Pehr Hanselli

Med sina höga kindknotor, slokmustascher och långa pipskägg påminde han, enligt mångas uppfattning, om en vis kines. Själv ansåg han att han mest liknade Napoleon III. Spelar ingen roll vilket, i Pehr Hanselli hade Uppsala ett lika omtyckt som pittoreskt original, som knappast hade kunnat utvecklas någon annan stans än i just Uppsala. Han var en lustig blandning av borgare och gammal student. Bland professorer och studenter var han en känd figur. Folk vallfärdade till hans bokauktioner, som hade högt underhållningsvärde. Uppsalabon i gemen kände igen honom – såväl framifrån som bakifrån – när han klädd i paletå och lågkullig hatt kom promenerande på stadens gator. Någon har om Hanselli sagt, att han var ett ”vittert original i senromantikens Uppsala”. Det var han nog också, men hans samlade vitterhetsarbeten av svenska författare, från Stjernhielm till Dalin, räckte inte för att han också skulle få tillträde till de ”förnäma” litterära och musikaliska salonger i Uppsala, som Malla Silverstolpe och Robert von Kræmer inbjöd till.

Pehr Hanselli var professionell tidningsman, bokförläggare, bokauktionsförrättare, skicklig amatörfotograf och en entusiastisk numismatiker[1]. En av stadens många original. Extremt otursförföljd. För egen del var han övertygad om att han tillhörde den grupp av människor, som livet igenom förföljdes av otur. Det var en uppfattning hos honom, som inte gick att rubba. Det var bara så; han tillhörde de olyckliga i samhället. Och visst, objektivt sett hade han – åtminstone delvis – rätt. Det hindrar inte, att hans liv – åtminstone till en början – var ljust och lyckligt. Den största lyckan i hans liv var segern över skomakarmästare S A  Hägg; och då gällde det kampen om den åtråvärda mamsell Augusta Martinells hand. De båda gentlemännen – Hanselli och Hägg – tävlade om hennes gunst och kampen utföll till Hansellis fördel. Det blev han som fick krypa in i det äkta ståndet.

I en publikation från 1875 (60-årsdagen) berättar Hanselli om sin uppväxt under barnaåren. Han föddes 1815 i Skepptuna socken i Roslagen där föräldrarna var jordbrukare. När Pehr var två år flyttade han med familjen till en gård i Frötuna socken strax söder om Norrtälje i Roslagen. Det var där han växte upp och det var där han tillägnade sig den roslagsdialekt, som han senare i livet, utan att lyckas, försökte göra sig av med; till ledsnad för honom själv, till glädje för många i hans omgivning. I publikationen från 1875 hyllar han sin mor. I den skriften säger han att modern ”var sin tids Eufemia[2] en levande sago- och visbok, som – när hon satt vid sin spinnrock framför den flammande risbrasan i den väldiga spisen under mörka höst- och vinterkvällar – underhöll familjen och gårdsfolket med sina sånger och sina historier”. Det var med stort välbehag han mindes dessa stunder.

Modern blev också hans första skollärare. Det var hon som gav honom de första grundläggande kunskaperna om kristendom och svensk historia men också lärde honom att läsa, skriva och räkna. Men efter något år fick församlingens vice pastor Johan Victor Arnelius ta över ansvaret för Pehrs undervisning. ”Jag läste, jag skrev, jag räknade; allt gick som en lek”, kunde Hanselli långt senare säga då han berättade om sin begynnande skolundervisning.

När pastor Arnelius 1826 skulle flytta till Uppsala blev det bestämt att den då 11-årige Pehr skulle följa med för att i Uppsala ta en studentexamen. Av detta blev det ingenting. Pehr drabbades av en svår frossa, som kom att förfölja honom i flera år. Det var nu föreställningen om att han var extra otursförföljd inte bara slog rot hos honom utan även upplevdes som faktisk verklighet. Till studier i Uppsala kom han inte förrän den 16 januari 1834. Då var den 19-årige Pehr inte längre så intresserad av studier. Lärarna var dåliga och skolkamraterna mobbade honom för hans roslagsmål. Detta i kombination med en koleraepidemi fick honom att återvända till Frötuna för ett år. När han väl var tillbaka i Uppsala var intresset för studier helt borta. Istället för studier tog han anställning vid Hörlins bokhandel vid Stora Torget. Det var något han trivdes med och när Hörlin 1844 drog sig tillbaka från bokhandeln ansågs Pehr Hanselli vara en lämplig efterträdare. För Hansellis vidkommande förändrades nu tillvaron påtagligt. Det var inte bara det att han kunde titulera sig ”akademibokhandlare”; tillvaron ljusnade och som den företagsamme person han var köpte han ett mindre tryckeri och startade 1845 Tidningen Upsala.

Tidningsmannen

Det här med att starta ett tidningsföretag såg till en början ut som något lovande. Naturligtvis var det ett vågspel, men samtidigt fann Hanselli ett verksamhetsområde som engagerade honom och som han uppenbarligen trivdes med. Tidningen kom ut med ett nummer i veckan och kom snabbt att uppmärksammas i Uppsala med omnejd; inte minst för sitt ”vågade” sätt att uttrycka sig. Hanselli lyckades också skaffa sig medarbetare i tidningen med håg för ett mera ”rättframt” språkbruk. En av dessa var den temperamentsfulle Johan Olof Sundvallson.

Tidningen vände sig i första rummet till borgerskapet i stadenvilket väckte visst missnöje bland stadens akademiska kretsar. Men tidningen hade också en viss spridning på den uppländska landsbygden. Under Hansellis ledning – men under stor påverkan från Sundvallsson kom tidningen redan från starten att i stor utsträckning ägna sig åt ett lika ihärdigt som konsekvent hudflängande av de mäktiga i staden. Sålunda kom tidningen att användas till oavbrutna angrepp på stadens byråkratiska och storborgerliga överhet.

Dåvarande landshövdingen Robert von Kræmer liksom stadens borgmästare och rådmän utsattes i tidningen inte sällan för grova personliga – ibland äreröriga – angrepp där de utmålades som snikna despoter. Genom att på detta sätt angripa de mera "lyckligt lottade i samhället" vann Hanselli och hans tidning inte enbart läsekretsens uppmärksamhet utan också en utbredd popularitet hos de breda folklagren. Tidningen blev också under 1800-talets senare hälft Uppsalas i särklass största tidning. När tidningen 1956/57 avvecklades hade den under många år gemenligen kallats ”Nollan”.

Men ”vågat språkbruk” i mitten på 1800-talet var inte helt ofarligt. Det fick Pehr Hanselli erfara på ett ödesdigert sätt. På grund av innehållet i några artiklar i Tidningen Upsala (Gasslanderska förtalsmålet 1849[3]) dömdes Pehr Hanselli i sin egenskap av ansvarig utgivare efter en långdragen förtalsrättegång till konfiskation av en del tidningsnummer, stora skadestånd och värst av allt, han förlorade även privilegiet som akademibokhandlare.

För Hansellis del resulterade det hela i att han i allt väsentligt blev ställd på bar backe. För den egentlige syndaren Johan Olof Sundvallson, som skrev förtalsartiklarna, blev utvecklingen den rakt motsatta. Det slutade med att Sundvallson övertog inte bara Tidningen Upsala utan även den akademiska bokhandeln. Märklig rättvisa kan man tycka. De akademiska myndigheterna insåg också så småningom att Hanselli blivit orättvist behandlad och försökte gottgöra honom genom att 1853 utnämna honom till bokauktionator; en befattning han upprätthöll till sin död.



[1]En som samlar på gamla myn

[2] Eufemia är ett namn av grekiskt ursprung, som betyder '(hon som har) gott rykte. Under medeltiden blev namnet känt i Norden via Eufemiavisorna som i sin tur är tre svenska riddarromaner på knittelvers från 1300-talets början, uppkallade efter drottning Eufemia av Norge: 

[3] Sommaren 1849 avled en man vid namn Gasslander; mest känd för sin bristande håg att själv försörja sig men också för sitt väl utvecklade alkoholmissbruk. Han påträffades död i bleckslagare Åbergs bagarstuga på Svartbäcksgatan. Upptäckten anmäldes till Stadsfiskalen, som uppmanade bleckslagaren att ordna med begravningen. Uppmaningen åtlyddes och de pengar bleckslagaren lyckades få ihop räckte till allt utom till likkistan. Bleckslagaren vände sig då till domkyrkovicepastorn C H Rundgren med begäran om ett fattigunderstödsbidrag om tio kronor att användas till att anskaffa en likkista.

Domkyrkovicepastorn ville inte höra talas om något sådant bidrag, Han utvidgade dessutom sin ovilja till att förbjuda klockringning vid den kommande begravningen. Sin inställning motiverade han med att hänvisa till kyrkolagens föreskrift ”att folk vid begravningar skall skicka sig efter villkor och värde”.

Det här var naturligtvis ”mumma” för reporter Sundvallson, som i ett par nummer av Tidningen Upsala, med Pehr Hanselli som ansvarig utgivare, lät införa två otvivelaktigt ärevördiga artiklar, som tog heder och ära av domkyrkovicepastorn. Det blev åtal mot ansvarige utgivaren och Hanselli dömdes för förtal.

Pehr Hanselli
Pehr Hanselli - framifrån och bakifrån
Tidningen Upsalas entré
J O Sundvallson
Litteris et artibus

Bokauktionatorn[1]

Utnämningen till Uppsala universitets bokauktionator kom efter det att de akademiska myndigheterna insett att Hanselli i realiteten inte var den skyldige i förtalsmålet. Efter en tid var det många som tyckte att Hanselli var den som blivit orättvist behandlad i förtalsmålet och man försökte gottgöra honom 1853 genom att utnämna honom till universitetets bokauktionator eller bokauktionskamrerare, som var den formellt riktiga benämningen av tjänsten. Det här var ett jobb som passade Hanselli som hand i handsken. Här höll han stor show. Han var spydig – på gränsen till elak. Kvick i repliken svingade han auktionsklubban med stor auktoritet. Och han kryddade gärna tillställningen med en aldrig sinande ström av roliga historier; allt på bredast möjliga roslagsmål, vilket naturligtvis gjorde tillställningarna än mer attraktiva. Auktionerna lockade också långa skaror av uppsalabor till ”G:la Kuggis” vid S:t Eriks torg där Hanselli genomförde sina auktioner på nedre botten i en kall och dragig lokal.

Så här kunde det – enligt Carl Forsstrands ”Uppsalaminnen” – t.ex. låta då en student vid namn von Knorring hade ropat in en bok och Hanselli på sitt utpräglade roslagsmål frågade: ”Hocken ä de? Ä de Jerwingens Knörring eller den ara Knörringen?” Till historien hör att i Uppsala vid denna tidpunkt fanns två personer vid namn von Knorring; den ene var student och förlovad med en av regementskommissarie Jerwings döttrar, den andra var överste och hög chef för regementet.

Hansellis klädsel vid auktionstillfällena bidrog naturligtvis också. Den kalla och dragiga auktionslokalen i kombination med att Hanselli led av svår gikt ledde till att han allt som oftast klädde sig som en polarfarare för att klara sig från drag och kyla i auktionskammaren. Auktionisttjänsten kom för Pehr Hansellis del att förbli en bisyssla. Vid sidan av den skaffade han ett nytt tryckeri och återupptog förlagsverksamheten. Som näring gav det honom inte några inkomster att tala om. Däremot var förlagsverksamheten av sådan kvalitet att det gav honom ett visst mått av anseende.

Bokförläggaren

År 1856 påbörjade Pehr Hanslli publiceringen av svenska vitterhetsarbeten av svenska författare från Stjernhielm till Dalin. Ett verk, som redan från början bedömdes som tvivelaktigt såväl till kvalitet som innehåll. Ambitionen var det däremot inget fel på. Tvärtom, det fanns en och annan som betraktade Pehr Hanselli som ”den svenska litteraturens flitigaste arbetsbi”. Ett flitigt bi var han. I sin helhet kom vitterhetsarbetena att omfatta inemot 10 000 sidor uppdelade på 22 band och i dessa försökte han presentera fullständiga utgåvor av 96 författare från 1600- och 1700-talen. Dessförinnan hade han utgivit samlingsverket Svenska vitterheten i 10 volymer, som innefattade verk bl.a. av Hedvig Charlotta Nordenflycht, Olof Rudbeck d.y., Jacob Wallenberg m.fl. År 1874 påbörjades en ny upplaga av vitterhetsarbeten – denna gång rörde det sig om Thorilds samlade skrifter. Det arbetet blev aldrig färdigställt; Hansellis död kom emellan.

De imponerande vitterhetsarbetena gavs inte ut i några större upplagor; 200 – 250 exemplar per band. Hanselli betalade själv utgivningen som naturligtvis gick med förlust. Det som i andra länder hela litteratursällskap gjort till sin uppgift utfördes här av en tämligen anspråkslös man ensam. Han gav själv år 1871 en kommentar till detta:

”Efter min första beräkning skulle samlingen komma att inrymmas i 10 eller 12 band; men oaktat att 15 band redan äro utgivna, återstår ännu några. Hade jag förutsett detta, skulle jag icke vågat börja ett så mödosamt och dyrt företag; men oaktat de uppoffringar jag redan gjort, varit nog betungande, har jag dock inte alldeles förlorat modet att söka fullborda det. Att vinstbegär icke driver mig därtill, visar sig därav, att upplagan utgöres av 200 exemplar per band och således icke kan lämna någon vinst, även om alla exemplaren försåldes”.

Vissa källor gör gällande, att det var Hansellis hustrus duglighet och ekonomiska förstånd som räddade familjeekonomin. Och förvisso, hon fick lära sig att hushålla med små medel; vitterhetsarbetena gav inga inkomster, bara kostnader. Men Hansellis förlagsverksamhet bestod inte enbart av att med ekonomisk förlust återutge äldre vittra författares verk. Vid sidan om den förlagsverksamheten förlade och tryckte han även andra mera inkomstbringande alster. Utgivning och tryckning av läroböcker var en sådan del av hans förlagsverksamhet. Ett exempel på sådan mera inkomstbringande produktion var utgivningen oh tryckningen av Tierpsprosten C O Roos lärobok ”Biblisk historia för folkskolan”. Den boken förlade och tryckte Hanselli under sin levnad inte mindre än sex gånger. Andra inkomstbringande förlags- tryckningsalster var de årligen återkommande litterära kalendrarna, hans omfattande tryckalster av accidensnatur, m.m.

I utgivandet av gamla svenska författares verk såg Pehr Hanselli att han hade en livsuppgift. Uppgiften gick ut på att se till att dessa författares litterära verk inte skulle glömmas bort utan istället bevaras åt framtiden. I och med detta kom han att ge litteraturforskningen en tjänst som inte var ringa. Visserligen kom Hansellis vitterhetsarbeten snabbt att klassas som otillfredsställande. Men samtidigt måste man ha klart för sig att hans arbeten i allt väsentligt var en mans verk och att hans förlagsutgivning var, under nära nog ett halvt sekel, det enda som fanns tillgängligt. Därför var det helt i sin ordning att han 1861 erhöll ”Litteris et artibus” för sina förtjänster om den svenska litteraturen. Och självklart, han värderade också mycket denna utmärkelse.



[1]Bokauktionatorsysslan hade gamla anor. Den första bestämmelsen om sysslan kan härledas till 1639 då Konsistorium (Universitetets styrelse) beslöt ”att det vore gott att hava någon som kunde sälja gamla böcker, kläder, theses (akademiska avhandlingar), och annat sådant….”. I mitten av 1700-talet var auktionskammaren förlagd till S:a Barbaras kapell (som senare kom att kallas Hadorphs hus) och då fanns ungefär på den plats där Jacob Ulvssonsstatyn idag står.

Med vänlig hälsning
Roland Agius

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

04.12 | 15:38

Du skriver så bra Roland. Stadshuset var min far byggkontrollant för, likaså för Folkets Hus i slutet på 40-taletx

...
28.11 | 10:46

Ja Björn vi jobbade under Moddes vakande öga. han sa ta för vana grabbar att alltid ha en trasselsudd fuktad med fotogen , i bakfickan och torka av ratten

...
05.11 | 14:32

Så roligt att läsa. Jag är uppvuxen med "Joffes" Mamma, pappa, faster och morbror jobbade där. Jag har min Fram moped kvar som jag fick ny 1960. Den är nyskick

...
26.10 | 11:09

Hej Martin!

Ta gärna kontakt med mig! Leffe

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS