Industrialiseringen (2)

Det verkliga tecknet på industrialisering i Sverige kom i samband med byggandet av järnvägar i början på 1850-talet. Till Uppsala kom järnvägen 1866.  Järnvägsbyggena gjordes i allt väsentligt av staten, som ville bygga ut landets infrastruktur för att förbättra ekonomin. Järnvägsprogrammet leddes av Nils Ericson. Med järnvägarnas utbyggnad skapades förutsättningar för många andra industrier att växa fram. Man talade om en industriell revolution och ser man till utvecklingen inom verkstadsindustrin, textilindustrin, framställningen av järn och stål, sågverksindustrins utveckling, papper- och pappersmasseindustrins utbyggnad etc. så var det förvisso en revolution.

Om järn- och skogsindustrin var exportinriktad så var verkstadsindustrins tillväxt i hög grad beroende av inhemsk efterfrågan, inte minst från det jordbruk som i allt större utsträckning mekaniserades. Från 1860-talet och framåt fick verkstadsindustrin ett rejält uppsving mycket till följd av järnvägsnätets uppbyggnad. En rad kända svenska företag såg på den här tiden dagens ljus. Några av dessa var L M Ericsson (telefoner), ASEA (elektriska uppfinningar, järnvägslok m.m.), SKF (kullager), AGA (gasdrivna fyrar), Bofors (sprängämnen och vapen) m.fl.

I Uppsala fanns varken järnhantering eller skogsbruk att falla tillbaka på, men här fanns förutsättningar för en industriell utveckling i lervaruhantering och kvarnörelse, två traditionella verksamheter som i Uppsala hade rötter från 1200-talet; båda med goda förutsättningar för en modern industriell utbyggnad. Uppsalaslätten levererade i båda avseendena råvaran. En rad uppsaliensiska industriföretag såg också dagens ljus; Upsala Ångkvarn, Upsala Mejeri, Upsala-Ekeby, S:t Eriks, Almqvist & Wiksell, Nymans Verkstäder, m.fl.

I Uppsala fanns den perfekta leran för tegel-, kakel och keramikframställning men även ett framsynt - om än fortfarande ålderdomligt - jordbruk på slätten, som kunde skapa förutsättningar för en expansiv modern kvarnindustri och en för livsmedelsförsörjningen lika viktig mejeri- och charkuterihantering. Uppsalas stora företag från den här tiden fanns också mycket riktigt inom lervaru- och kvarnindustrin. Här fanns Upsala-Ekeby och S:t Eriks med framställning av såväl tegel som kakel och keramik och här fanns Upsala Ångkvarn.

Brännvinsbrännerierna – en flödande inkomstkälla

Den första fasen av industriell utveckling i Uppsala var också baserad på produkter hämtade från jordbruket på Uppsalaslätten. Om man bortser från tidigare århundradens industriella embryon med tegeltillverkning och kvarnrörelse så var det brännvinstillverkningen som först började likna det vi i dag menar med modern industriell verksamhet. Rätten att driva brännvinsbränneri var också något av en garanti för att dess innehavare efter några få år i branschen även var innehavare av en stor förmögenhet.

Här finner vi motsvarigheten till 1990-talets klippekonomi. Skomakaremästaren Sven Anders Hägg har i sina efterlämnade anteckningar från den här tiden berättat om vilka vinster brännerierna gav sina ägare, och hur de på några få år kunde samla på sig ett kapital av en storleksordning, som det förut tog generationer att åstadkomma.

Bland de mera kända brännvinsbrännerierna i Uppsala ska nämnas Ulleråkers bränneri, som var en kvarleva av Gustav III:s kronobränneri, som staden tog över och arrenderade ut, Svartbäckens bränneri strax utanför Svartbäckstull som senare gick upp i Upsala Ångkvarn, och garvare Arndtz bränneri strax utanför Vaksalatull. I staden har också funnits C L Lemkes Gamla Bränneriet.

För den som inte är närmare bevandrad i Uppsalas kommunalpolitiska historia ska också nämnas att under större delen av 1800-talet finansierades en icke oväsentlig del av de kommunala utgifterna i staden med inkomster som kunde härledas från tillverkning, beskattning och försäljning av brännvin.

Maximum tycks ha uppnåtts under perioden 1855-1865 då cirka 50 procent av stadens inkomster kom från denna "rikligt flödande inkomstkälla". Det ska inte heller förtigas, att det i stor utsträckning var "brännvinspengar" som finansierade stora delar av Uppsalas industrialisering. Såväl Upsala Bayerska Bryggeri som Upsala Ångkvarn finansierades t.ex. den vägen.

Universitetsbaserad industri

Det finns en uppfattning bland forskare och debattörer att Sverige ligger i världstopp när det gäller FoU-utgifter – speciellt offentliga – i förhållande till BNP. Ser man till antalet publicerade artiklar per invånare i vetenskapliga tidskrifter kan nog detta idag vara en sanning. Ser vi till 1800-talets senare hälft var det emellertid – åtminstone i Uppsala – tämligen tunnsått med universitetsbaserade industrier. På den tiden gick inte universitetsvärlden och näringslivet i Uppsala särskilt bra i takt.

I en andra fas av industriell utveckling kom företag som tillverkade produkter med hög förädlingsgrad, och där - skulle det visa sig – skulle Uppsala hålla sig väl framme. Aseptin-Amykos AB, som sedermera blev Henrik Gahn AB hade här den bästa utvecklingen. I sammanhanget ska också nämnas Roses Optiska Industri som senare kom att heta Uppsala Optiska Industri (ännu senare Rodenstock i Sverige AB). Långt senare kom även Pharmacia AB, som blev den verkliga giganten bland de universitetsbaserade industrierna. Pharmacia utvecklades också som bekant till ett av världens största forskningsinriktade globala läkemedelsföretag med över 30 000 anställda.

Trots universitetets och kyrkans dominans och betydelse förblev Uppsala en liten stad. De industriella inslagen var förhållandevis få och de var framförallt små. En del av dessa kunde karaktäriseras som hantverk med inslag av industriell karaktär. Det gällde företag som t.ex. Bryggeriet Holmen, som i kvarteret med samma namn sedan mitten av 1700-talet hade samsats med Kvarnsmedjan och Akademikvarnen, två andra äldre företag av halvindustriell karaktär.

Industriföretagens utbredning i staden

Även om det under senare delen av 1800-talet startades många företag med industriell inriktning var det ändå så, att de hantverksmässiga företagen var i majoritet. Men i takt med att produktionen successivt flyttades över till särskilda fabriksbyggnader ändrade industrin karaktär. Fabriksbyggnaderna krävde större utrymme vilket tvingade dem till att flytta till områden strax utanför den egentliga staden.

Det var framför allt till tre områden som fabriksutbyggnaden då styrdes, nämligen

• Kungsängstull och Hamnområdet i söder

• Väderkvarnsområdet norr om Vaksala torg i öster, och

• Svartbäcksgatan/Fabriksgatan i norr.

  För många av de företag som lokaliserades till Kungsängen och Hamnområdet var närheten till såväl ån som järnvägen en klar fördel. Dit hörde t.ex. Upsala Ångkvarn (nuvarande Nord Mills) som behövde nära tillgång till hamnen för sina spannmålstransporter. Hit hörde också stadens gas- och elverk där åtminstone gasverket, som hade behov av stora mängder stenkol, behövde ha hamnen i sin omedelbara närhet.

  Området omedelbart norr och öster om Vaksala torg var fram till 1950-talet stadens största och viktigaste industriområde. Här fanns de två stora cykelindustrierna Nymans Verkstäder och Cykelfabriken Fram som bara de tillsammans sysselsatte nära 2 000 anställda. Utöver dessa två kom andra giganter som familjen Edholms Upsala Valskvarn på Vaksalagatan 30, Upsala Ättiksfabrik på S:t Persgatan 39 och Upsala Bröd strax väster om Vaksala torg. 

  Den industriella verksamheten i området var på sin tid koncentrerad till kvarteren Blanka (finns inte längre), Blenda inkl. f.d. Blanka, Ebbe, Edda, Finn, Heimdal och Signe. I det här området fanns mellan 1902 och 1969 ett av Uppsalas största industriföretag, Hästens Skofabrik. I kvarteret Edda har det funnits många industriföretag. Först på plan var Carl-Eric Grönbeck som på 1850-talet startade Svartbäckens Brännvinsbränneri i handelsgården Rosenbäck.