Vi gick ut på fabriken och provade på en säng. Det gick alldeles utmärkt. Resultatet blev att vi gjorde en bäddsoffa med uppfällbart ryggstöd, som nedfällt dolde de inrullade sängkläderna då sängen fungerade som soffa.

På möbelmässan i Göteborg 1952 ställde vi ut två sådana soffor som hörnbädd. Det blev mycket lyckat och vi fick omedelbart stor orderingång”.

K J Pettersson
Soffasäng Lyx
Soffasäng Lyx konstruktion
Möbelaffären Soffasäng i Svista
Aktiebrev i AB K J Pettersson & Söner

K J Pettersson & Söner verkade i Storvreta i 48 år. Det började alltså med att fem fabriksarbetare – en far och hans fyra söner – blev arbetslösa och för sin utkomst bestämde sig, 1933, för att ”starta eget” och då med tillverkning av stoppade färdiga bäddsoffor. Vid den tiden var detta något relativt nytt. Stoppade färdiga möbler hade inte tillverkats i någon större skala tidigare. Alla större möbelaffärer hade egna hantverkare som stoppade, klädde och ytbehandlade de stommar som tillverkades i fabrikerna.

Många – inte minst de fackliga organisationerna och då främst tapetserarefacket – var rädda för nymodigheter av detta slag. Den rädslan fick även K J Pettersson & Söner känna av. När deras företag växte och de behövde anställa nya medarbetare i företaget möttes de av fackets ovilja. Tapetserarefacket hävdade som sin ståndpunkt att för varje outbildad tapetserare som företaget anställde måste man också anställa tre utbildade tapetserare. Att det inte fanns tillräckligt med utbildade tapetserare brydde sig den fackliga sidan inte om. Inte heller om företaget hade jobb och utrymme för så många tapetserare.

Men det fanns ljuspunkter också visste brodern Karl-Erik Pettersson att berätta:

”En bra sak var att vi inte behövde fråga någon myndighet om tillstånd att bygga under de första 10-12 åren. Det var bara att sätta spaden i jorden och bygga som vi önskade. Och vi byggde verkligen. Vi utökade fabriken och vi byggde privat. Men, i takt med utbyggnaden av den kommunala byråkratin blev det allt fler som ville vara med och bestämma vad vi skulle göra och hur vi skulle görat. Vi fortsatte att specialisera oss på bäddsoffor, hörnbäddar och dyschateller. Och det gick bra och gång på gång fick vi våra soffor juryvalda på de stora möbelmässorna.

Anton Lunds möbelfabrik

Anton Lunds möbelfabrik

Anton Lund kom till Storvreta 1916. Han hade då fått en anställning på Blomqvist möbelfabrik. 1920 frigjorde han sig från den anställningen för att starta egen möbeltillverkning. Han hade då byggt ett bostadshus åt sig själv på adressen Kilsgärdevägen 17 och på samma tomt byggde han också en verkstadsbyggnad. Hos Blomqvist´s hade han tillverkat divaner. När han startade eget bestämde han sig för att tillverka ”ottomaner”[1] men ganska snart kom hans möbeltillverkning att utökas till andra sortiment.

Limmade skidor kom att ingå i hans produktion. Detta med limmade skidor var på den här tiden revolutionerande och det var något Anton Lund hade kommit på alldeles själv. Han var också under ett antal år ensam i Sverige om att tillverka limmade skidor. Men det fick han inte vara så länge. Konkurrenter runt om i landet tog efter och började tillverka limmade skidor, bl.a. några mil längre norrut i Tobo bruk.

Lunds uppfinningsrikedom kom också till uttryck i ett extra långt vattenpass, som han kallade ”lodbössa”, ej att förväxla med mynningsladdat gevär.

När det Lundska familjeföretaget var som störst arbetade ett 15-tal man i fabriken med Anton Lund som ”chefen”. Hustru Ingrid skötte kontoret och bokföringen. På sin ålders höst ägnade sig Anton Lund åt konsthantverk (träsnideri).



[1] Ottoman är en möbel (soffa, säng etc,) som består av en vadderad klädd sits utan rygg eller armstöd.

Firma Larsson & Källstrand

Firma Larsson & Källstrand var det lilla företaget och hade aldrig mer än 4-5 anställda. 1945 startads det företaget. Deras verkstad fanns på Malörtsvägen 7 och där tillverkade de biografstolar. I Storvreta har man alltid kallat denna fabrik för ”David Larsson”. Vem David Larsson var och vilken roll han hade i företaget har jag inte lyckats ta reda på. Det var Källstrand som stod för produktionen och han hade precis som Anton Lund och K J Pettersson och hans söner frigjort sig från anställningar hos Blomqvists och startat eget.

Järnvägsstationen i Storvreta

Industriorten Storvreta 

Järnvägen mellan Uppsala och Gävle var klar att tas i bruk 1874. Järnvägsstationen i Storvreta var klar samma år. Med järnvägens tillkomst skapades förutsättningar för etablering av industrier. Industriort blev Storvreta när J E Blomqvist 1892 flyttade till Storvreta och etablerade en – som det skulle visa sig – framgångsrik möbeltillverkning. Sedan 1966 går tågen Storvreta förbi och samma år upphörde driften av järnvägsstationen i samhället. Tågen som fram till 1966 utgjorde en viktig förbindelse utåt förvandlades nu till en olägenhet genom att dela upp samhället i två delar med åtföljande interna kommunikationsproblem. Förutsättningarna för möbelfabrikerna i samhället förändrades och bara några år efter det att tågen började gå samhället förbi var alla möbelfabrikerna i Storvreta borta. Den industriella eran var över.

 

Med vänlig hälsning
Roland Agius

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Jan-Olof Gurinder | Svar 06.02.2016 11.40

Kul att hitta historien bakom bäddsoffa från 50-talet (?), KJ P o söner, inrullad bädd enl artikeln. Fantastisk kvalitet, har klätt om själv tre gånger.

Annelie | Svar 24.08.2015 23.47

Letade information om Lundhs möbeltillverkning av bäddsoffor eftersom jag har en sådan bäddsoffa. Hade gärna velat veta mer om sofftillverkningen och slutet

roland agius 25.08.2015 09.49

Jag får hänvisa till artikeln Möblernas Storvreta på min hemsida. Där finns några rader om Lundhs också.

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

09.07 | 21:54

Hej
Nu har Nils V Sterners grav överlåtits till NN. Hur tycker du att Uppsala bevarar sitt kulturarv på andra sidan?

...
14.06 | 23:01

Hej!!
Roland
Dessutom var Raab släkt med matematikprofessorn i Uppsala Arne Beurling , som knäckte den tyska G maskinens kod. Hur han lyckades är otroligt.

...
05.06 | 23:37

Allt Agius skrivit om Uppsala är mycket bra, inressant. Hittar man något inressant på datorn, är det Agius som gjort alltihop. Märkligt!Fortsätt med det.

...
06.05 | 13:21

Trevligt att hitta den här sidan. Mina minnen från Uppsala-Ekeby är från år 1974 då UE och finska Wärtsilä inledde ett samarbete mellan Rörstrand och Arabia.

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS