Uplands Enskilda Bank

Det finns bara två bankdirektörer i Sverige, den ene är Carl Wilhelm Ulander i Uppsala och den andre är jag”, hävdade A. O. Wallenberg år 1866, tio år efter det att han hade grundat Stockholms Enskilda Bank[1].

Det var med Wallenberg som förebild som Ulander sommaren 1865 startade Uplands Enskilda Bank[2]. Båda bankerna fungerade som såväl initiativtagare som kreditgivare i samband med att samhället industrialiserades. Det var vågade satsningar, som dessbättre utföll väl.

Från början gav Uplands Enskilda Bank bara lån till industriell byggnation men ganska snart också till verksamhetsområdets kommuner; och då inte minst till Uppsala stad. Det senare ledde ibland till kritiska kommentarer som att staden favoriserade banken; detta gällde bl.a. i samband med finansieringen av bygget av de vackra stenmurar som ännu idag omgärdar Fyrisån i stadens centrum. Och visst, oavsett omvägen med lån i banken var det ändå ”brännvinspengarna” som betalade stenmurarna. Förklaringen till ”omvägen” kan nog bara förklaras med den personliga förbindelsen mellan drätselkammaren och stadens affärsbank. Kryddkramhandlaren C. Wilhelm Ulander var länge den bestämmande på båda ställena.

C. Wilhelm Ulander

C. Wilhelm Ulander (1820-1911) kom till Uppsala 1841 som lärling. Några år senare - 1848 – startade han sin kryddkramhandel på Svartbäcksgatan. I Uppsala blev han en verksam man och han kom - förutom åt sin kryddkramhandel – att som delägare engagera sig i stadens kvarnrörelse; först i den lilla Eldkvarnen vid hamnen och sedan i uppbyggandet av Upsala Ångkvarn. Från 1865 och 40 år framåt var han chef för Uplands Enskilda Bank; en prestation för en man som lärt sig räkna och skriva först som 15-åring. Hans engagemang för att industrialisera Uppsala är väl omvittnat.

Ulander byggde under årens lopp successivt upp ett stort förtroende och han var under 1800-talets senare hälft en röst man gärna lyssnade till. Han var ledamot av stadsfullmäktige 1863-1900, var dess vice ordförande i 20 av dessa år, han var ledamot av drätselkammaren (stadens styrelse) 1864-1886 och dess verkställande ledamot (motsvarade ungefär senare tiders finanskommunalråd) under 15 år samt dessutom dess ordförande i 18 år. Han var också landstingsman åren 1867-1886.

Industrialiseringen krävde en bank

Fram till mitten på 1650-talet var Sverige ett näst intill banklöst land. Det fanns bankliknande företag i landet men det svenska ekonomiska systemet byggde fortfarande långt in på 1800-talet, på självhushållning och enkla byten vara mot vara. Det var ett system som rimmade illa med vad ett modernt industrialiserat samhälle krävde. Därtill kom uråldriga regelverk som kraftigt begränsade näringsfriheten, ståndsindelningen i adel, präster, borgare och bönder m.fl., som alla rimmade illa med den i mitten av 1800-talet begynnande industrialiseringen.

Industrialiseringen krävde investeringar i byggnader och maskiner. Eftersom det kunde dröja länge innan verksamheten lönade sig behövdes kapital och krediter i en omfattning som det förindustriella skedet inte hade någon erfarenhet av. Härutöver krävde industrialiseringen också, att det fanns människor som var beredda att mot betalning arbeta åt andra i fabrikerna, dvs. en arbetarklass. Allt detta var något nytt, den gamla månghundraåriga ståndsindelningen med adel, präster, borgare och bönder blev inte längre lika självklar som tidigare. Med den nya tiden kom nya grupperingar in i bilden, grupperingar med krav på inflytande och medbestämmande.

I takt med den industriella utbyggnaden ökade behovet av banker som kunde ställa upp med de krediter som behövdes för att komma igång med de nya fabrikerna. Många, som umgicks med planer på att starta industriella företag, upplevde att tillgången på ”brännvinspengar”, som i brist på bank ofta var alternativet för att finansiera expansionen, inte var att lita på.

Bankidén tog fastare form

I början av 1860-talet började allt fler bland Uppsalas ”fabrikörer” inse att det nog var avsaknaden av en ”egen” lånebank som försvårade förverkligandet av deras planer på kostnadskrävande satsningar. Från andra städer hörde man talas om vad en bank kunde betyda. Diskussionen kom igång och man diskuterade om det var en affärsbank eller en hypoteksbank som Uppsala behövde. I staden fanns sedan 1830 en sparbank, men den bankens utlåningsverksamhet var starkt begränsad och gällde absolut inte industriell verksamhet. Mälarprovinsernas Enskilda Bank bidrog i slutet av 1840-talet med ett filialkontor i Uppsala, men den filialens främsta uppgift var att försörja andra orter än Uppsala.

Det var i det tidsskedet – årsskiftet 1862-1863 – som några framsynta uppsalabor tog initiativ till skapandet av en landskapet Upplands egen affärsbank. Bland initiativtagarna märktes särskilt kryddkramhandlaren C. Wilhelm Ulander och Tidningen Upsalas chefredaktör J. O. Sundvallson. Här intog Ulander en särställning såtillvida att han bland initiativtagarna var den ende borgaren, dvs. person som vunnit burskap[3] i staden. Att borgerskapet i övrigt lyste med sin frånvaro var följden av två samtida företeelser: dels att ståndssamhället med adel, präster, borgare och bönder då befann sig i sin upplösning[4], dels den utökade näringsfriheten 1864. Ståndssamhällets och borgarnas tid var förbi och det blev andra grupper som ryckte fram och blev målsmän för den ”nya tiden”



[1]1971 slogs Stockholms Enskilda Bank samman med Skandinaviska Banken och SEB-banken kom till.

[2]Fram till 1965 hette banken Uplands Enskilda Bank, som då namnändrades till Uplandsbanken. 1986 gick Uplandsbanken samman med Sundsvallsbanken och bildade Nordbanken, som 1990 köptes av statliga PK-banken, som idag är en del av Nordea med huvudkontor i Helsingfors.

[3]För att bli borgare i staden måste man först vinna burskap. Med burskapet fick man vissa lagstadgade rättigheter såsom rätt att bedriva näringsverksamhet, hantverk eller handel men även skyldigheter. Som att betala skatt till staden, delta i brandvakthållning och upplåta husrum åt soldater. Det här regelverket gällde fram till tiden för näringsfrihetens intåg i Sverige 1864

[4]Ståndssamhället avskaffades formellt i riksdagsordningen från år 1866

C Wilhelm Ulander
Ture Stenberg
Huvudkontoret i Uppsala
Sparbössa
Privatbanksedel

Utvecklingen från Uplands Enskilda Bank till Nordea

Det var C. Wilhelm Ulander som grundade och utvecklade Uplands Enskilda Bank till landskapets och stadens första affärsbank. Kreditmarknaden dominerades visserligen fortfarande av jordbrukets kreditbehov men den nya banken fick ändå något av en flygande start till följd av Uppsalas och regionens snabba industrialisering.

Verksamhetsområdet vidgades och banken kom också, särskilt under åren i början av 1900-talet, att överta en rad andra banker. 1911 övertogs t.ex. Lagunda och Hagunda Härads Sparbank för att 1913 åtföljas av övertagande av Folkkärna Folkbank, 1914 av AB Avesta Folkbank, 1917 av AB Sundsvalls Handelsbank, 1919 av AB Gävleborgs Folkbank och 1920 av AB Hudiksvalls Kreditbank. 1934 ombildades Uplands Enskilda Bank till aktiebolag och 1965 bytte man namn till Uplandsbanken[1].

Uplandsbanken hade länge ett mycket spritt ägande. I slutet av 1960-talet var försäkringsbolagen Trygg-Hansa och SPP de största ägarna. 1972 hade AB Custos köpt på sig aktier och blivit en av de större ägarna. Under 1970-talet blev banken föremål för en maktkamp mellan Custos, byggmästaren Birger Gustafsson (Fabege) och Bonniers Obligationsavdelning AB. 1976 hade Bonniers 5%, AB Custos 6,8% och Gustafsson 3%. Striden slutade med att Birger Gustafsson 1981 satt med 19,1% av rösterna för att året därpå vara uppe i 35% av rösterna i banken.

Ledande man i AB Custos var vid denna tid Sigvard Ando och han var besjälad av att slå samman de olika provinsbankerna till en enda storbank. Custos började därför köpa upp aktier i bank efter bank och dominerade vi denna tid bl.a. Skaraborgsbanken och Östgötabanken. Indirekt hade man också intressen i Wermlandsbanken. Men förändringar i ägandet skapade nya förutsättningar och någon fusion av de olika provinsbankerna kom aldrig till stånd.

För Uplandsbanken var detta inte särskilt bra. Inom bankens styrelse och direktion hade sedan början av 1980-talet förts en diskussion om bankens framtid. Den successivt allt hårdare konkurrensen på den svenska bankmarknaden blev en allt starkare anledning för banken att inte överge tanken på att söka samarbete med andra banker för att trygga konkurrenskraften på lång sikt. Strukturaffärerna blev successivt viktigare än kärnverksamheten och då vet man av erfarenhet att utförsbacken har påbörjats.

Den strategin resulterade i att Uplandsbanken 1986 fusionerades med Sundsvallsbanken, en bank som dominerades av Anders Wall och Beijerinvest. Namnet på den fusionerade banken blev Nordbanken. Fyra år senare, 1990, fusionerade Nordbanken och statliga PK-banken och blev så småningom den bank som idag heter Nordea och som under uppseendeväckande former 2018 flyttade sitt huvudkontor från Stockholm till Helsingfors.

Privatbanksedlarna

När Skånska Privatbanken i Ystad grundades 1831 utrustades banken med privilegiet att ge ut egna sedlar, privatbanksedlar. Sedlarna var en slags räntefria skuldförbindelser som skulle motsvara insatta pengar i banken. Det här upplevdes som något nytt och ledde till en våg av nyetablerade privatbanker. Ett 30-tal andra banker följde den skånska bankens exempel och alla utrustades med rätten att ge ut egna privatbanksedlar. Uplands Enskilda Bank var en av dessa.

Men helt nytt var det inte. Ett liknande system hade prövats i mitten på 1650-talet då Johan Palmstruch, grundade Sveriges första privata bank, Stockholms banco. Palmstruch förnyade penninghanteringen genom att ge ut särskilda banksedlar, "kreditivsedlar", dvs. räntefria skuldförbindelser på bestämda belopp som skulle motsvara insatta pengar i banken. Sedlarna blev till en början en succé, men det hela slutade med en bankkrasch eftersom banken gav ut för många sedlar i form av osäkra lån. Med andra ord, man lånade ut mer pengar (sedlar) än det som backades upp av riktiga pengar vilket på den tiden mestadels var mynt, guld, silver och koppar.

Problem blev det även med 1800-talets privatbanksedlar. De förfalskades ofta, men nu löste bankerna även in förfalskningar; allt för att allmänheten skulle behålla förtroendet för systemet. Men problemen tilltog i omfattning.

För att skapa stabilitet i ekonomin och få tillbaka folkets förtroende för bankväsendet beslöt riksdagen 1897 att skapandet av pengar uteslutande var en statlig angelägenhet. Och så blev det.

Bankpalatset vid Stora Torget

I början på det nya seklet (1900) inleddes inom ledningen för Uplands Enskilda Bank en diskussion om byggandet av ett nytt alldeles eget bankpalats. Bankens lysande affärer krävde detta. Planeringen tog några år i anspråk. Till slut fastnade man för en tomt i kv. Lejonet med adress StoraTorget 7. Där skulle det nya bankpalatset byggas. Arkitekten Ture Stenberg, som år 1900 färdigställt ombyggnaden av Grand Hotel i Stockholm, kopplades in i projektet och 1906 kunde det nya bankhuset tas i bruk.

På det nya bankhuset sparades inga omsorger. Här skulle byggas ett hus med ett gediget utförande, med påkostade material och en väl genomarbetad dekor. Huset skulle väcka intresse men också inge respekt. Byggnaden skulle vara en skylt för verksamheten och samtidigt ange måttet på företagets kvalitet. Det skulle med andra ord klart framgå att byggnaden var hemvist för Uplands Enskilda Bank.

Ännu idag ger huset intryck av soliditet även om det på fasaden inte lägre står ”Uplands Enskilda Bank” utan ”Nordea”; om än lite undanskymt. Å andra sidan ingår Uplands Enskilda Bank numera via Uplandsbanken, Nordbanken och PK-banken i Nordea.

I dag då vi lärt oss att betrakta bankväsendet som en ofrånkomlig förutsättning för att samhällslivet ska fungera är det inte långt till frågan hur ett land alls kunde existera utan ett ordnat bankväsende. Behovet av banker kom med industrialiseringen. Det industrialiserade samhället förutsatte ett system med pengar, prissättning och krediter där tillgång och efterfrågan bestämde varans pris. På självhushållets dagar behövdes ingenting sådant och därför fanns det inte heller



[1]Ska inte förväxlas med den ”Upplandsbanken”, som idag finns i Uppsala. Den banken är en del av/varumärke av/för Danske Bank

Med vänlig hälsning
Roland Agius

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

23.10 | 14:24

Tror att man kan räkna det som ett av ursprungen. Det Akademiska sjukhuset (tillkom i början av 1600-talet) slogs ihop med det kommunala U -a hospital c:a 1850.

...
07.10 | 21:24

Min morfars far, Sven David Ragnar Welén omkom där 1936. Samma person?

...
05.10 | 11:43

Intressant läsning om St Eriks och min farfar Anders Starup!

...
04.10 | 02:44

Intressant - minns den nybyggda fabriken i Librobäck som Matell & Nordström arkitekter hade ritat ett kontor till med en glasad pyramid på taket.

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS