Byggnadsfirma Gottfrid Lindgren

Gottfrid Lindgren

Byggnadsfirman Gottfrid Lindgren grundades på 1920-talet av byggmästaren Johan Gottfrid Lindgren och var på sin tid – i skuggan av Byggnadsfirman Anders Diös – ett av Uppsalas största byggföretag, som 1976 köptes upp och kom att ingå i byggföretaget JM. Som den folkhemsbyggare han var visste Gottfrid Lindgren att det alltid lönade sig, både ekonomiskt och trivselmässigt, att satsa lite extra på kvalitet i material och utförande.

”Han började med två tomma händer” är en sliten kliché vid beskrivningar av personer som åstadkommit något utöver det vanliga. Men när det handlar om Gottfrid Lindgren är det svårt att undvika den. Gottfrid Lindgren gick den långa vägen. Efter avslutad folkskola började han arbeta vid 12 års ålder. När han senare i livet blev egen byggmästare hävdade han bestämt att ”byggmästarens viktigaste kunskap var att bygga bra hus och det man bygger är något som ska användas och hålla länge”.

Tidigt kom han in i ”byggsvängen” där flera av hans arbetskamrater i unga år senare i livet kom att bli hans byggmästarekolleger som – precis som Gottfrid Lindgren – blev portalfigurer i socialt medvetet bostadsbyggande. En av de mest kända av dessa var muraren Olle Engkvist, som redan 1919 etablerade sig som ”fri byggmästare” i Stockholm. En annan var timmermannen och fackföreningsordföranden Kalle ”Tysta Kalle” Johansson, som 1920 startade det företag som senare kom att heta KJ-Bygg i Uppsala.

Byggmästare, samtida med Gottfrid Lindgren, hade som regel ingen teoretisk utbildning. Inte sällan hade de börjat som bygghantverkare – timmermän eller murare – och bestämt sig för att starta eget och pröva sina krafter som egen företagare i konkurrens med andra likasinnade. Det var erfarenheter från byggarbetsplatsen, som var deras kunskapsbank. Den marknad de arbetade i var ofta både riskfylld och hård. Deras styrka var en väl utvecklad bedömningsförmåga i förening med en stor portion sunt förnuft. Det var den kombinationen som också ledde till att många av de självlärda byggmästarna – folkhemsbyggarna – kom att åtnjuta så stort förtroende i samhället. 

Skyttorps såg- & snickerifabrik 

Sambruket mellan byggnadsfirman och AB Skyttorps såg & snickerifabrik, som Gottfrid Lindgren förvärvade 1941, ledde till många praktiska lösningar och med få hinder i form av av regler och byråkrati. 

I Skyttorps såg- och snickerifabrik, som på 1950-talet sysselsatte ett 100-tal personer, tillverkades sågade och hyvlade trävaror och på snickeridelen monteringsfärdiga målade och glasade fönster. Leveransen skedde, förutom till det egna byggföretaget, även till andra byggnadsfirmor.

Byggare med kvalitet

Byggnadsfirman Gottfrid Lindgren hade rykte om sig att bygga med kvalitet. Företaget strävade efter att bygga det som var bäst, både för huset och för dem som skulle bo i det. Underhållsfria material valdes regelmässigt i entréer och trapphus. Det innebar oftast marmor och i entrédörrar var det ädelträ som gällde. 

Hustypen bestämdes som regel i stadsplanen men konstruktionen kunde företaget påverka. Erfarenhetsåterföring, dvs. att återföra erfarenheter från byggande och förvaltning var en viktig del i Gottfrid Lindgrens sätt att arbeta. En annan minst lika viktig del i Gottfrid Lindgrens sätt att sköta verksamheten var ”snabba beslut och korta beslutsvägar”. 

Byggnadsfirman Gottfrid Lindgren byggde bostadshus i stor utsträckning för egen förvaltning. Det ledde bl.a. till att byggmästaren fick en effektiv erfarenhetsåterföring mellan förvaltning och byggande. Den var till nytta för alla inblandade parter och Gottfrid Lindgren kunde ge många exempel på hur denna återföring, av både goda och dåliga erfarenheter, fungerade på ett självklart sätt i och med att byggmästaren både byggde och förvaltade husen. 

”Man kunde bränna fingrarna en gång, men man aktade sig noga för att göra om samma misstag en gång till”, brukade Gottfrid Lindgren säga. ”Och när man fann att en nyhet var bra så behövdes inga byråkratiska omvägar för att införa den. För det mesta gick det ut på att lösa uppstådda problem på ett praktiskt sätt”.

På entreprenad byggde företaget även kontorshus och industribyggnader. Entreprenadjobben var sysselsättning för både firman och ”gubbarna” men gav sämre ekonomiskt resultat. 

Samarbetet mellan kommunala myndigheter och byggmästaren var på den här tiden i stor utsträckning en fråga om förtroende. Man visste var man hade varandra och det formella pappersarbetet var inte – som i dag – styrande eller hindrande. Det hände inte sällan att bygget kommit ganska långt då byggnadslovet kom – byggandet gick före pappersexercisen. Kommunens byggnadsinspektörer och byggmästaren kände varandra och det var ingen idé att fuska, för då fick man igen det vid nästa bygge.

Gunnar Lindgren

1947 förändrades byggandets spelregler radikalt

Med 1947 års bostadspolitiska beslut styrdes bostadsbyggandet in på andra vägar. Beslutet lanserades som ett program för att bygga bort bostadsbristen även om det till en början fick rakt motsatt verkan. Byggandet i egen regi skulle successivt ersättas med allmännytta och byggmästarna fick villkoren för sin verksamhet förändrade. Med politiska styrmedel anträddes vägen mot miljonprogrammet och de stora seriebyggda bostadsområdena där begrepp som kvalitet i material och utförande inte längre hamnade i förgrunden. Nu var det istället mängden lägenheter som var avgörande.

Bostadsbyggandets planering kom att föras långt bort från närkontakten med hyresgästerna. Den storskaliga planeringen och de stora objekten tog över. Människorna var nöjda. De kunde ju flytta in i modernt utrustade bostäder. Nu 70 år senare är det många som ifrågasätter klokskapen i det som då sattes i verket. Det byggdes visserligen ett stort antal lägenheter, men till priset av dålig kvalitet, som dagens bostadskonsumenter blir varse då beståndet måste byggas om och renoveras till kostnader som innebär att många människor inte har råd att bo kvar efter renoveringen.

De politiska styrmedel som introducerades med 1947 års bostadspolitiska beslut ledde under 1950- och 1960-talen till att det byggmästarstyrda bostadsbyggandet slogs ut och ersattes med ett marknadssystem som knappast kommer att gå till historien som någon höjdpunkt i bostadsbyggandets historia. Visserligen byggdes ett stort antal lägenheter, men till priset av dålig kvalitet. Och det är det dagens bostadskonsumenter får betala dyrt för.

Sonen Gunnar Lindgren tog vid

Gottfrid Lindgren gick ur tiden 1953 och efterträddes av sonen Gunnar Lindgren, som då hade verkat i byggfirman ett antal år. Han ledde också företaget fram till 1976 då byggfirman såldes till JM. Snickerifabriken i Skyttorp och smedjan i Librobäck samt en del fastigheter blev kvar i familjen Lindgrens ägo några år men är numera avvecklade.

Ett av de mera kända Gottfrid Lindgrenbyggena i Uppsala var Upsala Sidenväveriers 1948 nya fabrik med sina stilrena linjer och imponerande mått; en 120 m lång och 40 m bred byggnad längs den då ännu odöpta rikshuvudvägen (senare Kungsgatan), som dåvarande landshövdingen Hilding Kjellman på invigningsfesten ville kalla ”Sidenvägen”[1].