Kritiserad stadsarkitekt med stor makt
Gunnar Leche var stadsarkitekt i Uppsala i tre decennier. I den funktionen var han ensam och allsmäktig
och den som planerade och ritade allt som skulle byggas i staden. På den tiden – fram till 1938 – var stadsarkitekten skyldig att utföra ritningsuppdrag för allt som skulle byggas i staden. Inte enbart för kommunala sådana
utan även privata byggnader. Inget fick byggas utan stadsarkitektens godkännande.
Uppdraget var så starkt reglerat att den befogenheten till och med var inskriven i då gällande byggnadslag.
Och det regelsystemet gällde fram till 1938. Det här innebar, att Leche kom att prägla Uppsalas stadsbild mer än någon annan. Det innebar också att kritiken mot honom och det han uträttade tidvis var hård och oförsonlig.
Folk älskade att tala illa om honom.
Leches verk sträckte sig från det övergripande stadsplanerandet till husritandets alla detaljer. I Uppsala skapade han ”drabantstäderna”
Tuna backar och Sala backar. Såväl arkitektkolleger som konstvetare, lokala byggare och bostadssökande uppsalabor riktade omfattande kritik mot de båda ”drabantstäderna” eller ”backarna” som man hånfullt
kallade dem. ”Vad håller karl´n på med”, frågade man sig. Tuna backar sades vara ”tarvligt och fult” och Sala backar kallades ”pölsasta´n” och rubricerades som ”Grönköpingsmässigt”.
Och visst, Salabacke hade till en början nästan lika dåligt rykte som Gottsunda har idag. I rikspressen uppmanades intresserade stadsplanerare att resa till Uppsala och studera de ”hemska backarna” som Leche hittat på.
Men Leche var inte den som ändrade på sig. Ville omgivningen se ett annat byggande så var det inte hans bekymmer. Leche själv lyssnade inte till kritiken. Att folk älskade att tala illa om honom
och tyckte illa om det han ritade brydde han sig inte om. Han ville helt enkelt inte inordna sig i någon viss mall. Gillade inte folk det han producerade var det omgivningen det var fel på. För egen del avsåg han att även ”fortsättningsvis
skapa bostadsområden med grönska och träd och vackra entréer”. Och i större lägenheter skulle det alltid finnas plats för en öppen spis. I ”jungfrukammaren” skulle det finnas tvättställ
så att hembiträdet – sådana hade man på den här tiden – i fortsättningen skulle slippa tvätta sig vid diskbänken i köket.
Som få svenska städer
präglades byggandet av att en och samma person i princip bestämde allt. Leche hann under sina trettio år som stadsarkitekt lämna många spår efter sig. Han ritade rader av bostadshus i stadsdelarna Luthagen, Fjärdingen.
Svartbäcken, Fålhagen (Almtuna), Kungsgärdet, Sala backar, m.fl. Han ritade också ett stort antal offentliga byggnader. Här bör särskilt uppmärksammas Vaksalaskolan, som enligt min uppfattning
än idag är stadens vackraste byggnad; om än förvillande lik Militärakademin i S:t Petersburg.
Av andra offentliga byggnader som ritades av Leche bör nämnas Folkets Hus, Nannaskolan,
Tunåsens sjukhus, Kallbadhset Fyrisbadet med sina speciella hopptorn, Bergaskolan, Svartbäckens ålderdomshem, m.fl.
I början av 1950-talet var den
högljudda kritiken mot Gunnar Leche som värst. Från praktiskt taget alla håll restes krav på ett annat slags byggande. Leche ritade inte enligt tidens trend, menade man. Han var både fruktad och hatad. Ja, det gick så
långt att även den statliga Byggnadsstyrelsen satte sig på tvären och krävde en nyordning för Uppsalas del. Det var droppen som fick bägaren att rinna över.
Staden
ledande politiker med Axel ”Koftan” Johansson och Tycho Hedén i spetsen gaddade 1952 sig samman och tvingade Gunnar Leche att ta tjänstledigt från tjänsten som stadsarkitekt. Den formella anledningen uppgavs vara, att Leche
skulle upprätta en Generalplan för Uppsala fortsatta utveckling. I verkligheten var Leche en paria, en utstött. Och det var så också han uppfattade situationen.
Idag är situationen
den rakt motsatta. Leches rykte som skapande arkitekt är höjt till skyarna. Ingenting av den kritik han fick uppleva under sina trettio verksamma år i Uppsala finns kvar. Tvärtom, bostadsrätter i hus ritade av Gunnar Leche –
”s.k. Lechehus” – kan vid försäljning påräkna ett extra påslag på köpeskillingen. Och ändå, husen är desamma. Skillnaden är att idag är husen 70 år äldre.