Tobaksodling – ett nyttigt verk
Produktion av ämnen, vars huvudsakliga användande syftade till att erbjuda ”njutning” och ”tillfredsställelse” till användaren, har som synes gamla anor och har alltid haft stor efterfrågan. Inte särskilt
många uppsalabor har t.ex. vetskap om att den första tobaksodlingen i Sverige anses ha funnits i Uppsala. Det var Olaus Rudbeck d.ä. som – redan under 1670-talet – hade tobaksplantor i sin botaniska trädgård. Om möjligt
ännu färre känner till att Magistraten i Uppsala år 1750 beslöt ”att de till borgare antagna trädgårdsmästare samtidigt skulle tvingas att hålla särskilda tobaksodlingar till befrämjande av ett
så nyttigt verk”.
I Uppsala var landshövding Johan Brauner (1729-1743) en entusiastisk anhängare av tobaksodling: han hade själv
två tobaksodlingar och han propagerade ivrigt för att flera skulle följa hans exempel. Med jämna mellanrum inbjöd han borgerskapet att infinna sig på rådstugan för att få del av tobaksodlingens välsignelser.
När Kongl. Maj:t på 1730- och -40-talen med lock och pock – i försök att bli oberoende av tobaksimporten – försökte förmå
städerna att odla tobak reagerade borgerskapet i Uppsala övervägande negativt. Borgerskapet hävdade att man ”med all möjelig flit” försökt inrätta tobaksplanteringar men ej fått den att mogna på
grund av klimatet och brist på gödsel. Även Carl von Linné kunde berätta om svårigheterna med tobaksodlingen, om kölden, vätan och blåsten som tobaksväxtens värsta fiender.
I Uppsala fanns vid denna tid två tobaksspinnerier med fabrikören Johan Schultz spinneri som det tongivande. 1750 fanns det tre tobaksspinnerier i staden vars gemensamma produktion bedömdes
uppgå till 50-75 000 skålpund[1], vilket bedömdes vara tillräckligt för
stadens och länets behov. Borgerskapet i staden såg dock tobaksspinnerierna med oblida ögon och försökte några gånger att besvärsvägen få dem att upphöra. Kongl. Maj:ts avslag på besvären
blev mer och mer bitande och kom till slut att lyda: ”Kongl. Maj:t tager med missnöje upp, att staden förklarar denna inrättning för skadlig, som Kongl. Maj:t ganska nyttig funnit”.
År 1740 anhöll Henrik Aspegren (då anställd vid Schultz tobaksspinneri) om rätt att få anlägga det tredje tobaksspinneriet i staden. Han hänvisade då till att de två
spinnerier som redan fanns inte klarade av att tillgodose uppsalabornas efterfrågan på spinntobak. Såväl Magistraten som Borgerskapet protesterade och menade att det inte behövdes något tredje spinneri. Kommerskollegium tog
en annan ställning, nämligen ”att ingen må betagas att inrätta allehanda för riket nyttiga manufakturer” och gav därför den 17 februari 1741 Henrik Aspegren det sökta privilegiet.
Borgerskapets aversion mot tobaksspinnerierna torde ha bottnat i att dessa även sålde tobak och andra varor i minut[2] och det var en konkurrens som övriga köpmän inte ville ha. En försvårande omständighet var naturligtvis också att tobaksfabrikörerna hade mäktiga beskyddare i Kongl. Maj:t och i landshövding
Brauner[3]. Det hindrade inte att Borgerskapet ändå på olika sätt försökte
komma åt tobaksmanufakturisterna bl.a. genom kraftig beskattning. Vid ett par tillfällen ansåg landshövding Brauner sig behöva träda in som räddande ängel och befalla skattelindring för fabrikören Schultz.
Så småningom upphörde dragkampen och frågan löstes så att Magistraten ställde mark till förfogande och en tobaksfabrikör
åtog sig att bruka en cirka 3 tunnland[4] stor tobaksplantage belägen vid den s.k.
fattigkyrkogården (se bild) utanför Fjärdingstullen. En nästan lika stor tobaksplantage lär under någon tid ha funnits i kv. Lejonet i centrala Uppsala.
Få och små Uppsalaföretag
I Sverige var tobaksindustrin länge nationell. Man både odlade tobak
och tillverkade såväl snus som rökverk. Tongivande politiker under 1700- och 1800-talen och början av 1900-talet stimulerade inhemsk odling och produktion. Efter 1600-talets pip- och tuggtobaksmode blev snusandet populärt. Först
var det luktsnusning genom näsan, men så småningom ersattes det av munsnusning.
Snuset, som på senare tid i Europa mer än mycket
annat kommit att förknippas med Sverige, har inget svenskt ursprung. Vi förknippas med snuset enbart för att vi har västvärldens största konsumtion av snus.
Lokala rök- och snusfabriker under den här perioden fanns i Uppsala. De som fanns var till antalet få och därtill förhållandevis små. Tobaken var däremot – trots odlingsmotstånd
– en ganska allmän gröda. I Uppsala kom tillgången på snus och tobak att tillgodoses – förutom av importen av några stycken för dagens uppsalabor tämligen okända företag som på sin tid
dock hade viss betydelse. Jag tänker då på företag som fabrikören Schultz omdiskuterade tobaksspinneri från 1730-talet och 50 år framåt i tiden, Uppsala Snusfabrik från 1888 i kv. Suttung där det företaget
1901 fick Ekendals Snusfabrik som nära granne och Noréns Cigarrfabrik på Fabriksgatan, också den från tiden kring sekelskiftet 1900.
På Noréns Cigarrfabrik fanns under några år före och efter sekelskiftet 1900 en maskinell tillverkning av cigarrer, som då var ett lysande exempel på nymornad industrialism. Det ska också sägas
att tobakstillverkningen i Sverige fördubblade sitt produktionsvärde mellan sekelskiftet 1900 och första världskriget. Noréns cigarrfabrik bidrog i någon mån till detta.
[1] Ett skålpund är 0,425 kg
[2]
Sälja i parti och minut”? Parti är lika med partihandel d.v.s. sälja i stora kvantiteter medan minut är det samma som att i detaljhandel sälja styckvis.
[3] Man ska då veta att i mitten på 1700-talet var – till skillnad från idag – landshövdingen en person med stort inflytande.
[4] Tunnland är en nordisk ytenhet, som motsvarar den åkeryta
som besåddes med en tunna utsäde, och är ungefär ett halvt hektar. I Sverige och Finland är sedan1630-talet ett tunnland 4 936,6 kvm. I Danmark och Norge är tunnlandet något större. I England kallas motsvarande
ytenhet acre och är även den något större än det svenska tunnlandet.