Edenbergska gården blir Uppsalas nya rådhus
Det drog ut på tiden med iordningställandet av det nya rådhuset vid Stora Torget. Sverige var ett fattigt land och återuppbyggandet av Uppsala efter
den stora stadsbranden 1702 sammanföll i tiden med Karl XII:s lika långvariga som ekonomiskt och personellt påfrestande krigiska eskapader runt om i Europa. Dröjsmålet med restaureringsarbetena berodde framförallt - inte minst
genom kungens krigande - på den allmänt rådande penningbristen men också på utomordentlig långsamhet (den mångomtalade uppsaliensiska långbänken fanns uppenbarligen redan då) då det gällde
att fastställa en plan för restaureringen. För Uppsalas vidkommande innebar detta att det tog drygt 60 år att efter 1702 års brand på nytt åstadkomma en fungerande stad. Väl där kom nästa katastrof: 1766
års stadsbrand där bl.a. rådhusgården (f.d. Edenbergska gården) till största delen förstördes en andra gång.
Men innan dess gällde det att först skapa ett stadens rådhus av den 1702 brandskadade
Edenbergska gården. Det var ett arbete som drog ut på tiden. Huset tarvade en omfattande reparation och bristen på penningar – men också de ständiga krigen, pest och missväxt – lade en tung hämsko på
gårdens återuppbyggnad. De styrande i staden – Borgmästare och Råd – fick snällt anpassa sig efter rådande omständigheter och ”rätta munnen efter matsäcken”. Med små medel lyckades
man successivt att iordningställa bit för bit av huset.
Lokaler åt de dömande instanserna prioriterades och 1715 kunde de ta sina lokaler i det nya rådhuset i bruk. Lite senare samma år färdigställdes de rum
Allmänna rådstugan behövde. När detta väl var klart satte man igång med att iordningställa ett antal större och mindre ämbetsrum så att huset kunde få avsedd karaktär av ett stadens rådhus.
Borgmästare Starling, som visste vad han ville och var tillräckligt oblyg för att inte se till att han också fick som han ville, såg till att det nya rådhuset också kom att rymma en magnifik lägenhet som bostad
åt honom själv. För säkerhets skull tryggade han sin besittning av bostaden genom Kungl. Maj:ts nådiga bifall att hyresfritt bebo den. Borgmästare Starling kom också att bo i rådhusbostaden från 1718 till sin
död 1733.
1766 års brand
När elden på morgonen den 30 april 1766 bröt ut blev resultatet att rådhusgården förstördes för andra gången. Hela Vårfruroten blev
lågornas rov. Därjämte förstördes några gårdar i Svartbäcksroten och i norra Fjärdingsroten. Innan kvällen hade i Kungsängen förstörts 97 välbyggda gårdar, rådhuset och tio
andra stora stenhus, stora apoteket och en spinnhus- och tapetfabrik med åtskilliga verkstäder raserats.
År 1766 hade staden 3 083 innevånare varav 994 bodde i Kungsängsroten. 1835 var antalet 3 598 varav 1 169 bodde
i Kungsängsroten. Det var först på 1830-talet det gick att skönja att sviterna efter 1766 års brand någotsånär reparerats. Men fortfarande var det nog så, att de sydligaste delarna av Kungsängsroten –
det s.k. Islandet nere vid hamnen – kunde med skalden Gunnar Wennerbergs ord beskrivas som ”en smutsig och illa bebyggd förstad mest bebodd av slödder, tävlande i vanrykte med …. Rackarnäbben; känt såsom tillhåll
för mycken dålighet”.
”Nöden är uppfinningarnas moder”
Återuppbyggandet av staden efter 1766 års brand blev såväl kostsam som långt utdragen i tiden. Enbart
restaureringen av rådhuset skulle – enligt ett förslag från akademibyggmästaren Johan Ulfström – ”i värsta fall” kunna komma att kosta 187 159 d. kmt. Det var pengar, som staden i allt väsentligt
saknade. Borgmästare och Råd tog då ett beslut i enlighet med talesättet ”nöden är uppfinningarnas moder”. Man bestämde sig helt enkelt för det i tidsandan egenartade beslutet att hos Kungl. Maj:t begära
privilegium på ett med månatliga dragningar sexårigt lotteri, som en väsentlig del i finansiering av rådhusets restaurering. Kungl. Maj:t avslog ansökan.
Men de styrande i staden gav sig inte. Man gjorde ett nytt lotteriförsök
1769 och den gången fick man 1770 Kungl. Maj:ts nådiga tillstånd att starta ett sexårigt lotteri med 7 500 lotter á 3 d. kmt och månatliga dragningar. Motiveringen var ”stadens nödställda läge”.
Lotteriet gick till en början bra men efter ett par år hade allmänheten tappat intresse för lotteriet och efter fem år var fortfarande fem sjättedelar av lotterna osålda. I det läget bestämdes att de återstående
dragningarna skulle slås sammantill en dragning med 27 000 lotter á 30 d. kmt. Den ändringen föll allmänheten i smaken och lotteriet kunde snabbt slutsäljas. När lotteriet sedan långt senare, 1777, slutredovisades
kom behållningen för staden till del att uppgå till 75 842 d. kmt.
Rådhuset tar form
Den 23 mars 1767 togs det formella beslutet att rådhuset skulle återuppföras. Akademibyggmästare
Ulfströms ritningar skulle i allt väsentligt följas, men hänsyn skulle tas till överintendenten greve Carl Johan Cronstedts i remissyttrande framförda synpunkter; bl.a. om en mera monumental rådhusport.
Restaurationsarbetena
kom igång snabbt och bedrevs med så god fart, att flera tjänsterum kunde tas i bruk redan före årets slut. Den 16 december året därpå (1768) var det så dags för den högtidliga invigningen av mellanvåningen.
Till ackompanjemang av musik från trumpeter och pukor höll landshövdingen baron Funck tal och tillönskade ”välsignelse för rådhusets bestånd”. Han hoppades att detta hus skulle slippa sina företrädares
förödelse av eldsvåda. I berömmande ordalag tackade han dem som med flit genomfört restaurationen.
Borgmästare Rinman besvarade talet med ödmjuk tacksägelse för herr landshövdingens gunst o.s.v.
______________
Rådhuset tillhörde länge Uppsala kommun och användes som stadshus av den kommunala förvaltningen. 1964 togs ett nytt stadshus i hörnet av Vaksalagatan och Kungsgatan i bruk. Den kommunala
förvaltningen flyttade dit. Men stadsfullmäktige fortsatte att hålla sina möten i det gamla rådhuset fram till 1971.
Rådhuset förblev i kommunens ägo fram till 2006. Men då behövde kommunen pengar
för att kunna betala kraftiga merkostnader för det kontroversiella Musikens hus som kommunen låtit bygga på Vaksala torg. Problemet löstes med att rådhuset såldes.
Idag används det gamla rådhuset som
affärsgalleria. Det historiska arvet har blandats med moderniteter i en delvis ny inredning. De vackra utsmyckningarna finns kvar, takkronorna hänger där de alltid hängt och det som är nytt ser ut som att det alltid funnits där.
Omställningen till affärsgalleria genomfördes pietetsfullt av det privata fastighetsbolag som köpte rådhuset. Och restaurangen, som tidigare hette Edenbergs, får väl duga den också.