När de som styrde och ställde i Uppsala i slutet på 1850-talet på allvar började fundera på att förse staden med gatubelysning – gasljus – drevs de av ett nytänkande som för gemene man framstod
som gränsande till revolution. För att åstadkomma detta krävdes beslut om att bygga inte bara ett stadens gasverk utan också ledningar i marken där gasen kunde transportteras samt lyktstolpar.
I staden fanns visserligen
ett 50-tal svagt lysande rovoljelyktor, men i allt väsentligt var Uppsala – åtminstone under vinterhalvåret – ett mörklagt samhälle. Rovoljelyktorna, som med några få undantag var privatägda, kallades
”vargögon”, en beteckning som var mer skrämmande än lugnande. När gasverket togs i bruk 1860 utbyttes oljelyktorna mot 171 gaslyktor och Uppsala blev en betydligt mera ”upplyst” stad. 1916 elektrifierades gatubelysningen.
Då var antalet gaslyktor i staden 627 stycken, som alla – med undantag för tre gaslyktor som dröjde sig kvar ända till år 1935 – då definitivt släcktes ned av lykttändaren Sven Forsberg. Ett ståtligt
äreminne från denna tid finns dock bevarat i den praktfulla gaskandelaber som under årens lopp flyttats mellan olika torg i Uppsala och som nu står på Stora Torget. Från början lystes den upp med gas från Gasverket
på Östra Ågatan 79.
Grundförutsättningarna för att bygga ett gasverk som kunde förse staden med gatubelysning avhandlades den 1 februari 1859 i samband med att överingenjören vid Stockholms gasverk Arwid
Hjortzberg – på uppdrag av Magistraten – då presenterade ett av honom utarbetat förslag till en ”Gas-anläggning i Uppsala stad”. Beslut i ärendet togs sedan den 20 maj samma år och gasproduktionen
tog sedan sin början den 26 december 1860 och några dagar senare kunde 171 nyuppsatta gaslyktor lysa upp staden.
Beslutet att bygga ett gasverk och ett helt nytt ledningssystem för gatubelysningen mottogs inte positivt av alla. Det fanns
opposition också. Den främste oppositionsmannen var redaktören J. O. Sundvallson på tidningen Upsala, som på den här tiden var stadens största tidning. Han var mycket konservativ, för att inte säga reaktionär,
och tyckte för det mesta annorlunda. Han ville – i nästan alla sammanhang – ha så få förändringar som möjligt i samhället. Anläggandet av ett gasverk ogillade han definitivt och menade att det var
en lika onödig som dyrbar historia för staden.
”Varför lägga ned pengar på att skaffa staden gatubelysning, när det kunde tänkas, att elektriciteten i framtiden skulle kunna komma att ge bättre belysning”,
skrev Sundvallson i sin tidning våren 1860 några dagar efter det att det slutgiltiga beslutet att bygga ett Gasverk i Uppsala tagits. Och där gav han onekligen uttryck för en vision som hette duga med tanke på att han skrev det
nära två decennier innan Thomas Alva Edison hade lyckats få den första glödlampan att lysa. Mycket talar för att vi här i staden inte haft en mera visionär chefredaktör än denne Sundvallson. Min
tro och min erfarenhet är i alla fall att det är så.
Men även Sundvallsson kröp till korset och i en artikel den 2 februari 1861 uttalade han sin beundran och tillfredsställelse över att ”de nya gasljuslamporna
nu i en månads tid fungerat oklanderligt och lyst upp staden”.
Gasverket
1860-talet var måhända den första historiskt riktigt påtagliga brytningstiden för uppsalaborna. Förändringarna
var många, de kom snabbt och måste ha inneburit stora omvälvningar. Kommunalreformen 1862/63, då stadsfullmäktige inrättades, var naturligtvis stort även om gemene man kanske inte upplevde den förändringen lika
starkt som förändringarna i den fysiska miljön.
Jag tänker då på tillkomsten av Gasverket, som togs i bruk 1860 och som förvandlade staden från att vara en mörk stad till en med gaslampornas hjälp
upplyst stad. Man kunde också skaffa sig gasljus i hemmen och många – särskilt de välsituerade – passade på att modernisera sitt boende. Jag tänker också på järnvägens framdragande från
Stockholm till Uppsala 1866, som gav Uppsala en ny och mycket snabbare förbindelse med yttervärlden. Båda företeelserna bidrog påtagligt till att skapa förutsättningar för Uppsalas industrialisering och många
nya industrier uppstod. Några av dessa – Gahns Tekniska Fabriker, Upsala Ångkvarn, Nymans Verkstäder, Upsala-Ekeby, S:t Eriks, Hästens Skofabrik m.fl. – blev riktigt stora industriföretag. Nya bostadsområden började
växa upp utanför de gamla tullgränserna. Det var åt öster – längs Vaksalagatan – utbyggnaden gjordes. Där skulle arbetarklassen, dvs. de människor som var beredda att mot betalning arbeta åt andra
i fabrikerna, bo och dit dirigerades också industrierna.