Borgmästare Napoleon Kindeström

Våra svenska städers borgmästarposter hade högt anseende. Gentemot stadens invånare kunde borgmästaren framträda med stor auktoritet då han talade som den självstyrande stadens främste representant. I mitten av 1800-talet fanns i Uppsala en sådan borgmästare. Napoleon Kindeström hette han. Kindeström var verksam inom Magistraten[1] i Uppsala under åren 1841-1863; de sista 10 åren som borgmästare. Och borgmästare blev han lite överraskande. Många hade förväntat sig att rådman Ödmann-Löfvén skulle bli stadens nye borgmästare. Men så blev det inte. Det blev Napoleon Kindeström som fick den kungliga fullmakten på ämbetet.

Som borgmästare ledde han Magistratens arbete och det i en tid, som skulle kunna beskrivas med såväl framåtskridande som stillastående. Värt att notera är, att fortfarande under 1850-talet hade röstägande uppsalabor, som ivrade för att bevara så mycket som möjligt av det gamla, ett visst övertag. Men behovet av förändring växte sig allt starkare. Historien om hur Uppsala ändå till sist, 1866, fick sin järnväg hör till de mera spännande inslagen i stadens mer än 1000-åriga historia och vittnar definitivt inte om något ”stillastående”.

Borgmästare Napoleon Kindeström har av eftervärlden beskrivits som en skicklig, oklanderlig och human jurist. Det hindrade inte att även han fick finna sig i att få bittra fiender. Det var vid den tiden två spörsmål som dominerade den politiska debatten i Uppsala; kampen mot det enorma superiet och den kommunala styrelsens föråldrade former med sin ständigt pågående dragkamp mellan Magistraten, Drätselkammaren och Borgerskapets Äldste[2] om vem som egentligen skulle styra staden. Som borgmästare kunde Kindeström inte undgå att bli indragen i stridens hetta.

1,3 liter åt gången - den ”minsta” kvantitet som fick säljas

År 1855 fick vi i Sverige en ny ”restriktivare” brännvinslagstiftning. Men de restriktiva inslagen i lagen var inte lätta att finna. Formuleringarna av motsatserna var betydligt klarare. Ett bra exempel på detta senare var t.ex. föreskriften som sade att 1,3 liter åt gången var den ”minsta” kvantitet som fick säljas.       

Enligt den nya lagstiftningen tillkom det staden själv att bestämma både om utskänkningsrättigheter och om antalet försäljningsställen. Beslutanderätten lades i händerna på Magistraten och Borgerskapets Äldste. I Uppsala var sedan gammalt antalet utskänknings- och försäljningsställen oproportionerligt stort. Vid några få tillfällen gjordes – utan påtagligt resultat - försök att minska antalet krogar och försäljningsställen. Tvärtom, den nya ”restriktivare” brännvinslagstiftningen ledde istället till att t.ex. Uppsala stad under åren 1855 – 1865 var mer än någonsin tidigare beroende av brännvinet som inkomstkälla. Under de åren hämtades drygt 50 procent av stadens inkomster från denna bokstavligen ”flödande inkomstkälla”.

Det ska inte heller förtigas, att det i stor utsträckning var "brännvinspengar" som finansierade en hel del av Uppsala industrialisering. De vackra stenmurar som ännu idag omgärdar Fyrisån i centrala Uppsala, betalades också med brännvinspengar. Rätten att få driva brännvinsbränneri var också vid den här tiden något av en garanti för att dess innehavare efter några år också var innehavare av en stor förmögenhet. Brännvinspengarna var den tidens motsvarighet till våra dagars klippekonomi. I efterlämnade anteckningar har skomakamästare Sven Anders Hägg[3] (1817-1904) beskrivit det här fenomenet, som gjorde det möjligt för ett fåtal utvalda att på några få år samla ett kapital av en storleksordning, som det förut tog generationer att åstadkomma.



[1] Magistraten (borgmästare och råd) hade i Uppsala ända sedan medeltiden fungerat som stadens styrelse. På grund av sin sammansättning med medlemmar främst hämtade ur borgerskapet kom Magistraten alltmer att utvecklas till ett stadens eget organ med uppgift att tillvarata stadens och borgerskapets intressen. Men Magistraten var också ett statens kontrollorgan och fungerade dessutom som domstol. Utan magistratens godkännande kunde inga gemensamma beslut fattas eller några av stadens tillgångar disponeras. Landshövdingens inflytande över besluten var betydande.

[2] Borgerskapets äldste fugerade som en fullmäktigeförsamling för stadens borgare, dvs. stadsbor som vunnit burskap. För att räknas till borgerskapet var man tvungen att utöva en näringsverksamhet med erhållet burskap. Detta innebar fram till 1864 då näringsfrihet infördes i Sverige, att den som bedrev en näringsverksamhet också var tvungen att ha laglig rättighet att utöva yrket. Utan detta burskap (laglig rättighet) fick man inte utöva yrket och räknades därmed inte till borgerskapet. Det måste också nämnas att burskap främst innehades av myndiga män, men att även en änka kunde driva vidare sin avlidne mans verksamhet med bibehållet burskap.

[3] Sven Anders Hägg (1817-1904), skomakarmästare, som efterlämnade ovärderliga minnesanteckningar om skilda händelser i Uppsala under andra hälften av 1800-talet. När Hägg såg tillbaka på utvecklingen under 1850-, 1860-, 1870- och 1880-talen utbrast han: "Under ingen tid, så långt historien bär vittne, har en så stor förändring i levnadsvanor och seder förekommit i Sverige som den tid under vilken jag uppväxte och i synnerhet vid uppnådd mannaålder". Skomakarmästare Hägg ansökte om mästerskap och burskap och blev av Magistraten antagen som borgare i Uppsala år 1852. Tio år senare - 1862 - invaldes han i Uppsalas första stadsfullmäktigeförsamling.

Napoleon Kindeström
Robert von Kraemer
H W Söderman
J O Sundvallson
Rådhuset (teckning Norbert Fürlinger)

Ville att antalet utskänknings- och försäljningstillstånd skulle begränsas

Staden hade med den nya brännvinslagen inte bara blivit den kontrollerande myndigheten, den var också ekonomiskt intresserad av att brännvinsförtäringen inte visade någon större nedgång. Av de ganska höga avgifter som staten lagt på brännvinet, ägde nämligen staden rätt att ta hand om fyra femtedelar. Det fordrades alltså ett synnerligen medvetet nykterhetsintresse för att en stad aktivt skulle vidta åtgärder, som direkt minskade stadens inkomster. Och det nykterhetsintresset fanns bara hos ett litet fåtal människor. En av dessa var Uppsalas borgmästare, Napoleon Kindeström, men han fick aldrig Magistraten med sig om sin uppfattning. Törsten tycktes omättlig och efterfrågan saknade tak.

En viss tillnyktring kom – även om den var tveksam – dock till uttryck i en stadsfullmäktigedebatt den 11 april 1865 där man kom fram till att man ville ha en brännvinskonsumtion ”som tillförsäkrar staden sjelf största möjliga winst i pekuniert hänseende i förening med den minsta möjliga skada för dess medlemmar i ekonomiskt och moraliskt afseende”. Det sades dock inget om hur detta ”konststycke” i praktiken skulle åstadkommas.

Borgmästare Napoleon Kindeström var den ende som på allvar vågade föreslå att antalet utskänknings- och försäljningstillstånd skulle begränsas. Men då fick han inte kollegerna i Magistraten med sig. Det var uppenbart, att stadens styrande inte var intresserade av att ingripa mot den näringsgren som gav staden så goda inkomster. Men naturligtvis, i spåren av den omfattande brännvinskonsumtionen, följde även sociala problem; uppenbarligen inte av den omfattningen att de styrande var beredda att avstå från inkomsten.

För detta sitt engagemang i den omkring 1860 högaktuella kampen mot det alltmera tilltagande superiet fick Kindeström utstå mycken spott och spe. Det var många ömma tår han trampade på då han som stadens främste talesman hävdade att antalet utskänknings- och försäljningstillstånd måste begränsas. ”Allt annat slutar i en situation vi inte mäktar styra”, menade han.

H W Söderman, stadens i särklass störste brännvinsproducent, och J O Sundvallson, mäktig chefredaktör för stadens största tidning, Tidningen Upsala, var inte nådiga mot honom. Söderman såg i Kindeström ett hot mot sina enorma inkomster från brännvinshantering och Sundvallson irriterades av att Kindeström allt oftare uttalade ett direkt misstroende mot pressens förmåga att vara objektiv. För Sundvallson var måttet rågat när Kindeström fick Magistraten med på att ”bestraffa” Tidningen Upsala genom att låta den konkurrerande tidningen Upsala-Posten få vara ensam om att ta in stadens annonser. Det tilltaget ledde till att Kindeström fick finna sig i att tätt som oftast bli rejält hudflängd i Tidningen Upsalas spalter. Tidningen ”roade” sig vid några tillfällen med att likna honom vid sin namne, kejsar Napoleon III (något av det värsta man kunde råka ut för på den tiden). Likheten skulle bestå i att ”bägge frukta och bäva för publicitetens dagsljus”.

Landshövdingen, Robert von Kræmer hette han, hade också svårt att acceptera borgmästare Kindeström. Antagonismen de två emellan låg dock på ett annat plan och angreppen dem emellan bestod mera av ”elakheter med finess” än av plumpa påhopp. Landshövdingen var självskriven ordförande i stadens Drätselkammare och menade att det var han och inte borgmästaren som var stadens främste talesman. Därför såg han bl.a. till att beslutsparagraferna i Drätselkammarens protokoll utmynnade i frasen: ”och beslöt herr landshövdingen med drätselkammaren att….” osv. Det här beteendet irriterade borgmästare Kindeström.

Så när landshövding von Kræmer en gång höll på att bli överkörd i Carolinabacken av en kälkbacksåkande yngling gick den hetlevrade länschefen till hätskt angrepp mot borgmästaren och Magistraten för att det inte fanns någon polis i närheten som kunde ta den vårdslöse ynglingen i upptuktelse. Landshövdingen menade att borgmästaren och hans Magistrat hade misskött sitt fögderi och begärde därför en utredning inom ett dygn.

Kindeström reducerade lugnt och sakligt saken till dess rätta proportioner och påtalade att den fåtaliga polisen inte kunde finnas överallt (ett påpekande som än idag nästan hundra år senare äger sin aktualitet), med tillägget ”inte ens när herr landshövdingen går i vägen för en kälkbacksåkande yngling”.

Med vänlig hälsning
Roland Agius

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

16.07 | 19:16

Hej
Sökte på Upplandskubben .... och hamnade på Roland Agius ”hemsida”. Nu vet jag allt om Upplandskubben .... och mycket annat. Tack!

...
13.07 | 14:55

På ett loppis i Leksand, finns en svagdricksflaska med porslinskork från Fyris Kronan Bryggeri & Vattenfabr A.-B., Klass 1, Tel. 252 o. 99. Något att spara?

...
09.07 | 09:16

Intressant..
Men jag har aldrig sett någor rött tegel tillverkas på Röbo tegelbruk?
Sen -57 var det enbart gult tegel som tillverkades där.

...
07.07 | 15:54

Du skriver alltid så spännande om Uppsala från förr. Nu gick jag in här för att läsa vad du säger om stadsarkitekten Gunnar Leche.

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS