Uppsalas industrialisering

H W Söderman, ingen gjorde mer än denne man för att industrialisera Uppsala

Fram till 1800-talets mitt var de industriella inslagen i Uppsala obetydliga. Här fanns några vatten- resp. vinddrivna kvarnar, några brännvinsbrännerier, några tegellador, några boktryckerier, några bryggerier, några bagerier, någon enstaka mekanisk verkstad, etc. Merparten av företagen var små och relativt obetydliga. Många var ett mellanting av hantverk och industriellt embryo.

Det var handlarna och hantverkarna, som – i kölvattnet av utökad näringsfrihet och högkonjunktur – livfullt började ta del i debatten om byggande av en järnväg förbi Uppsala. Dessa diskussioner födde i Uppsala en för tidsandan välgörande optimism. Här fanns i staden en starkt förankrad hantverkstradition. Snickerier, skrädderier, skomakerier, garverier, brännvinsbrännerier, bryggerier, små mekaniska verkstäder (smedjor), m.m., förekom i förhållande till stadens storlek i ganska stor omfattning. För stadens vidare utveckling skulle en järnväg förbi Uppsala uppfattas som en Guds välsignelse. Men det var ingen självklarhet att den norra stambanan skulle passera Uppsala; länge var det Örsundsbro som gällde. Historien om hur Uppsala till slut fick sin järnväg är spännande och om detta kan du läsa i en särskild artikel på denna hemsida.

Några av hantverksföretagen i staden hade redan börjat tänka i industriella banor. Hit hörde t.ex. Carl-Erik Grönbecks Svartbäckens brännvinsbränneri vid Rosenbäck strax utanför Svartbäckstull från 1843, P.G. Ahlquists Metallgjuteri på Dragarbrunnsgatan 22[1] från 1854, Rabéns instrument- och ortopediska verkstad på Kungsängsgatan 7 från 1849, von Dübens bayerska bryggeri vid Klostergatan[2] från 1850, m.fl. Andra företag i staden, som också var igång tidigt, var flera av våra anrika tegel- och kakelfabriker[3].

Slotts Industrier

Snabba förändringar oroade

Liksom vi är det i dag var dåtidens människor barn av sin tid, präglade av de speciella förhållanden, problem och motsättningar som då rådde. För det stora flertalet invånare var staden mest en plats där decennium lades till decennium utan att lämna efter sig några mer påtagliga förändringar. Samhällsklasserna levde åtskilda, somvore de olika folk på olika utvecklingsstadier men ändå boende i samma stad.

Ett försök att finna tidens signatur, skulle kunna beskrivas med ord som framåtskridande och/eller stillastående. Värt att notera är då, att fortfarande under 1850-talet hade de som ivrade för att bevara så mycket som möjligt av det gamla ett visst övertag. Men behovet av förändring växte sig allt starkare. Då som nu var det den unga generationen som snabbast anpassade sig till de nya värderingar som växte fram.

Och förändringar har alltid oroat. Så var det naturligtvis också då industrialismen gjorde sitt intåg och så är det i dag då vi håller på att lämna industrisamhället bakom oss för någonting annat, som vi ännu inte riktigt vet vad det är. Vi vet inte riktigt hur vi ska möta det nya i tillvaron då näringsstrukturen plötsligt ser annorlunda ut, då arbetsmarknaden förändras, då de ekonomiska och finansiella systemen byter skepnad, då de politiska besluten alltför ofta blir felaktiga eftersom de vilar på värderingar från ett samhälle vi håller på att lämna bakom oss, då behovet av ökade kunskaper växer, inte minst till följd av ökad globalisering och då allt går så mycket snabbare än tidigare.

Järnvägen 

Men då – i mitten av 1800-talet – var det med järnvägen[1] som Uppsala 1866 fick de förbättrade transporter som banade väg för industrialiseringen. Järnvägen var inte bara en ny och snabbare förbindelse med yttervärlden. Den blev också ett startskott för grundandet av många industrier. Upsala Ångkvarn[2], Nymans Verkstäder[3], Gahns tekniska fabrik[4], Upsala-Ekeby[5] och S:t Eriks lervarufabriker[6], Upsala Bayerska Bryggeri[7] m.fl. var företag som under denna tid tog steget över till industriell drift. Och fabrikörerna (entreprenörerna) stod som på led ivriga att så fort som möjligt sjösätta de planer, som länge funnits i deras huvuden. 

När den industriella utvecklingen nådde Uppsala var det järnvägen, brännvinet och fabrikörerna tillsammans med en ny samhällsklass – arbetarklassen, det vill säga människor som mot betalning var villiga att arbeta åt andra – som var huvudingredienserna. Det var järnvägen, som var den utlösande faktorn. Med järnvägen förändrades de invanda fårorna och förändringarna ramlade över befolkningen med en hastighet ingen dittills hade mött. Skomakarmästare S A Hägg[8] fångade nog in situationen ganska väl när han i sina efterlämnade anteckningar skrev: ”Under ingen tid, så långt historien bär vittne, har en så stor förändring i levnadsvanor och seder förekommit i Sverige som under den tid under vilken jag uppväxte och i synnerhet vid uppnådd mannaålder”.

Dagens åldringar kan säga detsamma.

Storborgerlig kår av entreprenörer

Om det var järnvägens tillkomst som ledde till att stadens kommersiella läge förändrades så var det entreprenörerna (fabrikörerna) som omsatte denna möjlighet till verklighet. Det var också från den här tiden – 1860- 1870-, 1880- och 1890-talen – som en framgångsrik kår av storborgare växte fram.

Bland dessa märktes särskilt villiga entreprenörer som brännvinsbrännaren och spannmålshandlaren Carl-Erik Grönbeckmed Svartbäckens brännvinsbränneri som bas, kemisterna Henrik Gahn och Fredrik Söderlundsom grundade resp. utvecklade det som så småningom skulle bli Henrik Gahns AB, kryddkramhandlaren och kvarnägaren Carl Wilhelm Ulander med Eldkvarn som bas, han grundade också Uplands Enskilda Bank och var en av de många grundarna av Upsala Ångkvarn. Och han var, som tidigare nämnts, också drätselkammarens ordförande under större delen av 1860-, 1870- och 1880-talen.

Här fanns ocksåmanufakturhandlarenPehr Lundberg, som satsade pengar och kunnande i bl.a. Uplands Enskilda Bank och Upsala Ångkvarn, jordbrukaren, kryddkramhandlaren, brännvinsbrännaren, fartygsredaren och bryggeridirektören Henrik Wilhelm Södermanmed Svartbäckens brännvinsbränneri och Upsala Bayerska Bryggeri som bas. Han var också den egentliga upphovsmannen till grundandet av Upsala Ångkvarn. H W Söderman var också den som gjorde mer än någon annan för att industrialisera Uppsala. Med sin förmögenhet kunde han agera som positiv riskkapitalist och han var också beredd att satsa pengar i nästan allt som ”luktade” industriell etablering i Uppsala. Han såg också till att Ångkvarn blev ett familjeföretag inom familjen Söderman. Och så förblev det fram till 1957. 

Vid sin sida hade han – åtminstone till en början – kompanjonen från brännerietviktualiehandlaren och brännvinsbrännaren Frans Otto Törnlund med Svartbäckens brännvinsbränneri som bas och en av de många grundarna av Upsala Ångkvarn. Törnlund slutade sitt liv som stor donator till Uppsala stad och som tack för detta har han fått en liten gata i Fålhagen uppkallad efter sig.   

Bland pionjärerna ska även nämnas kryddkramhandlaren, bryggaren (Holmens Bryggeri), spannmålshandlaren och penningutlånarenGabriel Wilhelm Gillberg[9], som även han avslutade sitt liv med att donera en stor förmögenhet till Uppsala stad. I dag är han väl mest känd för Gillbergska genomfarten (som han inte hade någon som helst del i), familjernavon Bahr och Holm[10], som grundade industrikoncernen Upsala-Ekeby, bagarmästarna Carl Åberg[11] och Hans Jessen Feith, sommed sina resp. bagerier och Eldkvarn som bas, var med om att starta Upsala Ångkvarn.

I en sådan här uppräkning går det inte att förbigå fabrikören och riksdagsmannen Zacharias Larsson, som med Upsala Mekaniska Verkstad & Snickerifabrik som bas, byggde upp ett företag med sågverk, hyvleri, manglar, vridmaskiner m.m., de båda verkstadsägarna, bröderna Adolf Fredrik och Janne Nyman[12], som med stor skicklighet byggde upp företaget Nymans Verkstäder, boktryckarna Robert Almqvist och Julius Wiksell[13], som med lika stor skicklighet byggde upp tryckeriföretaget Almqvist & Wiksell och familjen Gustav och Martin Edlund, som började med Upsala Valskvarn, fortsatte med Upsala Ättiksfabrik som senare blev Slotts Industrier[14] med Slotts Senap som mest kända produkt, Uppsala Bröd, Upsala Foder & Spannmåls AB, Uppsala Margarinfabrik[15], Uppsala Sidenväverier[16] mm.

Alla här nämnda entreprenörer och många därtill stod liksom på rad och mer eller mindre väntade på det rätta tillfället att få förverkliga sina idéer. Industriföretag som Nymans Verkstäder, Henrik Gahns, Upsala-Ekeby, Upsala Ångkvarn, Slotts industrier, Almqvist & Wiksell, Cykelfabriken Fram[17], Hästens Skofabrik[18] m.fl. visar att det här var entreprenörer av det rätta virket.

Staden var dock ännu inte mogen för storindustri i större omfattning. Men det fanns, som den nyss avslutade uppräkningen visat, gott om embryon till företag som senare skulle komma att utvecklas till stora industrier.    

Brännvinet – en ”flödande” inkomstkälla 

För den som inte kan sin kommunalpolitiska historia kan det vara intressant att veta, att under större delen av 1800-talet betalades åtskilligt av stadens utgifter med inkomster från tillverkning, beskattning och försäljning av brännvin, som på den tiden var en i bokstavlig mening rikligt "flödande" inkomstkälla. 

Maximum uppnåddes under åren 1855-1865 då det förekom år där drygt 50 procent av stadens skatteinkomster kom från denna källa. Det ska inte heller förtigas, att det i stor utsträckning var "brännvinspengar" som finansierade en hel del av Uppsalas industrialisering. Bayerska Bryggeriet och Ångkvarn är lysande exempel på detta. Inte oväntat var det också ett antal rika borgare med rätt att bränna brännvin som då dominerade det kommunala livet i staden.

I efterlämnade anteckningar har skomakaremästaren Sven Anders Hägg beskrivit det här fenomenet, som gjorde det möjligt för ”ett fåtal utvalda med rätt att bränna brännvin att på några få år samla ett kapital av en storleksordning, som det tidigare tog generationer att åstadkomma”.

Den som ville köpa brännvin år 1861 hade goda möjligheter att göra detta. I staden bodde vid den tiden drygt 8 200 människor och de hade välja mellan 29 försäljningsställen och 27 utskänkningsställen. Av dessa hade 11 höjt sig över den rena krognivån. 

Staden hade - när det gällde försäljning och utskänkning av brännvin - fått i uppgift att inte bara vara den som kontrollerande verksamheten, därutöver hade den också ett ekonomiskt intresse av att brännvinskonsumtionen inte visade tendenser att minska. Brännvinsskatten, som bestämdes av staden, var redan på denna tid hög. I Uppsala rörde det sig om 80 procent av försäljningspriset. Och med tanke på att konsumtionen var enorm blev också stadens inkomster från denna ”bokstavligen flödande” källa enorma. 

Borgmästare Napoleon Kindeström[1] var den ende, som på allvar vågade föreslå att antalet utskänknings- och försäljningstillstånd skulle begränsas. Men då fick han inte kollegerna i Magistraten med sig. Det var uppenbart, att stadens styrande inte var intresserade av att ingripa mot den näringsgren, som gav staden så goda inkomster. Men naturligtvis, i spåren av den omfattande brännvinskonsumtionen, följde även sociala problem; uppenbarligen inte av den omfattningen att de styrande var beredda att avstå från inkomsten.

Det här innebar att det 1861 fanns cirka 300 invånare per utskänkningsställe; i dag (2003) är motsvarande siffra cirka 2 400 invånare per restaurang och då är det ändå inte särskilt många som anser att det i dag är särskilt ont om restauranger i staden.

Arbetarklassen 

Ännu långt in på 1800-talet bodde över 90 procent av Sveriges befolkning på landsbygden och hade sin försörjning i jordbruket. Jorden brukades med metoder som förekommit i hundratals år och var till hundra procent ekologiskt. Detta i kombination med befolkningsökningen gjorde att skördarna inte räckte för att mätta befolkningen. Många svalt och valde att emigrera.

Samtidigt ökade befolkningen – på grund av ”freden, vaccinet och potäterna” som Esaias Tegnér uttryckte det. Under 1800-talet fördubblades befolkningen från två till fyra miljoner invånare och då hade ändå nära en miljon svenskar flyttat till Amerika.

Trots omfattande nyodlingar räckte jorden inte till åt alla. Antalet egendomslösa (jordbruksarbetare, drängar, pigor, statare, torpare och backstugusittare) ökade i antal. Det här var grupper i samhället som var ett slags ”tillfällighetsarbetare”, som oftast var arbetslösa och som levde i stor fattigdom.

Det var först på 1870-talet som den här övertaliga landsbygdsbefolkningen började flytta in till städerna där de fick arbete i de nystartade industrierna. De bodde trångt i trista, enformiga hyreshus där de oftast fick dela bostad med andra människor utanför familjen. Till detta kom att superiet var synnerligen omfattande under större delen av 1800-talet. Många trodde på fullt allvar att brännvinet var enbart nyttigt.

Mellan åren 1860 och 1920 ökade Uppsala sin befolkning drygt fyra och en halv gånger, från 8 100 till närmare 39 500 invånare. Folkökningen hade sin grund i industrialiseringen och fabrikssystemets framväxt; företeelser som påtagligt förändrade människors livsmönster och levnadsvillkor i takt med samhällets, som man då tyckte, snabba omvandling.      

Stadens omvandling, industriernas successiva tillkomst och inflyttningen från landsbygden var naturligtvis omvälvande. Det statiska småstadssamhället, där akademiker och borgare länge kunnat leva i två från varandra skilda världar, började under senare delen av 1800-talet sakta att upplösas. Men än i dag (2015) finns det uppsalabor som menar att den här skillnaden finns kvar och då talar man i termer av ”öster och väster om ån”. 

En ny samhällsklass, arbetarklassen, gjorde entré, människor som var beredda att mot betalning arbeta åt andra i fabrikerna. För att tillgodose deras behov av bostäder började nya bostadsområden att växa upp utanför de gamla tullgränserna. 

Åt öster, längs Vaksalagatan och runt Vaksala torg, skulle den nya arbetarklassen bo. Och än i dag kan jag höra äldre uppsalabor berätta hur de upplever denna klasskillnad, verklig eller overklig. Fast i dag anses det faktiskt ”fint” att bo i Arbetarbostadsfondens gamla vackra kaserner, Tripolis och Port Arthur mellan Väderkvarnsgatan och järnvägen; en gång avsedda för arbetarklassen.

Uppsala blev aldrig någon stor industristad

Uppsala blev aldrig någon stor industristad. Tillverkningsindustrin kan så här efteråt sägas ha varit en parentes i Uppsalas historia, den kom sent igång och försvann tidigt. De industriföretag som fanns i Uppsala hade nästan alla sin udd riktad mot den inhemska konsumtionen. Andelen förvärvsarbetande inom tillverkningsindustrin var alltid lägre i Uppsala än i riket som helhet och lägre än i många andra större städer i landet. Som mest arbetade cirka 40 procent (skiftet mellan 1940- och 1950-talen) inom tillverkningsindustrin. 

Industrisektorn var som störst omedelbart efter andra världskrigets slut och då skapades samtidigt i Uppsala en omfattande byggnadsindustri där Byggnadsfirman Anders Diös[1], som funnits i Uppsala sedan mitten av 1920-talet, var störst och mest tongivande. Men här fanns vid denna tidpunkt ytterligare ett dussintal byggnadsfirmor som t.ex Gottfrid Lindgren AB[2], Byggnadsfirman Kalle Johansson (Tysta Kalle)[3], Sh-Bygg[4] Byggnadsgillet m.fl.