Då Uppsala universitetet var i farozonen

Uppsala universitet

Det är nog inte särskilt många uppsalabor som känner till att det vid några tillfällen under 1800-talet var riktigt nära beslut om att universitetet i Uppsala skulle avvecklas och flyttas från Uppsala till Stockholm. Frågan började diskuteras redan på 1820-talet och drogs sedan i långbänk i 40 år men hela tiden under intensiv debatt. Men när ståndsriksdagen 1860 hade att ta slutlig ställning till frågan om universitetets förflyttning var faran över för Uppsalas vidkommande.

I början av 1800-talet hävdades – framförallt från liberalt håll i Stockholm - att det var orimligt att Stockholm, Sveriges huvudstad, inte hade ett universitet. Avsaknaden av ett universitet hämmade utvecklingen i Stockholm, menade man, och det skadade stadens internationella anseende. Praktiskt taget alla andra huvudstäder i Europa hade universitet, men inte Stockholm. Samtidigt passade man på – från samma håll – att framhäva Uppsala som ”en efterbliven håla”. Man kan ana baktanken. Mönstret finns på något sätt kvar ännu idag. 

Senare – på 1850- och 1860-talen – var argumenten likartade. Nu menade man att Uppsala var ”en småhåla utan all beröring med omvärlden”. Uppsala var, sade man, ett samhälle som i princip stod stilla. ”Staden utgör ett ekonomiskt outvecklat samhälle som knappast kan tillföra landet särskilt mycket. Därför bör universitetet inte finnas där utan i Stockholm”. För de mest rabiata debattörerna spelade det nog ingen roll vilka argument som användes. Det viktiga var att Uppsalas intressen inte fick ligga i vägen för Stockholms. Med visst fog kan man nog påstå att man från Stockholms horisont hävdar detta ännu idag även om det numera gäller helt andra frågor än den akademiska friheten.

Interna trätoämnen i Uppsala bidrog en hel del till den här negativa bilden av Uppsala. Hanteringen av järnvägsfrågan, dvs. skulle Norra stambanan dras via Uppsala eller via Örsundsbro, var ett sådant trätoämne, som hanterades på ett för Uppsala föga tilltalande sätt. I Örsundsbro med omnejd bodde den tidens inflytelserika storgodsägare och de skulle till varje pris ha järnvägen hemma hos sig. En av dem var den av eftervärlden – åtminstone i Uppsala – så hyllade landshövdingen Robert von Kræmer, som också var ägare till Taxnäs gård i Örsundsbro. Och kanske var det inte så konstigt att stockolmarna tyckte att Uppsala var ett ekonomiskt outvecklat samhälle utan kontakt med omvärlden.

Ett yttrande från Magistraten i Uppsala i januari 1859 till den statliga järnvägskommittén belyser situationen ganska väl. Där sägs att Uppsala var ”stagnerad och levde sitt liv i avskildhet”. Där understryks visserligen vikten av att den norra stambanan på något sätt anknyts till Uppsala. Men argumentationen var tunn. I yttrandet sägs rent ut att staden ”saknar större industrier. Här finns två brännvinsbrännerier, tre ölbryggerier och tre tegelbruk, det är allt”. Det är svårt att hävda att yttrandet i något avseende präglades av offensiv framåtsanda.

Huruvida landshövding von Kræmer deltog i utformandet av yttrandet låter jag vara osagt. Men med tanke på att han engagerade sig i praktiskt taget allt som gällde Uppsala är det svårt att utesluta misstanken. Vi ska då också ha i minnet, att landshövdingen på den tiden – till skillnad från idag – var utrustad med stor makt. 

Universitetsdebatten under 1800-talet var dock synnerligen livlig, ibland också hård och frän. Två frågor stod i förgrunden: den akademiska jurisdiktionen och den medicinska undervisningens organisation. Två läger stod mot varandra: på ena sidan flertalet av universitetens företrädare som hävdade bevarandet av universitetens självständighet, ledda av uppsaliensarna med historieprofessorn Erik Gustaf Geijer i spetsen, och åtminstone delvis fångna i romantikens reaktionära bildningsmönster; och på den andra sidan liberalerna – vanligtvis med hemortsrätt i Stockholm – med den liberale föregångsmannen Johan Gabriel Richert i spetsen. Där framhölls samhällsnyttan som ideal och man menade att universiteten inte följde med i samhällsutvecklingen. Universiteten borde – enligt deras mening – i större utsträckning tjäna den begynnande industrialiseringen och det ekonomiska framåtskridandet. I bakgrunden fanns de svenska småstadsuniversitetens framtid i vågskålen; i första hand Uppsala universitets.

Den akademiska jurisdiktionen

Det första trätoämnet mellan Richert och Geijer gällde den akademiska jurisdiktionen, dvs. universitetens sedan medeltiden fortlevande domsrätt över de akademiska medborgarna. Och den var lika omfattande som långtgående. Den gällde, förutom kriminallagar, särskilt universitetsfolkets[1] seder och leverne, och syftade till att förhindra att universitetsfolk duellerade, bar värja dagtid, bedrev lönskaläge eller hor, tjuvade, spelade tärning, vistades på krogen efter nio, förde oljud i staden eller kastade raketer. Exempel på mål som domstolen tog upp var brytande av äktenskapslöfte, där föräktenskapligt sexuellt umgänge ibland lett till att utomäktenskapliga barn fötts. I sådana fall var det inte ovanligt att konsistoriet förmådde den utpekade fadern att ingå äktenskap med kvinnan.

Kritiker till domstolen ansåg att det var en otidsenlig kvarleva från medeltiden och att domsrätten kolliderade med de allmänna domstolarna. Och när Johan Gabriel Richert ifrågasatte universitetens jurisdiktion hamnade han omedelbart i strid med Erik Gustaf Geijer som försvarade universitetets oavhängighet. Men något hände under 1840-talet, för när de nya statuterna kom 1852, avskaffades merparten av den akademiska jurisdiktionen utan protester från professorskollegiet. 

Med den minskade domsmakten följde att universitetets fängelse lades ner; de enda straffen som utdelades var avstängning. Systemet bibehölls i allt väsentligt vid antagandet av 1876 års statuter. Successivt under början av 1900-talet förlorade universiteten även domsmakt i disciplinmål, och 1908 togs domsmakten för studenter som vistades inom en mils närhet till universiteten bort. 

Den medicinska undervisningens organisation

I 1820-talets stora statliga undervisningskommitté framfördes kravet på Uppsala universitets förflyttning till Stockholm. Universitetens jurisdiktion i all ära, men det var den medicinska fakultetens vid Uppsala universitet organisation och en samtidig utvidgning av Karolinska institutets läkarutbildning som ledde till att nedläggningsförslaget fördes fram. Förslaget ledde till en intensiv debatt där Erik Gustaf Geijer tillsammans med den nackstyve politikern och skriftställaren Hans Järta, som alltid höll fast vid sin åsikt, och Israel Hwasser, svensk läkare, professor, tänkare och uppskattad företrädare för romantikens naturfilosofi inom medicinen, pläderade för universitetets självständighet, vetenskapernas frihet och den gemenskap de skilda vetenskaperna emellan, som låg i universitetsbegreppet. De ville inte under några som helst omständigheter ta bort det medicinska studiet från universitetet och förlägga detta till en specialskola i huvudstaden, vilket de uppfattade som universitetets sönderbrytning och medicinens nedsättning från akademiskt ämne till enbart yrkeskunskap.

Den gången rann förslaget ut i sanden men återkom med förnyad kraft på 1850-talet. Initiativet då kom från sparsamhetsivrare inom bondeståndet, som tyckte att universitetsutbildningen slukade för mycket pengar. De ville lägga ned universiteten i såväl Uppsala som Lund och koncentrera den högre utbildningen till ett enda universitet förlagt till huvudstaden. I Uppsala och Lund fann man bondeståndets propå orimlig medan stockholmsliberalerna jublade, nu livligt påhejade av Lars Johan Hierta[2] och hans tidning Aftonbladet. På nytt plockade man fram de gamla nedsättande omdömena om Uppsala.

Vid riksdagen 1856-58 ställdes frågan om att flytta Uppsala universitet till Stockholm på sin spets. Då fördes det fram förslag om ett ”helt eller partiellt överflyttande av Uppsala universitet till huvudstaden”. Småstadsuniversiteten skulle avskaffas. Förslaget hade sin inriktning främst mot den medicinska utbildningen vid Uppsala universitet, som förslagsställarna menade var alltför teoretisk och inte kunde bli tillräckligt fullödig med tanke på den begräsade sjukvårdsverksamheten i Uppsala. Man menade helt enkelt att den medicinska utbildningen i Uppsala inte kunde erbjuda erforderlig klinisk utbildning. 

I Uppsala var oron stor. Astronomiprofessorn Gustaf Svanberg, en av de drivande krafterna när det gällde förhindrandet av en flyttning av Uppsala universitet till Stockholm vid mitten av 1800-talet, ingrep och gav ut en broschyr, ”Huvudstad och universitet” (1857) där han i skarpa ordalag tog sig an försvaret av Uppsala universitet. I broschyren liknade han flyttningsförslaget vid ett helgerån: ”….man vill bortsläpa ett universitet, som ägt Linné och Geijer ….kring vars namn gloria av Gustav II Adolfs minne strålar, till vilket vetenskapens entusiaster vallfärda såsom till bildningens utpost i Norden…..”, etc. 

Medan den stora universitetsstriden utkämpades vidtogs emellertid en mängd åtgärder syftande till att förbättra Uppsalas möjligheter att få behålla sitt universitet. Det lilla akademiska sjukhuset, Nosocomium inrymt i Oxenstiernska huset vid Riddartorget, fördubblades till att omfatta ett 50-tal sjuksängar och här inrättades en fullständig medicinsk klinik, i den s.k. Aurivilliska gården inrättades lika många sjuksängar, det skapades en kirurgisk klinik, det inrättades en förlossningsavdelning och en psykiatrisk klinik vid Hospitalet, m.m. Därmed hade den kritik som gick ut på att Uppsala inte kunde erbjuda klinisk utbildning i allt väsentligt undanröjts.

Då ståndsriksdagen 1860 hade att ta slutlig ställning till frågan om universitetets förflyttning var faran över för Uppsalas vidkommande. Nu var det ett nytt läge och beslutet blev att universitetet skulle vara kvar i Uppsala. Men visst var det en spännande tid och en spännande debatt.