Teatersalongen
År 1939 blev Uppsala en kulturattraktion fattigare. Då revs Uppsala Teater (Château Barowiak) med sin lika vackert symmetriska som klassiskt pampiga exteriör och med sina elegant festliga stämningsskapande interiörer
i rött, vitt och guld. Exteriören förde osökt tankarna till Gustav III:s opera i Stockholm. Det berättas, att när den store Gösta Ekman d.ä. 1936 uppträdde på teatern för sista gången och salongen
var tom gick han tyst och med nedböjt huvud sakta längs gasrampen, som var teatersalongens såväl värmekälla som ljusslinga. Han höjde armarna mot skyn och ropade: ”Jag älskar denna teater. Jag älskar
denna salong. Ni får inte riva denna klenod”.
Och förvisso, det var en teater av hög klass med sluttande scengolv, orkesterdike (den detaljen glömde man bort i Musikens Hus på Vaksala torg) och en teatersalong
i rött, vitt och guld. Den 3 december 1936 genomfördes den sista teaterföreställningen före stängningen.
Uppsala Teater byggdes 1841 och togs i bruk samma år. Bakom bygget stod en inflyttad luxemburgare vid
namn Pierre Joseph Deland (1805-1862). Namnet Château Barowiak tillkom på 1890-talet då teatern ägdes av Carl Pershell Barowiak (1835-1911), som innan han blev teaterdirektör var tobakshandlare på Fyris torg.
Dessförinnan hade han varit balettmästare i Polen. Teaterhuset var ett tvåvånings timrat hus med utbyggnader vid södra fasaden och på gavlarna. 1866 utsattes byggnaden för en genomgripande förändring. Såväl
exteriör som interiör förbättrades. Teaterbyggnaden fick en elegantare utsida och en rymligare insida.
Dessvärre har det alltid funnits mer eller mindre stolliga politiker. 1939 var det några sådana ljushuvuden som
fick för sig att timrade hus var mera brandfarliga än andra hus och efter häftiga diskussioner fick de sin vilja igenom. Huset revs. ”Upptäckten” - att timrade hus var brandfarliga - var fullt i klass med den forskare
vid Byggforskningsinstitutet i Gävle, som i början av 1980-talet, kom underfund med att "växtligheten i bostadsområdena växlade karaktär i takt med årstiderna". Dessa kulturens fiender 1939 drev igenom beslutet
att den vackra teaterbyggnaden skulle rivas. Snart var det inget kvar av teatern på tomten där kommunens stadshus nu står. Sista föreställningens stora patetik med Anders de Wahl föreställande "byggmäster Solness"
togs till intäkt för att brandrisken var överhängande och rivningen nödvändig.
Teaterbyggnaden låg vid Vaksalagatan där det nuvarande Stadshuset är beläget. Scenhuset låg mot järnvägen
och sceningången mot Vaksalagatan. I huset fanns också en lägenhet om kök och kammare, som beboddes av teaterns vaktmästare.
Teatersalongen som hade den gamla U-formen var utrustad med rikligt förekommande listverk. Väggarnas
grundfärg var röd. Balkongbarriärernas räcken var klädda med rött kläde. Alla listverk var förgyllda och barriärernas räcken var försedda med förgyllda ornament. Foajéer och kapprum hade vackra
marmoreringar. I teatersalongen fanns också en lika stor som vacker kristallkrona. Ja, allt var så utformat att känslan av fest inträdde omedelbart då man kom in på teatern.
Däremot var det sämre med toalettutrymmena.
På teatern fanns bara en torrklosett och den betjänade såväl vaktmästarfamiljen som skådespelarna och scenarbetarna. I nödfall kunde den även användas av teaterpubliken som dock förväntades ha ”gjort
ifrån sig” innan man gick till teatern. På teatern fanns också – i sammanhanget något utmanande – en buffé, som tillhandahöll förfriskningar av olika slag.
I den rödförgyllda teatersalongen
uppförde resande teatersällskap och Stockholmsteatrar på besök både Offenbachs sprittande glada operetter och Shakespeares och Ibsens skådespel, som August Lindberg firade triumfer i på 1880- och 1890-talen. Men publiken
fick också se betydligt lättare gods och även begråta många romantiska dramer med nattsvarta bovar och kritvita hjältar och hjältinnor.
Många gästande teatersällskap gästspelade på
teatern. Ernst Rolf kom ofta med sina revyer. Karl Gerhard likaså. Det var populära föreställningar och alltid slutsålt. Andra publikdragande namn - förutom Ernst Rolf och Karl Gerhard - på den populära Uppsalascenen
var Pauline Brunius, Tora Teje, Anders de Wahl m.fl.
Det berättas, att den store aktören Ernst Rolf också kunde uppträda nonchalant mot sin trogna publik. Ett sådant tillfälle inträffade 1925. Publiken i den fullsatta
salongen satt och väntade på att ouvertyren skulle spelas upp. Det dröjde och man började bua. Efter lång väntan dök Ernst Rolf upp i ena oxögat[1] iklädd kamelhårsulster och
hälsade publiken välkommen till Upsala Teater. Fem minuter senare stod han på scenen iklädd frack och sjöng entrékupletten. Succén var given och publiken hade redan glömt sitt buande några minuter tidigare.
[1] Annat ord för teaterloge. På vardera sidan om första raden fanns ett s.k. ”oxöga”. Att få sitta i den logen ansågs extra
fint och logen uppläts inte heller till andra än särskilda honoratiores.