Åkdon för redlösa personer
Ett lysande exempel på detta var när han i början av 1880-talet ville ha ett för polisen i Uppsala specialkonstruerat åkdon avsett för transport
av ”överlastade” personer. I skrivelsen till stadsfullmäktige åstadkom han följande tirad:
”För att bespara allmänheten den ganska ofta förekommande vämjeliga åsynen af redlösa
personers bärande eller mången gång så godt som släpande å stadens gator och allmänna platser till polisvaktkontoret eller respektive hemmen, samt, för att, i hvad på mig ankomma, söka här i Universitetsstaden
befordra humant tillvägagående inom polisen och i allmänhet aktning för ”menniskan” i hvilken mer eller mindre sjelfförvållad olycklig belägenhet hon än kan vara, har jag länge varit betänkt på
att söka få en modell till åkdon, som för polispersonalen ……”.
Och vem kommer inte ihåg Edvard Raabs bekymmer för Gummessons Hulda på Stora Torget! Hulda var bländande vacker och studenternas
favorit utrustad med gott humör, gott huvud och rapp – inte bara i munnen utan också i att expediera bakom disken. En dag – mot kvällningen – ville kunderna inte lämna cigarrboden där Hulda expedierade. Kunderna
– studenterna – ställde till med ett fasligt oväsen med den för innehavaren Gummesson sorgliga påföljden att boden måste tills vidare stängas. Efter ett lägre parlamenterande beslöt polismästare
Raab att cigarrbodsinnehavare Gummesson den första i nästa månad skulle få öppna affären på nytt, fortfarande med Hulda som dragningskraft.
Edvard Raab fick huvudbry, blev orolig och misstänkte att han
lovat för mycket. Han kallade till sig herr Gummesson och höll ett litet förmaningstal till honom: ”Nu har jag ventilerat frågan mycket noggrant”, sa han och tog sig myndigt under hakan, och jag har därvid
beslutit mig att stå fast vid mitt en gång gifna ord, dock med en avsevärd och synnerligen välkommen modulation. Vi skola, bäste herr Gummesson, för att undvika den naturligtvis väntade och för eder affär synnerligen
gynnsamma starka rusningen, komma öfverens om att hålla stängt den första dagen cigarraffären åter skall öppnas”.
Orden, härliga i sin prydno, hade naturligtvis den naturliga verkan, att både
den verkliga första dagen i månaden, när enligt annons i tidningen affären åter skulle öppnas, och dagen därpå – Raabs öppningsdag – oväsendet och nattskrålet femtiodubblades, polisarbetet
och inburningarna tiodubblades.
Hade viss förståelse för studentikosa upptåg
Då någon student blev inburad för fylleri och förargelseväckande beteende underkastades han först
polisförhör och sedan plockade man av honom pengar, klocka, krage och hängslen för att därefter låsa in honom i en ganska snygg arrestlokal med träbritsar där han fick sova ruset av sig. I ritualen ingick sedan att
den finkade dagen därpå skulle avlägga visit hos polismästaren och be om ursäkt för sin förseelse. Edvard Raab förklarade då i allvarliga, men inte alltid så lättfattliga, ordalag för den försumlige
studenten att han som polismästare visserligen fann förseelsen lindrig men att Svea Rikes Lag bedömde förseelsen som mycket allvarlig. ”Hör bara själv på vad 10 kapitlet 7 § i Strafflagen av den 16 februari
1864 stipulerar: Nu samlar sig folkmängd tillhopa och lägger det uppsåt å daga, att med förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av offentlig myndighets bud, eller att den till någon ämnesåtgärd
hämnas: skingra sig de upprorsmän på offentlig myndighets befallning; då skola anstiftare och anförare dömas till straffarbete från och med sex månader till och med två år; men de övriga vare från
straff fria….”.
Detta satte skräck i den unge studenten som därefter fick resa sig upp, bocka och lova att aldrig, aldrig mera göra uppror.
Studenternas tilltagande bråkighet mötte Raab stundom
med bestämdhet, stundom med vekhet. Detta framkom särskilt då ynglingar av ”fin familj” hade gjort något överilat. Då hände det att polismästaren lät nåd gå före rätt. ”Jag
minns”, sade han, ”ju så väl från min ungdom hur lätt de aristokratiska ynglingarnas blod råkar i svallning”.