Sven Ruthberg i aktion
Sven Ruthberg var som person både originell och beundransvärd. När jag lärde känna honom var han en ganska liten mager svårt rörelsehindrad ”gubbe”, som förflyttade sig i staden med hjälp av
en trehjulig cykel. Det jag aldrig kan förstå är hur denne man en gång varit en välväxt medelålders man vägandes 130 kg; alltid körandes en stor amerikansk bil av märket Cunningham cabriolet och med en markatta
sittande på höger axel iklädd även den en liten studentmössa. Apan hette Pelle och blev vansinnig om och när någon bil körde om. Pelle-apan hoppade då ut på motorhuven och gestikulerade upprört. Bilen
parkerade Ruthberg ofta på Fyris torg utanför Hotel & Restaurant Gillet. Men det var å andra sidan vid den tiden ”då promillen ännu inte var uppfunnen”.
Sven Ruthbergs självironi var också väl
utvecklad. Det berättas t.ex. att Ruthberg vid något tillfälle snubblat och hamnat liggande i Sysslomansgatans rännsten, oförmögen att själv ta sig därifrån, ivrigt ropande: ”Djävlar i Helvetet,
jag har ramlat ned från trottoaren. Finns det då ingen barmhärtig människa som kan återbörda mig upp på trottoaren igen!”
I telefonkatalogen stod Sven Ruthberg som ”fil. stud.”, en akademisk
gradbeckning han bar med stolthet. Han var inskriven som student av Smålands nation (hedersledamot där 1969) vid Uppsala universitet under åren 1922–1982. Det blev sammanlagt 121 terminer! Därmed är han sannolikt Uppsala universitets
i särklass meste överliggare[1]. Han läste astronomi, psykologi och filosofi men tog aldrig någon examen. Han kom sedermera – vid sidan
av sina akademiska studier – att försörja sig som teatralisk turistguide i Uppsala där han med åren själv blev ett legendariskt turistmål i sig. En karriär som få, om ens någon, kan upprepa.
Denne märklige Uppsalaciceron kunde som ingen annan trollbinda, nästan domptera, sin publik med sina lika dramatiska som inlevelsefulla framställningar. Ruthbergs – som han själv sade – ”förfärliga röstresurser”
gjorde att han aldrig behövde använda sig av ”nymodigheter” som högtalare. Det berättas om honom att han vid något tillfälle hade vandrat runt på Gamla Upsala högar med en grupp på över 300 folkpensionärer
varav många hörde illa. Men alla hade hört vad Ruthberg hade att berätta och många ”tanter” hade helt sonika kopplat bort hörapparaten. Folkhumorn vet också att berätta att många gamla, som var lomhörda
när Ruthberg påbörjade sin guidning var helt döva när han slutade.
[1]
Den traditionella definitionen av en överliggare är en student som bara studerat vidare och vidare, fördjupat sina kunskaper nära nog till allvetandets gräns, men utan att någonsin ta en examen. Ja, faktiskt – som i Sven
Ruthbergs fall – utan att gå upp i tentamen en gång.