I början på 1300-talet gick det en våg över landet. I alla städer av någon betydenhet följde man Andreas Ands exempel och byggde Helgeandshus. Så här långt efteråt
är det naturligtvis svårt att med någon grad av säkerhet uttala sig om vad det var som var drivkraften. Men mycket talar för att Helgeandshusen uppfördes som en gudabehaglig gärning; genom att hjälpa de fattiga
och sjuka med mat och husrum kunde stiftaren hoppas på att belönas i livet efter detta (jmf. dagens islamister, som söker döden för att få bli martyrer i Paradiset). Påven, och även lokala ärkebiskopar och
biskopar, utlovade vid många tillfällen frikostig syndaförlåtelse i allt ifrån några dagar upp till flera år till den som stödde uppkomsten och driften av ett Helgeandshus. På den tiden var detta ett starkt
argument i jakten på donatorer.
Till drivkraften får nog också räknas att en betydande del av den bättre lottade samhälls-klassen fortfarande var starkt besjälad av kristendomens kärleksbudskap. Och här
ingick som en viktig beståndsdel att ge fattiga och sjuka hjälp och vård, men också att bereda vandrande ”uslingar” tillfälligt härbärge och att skaffa stadigvarande hemvist åt åldringar eller på
annat sätt hjälpbehövande.
När Andreas And själv skulle beskriva vad han ville åstadkomma med sitt Helgeandshus använde han ett högtravande språkbruk något utöver det vanliga. Så här
skrev han i Helgeandshusets fundationsbrev, dagtecknat den 27 maj 1305:
”Då den högste konungen, Guds son, den allsmäktige herren Jesus Kristus vid denna tidens slut skall sitta på sin härlighets tron och giva
var och en efter hans förtjänst, då skall han förkunna, att den hjälp och tröst, som av kärlek till honom blivit bevisad mot fattiga och sjuka, har blivit bevisad mot honom själv, enligt ordet: Jag var främling,
och I härbärgerade mig, sjuk, och I besökte mig. Förmådde av tanken därpå hava några barmhärtiga män, vars fromhet aldrig skall glömmas, som sågo och hörde, att många fattiga i brist
på härbärge, i synnerhet vintertid, finge utstå det yttersta elände, så att de ofta av brist på kläder dogo av köld eller sjuka och döende fingo ligga på gator och torg, på den helige Andes
tillskyndelse givit allmosor av sina av Gud förlänade ägodelar, för att till ett härbärge för fattiga och till nytta för behövande sjuka en boning måtte uppbyggas, som i sanning skulle kallas och vara ett
Guds hus”.
Dessa ord kan sägas kasta ett blixtljus över den nöd och det elände, som på den uppländska bygden och säkerligen även på andra håll i landet var rådande vid skiftet mellan
1200- och 1300-talen. En inte oäven marknad för den som kände starkt för sociala välfärdsentrepre-nader.
Men i ordningsstadgan för det Helgeandshus, som kom att byggas och som togs i bruk 1302, på den plats,
som idag utgör Fyris torg, var språkbruket inte lika högtravande. Där sägs att inrättningen ska fungera som sjukhus och ålderdomshem, främst för fattiga; eller som man på den tiden uttryckte det: ”krymplingar,
ålderdomsbräcklige och mindre vetande”. I anslutning till inrättningen byggdes som brukligt var på den tiden också ett kapell; så även i Uppsala. Underhållet ordnades med hjälp av egendomar, som
skänkts till det s.k. Helgeandsgillet.
Det uppges att i början på 1300-talet hade Helgeandshuset i Uppsala sex anställda varav två var präster (skulle Akad. Sjukhuset ha motsvarande andel sjukhuspräster i sin personal
idag skulle det bli drygt 2 600 stycken). Anrättningen skulle stå under ledning av två andliga personer (kaplaner) som höll i gudstjänster, andakter mm samt även kunna ge sista smörjelsen och vara biktfäder för
de som vistades där. I härbärget skulle man ta sig an sådana sjukdomar som människor i allmänhet brukar försvagas av. Natthärbärge skulle inte förvägras någon behövande fattig, hur trångt
det än var. De sjuka som intogs skulle bekänna sina synder samt överlämna sina ägodelar till förvaring i huset. Om de sjuka dog där, skulle deras ägodelar tillfalla Helgeandshuset.
Antalet sjuka som omhändertogs
var troligen inte flera än max 20-25 st. samtidigt och motsvarande antal åldringar. Totalt max 50 personer plus personalen. Det kan ha funnits platser för föräldralösa barn men någon säker uppgift om detta inte finns
att tillgå.
Efter ständigt pågående utbyggnad av Helgeandshuset upplät Andreas And 1310, mitt i huset, ett härbärge, vars port pryddes med en bild av den helige Dominicus, en kammare, en stuga, ett kök och
ett antal celler för predikarbröderna i Sigtuna med rätt för Andreas And själv, ärkebiskopen eller priorn i Sigtuna att utnyttja cellerna för domskolans elever och lärare. I gengäld uppmanas predikarbröderna
att bistå husets föreståndare (principales procuratores) i arbetet att hjälpa de fattiga och sjuka, predika och fira mässa i husets kapell och även delta i de stora gillesmötena.
I programmet för Helgeandshuset
ingick även en kyrka. Hur kyrkan såg ut går inte att få reda på men några få minnen från kyrkan finns bevarade: två nattvardskalkar, den ena från 1500-talet och den andra från 1670-talet. Dessutom
finns kyrkans ringklocka från 1708 med inskriptionen: ”Gud har ut waldt the fattiga the ther rike woro på trona – salig then som låter sig wårda om then fattiga honom skall Herren hielpa i then onda tiden” bevarad.
Såväl ringklockan som de båda nattvardskalkarna liksom en vinkanna – även den från 1670-talet – förvarades på Ulleråkers sjukhus. Vart dyrgriparna tagit vägen efter nedläggningen av Ulleråkers
sjukhus kunde man – på min förfrågan – på landstinget i Uppsala län inte ge annat svar än att ”förhoppningsvis befinner de sig i gott förvar”. Någon annan, mera ingående efterforskning,
har jag inte gjort. Men jag hoppas att svaret var korrekt.