Sturemorden

Uppsala 25 maj 1567.  

Blodig uppgörelse på Riksmötet

                       Fängslade herremän

                         mördade i kungligt drama

Riksmötet i Uppsala förvandlades på Trefaldighetsaftonen till en blodig uppgörelse mellan Kung Erik XIV och de herremän som han sedan en tid hållit i fängsligt förvar. Fylld av hemska kval och ångest, fruktansvärt misstänksam mot allt och alla och särskilt mot medlemmar av släkten Sture, iscensatte kungen ett blodbad utan like.

Sex av de fängslade stormännen och två drabanter fick sätta livet till. Två av herrarna,Sten Eriksson Leijonhufvud och Sten Axelsson Banér, skonades.

- Det var inte fråga om mord, sa kungens profoss[1] Peder Gadd, ”vi bara avrättade dödsdömda förrädare”.

Erik XIV

Riksmötet i Uppsala urartade på Trefaldighetsafton. Fem herremän och kungens gamle lärare mördades av kungen själv eller på kungens befallning. Därtill fick två drabanter sätta livet till i en batalj, som uppstod i samband med avrättningarna. Ingen kan erinra sig att något liknande inträffat tidigare.

En totalt förvirrad kung flydde efter dåden till skogs söder kom Uppsala. Just nu söker ett stort uppbåd honom i skogarna kring Flottsund och Alsike. Jöran Persson, kungens förtrogne, uppges fira tilldragelsen genom att festa på Uppsala slott med vin, kvinnor och sång. Hela situationen är makaber.

Jöran Persson var hela tiden vid kungens sida

Kanslisekreteraren och prokuratorn[1] Jöran Persson, som för några dagar sedan förde kungens talan inför ständerna med anklagelser om högförräderi mot de fängslade herremännen, fanns hela tiden under det att det blodiga dramat pågick vid kungens sida.

Kungens domstol – konungens höga nämnd – hade enligt prokuratorn klara papper men, som han sa, ”sammansvärjningens omfattning gjorde att kung Erik (för att själv undgå ansvaret kan man förmoda; redaktörens anmärkning) ville hänskjuta saken till ständernas avgörande”. Flera vittnen kan berätta att prokuratorn livligt underblåst den sjuklige kungens misstänksamhet mot de fängslade stormännen. 

Osäkerhet om dom

Kungen hävdade, när han talade inför ständerna, att han bara ville få fram sanningen. Han hade vid det tillfället gjort ett förvirrat intryck och han hade sagt att han för egen del var förvissad om att han omgavs av fiender på alla håll och att någon eller några var ute efter inte enbart hans kungavärdighet utan även hans liv. Kungens förvirrade tal inför ständerna avbröts gång på gång av hätska tillrop och stampningar i golvet. Då skulle Jöran Persson ha stigit fram och tagit över åklagarrollen och uppmanat ständerna att döma de fängslade herrarna till att mista livet.

I efterhand är inblandade parter nu oense om huruvida det föll någon dom eller inte. Enligt kungens och hans folk har ständerna svarat tydligt på anklagelserna mot fångarna. Kungens och prokuratorns uppfattning är att ständerna ”med fulla munnar dömde kungens ovänner till att mista livet”.

Enligt prokuratorn skulle ständerna särskilt ha bejakat dödsdomen över Abraham Gustafsson Stenbock och Ivar Ivarsson Liljeörn. Därutöver hade ständerna, fortfarande enligt prokuratorn, förklarat ”att sådana, som eventuellt kunde finnas delaktiga, voro hemfallna under samma dom”.

”Bara en avrättning” 

Det var också den uppfattning profossen Peder Gadd, som förde befälet över den kungliga livvakten, hade bibringats. Han sade sig vara övertygad om att ständerna hade kommit till samma slutsats som konungens höga nämnd, dvs. att herrarna skulle avrättas. Han menade därför att det ingalunda var fråga om något mord utan ”bara en avrättning” av förrädare som i laga ordning dömts att mista livet.

Att avrättningarna sedan utfördes på detta något ovanliga sätt förklarade han med att ”kungen ville visa största möjliga hänsyn till herrarnas fruars och jungfrurs skull och därför inte ville föra ut deras män till bödeln”. 

Herr Nils vädjade förgäves 

Den förste som mördades var den blott 24-årige - in i dödsstunden ridderlige - Nils Svantesson Sture, som föll för kung Eriks egen hand. Ryktet säger att Herr Nils – strax innan han dödades – hade vädjat till kungen att skona hans unga liv men att kungen inte ville lyssna till sådant tal. Herr Nils hade i stället fått höra att han var en förrädare.

Prokuratorn gav kungen mordvapnet

Vittnen kan berätta, att det var prokuratorn själv, som tog mordvapnet från egen gördel och kallblodigt lade det i den sinnesförvirrade kungens hand, som då med all kraft skulle ha stuckit dolken först i vänster arm och därefter i bröstet på Herr Nils, som sårades dödligt.

Kungens förtrogne, prokuratorn Jöran Persson, som hela tiden fanns på plats intill kungen, skulle då ha uppmanat en av drabanterna, prokuratorns enögde systerson Peder Velamsson, att fullfölja dådet. Denne hade då stött sin bardisan[2] i Herr Nils bröst samtidigt som han ropade: ”Du äst ändå en skälm, därföre skall Du hava detta”. Kungen och hans drabant hade dräpt Herr Nils. Ett lika plötsligt som oväntat och skräckfyllt drama var påbörjat.

Även kungens gamle lärare och livmedikus Dionysius Beurreus miste livet. När den gamle mannen – efter mordet på Herr Nils – förgäves försökt bringa kungen till besinning fick kungen ett raseriutbrott och befallde drabanterna ”att späka den skälmen”. Beurreus skulle då ha försökt att fly undan men blivit upphunnen vid en gärdsgård och där genomborrats av drabanternas vapen.

Mördandet fortsatte men två skonades

Efter dådet hade den sinnesförvirrade kungen rusat ut på slottsbacken. Där skulle han ha givit order till profossen att ”döda alla fångarna utom Herr Sten”!

Mördandet fortsatte därefter, helt i linje med den kungliga befallningen, av profossen Peder Gadd och hans drabanter. Två av de fängslade herrarna skonades. Herr Sten Eriksson Leijonhufvud och Herr Sten Axelsson Banér överlevde; Peder Gadd kunde inte reda ut vilken Herr Sten kungen avsett då han befallde att alla fångar utom Herr Sten skulle dödas. Profossen skonade därför båda. De övriga herrarna bragtes däremot om livet.

Först mördades Nils Stures far, den åldrande Greve Svante, som satt fängslad i den s.k. fångvaktmästareflygeln belägen i det valvet inåt porten som vetter mot staden. Därnäst mördades Friherre Abraham Gustafsson Stenbock i sitt fängelserum vars läge i borgen inte är närmare känt.  

Svårt att döda Greve Svante

Det uppges att profossen och hans drabanter skulle ha haft vissa svårigheter att ta livet av den gamle legendariske Greve Svante, som varit med allt sedan gamle kung Gustavs tidiga dagar. När greven fått klart för sig att han skulle avrättas lär han ha pekat på sitt bröst och visat drabanterna var de skulle hugga.

Den förste drabanten förmådde inte lyfta sin värja mot den gamle och när drabant nummer två högg till missade han hjärtat. 

Greve Svante skulle då ha ropat: ”Gud vare mig arme syndare nådelig och Du arme man stack ej rätt”. De andra drabanterna gjorde då vad de skulle och Greve Svante hade sjunkit blödande och död ned på sin säng.

Brutet löfte

Ett envist rykte förtäljer att kungen redan för tre dagar sedan skulle ha givit Greve Svante sitt ord på att intet ont skulle hända honom. Samma besked skulle kungens frilla Karin Månsdotter – enligt Sturarnas fränder – ha givit Greve Svantes gemål, grevinnan Märta. Enligt säkra vittnen skulle Karin tidigt på gårdagens morgon ha sänt efter grevinnan och då försäkrat att ingen skulle skada de fångna.

Med dessa besked trodde de fångna herremännen att faran var över. De hade därför börjat förbereda sig för frigivningen, klätt och pyntat sig och väntade på befrielsen. Men deras förväntan byttes snart ut till ett inferno. I stället för frigivning blev de brutalt mördade. 

Lurades med benådning

Av de fängslade herrarna mördades även Nils Stures broder Erik Svantesson Sture och Herr Ivar Ivarsson Liljeörn. Under försäkran att konungen benådat dem med ett lindrigare fängelsestraff fördes de båda ut ur sina fångrum över borggården in i ett stort valv i den port som vetter mot Flottsundsvägen. Där togs de av daga.

En ännu obekräftad uppgift säger att de två herremännen till en början försökt att värja sig - beväpnade med varsitt vedträ - men till slut ändå dukat under för drabanternas vapen. Ryktet säger att Herr Ivar, som var en stor, stark och frimodig man, med sitt vedträ lyckades slå två drabanter till döds innan övriga drabanter blev honom övermäktig. 

Firade med lösaktiga kvinnor

Efter det tragiska blodbadet flydde den sinnesförvirrade kung Erik till skogs. Ingen ville eller vågade följa honom. Ett uppbåd av folk söker nu efter honom i skogarna söder om Uppsala. Prokuratorn däremot lär – enligt vad tjänstehjon på slottet vet att berätta – ha firat blodbadet med ett dryckeslag tillsammans med lösaktiga kvinnor, som hämtades från staden upp till slottet.

Bakgrund

Kungen misstrodde Sturarna

 Det hade under våren 1567 varit flera häftiga uppgörelser mellan kungen och de förnämsta adelsmännen. Några av de främsta herrarna satt sedan en tid tillbaka fängslade, däribland de nu mördade. De hade i mitten av maj förflyttats från Svartsjö till Uppsala dit kungen kallat till Riksmöte. De fängslade herrarna var anklagade för högförräderibrott och den nittonde dagen efter pingst anklagades herrarna inför ständerna[1].

Förhållandet mellan kungen och hans adel hade väl aldrig varit särskilt hjärtligt. Därtill hade kungen alltför ofta låtit dem förstå att han var kung av Guds nåde och att han ensam representerade den svenska kronan och dess majestät och att adeln inte var annat än hans och rikets tjänare. Vissa av dem, det gällde särskilt Stureätten och hans bröders fränder, misstroddes mer än andra. Situationen förbättrades knappast av att kungen föredrog lågättade och ofrälse män som Jöran Persson som främsta rådgivare. 

Läste i stjärnorna

Kungen, som särskilt misstrodde Sturarna, ansåg att han i stjärnorna kunde läsa att en man med ljust hår ville beröva honom kungakronan. Tecknen pekade entydigt mot Nils Sture. Och det stämde bra med verkligheten också. Det var bara några månader sedan, i februari, som kungen hade mött en av Svante Stures tjänare på en gata i Stockholm. Tjänaren som bar på en trasig bössa arresterades genast och utsattes för pinlig förhör för att förmås erkänna att Sturarna skulle ha planerat ett attentat mot kungen. Trots att man hällde två kannor brännvin över tjänarens nakna bröst och därefter tände eld på bröstet bekände tjänaren ingenting.

Sammansvärjning

Det hindrade inte prokuratorn Jöran Persson att utnyttja sin makt över den sjuke kungen och i början av året hade han inbillat kungen att Sturarna och andra rikets förnämsta stormän hade sammansvurit sig mot honom och att de var ute efter hans kungakrona. Ett av de mera påtagliga bevisen för detta var de många misslyckade kungliga frierierna. Misslyckandena berodde på att Sturarna och de andra herrarna bestämt sig för att kungen skulle förbli ogift och därmed inte kunna efterlämna någon tronarvinge. 

Kungen kallade då till sig de herremän som var föremål för hans sjukliga misstankar. Det var Svante Sture och dennes son Erik, Sten Eriksson Leijonhufvud, Sten Banér, Abraham Stenbock och Ivar Ivarsson Liljeörn. Samtliga fängslades och anklagades inför konungens höga nämnd för högförräderi.

Fångarna överfördes till Uppsala slott 

Det hölls förhör – ibland av kungen själv – med de fängslade stormännen. Vittnen plockades fram som kunde berätta, inte vad de själva erfarit utan bara vad det sade sig hört av andra, att de anklagade var inblandade i en sammansvärjning mot kungen. 

Anklagelsernas art och omfattning gjorde att kungen beslöt att låta ständerna ta det allvarliga beslutet. För högförräderi finns bara ett straff, döden. Och när det nu var så lägligt att ständerna skulle mötas i Uppsala i mitten på maj så bestämdes det att herrarna skulle överföras till fängsligt förvar på Uppsala slott.

Kungen allt sjukare 

Kungen själv, som kom till Uppsala någon vecka tidigare, befann sig i ett tillstånd av största förvirring. Överallt anade han intriger och i stjärnorna tyckte han sig gång på gång se den unge mannen med ljust hår som var ute efter hans liv och kungakrona. Han blev mer och mer besatt av tanken att det var släkten Sture som hotade honom och han blev mer och mer övertygad om att den ljushårige man han såg i stjärnorna var just Nils Svantesson Sture.

Kungen och herrarna 

Kampen om kronans makt utkämpades mellan kungen och adelsmännen där kungen kom att betrakta adeln – särskilt släkten Sture – med stor misstro. Striden om kronan utkämpades däremot mellan kungen och hans bröder, hertigarna Johan, Magnus och Karl. Motsättningarna mellan bröderna började redan 1561 då kung Erik just bestigit tronen. 

Kungens misstänksamhet mot adeln underblåstes av Jöran Persson. Denne prästson från Sala njöt i stora mått när han kunde tillfoga adelns företrädare någon skada. För egen del utnyttjade han sin ställning som kungens gunstling.  

Örbyhus slott

År 1568 gjorde hertigarna Johan och Karl uppror. Kung Erik avsattes och Jöran Persson avrättades. Sin återstående levnad tillbringade Erik som Johan III:s fånge på olika slott. Han avled 1577 på Örbyhus slott sedan han ätit ärtsoppa med arsenik. När jag häromdagen besökte Örbyhus slott tillsammans med goda vänner bjöds vi varken på ärtsoppa eller på arsenik.