Ärkebiskop med industriell fingertoppskänsla
Industriellt kreativa människor har alltid haft svårt att göra sig gällande i Uppsala. Det är – skulle man kunna säga – en kvarleva från 1280-talets Uppsala. Han som startade
den här mjölkvarnen – den 22 maj 1286 – hade fått Magnus Ladulås tillstånd att på Holmen i Salaån (det var då namnet på den å som vi idag kallar Fyrisån) starta en vattendriven
mjölkvarn.
Han hette Magnus Bosson och var Sveriges ärkebiskop. Och den biskopen var – skulle man kunna säga - utrustad med en väl utvecklad industriell
fingertoppskänsla. Han startade inte bara en mjölkvarn, han revolutionerade också byggandet i så måtto att han såg till att vi upphörde att bygga med stora otympliga, huggna gråstensblock till förmån
för mer lätt-hanterliga tegelstenar. Och för att kunna göra detta möjligt startade han också Uppsalas första lervaruindustri i form av en tegelugn där man brände det tegel man behövde.
Tegelugnen finns kvar men numera i form av en 11,5 m lång och 7,5 m bred ruin under Biskopsgatan mellan Västra domkyrkotornet och Dekanhuset.
Men den industriellt kreative ärkebiskopen har knappast gått till historien. Om honom vet vi väldigt lite. Om hans domprost – Andreas And – vet vi desto mer. Han ägnade sig åt social och
andlig verksamhet och i Uppsala går en sådan person till historien och Andreas Ands minne lever aktivt kvar ännu idag. Den industriellt kreative ärkebiskopen har däremot fallit i glömska.
Det fenomenet gäller även i nutid. Det blev jag på ett obehagligt sätt påmind om för drygt 15 år sedan.
Jag behövde några uppgifter om Gösta Virding. Han hade under 1960- och 1970-talen som mångårig och driftig VD byggt upp Pharmacia till ett av världens största läkemedelsföretag. Jag fick tillfälle att ställa
mina frågor om Gösta Virding till någon slags Kundtjänst vid kvarlevorna efter Pharmacia.
Jag framförde min fråga och fick som motfråga; ”Vem är det?” Jag insåg omedelbart att det inte fanns någon anledning att fortsätta samtalet men hann i alla fall med att förklara för personen
i andra änden av telefonledningen att det är honom du har att tacka för att du har det jobb du trots allt har”.
Företagsavvecklingar
Staden/kommnen har inte varit så mycket bättre. Företagsavvecklingar har gjorts utan att kommunen lagt två fingrar i kors för att hjälpa dem som drabbas. Det gällde t.ex. då Norra Europas största cykelproducent,
Nymans Verkstäder, avvecklades i början av l960-talet, det gällde när Pharmacia försvann i början av 2000-talet och det gällde när Uppsala 2008 förlorade sitt då största varumärke, Slotts senap.
Och på något märkligt sätt har kommunen utan större svårighet kunnat svälja sådana här motgångar. De som friställts från sina jobb har snabbt kunnat skaffa sig nya anställningar.
Närmast
på tur står om något år avvecklingen av det hypermoderna kvarnföretaget NordMills; då mer eller mindre bortmotat av kommunen som i ”oförstånd” började bygga bostäder bara några få
meter från kvarnföretagets husliv. Det var effektivt för dem som tyckte att industriföretaget låg i vägen för en ”sund” stadsbyggnadsutveckling. Bostadsbyg-gande så nära inpå industrins husliv
omintetgjorde ju företagets möjligheter att vidareutvecklas. Och mycket riktigt, det tog bara några dagar efter NordMills besked om att de överger Uppsala till förmån för Strängnäs, så utropade förtjusta
stadsplanerare att nu kan Uppsala få ett nytt exklusivt bostadskvarter med ”sjöutsikt” (Uppsala hamn).
Metoden att bygga bostäder ända in på industrins husliv visade sig vara effektiv så nu höjdes även
ett varningens finger mot läkemedelsföretaget GE Healtcare, kommunens största privata arbetsgivare med några tusen anställda, för att deras skyddszon på 600 meter runt hela sin anläggning skulle naggas i kanten och
bereda plats för nya bostadskvarter. Om jag får sia, så säger jag: ”Om 10 år är det Healtcares tur att försvinna från Uppsala”.
Det hindrar inte att staden/kommunen ibland också visat
sig vara industriellt kreativ och verkligen värnat om sin industriproduktion. 1800-talets brännvinsbrännerier var företag för sådan omtanke.
Då gällde det att tillgodogöra sig vinsterna från de bokstavligt
talat ”flödande” inkomsterna från tillverkning, beskattning, försäljning och konsumtion av brännvin. Under åren 1855 till 1865 var dessa inkomster som allra störst. Då kom drygt 50 procent av stadens gemensamma
inkomster från denna flödande källa. Och detta inträffade jämsides med att staden började industrialiseras. Det var så stort, att den sociala misär, som följde i brännvinets spår, vägde lätt.