När Sverige fick kronor och ören

I Sverige har det slagits mynt sedan 900-talet. Bilden är hämtad ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken

Fram till mitten på 1650-talet var Sverige ett banklöst land. Det svenska ekonomiska systemet byggde då, och fortfarande långt in på 1800-talet, på självhushållning och enkla byten vara mot vara. Det var ett system som rimmade dåligt med vad ett modernt industrialiserat samhälle krävde. 

I dag då vi lärt oss att betrakta bankväsendet som en ofrånkomlig förutsättning för att samhällslivet ska fungera är det inte långt till frågan hur ett land alls kunde existera utan ett ordnat bankväsende. Behovet av banker kom först med industrialiseringen. Det industrialiserade samhället förutsatte ett system med pengar, prissättning och krediter där tillgång och efterfrågan bestämde varans pris. På självhushållets dagar behövdes ingenting sådant och därför fanns det inte heller.

Industrialiseringen krävde investeringar i byggnader och maskiner. Eftersom det kunde dröja länge innan verksamheten lönade sig behövdes kapital och krediter i en omfattning som det förindustriella skedet inte hade någon erfarenhet av. Härutöver krävde industrialiseringen också, att det fanns människor som var beredda att mot betalning arbeta åt andra i fabrikerna, dvs. en arbetarklass.

Allt detta var något nytt, den gamla månghundraåriga ståndsindelningen med adel, präster, borgare och bönder blev inte längre lika självklar som tidigare. Med den nya tiden kom nya grupperingar in i bilden, grupperingar med krav på inflytande och medbestämmande.

Carl Wilhelm Ulander

Uplands Enskilda Bank 

I takt med den industriella utbyggnaden ökade behovet av en banker som kunde bidra med de krediter som behövdes för att komma igång med de nya fabrikerna. Långt ifrån alla, som umgicks med planer på att starta ett industriellt företag, kände att de riktigt kunde lita på tillgången av ”brännvinspengar”, som - i brist på bank – ofta var alternativet för att finansiera sin expansionen.  Med A O Wallenbergs Stockholms Enskilda Bank som förebild startade Carl Wilhelm Ulander i Uppsala sommaren 1865 Uplands Enskilda Bank. Det var en vågad satsning som dessbättre utföll väl. ”Det finns bara två bankdirektörer i Sverige, den ene heter Ulander och den andre är jag”, sa Wallenberg.

Carl Wilhelm Ulander (1820-1911) var en man med stort förtroende och med många järn i elden då det gällde Uppsalas industrialisering. Han var kryddkramhandlare, delägare i Upsala Ångkvarn, grundare av och verkställande direktör i Uplands Enskilda Bank, drätselkammarens verkställande ledamot (motsvarande senare tiders finanskommunalråd) under åren 1864-1874 och 1880-1886, m.m.

Så här ser våra pengar ut idag

Tankar på en gemensam europeisk valuta

I mitten på 1800-talet, började det i Europa föras fram tankar om en gemensam europeisk valuta. Senare tiders EMU-debatt kan ge intryck av att vara något nytt i den politisk-ekonomiska debatten. Men så är inte fallet. Dagens EMU-debatt är i det avseendet ingenting annat än ett da capo från 1860-talet (långbänk, för att använda UNT:s flitigt använda vokabulär) då det pågick försök att dra in Sverige i en gemensam europeisk (den gången en latinsk) valutaunion, LMU (Latinska monetära unionen), med francen som gemensam valuta. Det var en valuta där systemet baserades på både guld och silver, s.k. ”dubbelmyntfot”. Det var en myntfot som aldrig fungerade särskilt bra. 

Då som nu var Frankrike en dominerande nation, den gången livligt påhejad av Belgien, Italien och Schweiz. Här hemma i Sverige var det bankiren A O Wallenberg som utan framgång ledde anstormningen mot de svenska riksdalerna och för en anslutning till francen. Inget nytt under solen med andra ord; det mesta har någon gång tidigare funnits på dagordningen. 

I Sverige hade vi sedan 1534 handlat med riksdaler och mark. Bara under 1800-talets första hälft hade vi i Sverige haft flera helt olika valutor: riksdaler specie, riksdaler banko, riksdaler riksgälds och riksdaler riksmynt. Det här blev med tiden krångligt och otidsenligt. Den tänkta latinska myntunionen med francen som gemensam valuta krossades emellertid efter det att Frankrike besegrades av Preussen i 1870-71 års krig mellan de båda länderna. Efter detta fanns det ingen som ville ha den valutan.

Efter detta krig började dåtidens politiker i Sverige fundera över en något mindre valutaunion; nu mellan de skandinaviska länderna. Behovet av en ny valuta bedömdes som stor och motiverades av att det var svårt för de små länderna att få sina resp. valutor respekterade ute i världen och när Sverige nu industrialiserades och den svenska exporten ökade var det nödvändigt att landets valuta respekterades.

De tre skandinaviska länderna Sverige-Norge (då i union med varandra) och Danmark inledde förhandlingar och enades relativt enkelt om att de tre länderna skulle övergå till guldmyntfot och att ha kronor och ören som gemensam valuta.

Guldmyntfot, krona och öre

Den stora myntreformen kom 1873 och Sverige övergick då till guldmyntfot. Till en början - den 1 april - bestämdes att Sverige och Danmark skulle börja handla i kronor och ören medan unionsbrodern Norge var försiktigare och ställde sig utanför. För Sveriges del innebar beslutet att vi övergav riksdalern och marken som myntenheter. 

I Danmark blev omvälvningen inte lika stor, där hade man redan "krone och ören" som sin valuta. Det norska utanförskapet blev inte heller så långvarigt. Norge anslöt sig 1875, dvs. två år senare, till denna skandinaviska valutaunion.

Valutaunionen innebar att varje lands mynt skulle gälla även i de andra länderna och så fungerade det fram till första världskriget 1914. I Sverige avskaffades i realiteten guldmyntfoten den 27 september 1931, dvs. då upphörde Riksbankens åtagande att lösa in svenska sedlar mot en viss bestämd mängd guld, även om det formellt inte skedde förrän 40 år senare - 1971 - då en ny myntlag antogs.