Franciskanerklostret i Uppsala

Klosterparken

Mitt i Uppsalas centrum, på Klostergatan mellan gågatan och Fyrisån, finns en park med en spännande medeltidshistoria. Klosterparken minner om ett franciskankloster som fanns där mellan 1247 och 1527. Ett kloster, som tidigt bidrog till Uppsalas industrialisering då man i Kloster-Tegelhagen i Svartbäcken (på den tiden en bit utanför staden) tillverkade murtegel. Klostret beboddes av katolska munkar, gråbröderna. Varma sommardagar kan du här berusas av dofterna från örtagården.

När Gustav Vasa blev kung i Sverige 1523 bestämde han att Sverige skulle lämna katolicismen och övergå till den protestantiska läran. På den tiden var det fullt möjligt att ta sådana beslut. Ruiner efter klostret finns kvar under mark. Klosterområdet blev 1972 föremål för en omfattande arkeologisk utgrävning. När kvarteret några år senare restaurerades beslöt man att mera påtagligt tydliggöra klostrets historia genom att bygga nya murar som skulle illustrera de gamla. En ny krydd- och medicinalgård anlades också vars växter tros vara liknande de som franciskanermunkarna odlade. Här finns vinrankor, rosor, humle och annan växtlighet samt bänkar och murar där man kan vila sina trötta ben, drömma sig tillbaka i tiden, och bara njuta av tillvaron.  

Kloster-Tegelhagen i Svartbäcken

I den till Erikslegenden fogade mirakelsamlingen[1], som nedtecknades någon gång under åren 1292-1310 av Västeråsbiskopen Israel Erlandsson förekommer en berättelse om hur riksrådet Magnus Johansson Ängel år 1293 vallfärdar till Sankt Eriks reliker i Uppsala. Riksrådet hade drabbats av svår sjukdom och nu ville han återvinna hälsan framför Sankt Eriks ben. Riksrådets klenhet var av den art att han måste dela upp vallfärden i två moment.

Den första delen av vallfärden uppges vara en båtresa från Ultuna till franciskanmunkarnas tegelbruk (”domum latericiam Fratrum minorum”). Här stiger riksrådet i land och vandrar till fots den sista biten av vallfärden upp till Vår Herres Berg där Sankt Eriks reliker fanns bevarade i det lilla Sankt Eriks kapell, som där byggts som tillfällig förvaringsplats i avvaktan på att den nya domkyrkan, som var under uppbyggnad, skulle bli färdig och kunna ta emot relikerna. Väl framme vid relikerna befrias riksrådet från sin svåra sjukdom och miraklet var fullbordat.

Den här berättelsen tog landsantikvarien Nils Sundquist[2] på sin tid som intäkt för att det i trakten av nuvarande Islandsfallet skulle ha funnits en tegeltillverkning, som drevs av franciskanerbröderna. Några spår – bortsett från mirakelsamlingen – efter en tegeltillverkning på den platsen har dock aldrig påträffats. Inte mycket – mirakelsamlingen till trots – talar för att där skulle ha funnits en tegeltillverkning.

Det hindrar inte att franciskanerbröderna ändå bedrev tegeltillverkning i Uppsala. Under senmedeltid (1300- och 1400-talen och början av 1500-talet) ägde franciskanerklostret ett tegelbruk i Svartbäcken; Kloster-Tegelhagen[3]. Det tegelbruket kom efter Gustaf Vasas uppgörelse med den katolska kyrkan att överlämnas till Uppsala stad; detta enligt ett bevarat brev daterat 8 april 1529[4] där man kan läsa att konungen (Gustav Vasa) ”förlänar borgmästare och råd för stadens bästa till evärdelig ägo munka tegelhusit, vilket indragits till kronan efter Västerås ordimantia” (Riksdagen i Västerås).

Tegelbruket finns med i Theresa Weber-Qvarforts förnämliga kartläggning från 2011 om tegelbruk, kakelfabriker och lertäkter i Uppsala. Tegelbruket beskrivs där som Uppsala stads officiella tegelbruk. Tegelbrukets namn finns fortfarande kvar på den ekonomiska kartan från 1950-talet. Lertäkten finns också bevarad även om en viss återfyllning har skedd.

På en historisk karta från 1800 beskrivs området öster om Tunabergs koloni upp mot galgbacken som tegelhage. Under den första tiden efter det att tegelbruket hamnade i stadens ägo var bruket mest utarrenderat; inte sällan till magistratspersoner och till låga arrenden (korruption?), som gärna ville uppfatta den kungliga förläningen till ”borgmästare och råd för stadens bästa” som en privat donation till angivna magistratspersoner.

På 1600-talet gick det inte så bra för bruket. 1639 stod där en tegelugn, ett torkhus och en torklada, samt en byggnad för arbetarna. Tegelbruket fick ett uppsving efter stadsbranden 1702 då staden skulle återuppbyggas. Ännu i slutet av 1850-talet fanns det byggnader på platsen som kunde härledas till det gamla tegelbruket. Tegeltillverkningen torde dock ha upphört något tiotal år tidigare.

Tegelbruket använde både röd- och gulbrännande lera. Enligt Theresa Weber-Qvarfort kan man fortfarande hitta gamla tegelstenar i marken i gult och rött, både fasadtegel och högporöst tegel.

Franciskus; målning 1643 av José de Rebera

Franciskanerorden

Franciskanerorden grundades ca år 1210 av Franciskus av Assisi[1]. De kallas också för gråbröder p.g.a. sin klädsel. Ordern förkunnade(ar) total fattigdom och kallas därför ofta för en tiggarorder då bröder och systrar går runt i samhället och "tigger" ihop sitt levebröd mm. Gråbrödernas viktigaste uppgift var att i sitt inre "Förena sig med Gud". De bedrev inte fattigvård eller sjukvård, de undervisade inte i någon större utsträckning men de samarbetade gärna med furstar och kungahus för att utveckla städernas tillväxt, en sak som gjorde att de ofta var väl sedda och fick donationer av de ledande i samhället.

Det här var tidens nya munkideal: fromhetens baserande på det absoluta armodet. Franciskanerna sökte sig företrädesvis till de folkrika ekonomiska platserna, städerna, där gatu- och torgmissionen med framgång kunde försiggå. Franciskanerkloster etablerades också i de större medeltida orterna i Sverige, däribland Aros/Uppsala.

Till Sverige kom franciskanerna år 1233. Det första konventet bildades i Visby. Sankta Katarinas kyrkoruin i Visby minner ännu idag om konventets första kyrka. Sedan kom i tur och ordning Söderköping (1235), Skara (1242) och Uppsala (1247). Konventet i Stockholm kom först år 1268.

Det var alltså år 1247 som Franciskanerorden etablerade sig i Aros (idag Uppsala). Kung Magnus Ladulås kände starkt för franciskanrörelsen och kom i många avseenden att framstå som dess välgörare. Och det var direkta åtgärder från kungens sida – markdonationer m.m. – som jämnade vägen för franciskanrörelsens snabba utveckling i Sverige. Särskilt gynnades orter som Visby, Söderköping, Skara och Aros/Uppsala.

När man idag ska beskriva Franciskanerorden använder man ofta uttryck som gråmunkklostret och gråmunkar[2]. Detta är dock inte korrekt. Den korrekta benämningen är konvent och bröder. Ett konvent skiljer sig från ett kloster på det viset att personerna där kallas bröder eller systrar och tillhör en s.k. provins där det kan finnas flera konvent. Bröderna eller systrarna kan röra sig fritt mellan de olika konventen i hela provinsen.

Ett kloster är däremot inte öppet mot omvärlden och personerna där kallas för munkar eller nunnor. Dessa levde(er) avskilt från samhället runt dem med få eller inga kontakter. Munkarna eller nunnorna tillhör det enskilda klostret. I den här berättelsen kommer de korrekta uttrycken konvent, bröder och systrar att bytas ut mot de vanligast använda uttrycken kloster, munkar och nunnor.

Franciskanerklostret enligt idé av Nils Sundquist

Franciskanerklostret i Uppsala

Franciskanerklostret i Aros/Uppsala var inte bara det fjärde i ordningen av de svenska franciskanklostren utan också det nordligaste. De källor, som kan berätta om klostret är mycket sparsamma. Det som finns bevarat är ett fåtal testamentariska gåvoförordningar. Annars var Gustav Vasas uppgörelse med den katolska kyrkan (reformationen och reduktionen) ovanligt effektiv (lite hjälp fick han väl också av den stora stadsbranden 1543) då det gällde Uppsala. Ja, så effektiv att det faktiskt tog några hundra år för eftervärlden att komma underfund med klostrets fysiska läge i Uppsala.

Merparten av klosterbyggnaderna utraderades bara några år efter det att Gustav Vasa blivit kung i Sverige och han såg till att det var han och inte påven som var kyrkans överhuvud. Redan 1529 var klostret i princip utraderat och klosterområdet sönderstyckakt och utdelningen av tomter till ”förtjänta” kungatrogna borgare i full gång. Än mer blev den forna klostertomten omrörd vid 1640-talets stadsplanereglering. Nu var den forna klostertomten så tillintetgjord att inte ens 1600-talstopograferna kunde utpeka klostrets belägenhet mer än till närmelsevis.

Språkmästaren vid Akademien J. Fr. De La Bourdonnière gjorde i slutet av 1780-talet vad han kunde för att röra till begreppet om det forna klostrets verkliga läge. Språkmästaren var inte bara ägare till en fastighet vid Klostergatan (nuvarande Gotlands nation) utan också besjälad av tanken att ge sin fastighet en djupare värdighet och hävd. Med emfas påstod han därför att hans fastighet vilade på franciskanerklostrets grund.

Till språkmästarens försvar ska dock sägas att den kommission, som 1669 satte namn på stadens kvarter inte heller visste var det forna klostret hade legat men ändå trodde att det var i det kvarter de gav namnet Klostret. Det var först i slutet av 1930-talet man med säkerhet kunde fastställa att franciskanerkloster hade funnits i kvarteret Torget och inte i kvarteret Klostret. Det var efter de arkeologiska undersökningar som då gjordes i kvarteret Torget man inte bara kunde identifiera den forna klosterplatsen utan också fick kunskap om klostrets hela planutformning.

Klostergatan

Klostergatan i centrala Uppsala har också en komplicerad historia. Den äldsta Klostergatan, som också hetat ”Allmänningsgatan”, ”Allmänningslånggatan” och ”Gråbrodersgatan” är idag en del av Östra Ågatan (mellan Gamla Torget och nuvarande Klostergatan). Den yngre Klostergatan, i sin sträckning mellan Östra Ågatan och Stadsdiket (Kungsgatan), fick överta namnet Klostergatan någon gång i slutet av 1500-talet eller början av 1600-talet. Denna del av Klostergatan fick långt senare en förlängning mellan Kungsgatan och järnvägen. Denna, senaste delen av Klostergatan, har jag valt att kalla den privilegierade Klostergatan med tanke på att vi som bor där är undantagna från kommunens dubbdäcksförbud.