Utvecklingen från Uplands Enskilda Bank till Nordea
Det var C. Wilhelm Ulander som grundade och utvecklade Uplands Enskilda Bank till landskapets och stadens första affärsbank.
Kreditmarknaden dominerades visserligen fortfarande av jordbrukets kreditbehov men den nya banken fick ändå något av en flygande start till följd av Uppsalas och regionens snabba industrialisering.
Verksamhetsområdet vidgades och banken kom också, särskilt under åren i början av 1900-talet, att överta en rad andra banker. 1911 övertogs t.ex. Lagunda och Hagunda Härads Sparbank för att 1913 åtföljas
av övertagande av Folkkärna Folkbank, 1914 av AB Avesta Folkbank, 1917 av AB Sundsvalls Handelsbank, 1919 av AB Gävleborgs Folkbank och 1920 av AB Hudiksvalls Kreditbank. 1934 ombildades Uplands Enskilda Bank till aktiebolag och 1965 bytte man
namn till Uplandsbanken[1].
Uplandsbanken hade länge ett mycket spritt ägande. I slutet av 1960-talet
var försäkringsbolagen Trygg-Hansa och SPP de största ägarna. 1972 hade AB Custos köpt på sig aktier och blivit en av de större ägarna. Under 1970-talet blev banken föremål för en maktkamp mellan Custos,
byggmästaren Birger Gustafsson (Fabege) och Bonniers Obligationsavdelning AB. 1976 hade Bonniers 5%, AB Custos 6,8% och Gustafsson 3%. Striden slutade med att Birger Gustafsson 1981 satt med 19,1% av rösterna för att året därpå
vara uppe i 35% av rösterna i banken.
Ledande man i AB Custos var vid denna tid Sigvard Ando och han var besjälad av att slå samman de olika provinsbankerna till en enda storbank. Custos började därför köpa upp aktier
i bank efter bank och dominerade vi denna tid bl.a. Skaraborgsbanken och Östgötabanken. Indirekt hade man också intressen i Wermlandsbanken. Men förändringar i ägandet skapade nya förutsättningar och någon fusion
av de olika provinsbankerna kom aldrig till stånd.
För Uplandsbanken var detta inte särskilt bra. Inom bankens styrelse och direktion hade sedan början av 1980-talet förts en diskussion om bankens framtid. Den successivt allt
hårdare konkurrensen på den svenska bankmarknaden blev en allt starkare anledning för banken att inte överge tanken på att söka samarbete med andra banker för att trygga konkurrenskraften på lång sikt. Strukturaffärerna
blev successivt viktigare än kärnverksamheten och då vet man av erfarenhet att utförsbacken har påbörjats.
Den strategin resulterade i att Uplandsbanken 1986 fusionerades med Sundsvallsbanken, en bank som dominerades
av Anders Wall och Beijerinvest. Namnet på den fusionerade banken blev Nordbanken. Fyra år senare, 1990, fusionerade Nordbanken och statliga PK-banken och blev så småningom den bank som idag heter Nordea och som under uppseendeväckande
former 2018 flyttade sitt huvudkontor från Stockholm till Helsingfors.
Privatbanksedlarna
När Skånska Privatbanken i Ystad grundades 1831
utrustades banken med privilegiet att ge ut egna sedlar, privatbanksedlar. Sedlarna var en slags räntefria skuldförbindelser som skulle motsvara insatta pengar i banken. Det här upplevdes som något nytt och ledde till en våg av nyetablerade
privatbanker. Ett 30-tal andra banker följde den skånska bankens exempel och alla utrustades med rätten att ge ut egna privatbanksedlar. Uplands Enskilda Bank var en av dessa.
Men helt nytt var
det inte. Ett liknande system hade prövats i mitten på 1650-talet då Johan Palmstruch, grundade Sveriges första privata bank, Stockholms banco. Palmstruch förnyade penninghanteringen genom att ge ut särskilda banksedlar,
"kreditivsedlar", dvs. räntefria skuldförbindelser på bestämda belopp som skulle motsvara insatta pengar i banken. Sedlarna blev till en början en succé, men det hela slutade med en bankkrasch eftersom banken gav
ut för många sedlar i form av osäkra lån. Med andra ord, man lånade ut mer pengar (sedlar) än det som backades upp av riktiga pengar vilket på den tiden mestadels var mynt, guld, silver och koppar.
Problem blev det även med 1800-talets privatbanksedlar. De förfalskades ofta, men nu löste bankerna även in förfalskningar; allt för att allmänheten skulle behålla förtroendet
för systemet. Men problemen tilltog i omfattning.
För att skapa stabilitet i ekonomin och få tillbaka folkets förtroende för bankväsendet beslöt riksdagen 1897 att
skapandet av pengar uteslutande var en statlig angelägenhet. Och så blev det.
Bankpalatset vid Stora Torget
I början på det
nya seklet (1900) inleddes inom ledningen för Uplands Enskilda Bank en diskussion om byggandet av ett nytt alldeles eget bankpalats. Bankens lysande affärer krävde detta. Planeringen tog några år i anspråk. Till slut fastnade
man för en tomt i kv. Lejonet med adress StoraTorget 7. Där skulle det nya bankpalatset byggas. Arkitekten Ture Stenberg, som år 1900 färdigställt ombyggnaden av Grand Hotel i Stockholm, kopplades in i projektet och 1906 kunde det
nya bankhuset tas i bruk.
På det nya bankhuset sparades inga omsorger. Här skulle byggas ett hus med ett gediget utförande, med påkostade material och en väl genomarbetad dekor. Huset
skulle väcka intresse men också inge respekt. Byggnaden skulle vara en skylt för verksamheten och samtidigt ange måttet på företagets kvalitet. Det skulle med andra ord klart framgå att byggnaden var hemvist för
Uplands Enskilda Bank.
Ännu idag ger huset intryck av soliditet även om det på fasaden inte lägre står ”Uplands Enskilda Bank” utan ”Nordea”; om än lite
undanskymt. Å andra sidan ingår Uplands Enskilda Bank numera via Uplandsbanken, Nordbanken och PK-banken i Nordea.
I dag då vi lärt oss att betrakta bankväsendet som en ofrånkomlig
förutsättning för att samhällslivet ska fungera är det inte långt till frågan hur ett land alls kunde existera utan ett ordnat bankväsende. Behovet av banker kom med industrialiseringen. Det industrialiserade samhället
förutsatte ett system med pengar, prissättning och krediter där tillgång och efterfrågan bestämde varans pris. På självhushållets dagar behövdes ingenting sådant och därför fanns det inte
heller
[1]Ska inte förväxlas
med den ”Upplandsbanken”, som idag finns i Uppsala. Den banken är en del av/varumärke av/för Danske Bank