Tobak - "ett nyttigt njutningsmedel"

Den äldsta kända uppgiften om ”tobaksnjutningen” i vårt land kan härledas till Uppsala och återfinns i universitetets konsistorieprotokoll från 1629. Några studenter hade förmåtts att njuta av den tobak en av dem haft med sig hem till Uppsala efter en resa i södra Europa. Det nya ”njutningsmedlet” föll studenterna i smaken och blev sedan under 1600-talet relativt snabbt populärt inom allt vidare kretsar. Men då var det fråga om importerad tobak. Det svenska språket var ännu inte så färdigt att man använde uttrycket ”röka” tobak; man sade ”dricka” eller ”supa” tobak. Någon inhemsk tobaksodling fanns inte vid denna tid.

Det fanns människor, som tog bestämt avstånd från rökandet – och det av två skäl. Det ena vara brandfaran, som måste ha varit stor med den eldfängda och sammangyttrade bebyggelsen; det andra var den försämrade hygien och trivsel för brukaren själv och hans omgivning som rökning och snusning kunde medföra. Båda argumenten kan sägas äga giltighet än idag.

Tobaksodlingar fanns i Skåne och Blekinge omkring 1700 och tobaksspinnerier[1] anses ha grundats i Stockholm redan i början av 1670-talet och i Göteborg vid ungefär samma tid. Tillverkningen av pipor i Sverige lär ha kommit igång någon gång kring år 1650. Det var två holländare som då erhöll privilegium på ”tobakspipor, spelkort och sönderskuren tobak”.

Redan 1633 utkom det första i Sverige tryckta arbetet om tobak. Och naturligtvis låg Uppsala i täten. Det var Uppsalaprofessorn Johannis Francks akademiska avhandling ”De praeclaris herbæ Nicotianæ sive Tabaci virtobus”, som då gick i tryck. I avhandlingen redogör författaren för flera av tobakens förmenta välgörande medicinska egenskaper. Francks uppfattning var att tobaken botade hosta, kallbrand, frigiditet och en lång rad andra besvär, krämpor och sjukdomar.

Carl von Linné, som gav tobaksplantan sitt latinska namn – Nicotiana tabacum – varnade drygt hundra år senare för tämligen döva öron för tobaksbruk, som han menade var såväl ”ovärdigt som skamligt”.

Professor Franck trodde blint på det han skrev 1633, som vi – många generationer senare – med förundran nu blickar tillbaka på och inser hur fel han hade. Samtidigt kan, åtminstone inte jag, låta bli att fundera över vilka ”galenskaper”, vi tror och trodde på under 1900- och 2000-talen, som våra efterkommande på 2200-talet kommer att skratta åt? Tvärsäkerheten  att vi tror oss om att kunna garantera säkert förvar av vårt kärnkraftsavfall i några tusen år framåt i tiden kan kanske vara en sådan företeelse.

Redan Columbus ….

När Columbus kom till Bahamas 1492 möttes han av människor som gav honom torkade löv. Han visste inte då att de vissna löven var tobak. Vid denna tid var växten okänd i Europa – men snart var några av Columbus följeslagare vanerökare och reste hem från den nya världsdelen försedda med plantor att odla och ett förråd av tobaksblad att bruka.

Rökning var dock långt ifrån någon nyhet 1492. Bruket var känt i Anderna flera tusen år före vår tideräkning. Såväl mayaindianer som azteker använde tobak för ritualer, där bl.a. schamaner[2] påstod sig kunna få kontakt med högre makter via rökning av tobak. Man snusade också från gemensamma snusbräden eller fick i sig tobakens ämnen på andra sätt. Indianernas fredspipa, välkänd från Nordamerika, är ett annat liknande attribut.

Tobaksodling – ett nyttigt verk

Produktion av ämnen, vars huvudsakliga användande syftade till att erbjuda ”njutning” och ”tillfredsställelse” till användaren, har som synes gamla anor och har alltid haft stor efterfrågan. Inte särskilt många uppsalabor har t.ex. vetskap om att den första tobaksodlingen i Sverige anses ha funnits i Uppsala. Det var Olaus Rudbeck d.ä. som – redan under 1670-talet – hade tobaksplantor i sin botaniska trädgård. Om möjligt ännu färre känner till att Magistraten i Uppsala år 1750 beslöt ”att de till borgare antagna trädgårdsmästare samtidigt skulle tvingas att hålla särskilda tobaksodlingar till befrämjande av ett så nyttigt verk”.

I Uppsala var landshövding Johan Brauner (1729-1743) en entusiastisk anhängare av tobaksodling: han hade själv två tobaksodlingar och han propagerade ivrigt för att flera skulle följa hans exempel. Med jämna mellanrum inbjöd han borgerskapet att infinna sig på rådstugan för att få del av tobaksodlingens välsignelser.

När Kongl. Maj:t på 1730- och -40-talen med lock och pock – i försök att bli oberoende av tobaksimporten – försökte förmå städerna att odla tobak reagerade borgerskapet i Uppsala övervägande negativt. Borgerskapet hävdade att man ”med all möjelig flit” försökt inrätta tobaksplanteringar men ej fått den att mogna på grund av klimatet och brist på gödsel. Även Carl von Linné kunde berätta om svårigheterna med tobaksodlingen, om kölden, vätan och blåsten som tobaksväxtens värsta fiender.

I Uppsala fanns vid denna tid två tobaksspinnerier med fabrikören Johan Schultz spinneri som det tongivande. 1750 fanns det tre tobaksspinnerier i staden vars gemensamma produktion bedömdes uppgå till 50-75 000 skålpund[1], vilket bedömdes vara tillräckligt för stadens och länets behov. Borgerskapet i staden såg dock tobaksspinnerierna med oblida ögon och försökte några gånger att besvärsvägen få dem att upphöra. Kongl. Maj:ts avslag på besvären blev mer och mer bitande och kom till slut att lyda: ”Kongl. Maj:t tager med missnöje upp, att staden förklarar denna inrättning för skadlig, som Kongl. Maj:t ganska nyttig funnit”.

År 1740 anhöll Henrik Aspegren (då anställd vid Schultz tobaksspinneri) om rätt att få anlägga det tredje tobaksspinneriet i staden. Han hänvisade då till att de två spinnerier som redan fanns inte klarade av att tillgodose uppsalabornas efterfrågan på spinntobak. Såväl Magistraten som Borgerskapet protesterade och menade att det inte behövdes något tredje spinneri. Kommerskollegium tog en annan ställning, nämligen ”att ingen må betagas att inrätta allehanda för riket nyttiga manufakturer” och gav därför den 17 februari 1741 Henrik Aspegren det sökta privilegiet.

Borgerskapets aversion mot tobaksspinnerierna torde ha bottnat i att dessa även sålde tobak och andra varor i minut[2] och det var en konkurrens som övriga köpmän inte ville ha. En försvårande omständighet var naturligtvis också att tobaksfabrikörerna hade mäktiga beskyddare i Kongl. Maj:t och i landshövding Brauner[3]. Det hindrade inte att Borgerskapet ändå på olika sätt försökte komma åt tobaksmanufakturisterna bl.a. genom kraftig beskattning. Vid ett par tillfällen ansåg landshövding Brauner sig behöva träda in som räddande ängel och befalla skattelindring för fabrikören Schultz.

Så småningom upphörde dragkampen och frågan löstes så att Magistraten ställde mark till förfogande och en tobaksfabrikör åtog sig att bruka en cirka 3 tunnland[4] stor tobaksplantage belägen vid den s.k. fattigkyrkogården (se bild) utanför Fjärdingstullen. En nästan lika stor tobaksplantage lär under någon tid ha funnits i kv. Lejonet i centrala Uppsala.

Få och små Uppsalaföretag

I Sverige var tobaksindustrin länge nationell. Man både odlade tobak och tillverkade såväl snus som rökverk. Tongivande politiker under 1700- och 1800-talen och början av 1900-talet stimulerade inhemsk odling och produktion. Efter 1600-talets pip- och tuggtobaksmode blev snusandet populärt. Först var det luktsnusning genom näsan, men så småningom ersattes det av munsnusning.

Snuset, som på senare tid i Europa mer än mycket annat kommit att förknippas med Sverige, har inget svenskt ursprung. Vi förknippas med snuset enbart för att vi har västvärldens största konsumtion av snus. 

Lokala rök- och snusfabriker under den här perioden fanns i Uppsala. De som fanns var till antalet få och därtill förhållandevis små. Tobaken var däremot – trots odlingsmotstånd – en ganska allmän gröda. I Uppsala kom tillgången på snus och tobak att tillgodoses – förutom av importen av några stycken för dagens uppsalabor tämligen okända företag som på sin tid dock hade viss betydelse. Jag tänker då på företag som fabrikören Schultz omdiskuterade tobaksspinneri från 1730-talet och 50 år framåt i tiden, Uppsala Snusfabrik från 1888 i kv. Suttung där det företaget 1901 fick Ekendals Snusfabrik som nära granne och Noréns Cigarrfabrik på Fabriksgatan, också den från tiden kring sekelskiftet 1900.

På Noréns Cigarrfabrik fanns under några år före och efter sekelskiftet 1900 en maskinell tillverkning av cigarrer, som då var ett lysande exempel på nymornad industrialism. Det ska också sägas att tobakstillverkningen i Sverige fördubblade sitt produktionsvärde mellan sekelskiftet 1900 och första världskriget. Noréns cigarrfabrik bidrog i någon mån till detta.