Så här ser våra pengar ut idag
Tankar på en gemensam europeisk valuta
I mitten på 1800-talet, började det i Europa föras fram tankar om en gemensam europeisk valuta. Senare tiders EMU-debatt kan ge intryck av att vara något nytt
i den politisk-ekonomiska debatten. Men så är inte fallet. Dagens EMU-debatt är i det avseendet ingenting annat än ett da capo från 1860-talet (långbänk, för att använda UNT:s flitigt använda vokabulär)
då det pågick försök att dra in Sverige i en gemensam europeisk (den gången en latinsk) valutaunion, LMU (Latinska monetära unionen), med francen som gemensam valuta. Det var en valuta där systemet baserades på både
guld och silver, s.k. ”dubbelmyntfot”. Det var en myntfot som aldrig fungerade särskilt bra.
Då som nu var Frankrike en dominerande nation, den gången livligt påhejad av Belgien, Italien och Schweiz. Här
hemma i Sverige var det bankiren A O Wallenberg som utan framgång ledde anstormningen mot de svenska riksdalerna och för en anslutning till francen. Inget nytt under solen med andra ord; det mesta har någon gång tidigare funnits på
dagordningen.
I Sverige hade vi sedan 1534 handlat med riksdaler och mark. Bara under 1800-talets första hälft hade vi i Sverige haft flera helt olika valutor: riksdaler specie, riksdaler banko, riksdaler riksgälds och riksdaler
riksmynt. Det här blev med tiden krångligt och otidsenligt. Den tänkta latinska myntunionen med francen som gemensam valuta krossades emellertid efter det att Frankrike besegrades av Preussen i 1870-71 års krig mellan de båda länderna.
Efter detta fanns det ingen som ville ha den valutan.
Efter detta krig började dåtidens politiker i Sverige fundera över en något mindre valutaunion; nu mellan de skandinaviska länderna. Behovet av en ny valuta bedömdes
som stor och motiverades av att det var svårt för de små länderna att få sina resp. valutor respekterade ute i världen och när Sverige nu industrialiserades och den svenska exporten ökade var det nödvändigt
att landets valuta respekterades.
De tre skandinaviska länderna Sverige-Norge (då i union med varandra) och Danmark inledde förhandlingar och enades relativt enkelt om att de tre länderna skulle övergå till guldmyntfot
och att ha kronor och ören som gemensam valuta.
Guldmyntfot, krona och öre
Den stora myntreformen kom 1873 och Sverige övergick då till guldmyntfot. Till en början - den 1 april - bestämdes att
Sverige och Danmark skulle börja handla i kronor och ören medan unionsbrodern Norge var försiktigare och ställde sig utanför. För Sveriges del innebar beslutet att vi övergav riksdalern och marken som myntenheter.
I Danmark blev omvälvningen inte lika stor, där hade man redan "krone och ören" som sin valuta. Det norska utanförskapet blev inte heller så långvarigt. Norge anslöt sig 1875, dvs. två år senare, till denna
skandinaviska valutaunion.
Valutaunionen innebar att varje lands mynt skulle gälla även i de andra länderna och så fungerade det fram till första världskriget 1914. I Sverige avskaffades i realiteten guldmyntfoten den
27 september 1931, dvs. då upphörde Riksbankens åtagande att lösa in svenska sedlar mot en viss bestämd mängd guld, även om det formellt inte skedde förrän 40 år senare - 1971 - då en ny myntlag antogs.