Rådhuset i Uppsala

I hörnet av Stora Torget och Vaksalagatan, i kv. Kransen, lät den förmögne köpmannen Claes Eden (senare adlad Edenberg) 1645 bygga ett ”skönt och zierligt” stenhus i tre våningar, som i Uppsala kom att kallas ”Edenbergska gården”, som bostad åt sig själv och sin familj. I den stora stadsbranden 1702[1] förstördes merparten av det ”sköna och zierliga” huset. Endast den stora källaren (6 rum) och några rum med valv i understa våningen klarade sig välbehållna och förblev brukliga. Likaså klarade sig stenhusets ytterväggar förvånansvärt bra. Innanför ytterväggarna tog huset däremot stor skada. Här blev merparten lågornas rov. Ett mindre stenhus längs Vaksalagatan, som ingick i den Edenbergska gården, var inte värre skadat än att det relativt snabbt kunde repareras. Vid tidpunkten för den stora branden (maj 1702) ägdes gården av räntmästaren vid Lunds akademi Erik Borckman och hans hustru Brita Jakobsdotter.

Kostnaderna för att sätta det stora stenhuset i fullgott skick blev så stora att den Borckmanska familjens ekonomiska situation blev milt uttryckt besvärlig. Borckman tillhörde inte staden och dess borgerskap och kunde av den anledningen inte påräkna någon brandhjälp. Problemen med återuppbyggandet av den Edenbergska gården fick han lösa på egen hand. För att komma runt det problemet fick han ett lån på 6 000 d. kmt i Ständernas bank med inteckning i fastigheten som säkerhet.

Egendomen iståndsattes och kom efter återuppbyggandet att rymma sex lägenheter, två i varje våning. Ekonomiskt gick det hyfsat några år men Borckman fick med tiden allt svårare att sköta sina affärer och inteckningslånet låg hela tiden som en snara kring hans hals. Till slut tappade banken tålamodet och krävde ytterligare säkerhet i form av borgen för lånet på 6 000 d. kmt. Detta senare krav kunde Borckman inte uppfylla varför banken skred till realisation av panten och via auktion 1711 genomfördes en milt uttryckt egendomlig fastighetsaffär där Uppsala stad kom att spela en icke alltför smickrande roll.

Tjyv- och rackarspel

Till historien hör att stadens rådhus sedan 1580 vid Gamla Torget blev totalförstört vid den stora branden i maj 1702. Borgmästaren och hans rådmän (Magistraten) insåg ganska snabbt att rådhuset vid Gamla Torget inte gick att återuppbygga. Efter några år i ”långbänk” började de allt oftare snegla på den Edenbergska gården som ett möjligt nytt rådhus. Det var en framträdande byggnad uppförd i nyrenässans med rika putsdekorationer och sockel i släthuggen granit. Och läget vid Stora Torget, mitt i staden, var det bästa tänkbara. Med andra ord ett ståndsmässigt hus.

Ständernas banks ”försäljning av Borckmans utställda pant i Edenbergska gården” ägde rum den 13 juni 1711 i en märklig auktion på banken. På den tiden hörde det till ”vanlig ordning” att en auktion av detta slag skulle pålysas genom anslag på rådhusrättens dörr. Någon sådan pålysning gjordes inte (och inte någon annan heller) och följden blev att den Edenbergska gården, som var värderad till 20 000 d. kmt, bortslumpades för 9 000 d. kmt; ett oskäligt lågt pris. Köpare var en i sammanhanget tämligen okänd kapten från Stockholm vid namn Peter Mannerstedt.

När auktionen väl var genomförd, och Edenbergska gården bytt ägare, började det hända saker. Borgmästaren (Starling hette han) och hans rådmän, som sedan länge bespetsat sig på att förvandla Edenbergska gården till stadens nya rådhus, inledde omgående förhandlingar med kapten Mannerstedt om köpets övertagande mot någon ”gottgörelse” åt denne. Det blev ingen svår förhandling och det gick fort. Det hela slutade med att staden köpte Edenbergska gården för 12 000 d. kmt, vilket innebar att Mannerstedts ”gottgörelse” kom att uppgå till icke föraktliga 3 000 d. kmt.

Att denna milt uttryckt egendomliga fastighetsaffär, för såväl staden som kaptenen Mannerstedt, blev lika vinstgivande som den var olycksbringande för familjen Borckman, är alldeles uppenbart. Huruvida upplägget och genomförandet av affären ingick i stadens planering går inte att leda i bevis. Men det ser misstänkt ut. Misstanken om oegentligheter kom snarare att förstärkas genom att Kungl. Maj:t gav landshövdingen Magnus Cronberg befallning ”att med eftertryck se till att borgmästare Starling och hans rådmän bispringer familjen Borckman med nödtorftig hjälp och undsättning”, vilket man utan protester också gjorde.

Domstolar i provisoriska tingslokaler

Efter 1702 års brand, då det gamla rådhuset vid Gamla Torget från 1580 totalförstördes, hade Borgmästare och Råd stora bekymmer med att skaffa fram ersättningslokaler där rådhus- resp.- kämnerrättens sessioner kunde hållas. Merparten av de hus som skulle ha kunnat komma ifråga hade blivit lågornas rov i den stora branden där tre fjärdedelar av det dåtida Uppsala brann upp. Antalet människor, som omkom i branden, brydde man sig inte om att ta reda på.

Någotsånär lämpliga ersättningslokaler för de hemlösa domstolarna fann man i ett mindre hus, som idag inte längre finns kvar och som på den tiden (början av 1700-talet) kallades ”vice pastoris hus”[2]. Det huset, som i allt väsentligt skonades i den stora branden, var beläget ”mitt för qvinfolksdörren på domkyrkans norra portal”. Huset, som revs 1751, fungerade som provisoriskt rådhus under åren 1702 – 1715, uppges ha stått – åtminstone delvis – på den plats där den stora stentrappan, som idag förbinder S:t Eriks torg med Domkyrkoplan, finns.

Edenbergska gården blir Uppsalas nya rådhus

Det drog ut på tiden med iordningställandet av det nya rådhuset vid Stora Torget. Sverige var ett fattigt land och återuppbyggandet av Uppsala efter den stora stadsbranden 1702 sammanföll i tiden med Karl XII:s lika långvariga som ekonomiskt och personellt påfrestande krigiska eskapader runt om i Europa. Dröjsmålet med restaureringsarbetena berodde framförallt - inte minst genom kungens krigande - på den allmänt rådande penningbristen men också på utomordentlig långsamhet (den mångomtalade uppsaliensiska långbänken fanns uppenbarligen redan då) då det gällde att fastställa en plan för restaureringen. För Uppsalas vidkommande innebar detta att det tog drygt 60 år att efter 1702 års brand på nytt åstadkomma en fungerande stad. Väl där kom nästa katastrof: 1766 års stadsbrand där bl.a. rådhusgården (f.d. Edenbergska gården) till största delen förstördes en andra gång.

Men innan dess gällde det att först skapa ett stadens rådhus av den 1702 brandskadade Edenbergska gården. Det var ett arbete som drog ut på tiden. Huset tarvade en omfattande reparation och bristen på penningar – men också de ständiga krigen, pest och missväxt – lade en tung hämsko på gårdens återuppbyggnad. De styrande i staden – Borgmästare och Råd – fick snällt anpassa sig efter rådande omständigheter och ”rätta munnen efter matsäcken”. Med små medel lyckades man successivt att iordningställa bit för bit av huset.

Lokaler åt de dömande instanserna prioriterades och 1715 kunde de ta sina lokaler i det nya rådhuset i bruk. Lite senare samma år färdigställdes de rum Allmänna rådstugan behövde. När detta väl var klart satte man igång med att iordningställa ett antal större och mindre ämbetsrum så att huset kunde få avsedd karaktär av ett stadens rådhus.  

Borgmästare Starling, som visste vad han ville och var tillräckligt oblyg för att inte se till att han också fick som han ville, såg till att det nya rådhuset också kom att rymma en magnifik lägenhet som bostad åt honom själv. För säkerhets skull tryggade han sin besittning av bostaden genom Kungl. Maj:ts nådiga bifall att hyresfritt bebo den. Borgmästare Starling kom också att bo i rådhusbostaden från 1718 till sin död 1733.

 1766 års brand

När elden på morgonen den 30 april 1766 bröt ut blev resultatet att rådhusgården förstördes för andra gången. Hela Vårfruroten blev lågornas rov. Därjämte förstördes några gårdar i Svartbäcksroten och i norra Fjärdingsroten. Innan kvällen hade i Kungsängen förstörts 97 välbyggda gårdar, rådhuset och tio andra stora stenhus, stora apoteket och en spinnhus- och tapetfabrik med åtskilliga verkstäder raserats.

År 1766 hade staden 3 083 innevånare varav 994 bodde i Kungsängsroten. 1835 var antalet 3 598 varav 1 169 bodde i Kungsängsroten. Det var först på 1830-talet det gick att skönja att sviterna efter 1766 års brand någotsånär reparerats. Men fortfarande var det nog så, att de sydligaste delarna av Kungsängsroten – det s.k. Islandet nere vid hamnen – kunde med skalden Gunnar Wennerbergs ord beskrivas som ”en smutsig och illa bebyggd förstad mest bebodd av slödder, tävlande i vanrykte med …. Rackarnäbben; känt såsom tillhåll för mycken dålighet”.

”Nöden är uppfinningarnas moder”

Återuppbyggandet av staden efter 1766 års brand blev såväl kostsam som långt utdragen i tiden. Enbart restaureringen av rådhuset skulle – enligt ett förslag från akademibyggmästaren Johan Ulfström – ”i värsta fall” kunna komma att kosta 187 159 d. kmt. Det var pengar, som staden i allt väsentligt saknade. Borgmästare och Råd tog då ett beslut i enlighet med talesättet ”nöden är uppfinningarnas moder”. Man bestämde sig helt enkelt för det i tidsandan egenartade beslutet att hos Kungl. Maj:t begära privilegium på ett med månatliga dragningar sexårigt lotteri, som en väsentlig del i finansiering av rådhusets restaurering. Kungl. Maj:t avslog ansökan.

Men de styrande i staden gav sig inte. Man gjorde ett nytt lotteriförsök 1769 och den gången fick man 1770 Kungl. Maj:ts nådiga tillstånd att starta ett sexårigt lotteri med 7 500 lotter á 3 d. kmt och månatliga dragningar. Motiveringen var ”stadens nödställda läge”. Lotteriet gick till en början bra men efter ett par år hade allmänheten tappat intresse för lotteriet och efter fem år var fortfarande fem sjättedelar av lotterna osålda. I det läget bestämdes att de återstående dragningarna skulle slås sammantill en dragning med 27 000 lotter á 30 d. kmt. Den ändringen föll allmänheten i smaken och lotteriet kunde snabbt slutsäljas. När lotteriet sedan långt senare, 1777, slutredovisades kom behållningen för staden till del att uppgå till 75 842 d. kmt.

Rådhuset tar form

Den 23 mars 1767 togs det formella beslutet att rådhuset skulle återuppföras. Akademibyggmästare Ulfströms ritningar skulle i allt väsentligt följas, men hänsyn skulle tas till överintendenten greve Carl Johan Cronstedts i remissyttrande framförda synpunkter; bl.a. om en mera monumental rådhusport.

Restaurationsarbetena kom igång snabbt och bedrevs med så god fart, att flera tjänsterum kunde tas i bruk redan före årets slut. Den 16 december året därpå (1768) var det så dags för den högtidliga invigningen av mellanvåningen. Till ackompanjemang av musik från trumpeter och pukor höll landshövdingen baron Funck tal och tillönskade ”välsignelse för rådhusets bestånd”. Han hoppades att detta hus skulle slippa sina företrädares förödelse av eldsvåda. I berömmande ordalag tackade han dem som med flit genomfört restaurationen.

Borgmästare Rinman besvarade talet med ödmjuk tacksägelse för herr landshövdingens gunst o.s.v.

______________

Rådhuset tillhörde länge Uppsala kommun och användes som stadshus av den kommunala förvaltningen. 1964 togs ett nytt stadshus i hörnet av Vaksalagatan och Kungsgatan i bruk. Den kommunala förvaltningen flyttade dit. Men stadsfullmäktige fortsatte att hålla sina möten i det gamla rådhuset fram till 1971.

Rådhuset förblev i kommunens ägo fram till 2006. Men då behövde kommunen pengar för att kunna betala kraftiga merkostnader för det kontroversiella Musikens hus som kommunen låtit bygga på Vaksala torg. Problemet löstes med att rådhuset såldes.

Idag används det gamla rådhuset som affärsgalleria. Det historiska arvet har blandats med moderniteter i en delvis ny inredning. De vackra utsmyckningarna finns kvar, takkronorna hänger där de alltid hängt och det som är nytt ser ut som att det alltid funnits där. Omställningen till affärsgalleria genomfördes pietetsfullt av det privata fastighetsbolag som köpte rådhuset. Och restaurangen, som tidigare hette Edenbergs, får väl duga den också.