Då Uppsala fick gatubelysning

När de som styrde och ställde i Uppsala i slutet på 1850-talet på allvar började fundera på att förse staden med gatubelysning – gasljus – drevs de av ett nytänkande som för gemene man framstod som gränsande till revolution. För att åstadkomma detta krävdes beslut om att bygga inte bara ett stadens gasverk utan också ledningar i marken där gasen kunde transportteras samt lyktstolpar.

I staden fanns visserligen ett 50-tal svagt lysande rovoljelyktor, men i allt väsentligt var Uppsala – åtminstone under vinterhalvåret – ett mörklagt samhälle. Rovoljelyktorna, som med några få undantag var privatägda, kallades ”vargögon”, en beteckning som var mer skrämmande än lugnande. När gasverket togs i bruk 1860 utbyttes oljelyktorna mot 171 gaslyktor och Uppsala blev en betydligt mera ”upplyst” stad. 1916 elektrifierades gatubelysningen. Då var antalet gaslyktor i staden 627 stycken, som alla – med undantag för tre gaslyktor som dröjde sig kvar ända till år 1935 – då definitivt släcktes ned av lykttändaren Sven Forsberg. Ett ståtligt äreminne från denna tid finns dock bevarat i den praktfulla gaskandelaber som under årens lopp flyttats mellan olika torg i Uppsala och som nu står på Stora Torget. Från början lystes den upp med gas från Gasverket på Östra Ågatan 79.

Grundförutsättningarna för att bygga ett gasverk som kunde förse staden med gatubelysning avhandlades den 1 februari 1859 i samband med att överingenjören vid Stockholms gasverk Arwid Hjortzberg – på uppdrag av Magistraten – då presenterade ett av honom utarbetat förslag till en ”Gas-anläggning i Uppsala stad”. Beslut i ärendet togs sedan den 20 maj samma år och gasproduktionen tog sedan sin början den 26 december 1860 och några dagar senare kunde 171 nyuppsatta gaslyktor lysa upp staden.

Beslutet att bygga ett gasverk och ett helt nytt ledningssystem för gatubelysningen mottogs inte positivt av alla. Det fanns opposition också. Den främste oppositionsmannen var redaktören J. O. Sundvallson på tidningen Upsala, som på den här tiden var stadens största tidning. Han var mycket konservativ, för att inte säga reaktionär, och tyckte för det mesta annorlunda. Han ville – i nästan alla sammanhang – ha så få förändringar som möjligt i samhället. Anläggandet av ett gasverk ogillade han definitivt och menade att det var en lika onödig som dyrbar historia för staden.

”Varför lägga ned pengar på att skaffa staden gatubelysning, när det kunde tänkas, att elektriciteten i framtiden skulle kunna komma att ge bättre belysning”, skrev Sundvallson i sin tidning våren 1860 några dagar efter det att det slutgiltiga beslutet att bygga ett Gasverk i Uppsala tagits. Och där gav han onekligen uttryck för en vision som hette duga med tanke på att han skrev det nära två decennier innan Thomas Alva Edison hade lyckats få den första glödlampan att lysa. Mycket talar för att vi här i staden inte haft en mera visionär chefredaktör än denne Sundvallson. Min tro och min erfarenhet är i alla fall att det är så.

Men även Sundvallsson kröp till korset och i en artikel den 2 februari 1861 uttalade han sin beundran och tillfredsställelse över att ”de nya gasljuslamporna nu i en månads tid fungerat oklanderligt och lyst upp staden”.

Gasverket

1860-talet var måhända den första historiskt riktigt påtagliga brytningstiden för uppsalaborna. Förändringarna var många, de kom snabbt och måste ha inneburit stora omvälvningar. Kommunalreformen 1862/63, då stadsfullmäktige inrättades, var naturligtvis stort även om gemene man kanske inte upplevde den förändringen lika starkt som förändringarna i den fysiska miljön.

Jag tänker då på tillkomsten av Gasverket, som togs i bruk 1860 och som förvandlade staden från att vara en mörk stad till en med gaslampornas hjälp upplyst stad. Man kunde också skaffa sig gasljus i hemmen och många – särskilt de välsituerade – passade på att modernisera sitt boende. Jag tänker också på järnvägens framdragande från Stockholm till Uppsala 1866, som gav Uppsala en ny och mycket snabbare förbindelse med yttervärlden. Båda företeelserna bidrog påtagligt till att skapa förutsättningar för Uppsalas industrialisering och många nya industrier uppstod. Några av dessa – Gahns Tekniska Fabriker, Upsala Ångkvarn, Nymans Verkstäder, Upsala-Ekeby, S:t Eriks, Hästens Skofabrik m.fl. – blev riktigt stora industriföretag. Nya bostadsområden började växa upp utanför de gamla tullgränserna. Det var åt öster – längs Vaksalagatan – utbyggnaden gjordes. Där skulle arbetarklassen, dvs. de människor som var beredda att mot betalning arbeta åt andra i fabrikerna, bo och dit dirigerades också industrierna.

Den fjärde gasklockan
Kolmagasinet
Gaslykta "på stan"
Lykttändare Sven Forsberg
Kandelabern på Stora Torget - det enda kvarvarande minnet från gasepoken

Gasverket – gasklockan och kolmagasinet – förlades till kv. Munin med adress Östra Ågatan 79. Närheten till hamnen var en nödvändighet. Gasproduktionen var en komplicerad procedur – för gemene man sannolikt totalt obegriplig. Ugnarna där gasen vid verket i Uppsala producerades bestod av två enheter med vardera tre järnretorter[1] inmurade i s.k. ugnshylsor. Retorterna bestyckades med stenkol. Under retorterna eldades med den egenproducerade koksen och den alstrade värmen emitterades över kolmassan och man fick ut rågas. Rågasen gick sedan via ett rör till en kylare där tjära och ammoniak kondenserade och vidare till reningskistor med osläckt kalk samt sågspån kokad i vitriollösning där svavelvätet togs bort. Den renade gasen gick sedan till gasklockan[2] och därifrån i gasledningar till förbrukningsplatserna.

De rent genuina delarna för Uppsalas gasverk – järnretorter, rör och rördelar, apparater för gasens kylning och rening, gasklockan med en rymd av 20 000 kubikfot (cirka 500 m3) m.m. – köptes från England. Övrigt såsom mursten, taktegel, sand, kalk etc. fanns att tillgå i det egna närområdet.

Samtidigt med arbetet att bygga upp själva gasverket pågick arbetet med att bygga upp systemet med rörledningar i vilka gasen kunde transporteras till förbrukningsställena. En viss installationsverksamhet förekom också hos blivande privata gasförbrukare, dvs. de som avsåg att lysa upp sina bostäder med gaslampor.

Byggandet av ett gasverk i Uppsala motiverades med att man ville åstadkomma en bättre gatubelysning. Beslutet var säkert riktigt men samtidigt var det en stor investering som kostade massor av pengar, pengar som staden inte förfogade över. Uppsala var ingen stor stad. Vid den här tidpunkten uppgick stadens folkmängd till cirka 8 500 personer. För att finansiera investeringen upptogs ett 36-årigt obligationslån på 150 000 Rdr Rmt (det angavs till 1 500 obligationer á 100 Rdr Rmt) och det var enormt mycket pengar på den tiden.  Anläggningskostnaderna stannade vid 149 000 Rdr Rmt. Modiga män (ja, på den tiden var det bara män) tog beslutet,

Fortsatt utveckling

Det först anlagda gasverket genomgick en betydande utvidgning i början av 1880-talet med vissa tekniska förbättringar och en ny gasklocka – den tredje i ordningen – rymmande 50 000 kubikfot eller uttryckt med ett modernare mått cirka 1 400 m3. Sedan följde utbyggnaden av verket slag i slag. Vid sekelskiftet 1900 var gasproduktionen uppe i 1 000 000 m3/år. Uppsala hade då 23 000 invånare. Även gasverkstomten utökades.

1919 elektrifierades gatubelysningen men konsumtionen av hushållsgas fortsatte att öka och ganska snart behövdes en större gaskocka och 1928 byggdes en större gasklocka rymmande 10 000 m3. 1940 nådde gasproduktionen i Uppsala sitt maximum, cirka 5 000 000 m3/år.

På 1950-talet gjorde eldningsoljan sitt intåg på värmemarknaden och några år senare kom fjärrvärmen. Hushållsgasen ersattes med elektricitet. Därmed minskade radikalt chanserna för gasverkets överlevnad och den 20 mars 1967 avvecklades Uppsalas stolta Gasverk och stadens äldsta affärsdrivande verk upphörde och övergick till att bli en del av Uppsalas industriella kulturarv.

Dyrbar marksanering

Gasproduktionen var ur miljösynpunkt en smutsig hantering. Hela kv. Munin blev kraftigt förorenat. Och det var inte enbart den egentliga gasproduktionen utan också kolmagasinet och gasklockan som bidrog till detta. När jag som finanskommunalråd på 1970-talet ställdes inför kravet på en sanering av marken i kv. Munin ställdes jag samtidigt inför en synnerligen dyrbar saneringskostnad. Valet var ändå ganska lätt. Miljöhänsynen vägde tungt. Det var bara att gräva lite djupare iden kommunala kassakistan.

Efter den marksaneringen finns det i Uppsala numera kvar bara ett minne från Uppsalas gasepok, den gamla – numera elektrifierade – gaskandelabern på Stora Torget. Den pryder dessutom sin plats.



[1] Järnretorter användes industriellt vid torrdestillation av stenkol för att producera stadsgas i gasverk. Som biprodukt fick man koks.

[2] En gasklocka är en cisternliknande anläggning byggd för att lagra stadsgas.

Med vänlig hälsning
Roland Agius

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

09.07 | 21:54

Hej
Nu har Nils V Sterners grav överlåtits till NN. Hur tycker du att Uppsala bevarar sitt kulturarv på andra sidan?

...
14.06 | 23:01

Hej!!
Roland
Dessutom var Raab släkt med matematikprofessorn i Uppsala Arne Beurling , som knäckte den tyska G maskinens kod. Hur han lyckades är otroligt.

...
05.06 | 23:37

Allt Agius skrivit om Uppsala är mycket bra, inressant. Hittar man något inressant på datorn, är det Agius som gjort alltihop. Märkligt!Fortsätt med det.

...
06.05 | 13:21

Trevligt att hitta den här sidan. Mina minnen från Uppsala-Ekeby är från år 1974 då UE och finska Wärtsilä inledde ett samarbete mellan Rörstrand och Arabia.

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS