Landshövdingens betydelse

Det var bestämmelserna i 1634 år regeringsform som ledde till att Sverige indelades i län. Rikskanslern Axel Oxenstierna låg – med Gustaf II Adolfs goda minne – bakom reformen. Året därpå utfärdades den första landshövdingeinstruktionen där det slogs fast att en landshövding skulle vara den kungliga maktens förlängda arm ute i länen. Till en början anknöt länsindelningen i stort sett till landskapen. För Uppsalas del innebar det att länet kom att omfatta hela Uppland inkl. Stockholm med Stockholm som residensstad. Landshövdingen kallades också för ”konungens befallningshavande”, dvs. han (till en början var det bara män) var en ”konungens man”. Hans uppgift var att se till att lag och rätt skipades och att regeringens befallningar verkställdes. Vid den tiden en synnerligen viktig och minst lika angelägen uppgift.

Fram till 1958 var landshövdingen officiellt ”Kungl. Maj:ts befallningshavande”. Epitetet används ibland fortfarande, numera dock med en lite skämtsam underton. Detta gäller särskilt i de fall där landhövdingen i ett släng av fåfänga fortfarande åt sig låter sy upp en särskild landshövdingeuniform.

I formell mening är landshövdingarna i Sverige statens förlängda arm ut i länen. Med dagens möjligheter till kommunikation kan man lugnt konstatera att det knappast föreligger något behov av den armen. Till den insikten tycks även en del landhövdingar själva ha kommit för i realiteten har de i allt större omfattning successivt och självpåtaget mera börjat verka för länet, dess näringsliv, kommuner, organisationer och allmänhet, gentemot staten. Strikt organisatoriskt innebär detta att landshövdingarna numera sitter på två stolar samtidigt: dels som statens företrädare gentemot länet men också som länets företrädare gentemot staten. I båda fallen med svag eller ingen demokratisk förankring.

Landshövdingens motsvarighet i Danmark kallas statsamtmand och i Norge fylkesman. I Finland – med undantag för Åland och dess speciella självstyrelse – avskaffades 2009 både de formella länen och landshövdingeämbetet. Det finns anledning tro att den finska utvecklingen inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att följas av övriga Norden. Institutionen som sådan börjar bli inte bara föråldrad utan också, som man i Finland redan insett, onödig.

Ett ämbete av stor betydelse

Arbetet med en sammanslagning av län i nya regioner kommer sannolikt – åtminstone i Sverige – att påskynda en sådan utveckling. Behovet av en regional administrativ apparat av länsstyrelsekaraktär är med andra ord inte lika stor idag som den var i mitten på 1630-talet då Axel Oxenstierna sjösatte organisationen. Men samtidigt ska vi nog ha klart för oss hur känsligt det är att göra sig av med gamla invanda traditioner. I sådana sammanhang kan den mest radikale företrädaren lätt förändras till den mest konservative och då är behovet av företeelsen inget man lägger krut på.

Men visst, det har funnits tider i historien då landshövdingeämbetet både hade stor betydelse och var någonting av behovet påkallat. Det bakomliggande motivet för landshövdingeinstitutionen var att Axel Oxenstierna på sin tid inte bara var angelägen om att hans och regeringens befallningar åtlyddes ute i landet utan också att han via landshövdingen kunna skaffa sig större statlig kontroll över städernas förvaltning. I det senare avseendet torde Robert von Kræmer, landshövding i Uppsala län under åren 1830-1862, ha varit ett föredöme. Som självskriven ordförande i Uppsala stads drätselkammare såg han t.ex. till att beslutsparagrafen alltid utmynnade i frasen: ”… och beslöt herr landshövdingen med drätselkammaren att …” osv. Här måste också sägas att det knappast fanns någon tillräckligt liten detalj i Uppsalas dåtida kommunala liv som von Kræmer inte tog del i men också att ingen annan landshövding i länet – vare sig före eller efter honom – åstadkom så många påtagliga förbättringar för länsinvånarna som dem han drev igenom. Mer om denne von Kræmer finns att läsa på denna hemsida under rubriken ”von Kræmer”.

Landshövdingeämbetet har en betydelsefull historia

Landshövdingeämbetet är annars ett ämbete med lång och betydelsefull historia vilket inte minst kan exemplifieras med ämbetets tidigare benämning som ”konungens befallningshavande”. Som kungens närmaste man (under tidigare århundraden var det bara män som fick ämbetet) hade landshövdingen betydande inflytande i samhället och landshövdingen var därmed en person som medförde respekt. Till konungens befallningshavande i Uppsala län utsågs också nästan regelmässigt någon ur kretsen ”rikets förnämsta herrar”. I synnerhet under stormaktstiden kunde länsinvånarna knappast ha haft inflytelserikare länschefer. Här kan det räcka med att nämna namn som Gabriel Gustavsson Oxenstierna, Fabian Wrede, Jakob Gyllenborg, Johan Hoghusen m.fl., alla män tillhörande den närmaste kretsen kring aktuell kung. Trots detta kunde man i Uppsala gång på gång konstatera att universitetet ganska ofta fick än starkare förespråkare på posten som universitetskansler. På den posten möter oss namn som Axel Oxenstierna själv, Magnus Gabriel de la Gardie, Carl Gyllenborg, kronprins Gustaf m.fl.

Landshövdingeämbetets betydelse har under århundradenas lopp skiftat. Ibland har deras betydelse och makt varit mycket stor. Så var det t.ex. i början av 1700-talet då kungen – Karl XII – under långa tider vistades utomlands. Då markerades landshövdingens maktställning tydligt. Magistratsprotokollen från den tiden ger en bra bild av landshövdingarnas dominerande roll i stadsförvaltningen. På den tiden krävde t.ex. länschefen rapport varje halvår av magistraten om verkställigheten av ”överhetens” befallningar. Proceduren med utbetalningar från stadens kassa tog han också kontrollen över. Inga utbetalningar från stadens kassa fick göras utan att landshövdingen godkänt utbetalningen, egenmäktigt avgjorde han burskapsansökningar, bestämde vilka som skulle få uppdrag som rådman etc.

Raka motsatsen inträffade i slutet av 1700-talet. Då förlorade ämbetet åtskilligt av sin position. Under åren mellan 1783 och 1794 hade t.ex. Uppsala län inte mindre än elva landshövdingar och länet befann sig under den perioden i en brant utförsbacke. Landshövdingarnas personliga kapacitet och politiska inflytande var naturligtvis en orsak till utförslöpan även om de täta ombytena på länschefsposten nog hade än större betydelse. Det enda som fungerade oklanderligt på den tiden var Ulleråkers brännvinsbränneri, som gav fabrikören omåttlig ekonomisk vinst samtidigt som uppsalabon i gemen hamnade i social misär till följd av sitt ymniga alkoholintag. Om detta kan man på denna hemsida läsa mera under rubriken ”Brännvinsbränneriet”.

I modern tid har Uppsala kommun upplevt något liknande fast då med täta byten på posten som kommunstyrelseordförande (finanskommunalråd). Efter 1979 och fram till 2010 blev t.ex. ingen sittande kommunstyrelseordförande i kommunen direkt omvald för en andra period.; många försökte men alla underkändes av väljarna för en ny period. Här blev utförsbacken såväl brant som lång och är än idag (2016) inte avslutad. Resultatet har blivit ekonomisk misär, den kommunala självstyrelsen har urholkats genom en omfattande bolagisering av den kommunala verksamheten, dvs. aktiebolagslagen har ersatt kommunallagen, och kommunens förvaltningschefer har i allt större utsträckning och utan demokratisk förankring tagit över styrningen av kommunen.

Rekryteringen av landshövding har alltid varit ”vänskaplig”

Ända in på 1900-talet var de flesta landshövdingarna i Sverige adelsmän. Posten som landshövding gav mycket makt och prestige och besattes normalt av adelsmän, ofta med militär bakgrund. Rekryteringskriterierna för landshövdingeämbetet har i princip inte ändrats under årens lopp. Tidigare, då kungen var den som inte bara utsåg utan även rekryterade landshövdingar, blev det oftast personer som stod kungen nära som fick ämbetet.

Utvecklingen med parlamentarism och demokrati har naturligtvis påverkat men knappast ändrat på detta. Det nya i ordningen har istället blivit att nu är det regeringens (inte kungens) närmaste medarbetare (ofta f.d. stadssekreterare) som utses till landshövdingar. Praxis med denna ”vänskapliga” rekrytering (där kriterierna ”förtjänst” och ”skicklighet” satts åt sidan) har utvecklats särskilt flitigt då det gäller fördelning av landshövdingeämbeten. Den politiska sfären är kraftigt överrepresenterad medan landshövdingar med förflutet inom näringslivet är lika kraftigt underrepresenterade.

Landshövdingens roll har under årens lopp förändrats betydligt från att en gång varit länets främste företrädare till att idag ha uppgifter av skiftande karaktär. Detta innebär inte att rollen som länets företrädare försvunnit, men starkt förändrats. Rollen som företrädare har idag till mycket stor del fått en annan dimension. Politik och förvaltning är ofta tätt sammanknutna och landshövdingen har, som myndighetschef i den regionalt statliga förvaltningen, att fungera som en offentlig instans som inte är engagerad i den politiska diskussionen. Regionen i stort (och inte politiken) är därmed det primära handlingsområdet. Detta är huvudregeln. Det hindrar inte att enskilda landshövdingar gör mer eller mindre allvarliga avsteg från huvudtesen och gör avsteg från den partipolitiska neutraliteten.

Landshövdingens sociala ställning har alltid varit stark, bland annat på grund av att landshövdingen i invånarnas ögon ofta tros ha långtgående befogenheter och därmed mycket makt, något som i verkligheten inte är fallet. Men historiskt sett har landshövdingarna haft ett stort inflytande på, och makt i, samhället. Anmärkningsvärt är att denna maktdiskussion fortfarande lever kvar trots att landshövdingens befogenheter och makt dessbättre minskat under årens lopp. Därför är det inte heller förvånande att ämbetet numera och i allt större utsträckning framstår som ett föråldrat tack för trogen tjänst. Men, landshövdingarna har trots politiska skiften, krig, skandaler och åtskilligt med kritik lyckats överleva sedan 1634. Gamla traditioner är inte lätta att ta bort.