Uppsala - småstad eller storstad

När jag i publika sammanhang berättar om Uppsalas industriella kulturarv brukar jag ofta utgå från begreppet ”Industristaden Uppsala”. Då möts jag ofta av förvånade ansiktsuttryck och kommentaren: ”I Uppsala finns det väl ingen industri. Ni har universitet och studenter, kyrkor och präster och en helsikes massa offentligt anställda; men industrier finns det väl inga i Uppsala”.

Och på något märkligt sätt har Uppsalas industriella era alltid hamnat i bakvattnet bakom universitetet, kyrkan och slottet. Det är inte särskilt många människor – inkl. uppsalaborna – som känner till att vi här i staden en gång hade ett industriföretag, som – när det avvecklades 1946 – hade verkat här oavbrutet i 660 år.

Såvitt jag känner till finns det bara ett industriföretag i Sverige, som – ifråga om antalet verksamhetsår – kan mäta sig med detta uppsalaföretag. Och det är Falu koppargruva. Men det finns stora skillnader i hur en sådan här företeelse hanteras i Uppsala resp. Falun. 

I Falun vet varenda ”kotte”, som fyllt tre år, vad koppargruvan är för något. I Uppsala är det knappast någon som vet något om vår 660-åriga kvarnindustri (för det var en långlivad kvarnindustri vi hade och som under sina sista 300 år kallades Akademikvarn).

I Falun skulle det betraktas som grovt tjänstefel om man i en turistbroschyr för Falun lät bli att berätta om koppargruvan. I Uppsala har ännu ingen kommit på den vilda tanken att i en turistbroschyr för Uppsala berätta om vår 660-åriga kvarnindustri.

Vi berättar om Pelle Svanslös i våra turistbroschyrer. Och inget ont sagt om honom (jag är uppfödd med honom), men att han skulle betyda mera för Uppsala än en kvarnindustri, som i 660 år mättat magen på 25-30 generationer uppsalabor har jag svårt att få in i min skalle.                                   

Ärkebiskop med industriell fingertoppskänsla 

Industriellt kreativa människor har alltid haft svårt att göra sig gällande i Uppsala. Det är – skulle man kunna säga – en kvarleva från 1280-talets Uppsala. Han som startade den här mjölkvarnen – den 22 maj 1286 ­– hade fått Magnus Ladulås tillstånd att på Holmen i Salaån (det var då namnet på den å som vi idag kallar Fyrisån) starta en vattendriven mjölkvarn.

Han hette Magnus Bosson och var Sveriges ärkebiskop. Och den biskopen var – skulle man kunna säga - utrustad med en väl utvecklad industriell fingertoppskänsla. Han startade inte bara en mjölkvarn, han revolutionerade också byggandet i så måtto att han såg till att vi upphörde att bygga med stora otympliga, huggna gråstensblock till förmån för mer lätt-hanterliga tegelstenar. Och för att kunna göra detta möjligt startade han också Uppsalas första lervaruindustri i form av en tegelugn där man brände det tegel man behövde.

Tegelugnen finns kvar men numera i form av en 11,5 m lång och 7,5 m bred ruin under Biskopsgatan mellan Västra domkyrkotornet och Dekanhuset.

Men den industriellt kreative ärkebiskopen har knappast gått till historien. Om honom vet vi väldigt lite. Om hans domprost – Andreas And – vet vi desto mer. Han ägnade sig åt social och andlig verksamhet och i Uppsala går en sådan person till historien och Andreas Ands minne lever aktivt kvar ännu idag. Den industriellt kreative ärkebiskopen har däremot fallit i glömska. 

Det fenomenet gäller även i nutid. Det blev jag på ett obehagligt sätt påmind om för drygt 15 år sedan. Jag behövde några uppgifter om Gösta Virding. Han hade under 1960- och 1970-talen som mångårig och driftig VD byggt upp Pharmacia till ett av världens största läkemedelsföretag. Jag fick tillfälle att ställa mina frågor om Gösta Virding till någon slags Kundtjänst vid kvarlevorna efter Pharmacia. 

Jag framförde min fråga och fick som motfråga; ”Vem är det?” Jag insåg omedelbart att det inte fanns någon anledning att fortsätta samtalet men hann i alla fall med att förklara för personen i andra änden av telefonledningen att det är honom du har att tacka för att du har det jobb du trots allt har”.

Företagsavvecklingar

Staden/kommnen har inte varit så mycket bättre. Företagsavvecklingar har gjorts utan att kommunen lagt två fingrar i kors för att hjälpa dem som drabbas. Det gällde t.ex. då Norra Europas största cykelproducent, Nymans Verkstäder, avvecklades i början av l960-talet, det gällde när Pharmacia försvann i början av 2000-talet och det gällde när Uppsala 2008 förlorade sitt då största varumärke, Slotts senap. Och på något märkligt sätt har kommunen utan större svårighet kunnat svälja sådana här motgångar. De som friställts från sina jobb har snabbt kunnat skaffa sig nya anställningar.

Närmast på tur står om något år avvecklingen av det hypermoderna kvarnföretaget NordMills; då mer eller mindre bortmotat av kommunen som i ”oförstånd” började bygga bostäder bara några få meter från kvarnföretagets husliv. Det var effektivt för dem som tyckte att industriföretaget låg i vägen för en ”sund” stadsbyggnadsutveckling. Bostadsbyg-gande så nära inpå industrins husliv omintetgjorde ju företagets möjligheter att vidareutvecklas. Och mycket riktigt, det tog bara några dagar efter NordMills besked om att de överger Uppsala till förmån för Strängnäs, så utropade förtjusta stadsplanerare att nu kan Uppsala få ett nytt exklusivt bostadskvarter med ”sjöutsikt” (Uppsala hamn).

Metoden att bygga bostäder ända in på industrins husliv visade sig vara effektiv så nu höjdes även ett varningens finger mot läkemedelsföretaget GE Healtcare, kommunens största privata arbetsgivare med några tusen anställda, för att deras skyddszon på 600 meter runt hela sin anläggning skulle naggas i kanten och bereda plats för nya bostadskvarter. Om jag får sia, så säger jag: ”Om 10 år är det Healtcares tur att försvinna från Uppsala”. 

Det hindrar inte att staden/kommunen ibland också visat sig vara industriellt kreativ och verkligen värnat om sin industriproduktion. 1800-talets brännvinsbrännerier var företag för sådan omtanke.

Då gällde det att tillgodogöra sig vinsterna från de bokstavligt talat ”flödande” inkomsterna från tillverkning, beskattning, försäljning och konsumtion av brännvin. Under åren 1855 till 1865 var dessa inkomster som allra störst. Då kom drygt 50 procent av stadens gemensamma inkomster från denna flödande källa. Och detta inträffade jämsides med att staden började industrialiseras. Det var så stort, att den sociala misär, som följde i brännvinets spår, vägde lätt.

Akademikvarn med rötter från 1286
NordMills kvarnsal; Uppsalas svar på Versailles spegelsal
Pelle Svanslös
Bostadshus i Fålhagen
Drömvy för många Uppsalapolitiker

Uppsala – en storstad? 

Idag drömmer många lokala politiker och deras tjänstemän tillsammans med UNT om att Uppsala ska bli en ”storstad”, Ja, de har allt sedan strecket 200 000 invånare passerades använt det begreppet. Av debatten att döma är invånareantalet och dess snabba tillväxt det väsentligt saliggörande. Landet i övrigt bryr sig inte men tycker nog att vi är lite barnsliga.

Företagsnedläggningarna till trots, Uppsala får varje år cirka 3 000 nya invånare och de vill alla ha någonstans att bo. Arbetslösheten är lägre hos oss än i övriga landet. Förr i tiden byggde vi nya stadsdelar som Årsta, Nyby och Gottsunda men också i kransorter med väl utbyggd kollektiv trafik, som Knivsta, Storvreta, Vattholma, Bälinge, Björklinge, Almunge, Knutby, Vänge och Järlåsa. Nu är det förtätning i stadskärnan in absurdum som är huvudspåret. Kransorterna är inte längre intressanta. Där är det otänkbart att bygga hus med sneda fasader.

Stadskärnan i Uppsala, som är byggd i en tid då det var ”häst och vagn” som gällde, är naturligtvis inte bara svår utan också kostnadskrävande att förtäta. Förvandlingsdebatten från småstad till storstad hade varit betydligt enklare om stadsbranden 1702, då tre fjärdedelar av det dåtida Uppsala blev lågornas rov, hade kommit 150 år senare. Då hade förvandlingsprocessen varit betydligt enklare för då hade dagens stadskärna med stor sannolikhet haft betydligt bredare gator än vad den nu har. 

Låt Uppsala växa klokt och hållbart

Nya och fler invånare innebär inte enbart nya skatteintäkter. I befolkningsökningens spår följer också behov av att bygga upp och även finansiera mer barn- och äldreomsorg, utvidgad socialtjänst, nya skolor. Det krävs nya bostäder, ett utbyggt nät av nya gator och torg, vatten och avlopp, kollektiv trafik etc. Går allt detta ”för fort” riskerar kommunen att hamna i ekonomiska bekymmer. Jag vill inte påstå att Uppsala kommun är där idag men den kommunala ekonomin börjar bli ansträngd och ser jag till helheten börjar vi så smått påminna om en ort med växtvärk. Min maning till dem, som idag styr och ställer i Uppsala, måste därför bli: ”Ta det lugnt, kommunen kommer att växa även i fortsättningen. Men vi ska växa klokt och vi ska växa hållbart”.

Med vänlig hälsning
Roland Agius

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Gunnar Isaksson | Svar 11.09.2015 19.47

Tack för dina fina berättelser än en gång.

Ja var med o min far m fl var inblandad när U-a Kommun mer el mindre expropierade Lunsen då CERN var på tal.

Alf Karlsson | Svar 09.09.2015 01.11

Alltid lika intressant att ta del av dina berättar anlag, man ser allt framför sig.

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

09.07 | 21:54

Hej
Nu har Nils V Sterners grav överlåtits till NN. Hur tycker du att Uppsala bevarar sitt kulturarv på andra sidan?

...
14.06 | 23:01

Hej!!
Roland
Dessutom var Raab släkt med matematikprofessorn i Uppsala Arne Beurling , som knäckte den tyska G maskinens kod. Hur han lyckades är otroligt.

...
05.06 | 23:37

Allt Agius skrivit om Uppsala är mycket bra, inressant. Hittar man något inressant på datorn, är det Agius som gjort alltihop. Märkligt!Fortsätt med det.

...
06.05 | 13:21

Trevligt att hitta den här sidan. Mina minnen från Uppsala-Ekeby är från år 1974 då UE och finska Wärtsilä inledde ett samarbete mellan Rörstrand och Arabia.

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS