Den akademiska jurisdiktionen
Det första trätoämnet mellan Richert och Geijer gällde den akademiska jurisdiktionen, dvs. universitetens sedan medeltiden fortlevande domsrätt över de akademiska medborgarna.
Och den var lika omfattande som långtgående. Den gällde, förutom kriminallagar, särskilt universitetsfolkets[1] seder och leverne, och syftade till att förhindra att universitetsfolk duellerade,
bar värja dagtid, bedrev lönskaläge eller hor, tjuvade, spelade tärning, vistades på krogen efter nio, förde oljud i staden eller kastade raketer. Exempel på mål som domstolen tog upp var brytande av äktenskapslöfte,
där föräktenskapligt sexuellt umgänge ibland lett till att utomäktenskapliga barn fötts. I sådana fall var det inte ovanligt att konsistoriet förmådde den utpekade fadern att ingå äktenskap med kvinnan.
Kritiker till domstolen ansåg att det var en otidsenlig kvarleva från medeltiden och att domsrätten kolliderade med de allmänna domstolarna. Och när Johan Gabriel Richert ifrågasatte universitetens jurisdiktion hamnade han
omedelbart i strid med Erik Gustaf Geijer som försvarade universitetets oavhängighet. Men något hände under 1840-talet, för när de nya statuterna kom 1852, avskaffades merparten av den akademiska jurisdiktionen utan protester
från professorskollegiet.
Med den minskade domsmakten följde att universitetets fängelse lades ner; de enda straffen som utdelades var avstängning. Systemet bibehölls i allt väsentligt vid antagandet av 1876 års
statuter. Successivt under början av 1900-talet förlorade universiteten även domsmakt i disciplinmål, och 1908 togs domsmakten för studenter som vistades inom en mils närhet till universiteten bort.
Den medicinska undervisningens organisation
I 1820-talets stora statliga undervisningskommitté framfördes kravet på Uppsala universitets förflyttning till Stockholm. Universitetens jurisdiktion i all ära,
men det var den medicinska fakultetens vid Uppsala universitet organisation och en samtidig utvidgning av Karolinska institutets läkarutbildning som ledde till att nedläggningsförslaget fördes fram. Förslaget ledde till en intensiv
debatt där Erik Gustaf Geijer tillsammans med den nackstyve politikern och skriftställaren Hans Järta, som alltid höll fast vid sin åsikt, och Israel Hwasser, svensk läkare, professor, tänkare och uppskattad
företrädare för romantikens naturfilosofi inom medicinen, pläderade för universitetets självständighet, vetenskapernas frihet och den gemenskap de skilda vetenskaperna emellan, som låg i universitetsbegreppet.
De ville inte under några som helst omständigheter ta bort det medicinska studiet från universitetet och förlägga detta till en specialskola i huvudstaden, vilket de uppfattade som universitetets sönderbrytning och medicinens
nedsättning från akademiskt ämne till enbart yrkeskunskap.
Den gången rann förslaget ut i sanden men återkom med förnyad kraft på 1850-talet. Initiativet då kom från sparsamhetsivrare inom bondeståndet,
som tyckte att universitetsutbildningen slukade för mycket pengar. De ville lägga ned universiteten i såväl Uppsala som Lund och koncentrera den högre utbildningen till ett enda universitet förlagt till huvudstaden. I Uppsala
och Lund fann man bondeståndets propå orimlig medan stockholmsliberalerna jublade, nu livligt påhejade av Lars Johan Hierta[2] och hans tidning Aftonbladet. På nytt plockade man fram de gamla nedsättande
omdömena om Uppsala.
[1] Svenska universitet hade från Uppsala universitets tillkomst 1477 fram till 1852 en självständig jurisdiktion.
Universiteten hade domsrätt över de flesta brottmål som universitetsanknutna personer stod åtalade i. Universitetens styrande församling (som bestod av professorerna) kom med tiden att uppfattas som en underrätt till
Svea Hovrätt. Den omgivande universitetsstadens rättsinstanser fick alltså inte ingripa mot de akademiska medborgarna. In på 1800-talet uppfattades denna juridiska frihet av akademikerna själva som en nödvändighet för
att universiteten skulle kunna fungera väl och fylla sina samhälleliga funktioner.
[2] Lars Johan Hiertas far, Carl Didrik Hierta, var under 1800-talets första årtionde brännvinsbrännare
vid Ulleråkers brännvinsbränneri i Uppsala. På den tiden kunde brännvinsbrännare på bara några få år samla på sig en förmögenhet som det tog andra flera generationer att samla ihop.
När Carl Didrik dog lämnade han också mycket riktigt över en stor förmögenhet till sonen Lars Johan, som. bl.a. använde pengarna till att starta Aftonbladet. Här finns uppenbarligen ett direkt samband mellan uppsalabornas
brännvinskonsumtion och Aftonbladets tillkomst.