Sagan om Disa
Sagan om Disa refereras i slutet av 1600-talet i Atlantican[1]av Olaus Rudbeck,
som för egen del hämtat historien ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken[2] från 1555. Här följer en kraftigt förkortad version av sagan:
”När Frej regerade blev det överbefolkning i landet. En vinter när det rådde hungersnöd beslöt kungen att alla gamla och sjuka skulle dräpas. Disa, som var dotter till en av kungens rådsherrar
och bodde på Wenngarn, förklarade att hon visste bättre råd.
När kungen fick veta detta lät han skicka efter Disa men ställde
samtidigt en mängd besvärliga villkor för hennes besök. När Disa kom skulle hon varken vara klädd eller oklädd, varken till fots eller till häst, varken åkande eller seglande o.s.v. Disa uppfyllde naturligtvis
alla kungens krav. Då hon vid skymningen anlände till kungens slott var hon insvept i ett fisknät med ena benet i en släde och det andra på en getabock.
Kungen blev betagen inte bara av hennes klokhet utan också av hennes skönhet. Han bestämde sig för att göra henne till sin drottning. Disa accepterade. I denna sin nya roll avhjälpte Disa snabbt problemet med överbefolkningen
i landet genom att dela folket i två delar och skickade den ena att kolonisera vildmarken i Norrland. Därmed löstes de problem landet stod inför.
Till
minne av detta inrättades Distingsmarknaden. Men distingsmarknaden är betydligt äldre än så. Den ursprungliga Distingsmarknaden i Uppsala fick sitt namn efter disablotet[3]; en
offerhögtid till ära av ödesgudinnorna, diserna[4]. Disablotet hölls varje år vid vårdagjämningen och är ett rådslag från förkristen tid som
överlevde asadyrkan[5]. I kristen tid flyttades tidpunkten för marknaden till kyndelsmässodagen
i februari. I samband med disablotet hölls förutom marknad även tingsförhandlingar, det vill säga man fattade viktiga beslut som berörde flertalet.
På 1700- och 1800-talen hade marknaden tack vare penninghushållningen sin storhetstid. Mynten, som hade kommit i omlopp, förenklade
affärerna. Distingsmarknaden avskaffades officiellt 1895 men har levt kvar som häst-, kreaturs- och skinnmarknad fram till våra dagars marknad i februari. Den årligen återkommande två
dagar långa marknaden i början av februari på Vaksala torg kan därför ses som en kvarleva av forna tiders Distingsmarknad.
Till Distingsmarknaden
reste man långväga ifrån för att sälja sina produkter och köpa de varor man själv behövde. Till marknaden kom jägare med skinn av räv, mård och ekorre hängande om halsen, samer som sålde
renstek och ripor, bönder som sålde och köpte hästar, kor, grisar och höns, fiskare som sålde gädda, gös och abborre, hantverkare med sina produkter, osv. I anslutning till marknaden fick man också tillfälle
till ett ofta bullersamt nöjesliv. Marknaden hade också romantiska inslag. Det var då unga pojkar och flickor köpte ringar och trolovade sig.
[1]I grunden bildar Olaus Rudbecks Atland eller Manheim dedan Japhetz afkomne slechter ut till hela werlden utgångne äro
(Olavi Rudbeckii Atlantica sive Manheim...) det sista, mest storvulna uttrycket för den stormaktsera, som genomgick 1600-talets Sverige. Och det var bl.a. den storvulenheten som fick Olaus Rudbeck att helt självsvåldig byta namn på
den å som rinner genom Uppsala, från Salaån till det mera ståndsmässiga Fyrisån. Så fick det bli och så är det än i dag.
[2]Historia om de nordiska folken är den svenska översättningen av det latinska verket
Historia de gentibus septentrionalibus, en samling av essäer fördelade på 22 böcker nedskrivna av Olaus Magnus, svensk katolsk präst, titulärärkebiskop av Uppsala katolska stift, diplomat, m.m.
[3]Disablot (bokstavligen "Kvinnoblod") var som namnet säger ett blot, en offerhögtid, till disernas, kvinnliga gudomars, ära. Disablot
firades i det förkristna Norden under vintern för att försäkra en god skörd under det kommande året. Berömt var det stora disablot som hölls i Gamla Upsala i februari i samband med distinget. Anledningen till att hålla
ett blot och ting samtidigt var att det samlades människor till båda, vilket hjälpte både kommers och samspel inom samhället. Beskrivningar av disablotet återfinns i flera isländska sagor: Egil Skallagrimssons saga, Hervararsaga
och Heimskringla.
[4]Diser var i nordisk mytologi en grupp kvinnliga andeväsen. Traditionerna om diserna verkar ha varierat i olika delar
av Norden. I Uppsala var diserna förbundna med disablotet i samband med distinget, vilket hölls i början av februari.
[5]Asatron baserade sig aldrig på något religiöst samfund och utvecklades heller aldrig ur ett sammanhängande religiöst system, den var alltså aldrig någon enhetlig religion i modern bemärkelse. Den nordiska
mytologin utvecklades istället utifrån en etnisk religion (eller naturreligion), inte en grundad religion. Det betyder att den snarare fungerade som en sorts teoretisk överbyggnad till kulten och egentligen hade mycket lite att göra med
tro och mer med handlande, traditioner och värderingar i samband med naturen, vädret, årstiderna och mänsklig verksamhet såsom krig och jordbruk.