Det verkliga tecknet på industrialisering i Sverige kom i samband med byggandet av järnvägar i början på 1850-talet. Till Uppsala kom järnvägen 1866.
Järnvägsbyggena gjordes i allt väsentligt av staten, som ville bygga ut landets infrastruktur för att förbättra ekonomin. Järnvägsprogrammet leddes av Nils Ericson. Med järnvägarnas utbyggnad skapades förutsättningar
för många andra industrier att växa fram. Man talade om en industriell revolution och ser man till utvecklingen inom verkstadsindustrin, textilindustrin, framställningen av järn och stål, sågverksindustrins utveckling,
papper- och pappersmasseindustrins utbyggnad etc. så var det förvisso en revolution.
Om järn- och skogsindustrin var exportinriktad så var verkstadsindustrins tillväxt
i hög grad beroende av inhemsk efterfrågan, inte minst från det jordbruk som i allt större utsträckning mekaniserades. Från 1860-talet och framåt fick verkstadsindustrin ett rejält uppsving mycket till följd
av järnvägsnätets uppbyggnad. En rad kända svenska företag såg på den här tiden dagens ljus. Några av dessa var L M Ericsson (telefoner), ASEA (elektriska uppfinningar, järnvägslok m.m.), SKF (kullager),
AGA (gasdrivna fyrar), Bofors (sprängämnen och vapen) m.fl.
I Uppsala fanns varken järnhantering eller skogsbruk att falla tillbaka på, men här fanns förutsättningar för en industriell utveckling i lervaruhantering
och kvarnörelse, två traditionella verksamheter som i Uppsala hade rötter från 1200-talet; båda med goda förutsättningar för en modern industriell utbyggnad. Uppsalaslätten levererade i båda avseendena
råvaran. En rad uppsaliensiska industriföretag såg också dagens ljus; Upsala Ångkvarn, Upsala Mejeri, Upsala-Ekeby, S:t Eriks, Almqvist & Wiksell, Nymans Verkstäder, m.fl.
I Uppsala fanns den perfekta leran för
tegel-, kakel och keramikframställning men även ett framsynt - om än fortfarande ålderdomligt - jordbruk på slätten, som kunde skapa förutsättningar för en expansiv modern kvarnindustri och en för livsmedelsförsörjningen
lika viktig mejeri- och charkuterihantering. Uppsalas stora företag från den här tiden fanns också mycket riktigt inom lervaru- och kvarnindustrin. Här fanns Upsala-Ekeby och S:t Eriks med framställning av såväl tegel
som kakel och keramik och här fanns Upsala Ångkvarn.
Brännvinsbrännerierna – en flödande inkomstkälla
Den första fasen av industriell utveckling i Uppsala var också baserad på
produkter hämtade från jordbruket på Uppsalaslätten. Om man bortser från tidigare århundradens industriella embryon med tegeltillverkning och kvarnrörelse så var det brännvinstillverkningen som först började
likna det vi i dag menar med modern industriell verksamhet. Rätten att driva brännvinsbränneri var också något av en garanti för att dess innehavare efter några få år i branschen även var innehavare av
en stor förmögenhet.
Här finner vi motsvarigheten till 1990-talets klippekonomi. Skomakaremästaren Sven Anders Hägg har i sina efterlämnade anteckningar från den här tiden berättat om vilka vinster brännerierna
gav sina ägare, och hur de på några få år kunde samla på sig ett kapital av en storleksordning, som det förut tog generationer att åstadkomma.
Bland de mera kända brännvinsbrännerierna i Uppsala
ska nämnas Ulleråkers bränneri, som var en kvarleva av Gustav III:s kronobränneri, som staden tog över och arrenderade ut, Svartbäckens bränneri strax utanför Svartbäckstull som senare gick upp i Upsala Ångkvarn,
och garvare Arndtz bränneri strax utanför Vaksalatull. I staden har också funnits C L Lemkes Gamla Bränneriet.
För den som inte är närmare bevandrad i Uppsalas kommunalpolitiska historia ska också nämnas
att under större delen av 1800-talet finansierades en icke oväsentlig del av de kommunala utgifterna i staden med inkomster som kunde härledas från tillverkning, beskattning och försäljning av brännvin.
Maximum tycks
ha uppnåtts under perioden 1855-1865 då cirka 50 procent av stadens inkomster kom från denna "rikligt flödande inkomstkälla". Det ska inte heller förtigas, att det i stor utsträckning var "brännvinspengar" som finansierade
stora delar av Uppsalas industrialisering. Såväl Upsala Bayerska Bryggeri som Upsala Ångkvarn finansierades t.ex. den vägen.