Textilkrisen
Det började inom ylleindustrin men spred sig snabbt till övriga
textilområden samt även till konfektionsbranschen. Orsakerna till textilkrisens var flera: det höga kostnadsläget i landet, den liberala handelspolitiken, den hårda utländska konkurrensen,
kreditregleringar och jämförelsevis höga skatter. Den så kallade solidariska lönepolitiken, som vid denna tid även hade som uttryckligt mål att låta lågproduktiva branscher slås ut till förmån
för mer högproduktiva, bidrog också. Detta innebar att textilkrisen i Sverige möttes av relativt begränsade politiska åtgärder. Ledande politiker i landet såg det hela som en naturlig utveckling och långsiktigt
var processen sannolikt oundviklig. Möjligen bidrog den ekonomiska politiken till att många av nedläggningarna koncentrerades till 1950-, 1960- och 1970-talen då konjunkturläget var sådant att det började bli svårt
för den friställda arbetskraften att övergå till mer högproduktiva branscher inom privat sektor. Textilkrisen kom därför att särskilt drabba den äldre arbetskraften, som hade svårt att finna nytt arbete.
Textilkrisen, som pågick från slutet av 1940-talet till början av 1970-talet slog hårt mot Uppsala. Textilfabrikerna i staden slogs ut, en efter en. Berglöfs
trikåfabrik försvann 1950, Hjalmar Söderbergs försvann successivt i slutet av 1950-talet, Upsala kappfabrik (Kapp-Lasses) försvann 1970, Upsala sidenväveri försvann 1971 och Nordiska bandväveriet försvann 1976.
I skiftet mellan 1940- och 1950-talen hade det gått så långt att det var dags för Berglöfs trikåfabrik att avveckla verksamheten. Butiken levde kvar i ytterligare
några år. Fabriksbyggnaden på Kungsängsgatan 41 revs i början av 1980-talet.
Men framförallt berodde textilkrisen på att de stora länderna
i Asien och andra länder utvecklade egna textilfabriker, som med låga lönekostnader framgångsrikt konkurrerade med de europeiska industrierna och gör så ännu idag.