Landshövdingeämbetet har en betydelsefull historia
Landshövdingeämbetet är annars ett ämbete med lång och betydelsefull historia vilket inte minst
kan exemplifieras med ämbetets tidigare benämning som ”konungens befallningshavande”. Som kungens närmaste man (under tidigare århundraden var det bara män som fick ämbetet) hade landshövdingen betydande
inflytande i samhället och landshövdingen var därmed en person som medförde respekt. Till konungens befallningshavande i Uppsala län utsågs också nästan regelmässigt någon ur kretsen ”rikets
förnämsta herrar”. I synnerhet under stormaktstiden kunde länsinvånarna knappast ha haft inflytelserikare länschefer. Här kan det räcka med att nämna namn som Gabriel Gustavsson Oxenstierna, Fabian Wrede, Jakob
Gyllenborg, Johan Hoghusen m.fl., alla män tillhörande den närmaste kretsen kring aktuell kung. Trots detta kunde man i Uppsala gång på gång konstatera att universitetet ganska ofta fick än starkare förespråkare
på posten som universitetskansler. På den posten möter oss namn som Axel Oxenstierna själv, Magnus Gabriel de la Gardie, Carl Gyllenborg, kronprins Gustaf m.fl.
Landshövdingeämbetets betydelse har under århundradenas
lopp skiftat. Ibland har deras betydelse och makt varit mycket stor. Så var det t.ex. i början av 1700-talet då kungen – Karl XII – under långa tider vistades utomlands. Då markerades landshövdingens maktställning
tydligt. Magistratsprotokollen från den tiden ger en bra bild av landshövdingarnas dominerande roll i stadsförvaltningen. På den tiden krävde t.ex. länschefen rapport varje halvår av magistraten om verkställigheten
av ”överhetens” befallningar. Proceduren med utbetalningar från stadens kassa tog han också kontrollen över. Inga utbetalningar från stadens kassa fick göras utan att landshövdingen godkänt utbetalningen,
egenmäktigt avgjorde han burskapsansökningar, bestämde vilka som skulle få uppdrag som rådman etc.
Raka motsatsen inträffade i slutet av 1700-talet. Då förlorade ämbetet åtskilligt av sin position.
Under åren mellan 1783 och 1794 hade t.ex. Uppsala län inte mindre än elva landshövdingar och länet befann sig under den perioden i en brant utförsbacke. Landshövdingarnas personliga kapacitet och politiska inflytande var
naturligtvis en orsak till utförslöpan även om de täta ombytena på länschefsposten nog hade än större betydelse. Det enda som fungerade oklanderligt på den tiden var Ulleråkers brännvinsbränneri,
som gav fabrikören omåttlig ekonomisk vinst samtidigt som uppsalabon i gemen hamnade i social misär till följd av sitt ymniga alkoholintag. Om detta kan man på denna hemsida läsa mera under rubriken ”Brännvinsbränneriet”.
I modern tid har Uppsala kommun upplevt något liknande fast då med täta byten på posten som kommunstyrelseordförande (finanskommunalråd). Efter 1979 och fram till 2010 blev t.ex. ingen sittande kommunstyrelseordförande
i kommunen direkt omvald för en andra period.; många försökte men alla underkändes av väljarna för en ny period. Här blev utförsbacken såväl brant som lång och är än idag (2016) inte
avslutad. Resultatet har blivit ekonomisk misär, den kommunala självstyrelsen har urholkats genom en omfattande bolagisering av den kommunala verksamheten, dvs. aktiebolagslagen har ersatt kommunallagen, och kommunens förvaltningschefer har
i allt större utsträckning och utan demokratisk förankring tagit över styrningen av kommunen.
Rekryteringen av landshövding har alltid varit ”vänskaplig”
Ända in på 1900-talet
var de flesta landshövdingarna i Sverige adelsmän. Posten som landshövding gav mycket makt och prestige och besattes normalt av adelsmän, ofta med militär bakgrund. Rekryteringskriterierna för landshövdingeämbetet har
i princip inte ändrats under årens lopp. Tidigare, då kungen var den som inte bara utsåg utan även rekryterade landshövdingar, blev det oftast personer som stod kungen nära som fick ämbetet.
Utvecklingen med
parlamentarism och demokrati har naturligtvis påverkat men knappast ändrat på detta. Det nya i ordningen har istället blivit att nu är det regeringens (inte kungens) närmaste medarbetare (ofta f.d. stadssekreterare) som utses
till landshövdingar. Praxis med denna ”vänskapliga” rekrytering (där kriterierna ”förtjänst” och ”skicklighet” satts åt sidan) har utvecklats särskilt flitigt då det gäller
fördelning av landshövdingeämbeten. Den politiska sfären är kraftigt överrepresenterad medan landshövdingar med förflutet inom näringslivet är lika kraftigt underrepresenterade.
Landshövdingens
roll har under årens lopp förändrats betydligt från att en gång varit länets främste företrädare till att idag ha uppgifter av skiftande karaktär. Detta innebär inte att rollen som länets företrädare
försvunnit, men starkt förändrats. Rollen som företrädare har idag till mycket stor del fått en annan dimension. Politik och förvaltning är ofta tätt sammanknutna och landshövdingen har, som myndighetschef
i den regionalt statliga förvaltningen, att fungera som en offentlig instans som inte är engagerad i den politiska diskussionen. Regionen i stort (och inte politiken) är därmed det primära handlingsområdet. Detta är huvudregeln.
Det hindrar inte att enskilda landshövdingar gör mer eller mindre allvarliga avsteg från huvudtesen och gör avsteg från den partipolitiska neutraliteten.
Landshövdingens sociala ställning har alltid varit stark,
bland annat på grund av att landshövdingen i invånarnas ögon ofta tros ha långtgående befogenheter och därmed mycket makt, något som i verkligheten inte är fallet. Men historiskt sett har landshövdingarna
haft ett stort inflytande på, och makt i, samhället. Anmärkningsvärt är att denna maktdiskussion fortfarande lever kvar trots att landshövdingens befogenheter och makt dessbättre minskat under årens lopp. Därför
är det inte heller förvånande att ämbetet numera och i allt större utsträckning framstår som ett föråldrat tack för trogen tjänst. Men, landshövdingarna har trots politiska skiften, krig, skandaler
och åtskilligt med kritik lyckats överleva sedan 1634. Gamla traditioner är inte lätta att ta bort.