Jordbruket

Det svenska jordbruket moderniserades. Frihetstidens förordning om storskifte följdes av förordningen om laga skifte vilket innebar att inte endast åkrar och ängar utan även de gemensamma skogsmarkerna och betesmarkerna skulle fördelas mellan byamännen. Men än i dag förekommer gemensamt ägda skogar, s.k. allmänningar.

Genom laga skiftet, som mera allmänt började genomföras på 1850-talet, sprängdes byarna och den tusenåriga bygemenskapen upplöstes. Den svenska landsbygden fick med de här reformerna sin nya struktur - den spridda bebyggelsen - som den till stor del har kvar ännu i våra dagar.

Moderniseringen av jordbruket fick ny fart. Täckdikningen slog igenom och bönderna började pröva nya brukningsmetoder, man började använda konstgödsel och man övergick till växelbruk mellan spannmål och foderväxter. Successivt skaffade man sig bättre arbetsredskap såsom fabrikstillverkade plogar, harvar, skördemaskiner, tröskverk etc. Kreatursaveln förbättrades och mejerier växte upp, bl.a. i Uppsala, som 1871 fick sitt första mejeri - Upplands Mejeri AB[1] - i kv. Sif (nuvarande kv. Sivia) med adress Vaksalagatan 19.

Jordbruksproduktionen ökade också snabbt. Detta blev möjligt inte minst genom den omfattande nyodling som genomfördes under 1800-talet, och då inte enbart genom att land bröts i utkanterna av de gamla jordbruksbygderna, utan också genom att tidigare ängar och betesmarker förvandlades till åkrar. Den gröda som odlades mest var havre. Det var ett sädesslag som nöjde sig med mager jord och det kunde användas till föda för både människor och djur.

Andra expansiva grödor var råg och potatis, vars utbredning gynnades av att de kunde "förädlas" till brännvin. En företeelse, som för Uppsalas vidkommande kom att få stor betydelse med tanke på att industrialiseringen i Uppsala till stor del kom att finansieras med pengar som kom från tillverkning och försäljning av brännvin. 

I takt med att jordbruket moderniserades ökade även befolkningen och det i en sådan takt att den begynnande industrialiseringen inte förmådde att ta hand om alla. För många blev det svårt att i Sverige få tag på ett lönearbete. Många av dessa ”övertaliga” utvandrade till Amerika. Under senare delen av 1800-talet emigrerade omkring en miljon svenskar till Amerika. Efter ett par årtionden in på 1900-talet hade industrialiseringen fått sådan fart att landet kunde erbjuda sina invånare en tryggare tillvaro och då avtog också emigrationen.

Trots omfattande nyodlingar räckte jorden inte till åt alla. Antalet egendomslösa (jordbruksarbetare, drängar, pigor, statare, torpare och backstugusittare) ökade i antal. Det här var grupper i samhället som var ett slags ”tillfällighetsarbetare”, som oftast var arbetslösa och som levde i stor fattigdom.

Det var först på 1870-talet som den här övertaliga landsbygdsbefolkningen började flytta in till städerna där de fick arbete i de nystartade industrierna. De bodde trångt i trista, enformiga hyreshus där de oftast fick dela bostad med andra människor utanför familjen. Till detta kom att superiet var synnerligen omfattande under större delen av 1800-talet. Många trodde på fullt allvar att brännvinet var enbart nyttigt.

Jordart, vattentillgång och klimat har styrt

Människor har brukat jorden i årtusenden. Genom att lära sig bruka jorden kunde man försörja fler. Men jordbruket i Sverige ser idag inte alls ut som det gjorde för 100 år sedan, och mycket är än idag under förändring.

Världen över ser jordbruket olika ut. Historiskt har det byggt på platsgivna resurser. Jordart, vattentillgång och klimat har styrt vad som är möjligt och lönsamt att odla. I våra bygder, som har gott om vatten och betesmark men kallt klimat, har det betytt fokus på att producera mjölk och kött. Idag betraktas detta av många som miljöovänligt. Å andra sidan hade - på våra breddgrader – mänskligheten inte överlevt utan den produktionen. I andra länder tar man flera skördar per år och kan odla allt från kaffe till soja. 

I Sverige har jordbruket genomgått enorma förändringar bara under de senaste 50 åren. Fram till mitten av 1800-talet var jordbruket helt uppbyggt kring ängsslåtter. Ängen var ”motorn” i livsmedelsproduktionen genom att ge vinterfoder till djuren. Samtidigt försörjde djuren åkrarna med växtnäring. Bakom varje tunnland åker fanns ungefär tre tunnland äng. Det var en kontinuerlig utarmning av ängens produktionsförmåga. Det blev successivt allt svårare att få tillräckligt med foder till djuren och åkermarkens skördar minskade på grund av brist på gödsel från djuren. Försörjningsproblemen hopade sig eftersom Sveriges befolkning samtidigt ökade kraftigt. Men våra förfäder löste problemen. Idag är svensk jordbruksproduktion av hög internationell klass.