Uppsalas vattenförsörjning i ett nötskal
Hur klarade äldre tiders uppsalabor sin vattenförsörjning? Jo, man tog sitt vatten från några naturliga källor – S:t Eriks källa och Slottskällan – och grävda
brunnar men i allt väsentligt direkt från Fyrisån. Där hämtade man sitt dricksvatten och det vatten som behövdes för matlagning. Här tvättade man inte bara sig själva utan även sina kläder. Här
fick även djuren – hästar, kor, grisar etc. – gå ned till ån för att släcka sin törst men samtidigt också förorena vattnet.
Men inte nog med detta, ån fick också utan föregående rening fungera som avlopp för alla slag av avfall från såväl människor som djur. Problemen tilltog i takt med 1800-talets befolkningsökning.
Ån blev en sanitär olägenhet. En tröst i bedrövelsen var att man i mitten av 1800-talet ändå började förstå, att det fanns ett direkt samband mellan vatten, hygien och människors hälsa. Allt fler
insåg att något måste göras och att det inte var så lyckat att hämta dricksvatten ur det vattenflöde, som samtidigt tog hand om avfallet.
När stadens gasverk väl tagits i bruk 1860 började de som då styrde och ställde i staden att på allvar intressera sig för hur man skulle lösa vattenförsörjningsproblemet. Men det var långtifrån
det första försöket. Redan 1649 – inför planerad kröning av drottning Kristina – byggdes på Kronans (statens) bekostnad en vattenledning från S:t Eriks källa upp till Uppsala slott. Två pumpar, som
drevs med vattenkraft från kvarnfallet, pumpade vattnet upp till en reservoar på slottets borggård där man kunde hämta sitt vatten. Till historien hör också, att kröningen (oktober 1650) inte blev av i Uppsala utan
flyttades till Storkyrkan i Stockholm. Så investeringen gjordes i onödan skulle man kunna säga. Men när frågan på allvar aktualiserades i början på 1860-talet (drygt 210 år senare) var det i första hand
det kraftigt förorenade vattnet i Fyrisån man ville bli kvitt.
Fyrisån, en sanitär olägenhet
Det förslag som togs
fram innebar i korthet, att ett ångpumpverk skulle byggas över S:t Eriks källa, som då beräknade ge en vattenmängd två gånger större än den behövliga dygnskvantiteten. Vattnet skulle pumpas upp till
en reservoar placerad intill bastionen Styrbiskop vid Slottet. Därifrån skulle vattnet sedan med självtryck fördelas på ledningar ner till staden.
Dessa ledningar skulle förses
med brandposter på var hundrade meter och dessutom med ”springbrunnar” för dem som inte hade råd att installera vattenledning i huset. Projektet skulle finansieras med lån och man räknade med att räntor och amortering
av dessa lån skulle kunna täckas av stadens inkomster från tillverkning, beskattning och försäljning av brännvin[1]. Driftkostnaderna skulle däremot
betalas av fastighetsägarna. Driftkostnaden beräknades till 38 rdr/år för ett tvåvånings enfamiljshus.
Med det här förslaget närde de styrande i staden en förhoppning
om att man skulle ta sig förbi de hygieniska risker som var förknippade med att ta sitt dricks- och matlagningsvatten direkt från den kraftigt förorenade Fyrisån.
Argumenten för
projektet verkade starka. och när förslaget behandlades av ”Borgerskapets äldste”[2] var det endast den förmögne men ack så sparsamme kryddkramhandlaren,
bryggaren, spannmålshandlaren och penningutlånaren G W Gillberg som hade betänkligheter mot förslaget.
Starka betänkligheter mot förslaget
hade däremot Tidningen Uppsalas[3] chefsredaktör J O Sundvallson. Han hade borgerlighetens (folkets) öra och lade upp en formlig kampanj mot förslaget. I sin tidning
skrev han så här: ”… en vattenledning kan vara rätt artig och i många avseenden både bekväm och nyttig, men säkerligen är intet samhälle i världen
i mindre behov därav än Uppsala stad med sin Fyris mittigenom densamma och en mängd ypperliga källor och brunnar på de flesta ställen”. När han kom fram till hur projektet
skulle finansieras blev han direkt hånfull. Den delen av förslaget karaktäriserade han som ”underlig, olaglig, besynnerlig, löjlig och otrolig”.
När frågan den 8 juli 1862 skulle avgöras vid allmän sockenstämma med Uppsala Domkyrkoförsamling hade Sundvallson med sina skriverier uppnått den grad av förvirring
att sockenstämmans beslut blev att frågan saknade aktualitet. Projektet placerades i papperskorgen.
Men frågan om Uppsalas vattenförsörjning dog inte med det negativa beslutet. Den kommunala
organisationen reformerades och sockenstämman ersattes med stadsfullmäktige. Förutsättningarna för att lösa Uppsalas vattenförsörjningsproblem var nu helt annorlunda.
[1] Stadens intäkter från denna bokstavligen ”flödande” källa räckte till att betala drygt 50 procent av stadens samlade gemensamma utgifter.
[2]Borgerskapets äldste var jämsides med magistraten stadens högsta beslutande organ före stadsfullmäktiges inrättande 1863.
Institutionen avvecklades successivt under åren
närmast efter 1863.
[3]Vid den tiden Uppsalas största tidning