Gottfrid Lindgren
Byggnadsfirman Gottfrid Lindgren grundades på 1920-talet av byggmästaren Johan Gottfrid Lindgren och var på sin tid – i skuggan av Byggnadsfirman Anders Diös – ett av Uppsalas största byggföretag, som 1976
köptes upp och kom att ingå i byggföretaget JM. Som den folkhemsbyggare han var visste Gottfrid Lindgren att det alltid lönade sig, både ekonomiskt och trivselmässigt, att satsa lite extra på kvalitet i material och utförande.
”Han började med två tomma händer” är en sliten kliché vid beskrivningar av personer som åstadkommit något utöver det vanliga. Men när det handlar om Gottfrid Lindgren är det svårt
att undvika den. Gottfrid Lindgren gick den långa vägen. Efter avslutad folkskola började han arbeta vid 12 års ålder. När han senare i livet blev egen byggmästare hävdade han bestämt att ”byggmästarens
viktigaste kunskap var att bygga bra hus och det man bygger är något som ska användas och hålla länge”.
Tidigt kom han in i ”byggsvängen” där flera av hans arbetskamrater i unga år senare
i livet kom att bli hans byggmästarekolleger som – precis som Gottfrid Lindgren – blev portalfigurer i socialt medvetet bostadsbyggande. En av de mest kända av dessa var muraren Olle Engkvist, som redan 1919 etablerade sig som ”fri
byggmästare” i Stockholm. En annan var timmermannen och fackföreningsordföranden Kalle ”Tysta Kalle” Johansson, som 1920 startade det företag som senare kom att heta KJ-Bygg i Uppsala.
Byggmästare, samtida
med Gottfrid Lindgren, hade som regel ingen teoretisk utbildning. Inte sällan hade de börjat som bygghantverkare – timmermän eller murare – och bestämt sig för att starta eget och pröva sina krafter som egen företagare
i konkurrens med andra likasinnade. Det var erfarenheter från byggarbetsplatsen, som var deras kunskapsbank. Den marknad de arbetade i var ofta både riskfylld och hård. Deras styrka var en väl utvecklad bedömningsförmåga
i förening med en stor portion sunt förnuft. Det var den kombinationen som också ledde till att många av de självlärda byggmästarna – folkhemsbyggarna – kom att åtnjuta så stort förtroende i
samhället.
Skyttorps såg- & snickerifabrik
Sambruket mellan byggnadsfirman och AB Skyttorps såg & snickerifabrik, som Gottfrid Lindgren förvärvade 1941, ledde till
många praktiska lösningar och med få hinder i form av av regler och byråkrati.
I Skyttorps såg- och snickerifabrik, som på 1950-talet sysselsatte ett 100-tal personer, tillverkades sågade och hyvlade trävaror
och på snickeridelen monteringsfärdiga målade och glasade fönster. Leveransen skedde, förutom till det egna byggföretaget, även till andra byggnadsfirmor.
Byggare med kvalitet
Byggnadsfirman
Gottfrid Lindgren hade rykte om sig att bygga med kvalitet. Företaget strävade efter att bygga det som var bäst, både för huset och för dem som skulle bo i det. Underhållsfria material valdes regelmässigt i entréer
och trapphus. Det innebar oftast marmor och i entrédörrar var det ädelträ som gällde.
Hustypen bestämdes som regel i stadsplanen men konstruktionen kunde företaget påverka. Erfarenhetsåterföring,
dvs. att återföra erfarenheter från byggande och förvaltning var en viktig del i Gottfrid Lindgrens sätt att arbeta. En annan minst lika viktig del i Gottfrid Lindgrens sätt att sköta verksamheten var ”snabba beslut
och korta beslutsvägar”.
Byggnadsfirman Gottfrid Lindgren byggde bostadshus i stor utsträckning för egen förvaltning. Det ledde bl.a. till att byggmästaren fick en effektiv erfarenhetsåterföring mellan
förvaltning och byggande. Den var till nytta för alla inblandade parter och Gottfrid Lindgren kunde ge många exempel på hur denna återföring, av både goda och dåliga erfarenheter, fungerade på ett självklart
sätt i och med att byggmästaren både byggde och förvaltade husen.
”Man kunde bränna fingrarna en gång, men man aktade sig noga för att göra om samma misstag en gång till”, brukade
Gottfrid Lindgren säga. ”Och när man fann att en nyhet var bra så behövdes inga byråkratiska omvägar för att införa den. För det mesta gick det ut på att lösa uppstådda problem på
ett praktiskt sätt”.
På entreprenad byggde företaget även kontorshus och industribyggnader. Entreprenadjobben var sysselsättning för både firman och ”gubbarna” men gav sämre ekonomiskt
resultat.
Samarbetet mellan kommunala myndigheter och byggmästaren var på den här tiden i stor utsträckning en fråga om förtroende. Man visste var man hade varandra och det formella pappersarbetet
var inte – som i dag – styrande eller hindrande. Det hände inte sällan att bygget kommit ganska långt då byggnadslovet kom – byggandet gick före pappersexercisen. Kommunens byggnadsinspektörer och byggmästaren
kände varandra och det var ingen idé att fuska, för då fick man igen det vid nästa bygge.