Christina Luths rykte

Uppsala domkyrka på den tiden

I början på 1600-talets Uppsala fanns en professor – tillika domprost – vid namn Laurentius Olai Wallius (1588-1638). Han var en höglärd teolog, men till sitt lynne en orolig, svartsjuk och trätgirig person. Ärkebiskop Laurentius Paulinus Gothus klagade – utan resultat – över honom hos rikskanslern Axel Oxenstierna menande att domprosten Wallius var en fridstörare inom det andliga ståndet. Wallius blev senvintern 1638 utnämnd till biskop i Strängnäs men hann inte tillträda ämbetet före sin död den 23 juni 1638. Han var gift två gånger. Det första äktenskapet ingicks med Karin Tiemansdotter, som han träffade i unga år då han tjänstgjorde som adjunkt hos hennes far som var kyrkoherde.

Det andra äktenskapet ingicks 1631 med då blott 16-åriga Christina Luth[1] (någon bild på Christina Luth har jag inte lyckats finna). Det äktenskapet blev inte  lyckligt. Kanske inte så konstigt med tanke på åldersskillnaden, 27 år, vilket på den tiden var mer än ett halvt liv. Henne anklagade han för otrohet och han gjorde allt vad han kunde för att skandalisera henne. I det äktenskapet föddes sonen Lars Wallius, som av Karl XI adlades (Wallenstedt) och upphöjdes till det grevliga ståndet.

Våren 1638 fick Akademiska Konsistoriet[2] i Uppsala ett lika spännande som ömtåligt ärende att utreda. Med liv och lust tog man sig an uppgiften. Det vattnades i munnen på mer än en åldersstigen professor. Det hela gick ut på att utforska sanningshalten i det onda rykte, som sedan en tid tillbaka florerade i staden om en av stadens mera kända unga damer. Spörsmålet gällde huruvida det fanns fog för att klandra fru Christina Luth, vilken länge ansetts som en självständig och munter ungdom, för att ”hon vistats utom hemmet på olämpliga platser och tider, nojsat, svurit och rökt tillsammans med studenter”. Hon skulle dessutom ha slarvat med sin kyrkogång och varit mer intresserad av kyrkohistoriska studier än av bibelläsning. Allt detta hade högeligen bekymrat hennes allvarligt sinnade och till åren något komne äkta man. Historien blev naturligtvis inte mindre intressant då den gravt svartsjuke och bekymrade äkta mannen inte var någon annan än stadens domprost Laurentius Olai Wallius.



[1]Christina Luth var dotter till ryttmästaren Johan Luth. Denne var ägare till de s.k. Luthägorna (arv efter fadern professor Olof Luth) norr om Luthgården (idag V-Dala nation i kv. Luten) som enligt K W Herdin fått ge namn åt stadsdelen Luthagen. Christina Luths sondotter Maria efterlämnade talrika ättlingar inom släkterna Palme, Lagercrantz, m.fl.

[2]Universitetets styrelse

Konsistoriet

Konsistoriet var inte enbart universitetets styrelse utan också en akademisk domstol med egen jurisdiktion och en relativt vittgående domsrätt. Det här var en ordning som var som mest omfattande från slutet av 1500-talet och två hundra år framåt. Alla personer som var knutna till universitetet, från professorer till studenter och tjänstefolk i deras hushåll, arrendatorer och deras anställda, omfattades av domsrätten. Dessa personer kunde inte dömas i stadens rådhusrätt för något brott. De brottmål som universitetet kunde döma i gällde alla kriminal- och civilmål. Straffen som konsistoriet kunde utfärda innefattade böter, fängelse och relegering.

Domsrätten gällde, förutom kriminallagar, särskilt universitetsfolkets seder och leverne (det senare förefaller ha varit extra intressant), och syftade till att förhindra att, och straffa om, universitetsfolk duellerade, bar värja dagtid, bedrev lönskaläge eller hor, tjuvade, spelade tärning, vistades på krogen efter nio, förde oljud i staden eller kastade raketer. Exempel på mål som domstolen tog upp var brytande av äktenskapslöfte, där föräktenskapligt sexuellt umgänge ibland lett till att utomäktenskapliga barn fötts. I sådana fall kunde konsistorium försöka förmå fadern att ingå äktenskap med kvinnan. Av konsistorieprotokollen att döma verkar det som att man höll noga reda på vem som låg med vem.

Jurisdiktionens omfattning minskade stegvis, och efter 1852 dömde universitetet enbart i disciplinmål och i frågor om bristande tjänsteutövning, varmed jurisdiktionen i allt väsentligt kan sägas vara upphävd.

Domprosten Laurentius Olai Wallius

Domprosten Wallius

Domprosten Wallius höll sig med ett kärvt valspråk: ”Labor omnia vincit” (Arbetet övervinner allt) och det tog han till sitt rättesnöre. Han krävde också att hans hustrur, fru Karin och senare hennes efterträderska fru Christina, skulle leva efter detta valspråk. Och deras plikter var varken få eller ringa. Domprosten förde ett stort hushåll och i domprostgården vimlade det av studenter och annat folk som fritt kunde gå ut och in i huset. Många av dessa hade domprosten ”i duk och disk och gav logi åt i husets många kamrar”. Det var hustruns plikt att – vid sidan av det årliga barnafödandet – svara för det arbetet.

Fru Karin hade inga problem med att leva efter domprostens krav. Hon blev en idealisk domprostinna och husfru. Hon tog snabbt över ansvaret för det stora hushållet. Det hindrade inte att hon med stor nit och iver även besökte högmässor och otte- och aftonsångerna. En dygd, som domprosten särskilt gillade och som han särskilt framhöll i sitt tal vid hennes begravning, var att hon under alla år nogsamt i sin ”Hushållsbok” skrivit upp alla inköp hon gjort till hushållet. Utöver alla hushållsbestyr hann hon även med att föda honom sex barn under det sju år långa äktenskapet. Men efter detta var fru Karin utsliten och avled.

Efterträderskan, fru Christina, var bara sexton år då hon den 24 februari 1631 ”tvingades” till äktenskap med domprosten. I november samma år föddes sonen Lars, som senare i livet kom att stå i hög gunst hos Karl XI och som riksråd var en av de drivande bakom reduktionen, dvs. kungens indragning till Kronan av adelns gods och gårdar.

Fru Christina förlikade sig aldrig med uppgiften som domprostinna. Hon försökte inte ens att leva upp till företräderskans ”höga föredöme”. Tvärtom, hon vände upp och ner på domprostens tillvaro. Och i staden talade men vitt och brett om hennes promenader utomhus i sen afton och hennes muntra sällskapande med de unga herrarna som flitigt besökte domprostgården. Av konsistoriets protokoll att döma var denna ”gästfrihet” inte att anse som någon särskild dygd hos domprosten, som säkert förstod att dra ekonomisk nytta av sina gäster; att han också utnyttjade dem på ett annat och mindre tilltalande sätt finns det flitigt förekommande noteringar om i konsistorieprotokollen.

En av de unga herrarna som ofta besökte domprostgården var Västeråsstudentens Simon Döpke. Han blev i domprostens ögon extra misstänkt och svartsjukan visste snart inga gränser. Han blev mer och mer övertygad om att hustru Christina bedrog honom med denne Simon Döpke.

I flera samtida källor beskrivs domprosten Wallius, som också var professor i teologi, som en besvärlig herre. Omdömet gällde såväl utövandet av det prästerliga kallet som kollega i den akademiska kretsen. När han på senvintern 1638 utnämndes till biskop i Strängnäs så hälsades utnämningen med stor tillfredsställelse i Uppsala. Konsistoriet skulle på gott och ont bli bättre fredat från personligt skvaller. Å andra sidan fanns det åldrande professorer i konsistoriet som med liv och lust gottade sig åt slikt skvaller. För domprostens vidkommande blev flyttningen till det nya stiftet utbytt mot resan till det land varifrån ingen återvänder, dvs. döden. Han fick aldrig tillfälle att tillträda som biskop.

Karta över Lutgården i Uppsala (1789) ritad av Carl Didrik Hierta

 

Christina Luth

Det var inget dåligt kap domprosten Wallius gjorde då han äktade 16-åriga Christina Luth, dotter till överste Johan Luth, till Ytternäs och Lutåkra, samt till Myrby och Skeninge. För även om överste Luth var en orolig själ[1] så var han i alla fall rejält förmögen och dottern hade flera gårdar att förvänta som arv efter fadern. Christina Luth hade dessutom en förnämlig prästerlig antavla. Såväl hennes farmor som hennes mormor var döttrar till gamle ärkebiskopen Laurentius Petri. Mormodern hade dessutom varit gift med inte mindre än två ärkebiskopar medan farmodern varit gift med professor Olaus Luth[2], som anses vara upphovet till namnet Luthagen.

För domprosten var den ny unga hustrun inte enbart till glädje. Fru Christina vill inte under några omständigheter låta forma sig efter sin salig företrädares höga föredöme. Den åldrande domprosten klarade helt enkelt inte av att forma den unga hustrun efter sitt sinne. Hon föredrog – av begripliga skäl skulle man kunna säga – att umgås med jämnåriga studenter och det fick domprosten finna sig i. Det vill säga, det gjorde han inte. Den unga hustruns frihetslängtan utvecklade istället en enorm svartsjuka hos prosten. Konsistoriet kom senare att förklara denna hennes frihetslängtan med att fru Christina efter sin fader nog ”ärvt en viss blodets oro”.

I staden talade man vitt och brett om Fru Christinas sena aftonpromenader och om hennes muntra sällskapande med alla de unga herrarna som gick ut och in i domprostgården. Till en början brydde hon sig väl inte så mycket om pratet. Men när hon upptäckte att en del av de unga herrarna spionerade på henne för domprostens räkning blev det genast allvarligare. Extra knepigt blev det då hon fick klart för sig att den svartsjuke maken – tillsammans med sina lärda kolleger – höll trägna överläggningar där hennes vandel diskuterades. I dessa överläggningar deltog bl.a. domprostens gamle vän professor Lars Fornelius, tillika kyrkoherde i Gamla Upsala, och Lars Stigselius, som några år senare blev Sveriges ärkebiskop.

Det var vid dessa överläggningar som tanken på att till konsistoriet sända en anklagelseskrift mot studenten Simon Döpke föddes. I den skriften anklagas Döpke för att ”ha fört Fru Kerstin från dygdens väg”. Och det var det brevet som fick det att vattnas i munnen på mer än en åldersstigen ledamot av ärevördiga Consistorium Academicum. ”Bort från dygdens väg” skulle kunna bli ett högintressant ärende.  Emellertid kom döden (domprosten avled) och avklippte all svartsjuk klagan innan unge Döpke hunnit ställas till ansvar för det han anklagats för i den nu postuma skrivelsen. Men självklart, saken måste utredas. I fall som detta var ”sanningen” högprioriterad och än mera motiverat blev det med tanke på att Fru Christina även påstods vara gravid, och detta utan domprostens medverkan. Studenten Döpke pekades ut som misstänkt ersättare. Den anklagelsen avfärdades enkelt ”då intet barn blev fött”.



[1]Johan Luth gjorde sig skyldig till ett dråp, förklarades otillräknelig, och undkom straff.

[2]Olaus Luth var inte bara Fru Christinas farfar, han var dessutom Uppsala universitets förste riktige professor i astronomi. Han var verksam under 1570-talet och var den förste som författade en lärobok i astronomi på svenska.

Konsistoriets utredning

Sekreterare i konsistoriet var på den här tiden Ericus Gabrielis Emporagrius[1]. Det var han som tog sig an utredningen om Christina Luth och hennes rykte. Fru Christina lät sig företrädas av sekreteraren i Svea hovrätt Lars Petri medan den döde domprostens talan fördes motvilligt (de hade inget formellt uppdrag) av de forna vännerna Lars Fornelius och Lars Stigselius. Parternas meningsutbyte utgick i allt väsentligt från ett brev från Fru Christina där hon vädjade till ”dhe godhe herrar och män, som thet wyrdige Consistorium här i Vpsala Acad. förestå” och beklagade sig över den ”olijdeliga misstanka, som för nogon tijdh sedan och särdeles wijdh min Saligh Kiäre mans sidste sjukdom – migh alldeles oförmodeligen och vthan all gifven orsak vpkommit, likasåm iagh icke skulle haffua hållit min S.K. man then Echtenskapstrohet som migh hade bort att giöra”.

Fru Christinas brev ger inget som helst intryck av att komma från en förkrossad kvinna. Tvärtom, nu var hon riktigt stridslusten. I fortsättningen av brevet kräver hon att ”consistoriales” skulle ”giöra rätt och wara obeswärade”, utspana upphovet till den oförrätt, som begåtts mot henne, samt befordra ryktesspridaren till laga näpst. Hon föreslog också, att man skulle utfråga allt hennes husfolk samt styvbarnens målsmän och inhämta deras omdöme om hennes uppförande.

När allt detta var gjort bad Lars Petri att såväl motparten som consistoriales skulle betänka att Fru Christina nu ville ”sigh purgera[2] och sin oskyldighet declarera”. Det gjorde man också, och såväl parterna som consistoriales enades om att eftersom salig domprosten Wallius efterleverska icke något oärligt gjort och icke några andra misstankar framförts än dem den salig döde själv yttrat ”vpå sin Sotesäng” ville konsistoriet icke ställa sig som anklagare, då ett återupptagande av diskussionen om Fru Christinas uppförande blott skulle alltsammans ”till wärre – wrängia”.

Men riktigt färdigt var det ändå inte. En liten näpst borde Fru Christina ändå få. Hon förklarades olämplig att anförtros vårdnaden av domprostens barn från första äktenskapet. Däremot tilldömdes hon vårdnaden av den son hon själv hade tillsammans med domprosten. Och den sonen – Lars – utvecklades till och blev något av släktens prydnad. Efter en lysande ämbetsmannabana och som en av Karl XI:s närmast förtrogna, avled sonen Lars 1703. Då var han såväl greve som kungligt råd.



[1] Ericus Gabrielis Emporagrius bodde i Uppsala från mitten av 1620-talet till 1645 då han av drottning Kristina kallades till att bli hennes förste hovpredikant och biktfader; senare även pastor primarius i Stockholm. Större delen av tiden i Uppsala bodde han i en egen ägandes fastighet, som i dag motsvaras av adressen Östra Ågatan 27. I Uppsala hann han med att göra sig känd som en glad gamäng i vänners lag men också som en nitisk, lärd och vältalig man. I många år förde han protokollet vid Akademiska konsistoriets möten som under hans tid naturligtvis utformades sakligt, lärt och välformulerat men stundom även med en bitsk stringens där humorn icke sällan var svår att dölja. På min hemsida www.rolandagius.se kan du under rubriken ”Strängnäs biskop” finna artikeln ”Catechesens enfaldige förklaring”. Där kan du läsa mera av och om Ericus Gabrielis Emporagrius,

[2] Purgera = rena.

Med vänlig hälsning
Roland Agius

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

16.09 | 15:21

Alltid av intresse att läsa Rolands sidor då han återger berättelserna så man kan se handlingarna som det vore en film.

...
04.09 | 17:20

Mycket intressant text.
Kan du eller vet du någon annan person som kan berätta något om ångslupen MENOTTI som 1864 - 1867 trafikerade Stockholm Flottsund ?

...
03.09 | 13:25

Roland, en utmärkt kort historik om Nymans i Uppsala.

Gunnar Grip

PS
Farfar Alvar Grip var Målarmästare och arbetsledare på den avdelningen, men startade ege

...
25.08 | 16:32

Mycket intressant att läsa! Nils Rosander är min morfar och jag har letat efter mer information om honom. Tyvärr verkar det inte finnas så mycket på nätet.

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS