I början av 1700-talet hade Sverige cirka 1,4 miljoner invånare. 90 procent av dessa arbetade inom jordbruket. Och det var på landsbygden man bodde. Idag är folkmängden
nästan sju gånger så stor. Nu närmar vi oss 10 miljoner invånare. Nära 90 procent av befolkningen bor i tätorterna och av den yrkesverksamma delen av befolkningen är bara 2 procent jordbrukare. I allt väsentligt
är det dessa 2 procent, som – utan större påtaglig uppskattning – förser resten av befolkningen med deras behov av livsmedel. Ännu långt in på 1800-talet bodde över 90 procent av befolkningen på
landsbygden och hade sin försörjning i jordbruket. Jorden brukades då med metoder som förekommit i hundratals år. Allt utfördes för hand.
Den här
hisnande förändringen tog det något hundratal år att genomföra och det inträffade samtidigt som det i våra bygder påbörjades en utveckling från jordbrukssamhälle till industrination. Det var en utveckling
som förenades med enorma tekniska och vetenskapliga framsteg men också av omfattande rationalisering inom jordbruket och en helt annan arbetsfördelning i samhället.
Fram
till och med den första halvan av 1800-talet utförde bonden arbetsuppgifter, vars motsvarighet idag utförs av livsmedelsindustrin, verkstadsindustrin, den kemisk-tekniska industrin och transportnäringen. Dessutom stod bonden och hans familj
merendels för uppgifter som vård, omsorg och yrkesutbildning. Samtidigt framstår 1700- och 1800-talens jordbruk som mycket lågproduktivt.
Många hoppades
på industrin
Med jordbrukets rationalisering blev allt fler utan jord och många flyttade till städerna med hopp om att få arbete i de framväxande industrierna. Männen - i många fall även kvinnor
och barn - tvingades för familjens försörjning att ta arbete utanför hemmet. Livsmedelsproduktionen i landet räckte inte till att mätta den växande befolkningen.
Samtidigt ökade befolkningen – på grund
av ”freden, vaccinet och potäterna” som Esaias Tegnér uttryckte det. Under 1800-talet fördubblades befolkningen från två till fyra miljoner invånare och då hade ändå nära en miljon svenskar
flyttat till Amerika. Det på den tiden 100-proocentigt ekologiska jordbruket ”tvingade” cirka en miljon svenskar på flykt undan svält och fattigdom att emigrera till ”det förlovade landet” Amerika. Likväl
finns det ännu idag drömmare, som vill tillbaka till det 100-procentiga ekologiska jordbrukets tid med dåliga skördar, svält och fattigdom.
Den urgamla stabila familjestrukturen började successivt brytas upp och
hushållen splittrades. I sin inledande fas var industrialiseringen av Sverige baserad på produkter från inhemska råvaror. Det var jordbruket, skogen och järnet som gav de inledande förutsättningarna för den första
industriella utvecklingen. På Uppsalaslätten kom en jämförelsevis stor del av spannmålsskörden att gå till brännvinsbrännerierna.
Jordbrukets effektivisering var en nödvändighet
Det svenska jordbruket moderniserades. Frihetstidens förordning om storskifte följdes av förordningen om laga skifte vilket innebar att inte endast åkrar och ängar utan även de gemensamma skogsmarkerna och betesmarkerna
skulle fördelas mellan byamännen. Men än i dag förekommer gemensamt ägda skogar, s.k. allmänningar.
Genom laga skiftet, som mera allmänt började genomföras på 1850-talet, sprängdes byarna och den
tusenåriga bygemenskapen upplöstes. Den svenska landsbygden fick med de här reformerna sin nya struktur - den spridda bebyggelsen - som den till stor del har kvar ännu i våra dagar.
Moderniseringen av jordbruket fick ny fart.
Täckdikningen slog igenom och bönderna började pröva nya brukningsmetoder, man började använda konstgödsel och man övergick till växelbruk mellan spannmål och foderväxter. Successivt skaffade man sig
bättre arbetsredskap såsom fabrikstillverkade plogar, harvar, skördemaskiner, tröskverk etc. Kreatursaveln förbättrades och mejerier växte upp, bl.a. i Uppsala, som 1871 fick sitt första mejeri - Upplands Mejeri AB[1] - i kv. Sif (nuvarande kv. Sivia) med adress Vaksalagatan 19.
Jordbruksproduktionen ökade också snabbt. Detta blev möjligt inte minst genom
den omfattande nyodling som genomfördes under 1800-talet, och då inte enbart genom att land bröts i utkanterna av de gamla jordbruksbygderna, utan också genom att tidigare ängar och betesmarker förvandlades till åkrar.
Den gröda som odlades mest var havre. Det var ett sädesslag som nöjde sig med mager jord och det kunde användas till föda för både människor och djur.
[1] Upplands Mejeri AB var ett litet mejeribolag med huvudkontor i Stockholm som etablerade sig i Uppsala 1871
under mejeriindustrins första skälvande år. Mejerihanteringen var däremot inte ny. Mjölkprodukter hade funnits sedan urminnes tider och s.k. "herrgårdsmejerier", som sålde smör och ost, fanns redan på
1600-talet. Men det var då inte fråga om industriell verksamhet utan hantverk. Upplands Mejeri AB kämpade med dålig ekonomi och såldes redan 1874. Det är oklart vem köparen var men i mitten av 1880-talet ingick Uppsalamejeriet
som en avdelning i Stockholms Mjölkförsäljnings AB, det då så mäktiga "Mjölkbolaget".