Sven Ruthberg - teatralisk turistguide

Sven Ruthberg i Yngve Svalanders tappning

Han kallades ”Sveriges främste naturguide” men själv ansåg han ”ciceron” var en mera träffande titel. Det var en titel med klassisk klang för den härstammar från vältalaren Cicero. Ett är dock säkert och det är att alla, som hade förmånen att någon gång träffa fil. stud. Sven Ruthberg (1903-1982) fick ett minne för livet.

Ruthberg var en skridbar person med mycket bestämda åsikter. För egen del lärde jag inte känna honom personligen förrän i mitten på 1970-talet och då var han några och 70 år gammal. Jag var då finanskommunalråd i Uppsala och inbjöds årligen – som en av några företrädare för kommunen – av Sven Ruthbergs företag, Uppsala Turistbyrå, till Mårten Gås-middag på Odinsborg i Gamla Upsala där Ruthberg underhöll sina gäster med utantilläsning ur Havamal[1], bad om ursäkt för sitt bordsskick och avslutade med att bokstavligen skälla ut oss som representerade kommunen som han menade inte var ett vitten värda. Men gott, roligt och underhållande var det. Och vi förblev vänner.

Sven Ruthberg i aktion

Sven Ruthberg var som person både originell och beundransvärd. När jag lärde känna honom var han en ganska liten mager svårt rörelsehindrad ”gubbe”, som förflyttade sig i staden med hjälp av en trehjulig cykel. Det jag aldrig kan förstå är hur denne man en gång varit en välväxt medelålders man vägandes 130 kg; alltid körandes en stor amerikansk bil av märket Cunningham cabriolet och med en markatta sittande på höger axel iklädd även den en liten studentmössa. Apan hette Pelle och blev vansinnig om och när någon bil körde om. Pelle-apan hoppade då ut på motorhuven och gestikulerade upprört. Bilen parkerade Ruthberg ofta på Fyris torg utanför Hotel & Restaurant Gillet. Men det var å andra sidan vid den tiden ”då promillen ännu inte var uppfunnen”.

Sven Ruthbergs självironi var också väl utvecklad. Det berättas t.ex. att Ruthberg vid något tillfälle snubblat och hamnat liggande i Sysslomansgatans rännsten, oförmögen att själv ta sig därifrån, ivrigt ropande: ”Djävlar i Helvetet, jag har ramlat ned från trottoaren. Finns det då ingen barmhärtig människa som kan återbörda mig upp på trottoaren igen!”

I telefonkatalogen stod Sven Ruthberg som ”fil. stud.”, en akademisk gradbeckning han bar med stolthet. Han var inskriven som student av Smålands nation (hedersledamot där 1969) vid Uppsala universitet under åren 1922–1982. Det blev sammanlagt 121 terminer! Därmed är han sannolikt Uppsala universitets i särklass meste överliggare[1]. Han läste astronomi, psykologi och filosofi men tog aldrig någon examen. Han kom sedermera – vid sidan av sina akademiska studier – att försörja sig som teatralisk turistguide i Uppsala där han med åren själv blev ett legendariskt turistmål i sig.  En karriär som få, om ens någon, kan upprepa.

Denne märklige Uppsalaciceron kunde som ingen annan trollbinda, nästan domptera, sin publik med sina lika dramatiska som inlevelsefulla framställningar. Ruthbergs – som han själv sade – ”förfärliga röstresurser” gjorde att han aldrig behövde använda sig av ”nymodigheter” som högtalare. Det berättas om honom att han vid något tillfälle hade vandrat runt på Gamla Upsala högar med en grupp på över 300 folkpensionärer varav många hörde illa. Men alla hade hört vad Ruthberg hade att berätta och många ”tanter” hade helt sonika kopplat bort hörapparaten. Folkhumorn vet också att berätta att många gamla, som var lomhörda när Ruthberg påbörjade sin guidning var helt döva när han slutade.

I domkyrkan var han till och från portförbjuden. Officiellt hette det att hans röstresurser blev alltför dominanta i domen. Men det var inte hela sanningen. Även hans språkbruk – han svor och domderade – kritiserades liksom innehållet i det han berättade. Kyrkans tjänare gillade inte det han hade att berätta om t.ex. Gustav Vasa och Erik den helige, även om – sanningen att säga - ingen av de två väl var precis Guds bästa barn. Innehållet i t.ex. det kristna kärleksbudskapet var för båda två någonting helt okänt. Det hindrar inte att den ene blev ”landsfader” och den andre ”helgon”.

De verkliga högtidsstunderna bjöd Ruthberg på i sina guidade turer på Uppsala slott. Ingen kunde som han berätta om hur Erik XIV mördade Sturar och hur det gick till då drottning Kristina abdikerade. Här bokstavligen exploderade hans dramatiska framställningskonst. Han berättade själv för mig om ett sådant tillfälle på Slottet då det efter guidningen kom fram en liten pojke till honom med en 10-öring i näven och sade: ”Det var så roligt att farbror måste få en slant att köpa något gott för”.

 ”Då blev jag mallig”, sa Ruthberg. 

Sven Ruthberg var utan all jämförelse Uppsalas mest berömde, mest originelle och mest underhållande ciceron. Men så fick han också finna sig i att bli kallad för Uppsalas turistteaterchef.