Kloster-Tegelhagen i Svartbäcken
I den till Erikslegenden fogade mirakelsamlingen[1], som nedtecknades någon gång under åren 1292-1310 av Västeråsbiskopen Israel Erlandsson förekommer en berättelse om hur riksrådet Magnus Johansson Ängel
år 1293 vallfärdar till Sankt Eriks reliker i Uppsala. Riksrådet hade drabbats av svår sjukdom och nu ville han återvinna hälsan framför Sankt Eriks ben. Riksrådets klenhet var av den art att han måste dela
upp vallfärden i två moment.
Den första delen av vallfärden uppges vara en båtresa från Ultuna till franciskanmunkarnas tegelbruk (”domum latericiam Fratrum minorum”). Här stiger riksrådet i land och vandrar till fots den
sista biten av vallfärden upp till Vår Herres Berg där Sankt Eriks reliker fanns bevarade i det lilla Sankt Eriks kapell, som där byggts som tillfällig förvaringsplats i avvaktan på att den nya domkyrkan, som var under
uppbyggnad, skulle bli färdig och kunna ta emot relikerna. Väl framme vid relikerna befrias riksrådet från sin svåra sjukdom och miraklet var fullbordat.
Den här berättelsen tog landsantikvarien Nils Sundquist[2] på sin tid som intäkt för att det i trakten av nuvarande Islandsfallet skulle ha funnits en tegeltillverkning, som drevs av franciskanerbröderna. Några spår –
bortsett från mirakelsamlingen – efter en tegeltillverkning på den platsen har dock aldrig påträffats. Inte mycket – mirakelsamlingen till trots – talar för att där skulle ha funnits en tegeltillverkning.
Det hindrar inte att franciskanerbröderna ändå bedrev tegeltillverkning i Uppsala. Under senmedeltid (1300- och 1400-talen och början av 1500-talet) ägde
franciskanerklostret ett tegelbruk i Svartbäcken; Kloster-Tegelhagen[3]. Det tegelbruket kom efter Gustaf Vasas uppgörelse med den katolska kyrkan att överlämnas till Uppsala stad; detta enligt ett bevarat brev daterat 8 april 1529[4] där man kan läsa att konungen (Gustav Vasa) ”förlänar borgmästare och råd för stadens bästa till evärdelig ägo munka tegelhusit, vilket indragits till kronan efter Västerås ordimantia” (Riksdagen i Västerås).
Tegelbruket finns med i Theresa Weber-Qvarforts förnämliga kartläggning från 2011 om tegelbruk, kakelfabriker och lertäkter i
Uppsala. Tegelbruket beskrivs där som Uppsala stads officiella tegelbruk. Tegelbrukets namn finns fortfarande kvar på den ekonomiska kartan från 1950-talet. Lertäkten finns också bevarad även om en viss återfyllning har
skedd.
På en historisk karta från 1800 beskrivs området öster om Tunabergs koloni upp mot galgbacken som tegelhage. Under den första tiden efter det att tegelbruket hamnade i stadens
ägo var bruket mest utarrenderat; inte sällan till magistratspersoner och till låga arrenden (korruption?), som gärna ville uppfatta den kungliga förläningen till ”borgmästare och råd för stadens bästa”
som en privat donation till angivna magistratspersoner.
På 1600-talet gick det inte så bra för bruket. 1639 stod där en tegelugn, ett torkhus och en torklada, samt en byggnad för arbetarna.
Tegelbruket fick ett uppsving efter stadsbranden 1702 då staden skulle återuppbyggas. Ännu i slutet av 1850-talet fanns det byggnader på platsen som kunde härledas till det gamla tegelbruket. Tegeltillverkningen torde dock ha upphört
något tiotal år tidigare.
Tegelbruket använde både röd- och gulbrännande lera. Enligt Theresa Weber-Qvarfort kan man fortfarande hitta gamla tegelstenar
i marken i gult och rött, både fasadtegel och högporöst tegel.
[1] Ett mirakel är en oväntad och uppseendeväckande händelse, ofta betraktad som övernaturlig eller ett Gudomligt ingripande.
För att en person
skall kunna helgonförklaras av katolska kyrkan fordras i allmänhet vittnesmål om mirakel. Dessa mirakel utgörs ofta av bot mot obotliga sjukdomar. Berättelsen om den uppländske jorddrotten riksrådet Magnus Johansson Ängels
vallfärd till Sankt Eriks reliker i Uppsala år 1293 är ett vittnesmål syftande till att få kung Erik Jedvardsson (Sankt Erik) helgonförklarad. Ett annat vittnesmål i samma syfte var att det sprang upp en källa med
det klaraste vatten på den plats där den första bloddroppen från den mördade kungen nådde marken (Sankt Eriks källa; ett minnesmärke finns kvar ännu idag). Ett tredje vittnesmål är berättelsen
om den blinda kvinna, som beströk sina ögon med blod från den mördade kungen och återfick synen. Mirakelsamlingen till trots lyckades det aldrig att få kungen helgonförklarad. Han är och förblir ett uppsaliensiskt
lokalt helgon.
[2] Nils Sundquist, 1902-1981, utsedd till landsantikvarie
i Uppland 1939-1969.
[3] Stadens tegelbruk, Uppsala Gamla Tegelbruk,
som kan härledas från Franciskanerklostrets tegelbruk och tegelhage i Svartbäcken.
[4]Carl M. Kjellberg, Uppsala stads privilegier, 1907, sid. 27.