Skråväsendet

Skrålåda från Uppsala

Skrået var en sammanslutning av hantverkare inom ett visst yrke, med uppgift att reglera interna förhållanden. Man skulle kunna säga att de både var en slags branschorganisation och en slags fackförening. Ett är dock säkert, skrået hade mycket att säga till om. Det var ett organisationssystem för de borgare som var hantverkare och där yrkesutövarna – målare, snickare, slaktare, frisörer etc. - var sammanslutna i föreningar, skrån, med särskilda privilegier som även innebar ett visst monopol på deras arbete. Bara den som vunnit medlemskap i skrået fick utöva yrket.

Hantverkare kunde enbart utföra sitt yrke i städerna. För att kunna göra detta måste de även ha tillstånd från staden, dvs. de måste ansöka om burskap. Burskapet beviljades genom att stadens magistrat utfärdade burbrev. Genom att erhålla burskap blev man också antagen som borgare i staden med de rättigheter detta medförde. Med borgare menas med andra ord de hantverkare och handelsmän som bodde och verkade i städerna. Enbart borgare kunde ingå i städernas styrelser. Handel och hantverk på landsbygden accepterades inte.

Skråna fungerade som karteller och kunde på så sätt kontrollera tillverkningsmetoder, priser, kvalitet och råvaror. De hade även monopol då det gällde att tillsätta nya mästare

Skråväsendet kan härledas till år 1356

De första beläggen för skråämbeten i Sverige är från 1356, då skräddarna i Stockholm fick monopol på sin yrkesutövning. Sedan utvidgades skråväsendet till andra större städer i Sverige, däribland Uppsala. I Uppsala finns det bevarade skråordningar, de äldsta från 14- och 1500-talen. Men det var först under 1700-talet som skråväsendet blev mera allmänt förekommande i alla svenska städer.

Skrået styrdes av åldermannen, som valdes på livstid. Denne representerade skrået utåt. Vid sin sida hade han som regel en bisittare, som fick ta hand om de dagliga spörsmålen. Bisittarsysslan cirkulerade bland medlemmarna. Bisittaren var således en viktig person och det kostade dubbla böter att avbryta honom när han talade. Hans särställning markerades genom att han var utrustad med ett särskilt värdighetstecken, bisittarstaven.

Varje skrå hade sin skrålåda där man förvarade skråämbetets handlingar och pengar. Åldermannen, vald på livstid, ansvarade för skrålådan, men han kunde inte ensam öppna lådan. Lådmästarna måste också vara närvarande med sina nycklar. Då skrået sammanträdde placerades lådan på bordet och åldermannen öppnade mötet genom att med sin klubba slå tre slag på locket. Därefter öppnade han och lådmästarna gemensamt lådan.

Så länge lådan var öppet skulle tal och uppförande följa ett strängt ceremoniel. Varje uttalande skulle inledas med bestämda ordvändningar såsom "Allt är ära" eller "Med gunst" och det betraktades som en allvarlig sak att bryta mot reglerna medan lådan var öppet. När förhandlingarna var slut, nya medlemmar upptagna och eventuella klagomål framförda stängdes och låstes lådan.

Det fanns både för- och nackdelar inbyggda i skråväsendet

Hantverksproduktion var förbehållen medlemmar av stadens skrån. Handel och hantverk på landsbygden accepterades inte. Därmed var rätten till och möjligheten att driva handel och industriell verksamhet kraftigt beskuren. Skråväsendet kom med tiden att inte bara begränsa utan också senarelägga industriella etableringar och förhindrade därmed en positiv utveckling av näringslivet. Irritationen över den rådande situationen blev allt starkare. Och när lättnader kom bedömdes de regelmässigt som otillräckliga och dessutom kom de med alldeles för långa tidsintervaller. Men alla var inte överens. De grupper, som fruktade att deras ställning i samhället skulle undermineras, stretade emot.

Som grundläggande yrkesutbildning var det här skråsystemet tufft men samtidigt ypperligt. Dagens politiker använder ofta termer som ”långsiktig hållbarhet”. Riktigt vad som menas med detta sätt att uttrycka sig vet de knappast själva; i bästa fall över nästa val. Skråsystemet präglades dock på riktigt av ”långsiktig hållbarhet”. Det infördes till Sverige av tyska invandrare i mitten på 1300-talet och kom att gälla formellt till 1846. Och det fortsatte att fungera i åtskilliga årtionden även efter det formella avskaffandet.

Murare
Skomakare
Smed
Möbelsnickare
Tunnbindare

Lärling 

När en ung man förr i tiden började sin bana för att bli hantverkare var det första steget att bli lärling hos en mästare. Villkoren för lärlingsutbildningen reglerades i skråordningarna och varierade mellan olika yrken. Det var enbart pojkar som antogs som lärlingar och de fick inte vara födda utanför äktenskapet, dvs. de fick inte, som man då uttryckte det, vara "oäkta" barn.

Utbildningen reglerades i 1720 års skråordning. Enligt denna skulle en lärling ha fyllt 14 år och lärotiden varierade mellan 3 och 5 år. Lärlingarna bodde som regel hemma hos mästaren och lärlingen kunde även utnyttjas för uppgifter som inte direkt hade samband med yrkesutbildningen; bl.a. i mästarens hushåll. I lärlingsutbildningen ingick även att "passa upp" på gesällerna. Ingen eller endast obetydlig ersättning utgick till lärlingarna för det arbete de utförde. Tvärtom, det förekom att mästaren tog ut en avgift för att utbilda lärlingar, en så kallad "lärpenning".

Gesällbrev

Gesäll

När lärotiden var avslutad skulle lärlingen avlägga gesällprov. I det provet skulle lärlingen tillverka någon vara inom sitt område, exempelvis ett par skor. Detta bedömdes sen av olika mästare och varan måste bli godkänd för att lärlingen skulle kunna tas upp som gesäll. Med upptagandet som gesäll följde en rituell invigningsceremoni. Ett gesällbrev utfärdades som bevis på att lärlingen klarat gesällprovet.

Det var vanligt att gesällerna, som nästan alltid var ogifta och bodde i mästarens hushåll, gav sig ut på så kallade gesällvandringar. Genom att arbeta hos olika mästare lärde de sig yrket på bästa möjliga sätt och kunde därmed bygga upp en egen yrkesskicklighet. Dessa vandringar kunde även ske till utlandet. På engelska heter gesäll "journeyman", vilket betyder en man som vandrar.

Mästarbrev

Mästare

För att kunna arbeta som hantverkare i egen regi var gesällen först tvungen att bli mästare och för att bli detta måste gesällen avlägga ett så kallat mästarprov. Mästare var benämningen på hantverkare med den största hantverksskickligheten. Mästarna hade rätt att självständigt utöva sitt yrke och därmed anställa lärlingar och gesäller.

Mästarbrevet var beviset på att han var en mästerhantverkare och verkligen kunde sitt yrke. Endast de av skråna godkända mästarna fick utöva yrket. För att kunna verka inom sitt yrke var mästaren även tvungen att vinna burskap i staden.

Skråordningarna reglerade villkoren för att bli mästare och det varierade mellan de olika hantverksyrkena men gemensamt var att man måste kunna uppvisa sin yrkesskicklighet genom mästarprovet. Men, ingen regel utan undantag, även andra villkor kunde tillkomma, exempelvis viss förmögenhet, egna verktyg etc. Dessa bestämmelser kunde också användas för att begränsa konkurrensen inom ett hantverk.

Skråväsendet var en organisation för städernas borgerskap[1], det vill säga för de personer som fått rättighet att utöva borgerlig näring, de som erhållit burskap. Denna grupp var emellertid en tämligen liten del av stadens befolkning, i Uppsala mellan tre och fyra procent vid 1700-talets mitt. Mycket tyder på att borgerskapet stärkte inte bara sin ekonomiska utan också sin politiska position under 1700-talets senare hälft och 1800-talets första årtionden. Borgerskapet blev en allt viktigare del i stadsadministrationen och fick därigenom möjligheter att bättre bevaka sina intressen och bevara sin ställning. År 1767 fanns det t.ex. 146 hantverksmästare i Uppsala som i sin tur hade ett stort antal gesäller och lärlingar anställda.

Mästarstämpeln var en stämpel som mästaren satte på sin vara; en slags garanti för äkta vara och god kvalitet. Möbeltillverkarna hade t.ex. skyldighet att förse sina varor med mästarstämpel. Inom guld-, silver- och tenntillverkningen användes till en början enbart ett bomärke som stämpel. Det kunde även förekomma att mästarna angav initialerna istället för bomärke, ibland med tillägg av tillverkningsort. På 1700-talet förekom även förnamnsinitial plus efternamnet. Även på koppar och mässingsföremål förekom mästarstämplingar även om de inte var skyldiga att stämpla dessa metaller.



[1]Uttrycket härrör från dåtidens ståndsindelning; adel, präster, borgare och bönder.

Förordningen som avskaffade skråväsendet

Skråväsendets successiva avveckling

Vid mitten av 1800-talet ansågs tiden mogen för en ny ordning med införande av näringsfrihet i Sverige. År 1846 togs beslutet i riksdagen och skråväsendet avskaffades, åtminstone formellt. Men det tog lång tid innan den "näringspolitiska" reformen avsatte några mera påtagliga spår i form av mera rationell varutillverkning. För även om skråväsendet upphävdes fortsatte ännu några decennier såväl hantverk som handel att leva kvar i sina gamla former. Skråsamhörigheten levde kvar, fast nu i föreningsform.

I Uppsala fanns vid denna tid ca 8.000 invånare. Längs Svartbäcksgatan, Kungsängsgatan och Dragarbrunnsgatan fanns merparten av stadens hantverks- och handelsgårdar. Garverier och färgerier, som var i stort behov av vatten fanns i kvarteren längs Fyrisån. År 1847 bildades - inför Magistraten[1] i Rådhuset - Upsala Fabriks- och Hantverksförening vars förste ordförande blev skräddarmästaren Anders Nyblom. 

Beslutet år 1846 att avskaffa skråväsendet skapade ett stort missnöje och en än större rädsla inför den nya ordningen.

Det hindrade inte att det år 1864 var dags för ännu ett beslut; denna gång en förordning, som i princip gav vem som helst rätt att starta egna företag och anställa lärlingar och gesäller. Förändringar som låg mera i tiden. För många var det obegripligt att man kunde komma på något så urbota dumt som att vem som helst skulle få göra vad som helst. Så här skaldade år 1846 poeten då han skulle beskriva den nya ordningen:

Skomakarn vid sin läst

Der han förr trivdes allra bäst.

Han syr nu rock och väst.

Och Skräddarn, han blir handelsman,

Mjölnarn, Sotarn byta med hvarann,

Apothekarn håller spiskvartér

Och Smeden gör Klavér.

 

I Uppsala underlättades utvecklingen av järnvägens tillkomst 1866 och den begynnande industrialiseringen. Företag som Upsala Ångkvarn, Bayerska bryggeriet, Almqvist & Wiksell, Henrik Gahns kemisk-tekniska verksamhet, Anders Nyman instrumentfabrik som under 1890-talet ställde om produktionen till velocipeder, Upsala-Ekeby, S:t Eriks Lervarufabriker m.fl. grundades och växte successivt till stora företag.

Även om skråväsendet med sina gesäll- och mästarbrev formellt avskaffades redan 1846 så finns det ännu idag (2015) inslag från detta system som lever vidare. Intresset för gesäll- och mästarbrev har under senare år t.o.m. ökat; allt fler svenska hantverkare får varje år sådana brev.

Sveriges Hantverksråd, som är en ideell förening, har ett myndighetsuppdrag från statsmakten att utfärda gesäll- och mästarbrev. I samarbete med branschorganisationer, utbildningsorgan och företag fastställer man där enhetliga provbestämmelser som ska gälla för utfärdande av gesäll- och mästarbrev. Breven i sig är en kvalitetsgaranti för kunderna. För hantverkaren själv är det ett bevis på gediget yrkeskunnande, ökat självförtroende och lite mer pengar i lönekuvertet.



[1]Magistraten var i Sverige - från medeltiden till kommunreformen 1862 - det högsta styrande organet för städer med egen jurisdiktion, dvs. städer med befogenhet att utöva rättskipning och att döma. Uppsala var en sådan stad. Ordförande i magistraten var stadens borgmästare. De övriga medlemmarna var rådmännen. Under 1700-talet förklarades magistraterna och rådhusrätterna officiellt vara statliga myndigheter och samtidigt ändrades benämningen från allmän rådstuga till stadens äldste. Efter kommunreformen 1862 överfördes flera av magistratens uppgifter till den valda beslutande församlingen stadsfullmäktige (numera kommunfullmäktige) och dess förvaltningsorgan.

Med vänlig hälsning
Roland Agius

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Alf Karlsson | Svar 09.02.2015 23.26

Som vanligt intressant och innehållsrikt.

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

16.09 | 15:21

Alltid av intresse att läsa Rolands sidor då han återger berättelserna så man kan se handlingarna som det vore en film.

...
04.09 | 17:20

Mycket intressant text.
Kan du eller vet du någon annan person som kan berätta något om ångslupen MENOTTI som 1864 - 1867 trafikerade Stockholm Flottsund ?

...
03.09 | 13:25

Roland, en utmärkt kort historik om Nymans i Uppsala.

Gunnar Grip

PS
Farfar Alvar Grip var Målarmästare och arbetsledare på den avdelningen, men startade ege

...
25.08 | 16:32

Mycket intressant att läsa! Nils Rosander är min morfar och jag har letat efter mer information om honom. Tyvärr verkar det inte finnas så mycket på nätet.

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS