Uppsalas vattenförsörjning

Uppsalas vattenförsörjning i ett nötskal

Hur klarade äldre tiders uppsalabor sin vattenförsörjning? Jo, man tog sitt vatten från några naturliga källor – S:t Eriks källa och Slottskällan – och grävda brunnar men i allt väsentligt direkt från Fyrisån. Där hämtade man sitt dricksvatten och det vatten som behövdes för matlagning. Här tvättade man inte bara sig själva utan även sina kläder. Här fick även djuren – hästar, kor, grisar etc. – gå ned till ån för att släcka sin törst men samtidigt också förorena vattnet.  

Men inte nog med detta, ån fick också utan föregående rening fungera som avlopp för alla slag av avfall från såväl människor som djur. Problemen tilltog i takt med 1800-talets befolkningsökning. Ån blev en sanitär olägenhet. En tröst i bedrövelsen var att man i mitten av 1800-talet ändå började förstå, att det fanns ett direkt samband mellan vatten, hygien och människors hälsa. Allt fler insåg att något måste göras och att det inte var så lyckat att hämta dricksvatten ur det vattenflöde, som samtidigt tog hand om avfallet. 

När stadens gasverk väl tagits i bruk 1860 började de som då styrde och ställde i staden att på allvar intressera sig för hur man skulle lösa vattenförsörjningsproblemet. Men det var långtifrån det första försöket. Redan 1649 – inför planerad kröning av drottning Kristina – byggdes på Kronans (statens) bekostnad en vattenledning från S:t Eriks källa upp till Uppsala slott. Två pumpar, som drevs med vattenkraft från kvarnfallet, pumpade vattnet upp till en reservoar på slottets borggård där man kunde hämta sitt vatten. Till historien hör också, att kröningen (oktober 1650) inte blev av i Uppsala utan flyttades till Storkyrkan i Stockholm. Så investeringen gjordes i onödan skulle man kunna säga. Men när frågan på allvar aktualiserades i början på 1860-talet (drygt 210 år senare) var det i första hand det kraftigt förorenade vattnet i Fyrisån man ville bli kvitt.

Fyrisån, en sanitär olägenhet

Det förslag som togs fram innebar i korthet, att ett ångpumpverk skulle byggas över S:t Eriks källa, som då beräknade ge en vattenmängd två gånger större än den behövliga dygnskvantiteten. Vattnet skulle pumpas upp till en reservoar placerad intill bastionen Styrbiskop vid Slottet. Därifrån skulle vattnet sedan med självtryck fördelas på ledningar ner till staden.

Dessa ledningar skulle förses med brandposter på var hundrade meter och dessutom med ”springbrunnar” för dem som inte hade råd att installera vattenledning i huset. Projektet skulle finansieras med lån och man räknade med att räntor och amortering av dessa lån skulle kunna täckas av stadens inkomster från tillverkning, beskattning och försäljning av brännvin[1]. Driftkostnaderna skulle däremot betalas av fastighetsägarna. Driftkostnaden beräknades till 38 rdr/år för ett tvåvånings enfamiljshus.

Med det här förslaget närde de styrande i staden en förhoppning om att man skulle ta sig förbi de hygieniska risker som var förknippade med att ta sitt dricks- och matlagningsvatten direkt från den kraftigt förorenade Fyrisån.

Argumenten för projektet verkade starka. och när förslaget behandlades av ”Borgerskapets äldste”[2] var det endast den förmögne men ack så sparsamme kryddkramhandlaren, bryggaren, spannmålshandlaren och penningutlånaren G W Gillberg som hade betänkligheter mot förslaget.  

Starka betänkligheter mot förslaget hade däremot Tidningen Uppsalas[3] chefsredaktör J O Sundvallson. Han hade borgerlighetens (folkets) öra och lade upp en formlig kampanj mot förslaget. I sin tidning skrev han så här: ”… en vattenledning kan vara rätt artig och i många avseenden både bekväm och nyttig, men säkerligen är intet samhälle i världen i mindre behov därav än Uppsala stad med sin Fyris mittigenom densamma och en mängd ypperliga källor och brunnar på de flesta ställen”. När han kom fram till hur projektet skulle finansieras blev han direkt hånfull. Den delen av förslaget karaktäriserade han som ”underlig, olaglig, besynnerlig, löjlig och otrolig”. 

När frågan den 8 juli 1862 skulle avgöras vid allmän sockenstämma med Uppsala Domkyrkoförsamling hade Sundvallson med sina skriverier uppnått den grad av förvirring att sockenstämmans beslut blev att frågan saknade aktualitet. Projektet placerades i papperskorgen.

Men frågan om Uppsalas vattenförsörjning dog inte med det negativa beslutet. Den kommunala organisationen reformerades och sockenstämman ersattes med stadsfullmäktige. Förutsättningarna för att lösa Uppsalas vattenförsörjningsproblem var nu helt annorlunda.



[1] Stadens intäkter från denna bokstavligen ”flödande” källa räckte till att betala drygt 50 procent av stadens samlade gemensamma utgifter.

[2]Borgerskapets äldste var jämsides med magistraten stadens högsta beslutande organ före stadsfullmäktiges inrättande 1863.

Institutionen avvecklades successivt under åren närmast efter 1863.

[3]Vid den tiden Uppsalas största tidning

Nya förutsättningar 

1869 – sju år senare – började man på nytt att utreda frågan. Den här gången med den uttalade motiveringen ”att man ville åstadkomma en bättre hygienisk standard med vattenserviser indragna i bostads- och hantverkshus liksom andra byggnader där behov av vatten kunde föreligga, ävenså riklig tillgång på vatten från brandposter vid eldsläckning”.

Med 30 röster för ja och 4 röster för nej beslöt stadsfullmäktige den 20 januari 1872 att Uppsala stad skulle bygga ett vattenledningsnät, ett vattenuppfordringsverk, kallat Pumphuset, intill Islandsfallet samt en ny vattenreservoar belägen på Slottsbacken. Anläggningarna var färdiga att tas i bruk 1875. Vattnet skulle tas i form av grundvatten från S:t Eriks källa och något år senare även från Sandkällan belägen i parken mellan Fyrisån och Fyrisvallsgatan. 

Uppsalas totala vattenförbrukning under ett dygn uppgick 1876 till 365 m3 för att 1890 vara nära sju gånger så stort eller 2 520 m3. Den utvecklingen ledde till att Pumphuset måste byggas ut men också att nya vattentäkter måste anskaffas särskilt som S:t Eriks källa visade tendenser till att vilja svämma över och då ta in förorenat vatten från Fyrisån. En ny reservoar rymmande 690 m3 byggdes 1904 och placerades under kupolen i slottets södra torn. Nu fanns det två reservoarer vid slottet, en på borggården för ett ”lågtrycksnät”[1] och en i södra slottstornet för ett ”högtrycksnät”4. Det var åtgärder som avsevärt förbättrade trycket i ledningsnätet.  

Vattenuppfordringen från Pumphuset förbättrades avsevärt år 1909 med två nya vattenturbiner som drev varsin kolvpump. De båda pumparna hade en sammanlagd kapacitet av 4 800 liter per minut, vilket var väl tilltaget då. Såväl turbinerna som pumparna tillverkades i Uppsala vid Tullgarns Gjuteri & Mekaniska Verkstads AB. Vattenturbinerna togs ur drift 1965 då elektriskt drivna centrifugalpumpar tog över.   

Oro för vattenförsörjningen  

I början av 1950-talet började de styrande i staden att oroa sig för att grundvattenströmmen i Uppsalaåsen långsiktigt inte stod i paritet med stadens tillväxt och kraftigt ökande vattenförbrukning. På försök påbörjades därför 1956 ett arbete med konstgjord infiltration av vatten från Fyrisån ned i Uppsalaåsen. Försöken föll väl ut och 1963 byggdes en permanent infiltrationsanläggning vid Tunåsen. Stadsfullmäktiges beslut gick ut på att Uppsalas vattenförsörjning framgent skulle baseras dels på naturligt och dels på konstgjord väg bildat grundvatten. Vattnet pumpades upp från Fyrisån vid Storvad till infiltrationsplatsen vid Tunåsen. Väl i åsen omvandlas vattnet till fullgott grundvatten för att 3 till 6 månader senare nå fram till vattenkonsumenterna. 

Vattenverket vid Islandsfallet togs ur bruk 1968 och kom därefter att stå mer eller mindre outnyttjat fram till 1992 då byggnaden kunde tas i bruk för ett museum för kommunal teknik. ”Pumphuset” blev namnet på museet.

1958 togs stadens första egentliga vattentorn i bruk. Placeringen av vattentornet var föremål för ingående diskussion men till slut stannade man för en placering i Stadsskogen. Detta med tanke på att det var mot väster och sydväst staden då byggdes ut. Det vattentornet rymmer 9 000 m3 vatten.

I takt med stadens fortsatta utbyggnad blev det snart dags att utöka reservoarvolymen med ännu ett vattentorn. Det togs i bruk 1970 och placerades på en liten bergknalle i Boländerna. Det vattentornet blev om möjligt än mera imponerande. Här ryms 17 000 m3 vatten. Placeringen av det cirka 30 meter höga vattentornet föregicks av en intensiv debatt. Tornet skulle komma att påverka Uppsalasiluetten och det var då och är fortfarande en känslig fråga. Fast idag är det väl knappast någon som reagerar på vattentornets intrång i den känsliga siluetten.



[1]Med lågtrycksnät ska förstås den del av staden som låg lägre än slottet och med högtrycksnätet den del av staden som låg i nivå med slottsområdet.

S:t Eriks källa
Vattenhämtning och tvättbryggor
Pumphuset vid Islandsbron
Vattentornet i Stadsskogen

Långsiktig lösning påbörjades på 1970-talet

På 1970-talet började vi som då styrde och ställde i kommunen (jag var då finanskommunalråd) att inse att det lutade mot framtida problem med vattenförsörjningen. Utvecklingen i staden bokstavligen exploderade. Det byggdes bostäder, skolor, daghem, äldreboenden som aldrig förr. Folkmängden började plötslig öka med cirka 3 000 nya invånare per år och vattenförbrukningen ökade kraftigt. Tillgången på vatten skulle – trots infiltreringen från Fyrisån – ganska snart bli otillräcklig. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med vatten i ån. Det behövdes mera vatten än vad Fyrisån mäktade med att ge oss. Några alternativa lösningar utvaldes för vidare bearbetning:

  1. Samkörning med Stockholmstraktens Vattenverksförbund

  2. Överleda vatten från Dalälven till Fyrisån för senare infiltration vid Tunåsen

  3. Överleda vatten från sjön Tämnaren[1] till Fyrisån för senare infiltration vid Tunåsen

Kommunen stannade för Tämnaralternativet, som bedömdes vara det långsiktigt hållbara alternativet för Uppsalas framtida vattenförsörjning. Och att den bedömningen, som blev beslut 1977, var riktig bevisas av att vattentillgången för Uppsalas del är – trots enorm befolkningstillväxt – god ännu idag 40 år senare.



[1]Tämnaren är en populär premiärsjö för långfärdsskridskoåkare, därför att den på grund av sitt ringa djup fryser mycket tidigt på hösten. Själv ingick jag i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet i ett sådant långfärdsåkargäng  tillsammans med Ultunarektorn Gunnar Torstensson, järnhandlarbröderna Eric och Folke Wolrath, idrottsintendenten Aron Bergmark m.fl., som under Torstensson ledning begick skridskopremiären på Tämnaren. Vid ett sådant tillfälle då isen på Tämnaren kanske var i tunnaste laget för att åka på utbrast Gunnar Torstensson: ”Du Eric, som har största bankkontot, åker först”!

Vattentornet i Boländerna
Infiltrationsanläggningen vid Tunåsen
Pumphuset vid Stynsberg
Vattenverket i Gränby

Det var inte något mera komplicerat resonemang som låg bakom ställningstagandet. Vi sa bara att här har vi att göra med två vattendrag där det rinner vatten: Fyrisån där ytvattnet rinner och Uppsalaåsen där grundvattnet rinner. Vår vattenförsörjning bygger på att vi pumpar upp grundvatten från åsen och använder det till att förse kommunen med erforderlig mängd konsumtionsvatten.

Trots att vi sedan 1956 infiltrerar vatten från Fyrisån måste grundvattenbildningen i åsen förstärkas med ytterligare infiltrering i åsen av vatten från Fyrisån. För att kunna göra detta måste vattenflödet i ån förstärkas.  Och då sa vi att vi fyller på vattenflödet i Fyrisån genom att pumpa vatten från Tämnaren till Fyrisån. Och så fick det bli.

Den enkla lösning, som vi som då var ansvariga politiker hade, gick ut på att Uppsalas grundvatten i framtiden kommer att behöva fyllas på då och då,. Tesen håller än i dag. När vi tar ut mycket vatten ur åsen, särskilt under sommarmånaderna, måste detta balanseras med att vi fyller på med nytt vatten från Fyrisån. Råkar det då vara för lite vatten i Fyrisån får pumparna i Stynsberg gå igång och fylla på i ån med nytt vatten från Tämnaren. Från början rörde det sig om maximalt 1 000 liter per sekund.

Att omsätta den politiska teorin till praktiskt hantverk var naturligtvis tekniskt ganska komplicerat och ingenting som politiker varken bör eller skall försöka sig på. Med varm hand överlät vi detta till specialutbildade ingenjörer att – under ledning av gatudirektören Bengt Flykt och överingenjören Claes Ahlstrand – lösa de tekniska problemen. 

Ett pumpverk byggdes vid Stynsberg vid gränsen mellan Harbo och norra delen av Björklinge. Tillflödet från Tämnaren till Fyrisån skulle säkra att erforderlig vattenmängd skulle kunna pumpas till infiltration i åsen vid Tunåsen och Stora Vallskog för att sex månader senare kunna pumpas upp ur åsen för vidare transport och bearbetning, bl.a. mjukgörs (avkalkning) Uppsalas vanligtvis ganska hårda vatten, i vattenverken i Gränby och Bäcklösa (Galgbackens vattenverk från 1940-talet är ett tredje vattenverk, ett reservvattenverk, som kan tas i drift om det skulle hända något med de ordinarie vattenverken) och sedan tryckas ut som konsumtionsvatten i det mellan 60 och 70 mil långa ledningsnätet, till vilket också Uppsalas två vattentorn är anslutna. Förutom vattentornen finns numera också stora underjordiska vattenreservoarer vid såväl Gränby som Bäcklösa vattenverk.

Vattentornen och de underjordiska reservoarerna har två uppgifter: dels bidrar de att vi får ett stabilt vattentryck i hela Uppsala, dels bidrar de till att vi kan leverera vatten upp till cirka ett dygn även om vattenproduktionen av någon anledning skulle upphöra.

Och det hela fungerar. Mycket bra dessutom.

Med vänlig hälsning
Roland Agius

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Hans Jensevik | Svar 22.12.2014 22.23

Kommer ihåg att jag (Hans Jensevik) föredrog utredningarna om vattenförsörjningen i kommunstyrelsen 1974 (?) och Tämnaralternativet klubbades direkt.

Carl-Erik Ringh | Svar 07.12.2014 18.05

Mycket bra beskrivniing Av vattenförsörjningen i Uppsala från 1600-talet o framåt till våran tid

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

09.07 | 21:54

Hej
Nu har Nils V Sterners grav överlåtits till NN. Hur tycker du att Uppsala bevarar sitt kulturarv på andra sidan?

...
14.06 | 23:01

Hej!!
Roland
Dessutom var Raab släkt med matematikprofessorn i Uppsala Arne Beurling , som knäckte den tyska G maskinens kod. Hur han lyckades är otroligt.

...
05.06 | 23:37

Allt Agius skrivit om Uppsala är mycket bra, inressant. Hittar man något inressant på datorn, är det Agius som gjort alltihop. Märkligt!Fortsätt med det.

...
06.05 | 13:21

Trevligt att hitta den här sidan. Mina minnen från Uppsala-Ekeby är från år 1974 då UE och finska Wärtsilä inledde ett samarbete mellan Rörstrand och Arabia.

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS