Jöran Persson var hela tiden vid kungens sida
Kanslisekreteraren och prokuratorn[1] Jöran Persson, som för några dagar
sedan förde kungens talan inför ständerna med anklagelser om högförräderi mot de fängslade herremännen, fanns hela tiden under det att det blodiga dramat pågick vid kungens sida.
Kungens domstol –
konungens höga nämnd – hade enligt prokuratorn klara papper men, som han sa, ”sammansvärjningens omfattning gjorde att kung Erik (för att själv undgå ansvaret kan man förmoda; redaktörens
anmärkning) ville hänskjuta saken till ständernas avgörande”. Flera vittnen kan berätta att prokuratorn livligt underblåst den sjuklige kungens misstänksamhet mot de fängslade stormännen.
Osäkerhet om dom
Kungen hävdade, när han talade inför ständerna, att han bara ville få fram sanningen. Han hade vid det tillfället gjort ett förvirrat intryck och han hade sagt att han för egen del
var förvissad om att han omgavs av fiender på alla håll och att någon eller några var ute efter inte enbart hans kungavärdighet utan även hans liv. Kungens förvirrade tal inför ständerna avbröts gång
på gång av hätska tillrop och stampningar i golvet. Då skulle Jöran Persson ha stigit fram och tagit över åklagarrollen och uppmanat ständerna att döma de fängslade herrarna till att mista livet.
I
efterhand är inblandade parter nu oense om huruvida det föll någon dom eller inte. Enligt kungens och hans folk har ständerna svarat tydligt på anklagelserna mot fångarna. Kungens och prokuratorns uppfattning är att ständerna
”med fulla munnar dömde kungens ovänner till att mista livet”.
Enligt prokuratorn skulle ständerna särskilt ha bejakat dödsdomen över Abraham Gustafsson Stenbock och Ivar Ivarsson Liljeörn. Därutöver
hade ständerna, fortfarande enligt prokuratorn, förklarat ”att sådana, som eventuellt kunde finnas delaktiga, voro hemfallna under samma dom”.
”Bara en avrättning”
Det var också
den uppfattning profossen Peder Gadd, som förde befälet över den kungliga livvakten, hade bibringats. Han sade sig vara övertygad om att ständerna hade kommit till samma slutsats som konungens höga nämnd, dvs. att herrarna
skulle avrättas. Han menade därför att det ingalunda var fråga om något mord utan ”bara en avrättning” av förrädare som i laga ordning dömts att mista livet.
Att avrättningarna
sedan utfördes på detta något ovanliga sätt förklarade han med att ”kungen ville visa största möjliga hänsyn till herrarnas fruars och jungfrurs skull och därför inte ville föra ut deras män
till bödeln”.
Herr Nils vädjade förgäves
Den förste som mördades var den blott 24-årige - in i dödsstunden ridderlige - Nils Svantesson Sture, som föll för kung Eriks
egen hand. Ryktet säger att Herr Nils – strax innan han dödades – hade vädjat till kungen att skona hans unga liv men att kungen inte ville lyssna till sådant tal. Herr Nils hade i stället fått höra att han
var en förrädare.
Prokuratorn gav kungen mordvapnet
Vittnen kan berätta, att det var prokuratorn själv, som tog mordvapnet från egen gördel och kallblodigt lade det i den sinnesförvirrade kungens hand, som
då med all kraft skulle ha stuckit dolken först i vänster arm och därefter i bröstet på Herr Nils, som sårades dödligt.
Kungens förtrogne, prokuratorn Jöran Persson, som hela tiden fanns på
plats intill kungen, skulle då ha uppmanat en av drabanterna, prokuratorns enögde systerson Peder Velamsson, att fullfölja dådet. Denne hade då stött sin bardisan[2]
i Herr Nils bröst samtidigt som han ropade: ”Du äst ändå en skälm, därföre skall Du hava detta”. Kungen och hans drabant hade dräpt Herr Nils. Ett lika plötsligt som oväntat och skräckfyllt
drama var påbörjat.
Även kungens gamle lärare och livmedikus Dionysius Beurreus miste livet. När den gamle mannen – efter mordet på Herr Nils – förgäves försökt bringa kungen till besinning
fick kungen ett raseriutbrott och befallde drabanterna ”att späka den skälmen”. Beurreus skulle då ha försökt att fly undan men blivit upphunnen vid en gärdsgård och där genomborrats av drabanternas
vapen.
[1] Ämbetsman vars uppgift var att tillvarata kungens intressen.
Prokuratorn var även ständig åklagare i
överdomstolen, konungens högsta nämnd, som senare kom att göra sig sorgligt beryktad.
[2] Ett slags pik med tveeggad spets.