Roland Agius

 Roland Agius föddes den 16 augusti 1936 som nummer tio i en ovanligt stor familj. Fjorton syskon – sju pojkar och sju flickor - födda mellan 1921 och 1945 är om inte precis ett rekord så inte långt därifrån. Mamma Greta fick på sin tid det s.k. Insulanderska priset för sin insats i det hela.

Föräldrar var Greta och Helmer Andersson. Roland Agius (namnet Agius tillkom 1964) föddes på gården Bostället i Ramsta sn men han var bara 1½ år gammal när familjen flyttade till Tensta prästgård där han växte upp. Föräldrarna var prästgårdsarrendatorer.

I Upsala Nya Tidnings födelsedagsruna över Roland Agius då han fyllde 70 år kommenterade Roland den stora syskonskaran med orden: ”Vem är jag att moralisera? Jag, som kom som nummer tio, kan bara vara tacksam.”

Porträttet 

När Roland Agius den 31 december 1980 avgick som Uppsalas finanskommunalråd - för att tillträda jobbet som chef för den svenska byggindustrins branschorganisation – bestämde kommunen att han skulle hedras med ett porträtt i olja. Det uppdrogs åt Sveriges då främste porträttmålare, Bertram Schmitterlöw, att måla porträttet.

När porträttet var färdigt att hängas blev det oroligt i ”ankdammen”[1]. Dåvarande finanskommunalrådet Lars-Eric Ericsson (s) var då så arg på Roland Agius att han i pur ilska lät smyga upp porträttet på väggen i kommunstyrelsens sammanträdesrum. Ilskan bottnade i att Roland Agius inte så lite överlägset genomgående kallade honom ”nybörjarrådet”.

”Smyghängningen” ledde till stort politiskt rabalder. Det skrevs insändare i Upsala Nya Tidning. Väsentliga frågor som t.ex. den då tilltagande arbetslösheten i kommunen kom helt i skymundan.  Den gången var det inte långt till Grönköping. 

Inte heller UNT kunde avhålla sig från synpunkter. Så här skrev tidningen den gången i en artikel, som flödade av ironi. ”Agius borde ha hängts offentligt” sade tidningsrubriken.

På tidningens insändarsida fanns det visionära skribenter som menade att nu hade kvalitén på finanskommunalråd sänkts så mycket att det måste bli ett slut med att måla dem i olja. Och ännu i dag (2019) –  39 år senare – har deras propåer gått i uppfyllelse trots att kommunen under åren efter Agius haft ett drygt dussin finanskommunalråd att måla.

Familjen

I Roland Agius liv ingick två äktenskap. I det första äktenskapet, som ingicks den 14 november 1959 i Mikaelskyrkan i Uppsala med Ingrid Agius (f. Niklasson), född den 18 januari 1933; död den 12 december 1992, blev det fyra barn: Eva, fil.mag., född den 18 januari 1961, Dan, civilekonom, född den 4 maj 1964, Åsa, gymnastikdirektör och fil.mag., född den 25 januari 1968 och Per, fil.mag., född den 28 maj 1973. Släktnamnet Agius antogs 1964.

Det andra äktenskapet ingicks den 16 april 1981 i Vadstena gamla rådhus, med Gunnel Arrbäck, fil. mag., född den 13 maj 1944. I det äktenskapet föddes dottern Maria, jur.dr., född den 29 oktober 1981.

Precis som Roland hade Gunnel ett tidigare äktenskap bakom sig. I detta fick hon sönerna Erik, fil.dr., född den 23 juni 1973 och Petter, påbörjade civilekonomstudier men svårt trafikskadad 1997, född den 30 juli 1977.

Utbildning

Roland var bara 15 år då pappa Helmer 1951 gick ur tiden. Det var då inte tal om annat än att jordbruksrörelsen skulle drivas vidare. Rolands bror Alf, som då var 18 år, bodde också kvar i föräldrahemmet. Arbetet på gården kom i stor utsträckning att utföras av dessa två ynglingar.

Mycket talar för att detta blev lite för mycket för de båda ynglingarna; varken Alf eller Roland kom att ägna sina liv åt jordbruket. Så småningom anställdes en lantbruksutbildad rättare som tog över det dagliga arbetsansvaret. Mamma Greta behöll det yttersta ansvaret för jordbruksdriften. Grannen Ingvar Bladlund var också en tillgång då han ofta kom till prästgården för att tala om för ynglingarna Alf och Roland vad de hade att göra.

Pappa Helmers bortgång gjorde att Rolands möjligheter till utbildning försvårades. Fortsatta studier i realskola och gymnasium var inte att tänka på. Vintern 1953/54 genomgick Roland en kurs på Wiks folkhögskola. Här fick han den ”kick” som behövdes för att - vid sidan av det vardagliga arbetet på gården – påbörja studier per korrespondens på Hermods.

Korrespondensstudierna motsvarade ungefär en halv till tre kvarts studentexamen. Någon examen blev det dock inte. Däremot räckte kunskapsinhämtandet till för att Roland 1961 med framgång klarade tre dagars inträdesprov för högskolestudier vid Socialinstitutet i Stockholm. Då hade han siktet inne på att bli kommunalkamrer.

Studierna där påbörjades i september 1961. Normalstudietiden fram till en socionomexamen (förvaltningslinjen) beräknades då till tre år men Roland, som hade ett bra ”kom ihåg” och lätt för att lära, var färdig långt innan.

Första jobbet blev ett tre månaders vikariat som kommunalkamrer i Tierps köping. Mera kommunalkamrer än så blev han inte även om det var den ursprungliga planen.

Redan den 12 september 1963, dvs. redan efter två år, kunde han kvittera ut sitt diplom som visade att han avlagt socionomexamen.

Anmärkningsvärt är att då hade han även hunnit med att vara studentkårens vid Socialinstitutet ordförande i ett år. Det uppdraget innebar även massor av arbete inom Stockholms Studentkårers Centralorganisation (SSCO). Roland Agius deltog med liv och lust i det arbetet.

Meritlistan 

I Roland Agius CW ingår fem karriärer: kommunal tjänsteman, politiker, byggare, författare och lokal industrihistoriker. Det var vid inträdet i pensionsåldern han blev historieforskare och författare men också som framgångsrik idrottsledare inom främst ishockeyn, Almtuna IS där han var ordförande i tio år, Upplands Ishockeyförbund där han blev hedersordförande och Svenska Ishockeyförbundets Region Öst (Stockholm, Gotland, Södermanland och Uppland) där han också var ordförande. Roland Agius var också under en period ordförande i anrika IFK Uppsala där han efterträddes av sonen Per Agius. 

Som politiker beträdde Roland Agius en mängd förtroendeuppdrag. Uppdraget som finans-kommunalråd i Uppsala var naturligtvis det viktigaste uppdraget han hade.  Hans sätt att ta sig an det uppdraget ledde till många andra uppdrag som t.ex. vice ordförande i Svenska Kommunförbundet, ledamot av Vattenfalls och 4:e AP-fondens resp. styrelser, flera statliga utredningskommittéer, m.m.

Så här såg väsentligen uppdragslistan ut: 

I Centerpartiet:

ordförande i partiets kommunorganisation i Uppsala, 1966-1982 och 1994-1999

ledamot av partiets distriktsstyrelse, 1970-1982 och 1994-1999

ordförande i Bondkyrko centeravdelning, 1966-1980 och 1997-2007.

ledamot av styrelsen för Dalabygdens tidningsförening, 1976-1984

Centerpartiets valledare i Uppsala i de allmänna valen 1966, 1970, 1973, 1976 och 1979 samt 1994 och 1998.

I Uppsala kommun:

ledamot av stads- resp. kommunfullmäktige, 1967-1985

ledamot av kommunstyrelsen, 1971-1980

ordförande i kommunstyrelsen 1974 1980

ledamot av kommunalrådsberedningen 1971-1980

ordförande i kommunalrådsberedningen 1974-1980

stadsbyggnadskommunalråd 1971-1973; finanskommunalråd 1974-1980

ordförande i kommunens idrottsstyrelse, 1967-1970

ledamot av polisnämnden, 1968-1971

ledamot av styrelsen för Stiftelsen Uppsalahem, 1967-1971

ordförande i 1971 års organisationskommitté, 1971-1972

ordförande i fastighetsnämnden 1971-1973

ledamot i näringslivsrådet, 1971-1980;

ordförande där under åren 1974-1980

ledamot i styrelsen för Uppsala Kraftvärme AB (UKAB), 1971-1880

ledamot av styrelsen för Fyriskraft AB, 1975-1980

ledamot i Mälaren-Hjälmarenkommittén, 1972-1980

ledamot i samarbetskommittén för Norra Bergslagen, 1975-1978

ordförande i informationskommittén 1974-1980

ordförande i medaljdelegationen, 1974-1980

ordförande i kommunrevisionen 1981-1983

ordförande i kommunförbundets länsavdelning i Uppsala län, 1974-1980, m.m.

I Svenska kommunförbundet:

ledamot i förbundsstyrelsen 1971-1983

ledamot av förbundsstyrelsens AU, 1977-1983

vice ordförande i förbundsstyrelsen 1980-1983

ordförande i fritidsdelegationen, 1972-1973

ledamot i styrelsen för Kommunkredit AB (Sparbankernas bank), 1979-1983

ledamot i styrelsen för Förenade Kommunföretag AB, 1979-1983

ledamot i ett antal statliga utredningskommittéer, 1972-1982,  m.m. 

I byggbranschen: 

VD för Svenska byggentreprenörföreningen (SBEF), 1981-1986

VD för Entreprenadkonsult AB, 1981-1986

VD för AB Riddarholmen, 1981-1998

VD för AB Stadsfastigheter, 1986-1998

ledamot i styrelsen för AB Riddarholmen 1981-1998; ordförande åren 1983-1987

ledamot i styrelsen för AB Stadsfastigheter 1986-1998

ledamot i styrelsen för Byggförlaget AB, 1981-1986

ledamot i styrelsen för Näringslivets Byggnadsdelegation (NBD), 1981-1986

ledamot i styrelsen för Byggforskningsinstitutet i Gävle, 1982-1986,  m.m. 

Inom idrottsrörelsen:

ordförande i styrelsen för Almtuna IS / Uppsala AIS, 1985-1993

ordförande i styrelsen för Upplands ishockeyförbund, 1994-2003

hedersordförande i Upplands Ishockeyförbund 2003-ff.

ledamot i ledningsgruppen för Svenska ishockeyförbundets Region Öst, 1994-2003

ordförande i ledningsgruppen för Svenska Ishockeyförbundets Region Öst, 2001-2003

ordförande i styrelsen för anrika IFK Uppsala, 1999- 2005,  m.m.

Övriga uppdrag: 

ledamot av Statens vattenfallsverks styrelse, 1977-1985

ledamot av Fjärde AP-fondens styrelse, 1980-1985

ordförande i styrelsen för Hotel Uplandia AB, 1975-1981

ledamot av styrelsen för Stiftelsen Sveriges Flagga, 1979-1986 (föregångare till nationaldagsfirandet)

ordförande i styrelsen för Uppsala Industriminnesförening, 2003 – 2011; hedersordförande 2018 - ff

ordförande i Brf Klostrets styrelse, 2013 - 2017



[1] Uppsala Stadshus

 

 

Den stora familjen Andersson, 1945
Roland på 80årsdagen tillsammans med barnen fr.v. Maria, Åsa, Per, Dan o Eva
Nyvald som finanskommunalråd. 1974
Kommunalrådskollegan Gunnel Arrbäck, som blev Rolands fru 1981
Porträttet

Publicistisk verksamhet

Roland Agius har skrivit och publicerat ett o-tal debattartiklar i skilda ämnen och i tidningar och tidskrifter, UNT, Sv. Dagbl, DN,  m.fl. arbetat som politisk krönikör (1970-80-talen) i tidningen Upplands Nyheter under täcknamnet ”Tal Trasten” medarbetat i boken ”Att rätta mun efter matsäcken”; Red.: prof. Sten A Jönsson och Rolf A Lundin, Göteborgs universitet 1978, medarbetat i Sparfrämjandets årsbok ”Vårt ekonomiska läge 1982”, omnämnd med eget avsnitt i Olov Olsons doktorsavhandling ”Ansvar och ändamål, om utveckling och användning av ett kommunalt ekonomisystem”, 1983, författat boken Kommunal fritidsverksamhet, LT:s förlag, 1971, författat boken Bygg Sverige ur krisen – mer valuta för byggkronan, Byggförlaget, 1981, författat boken Industristaden Uppsala, Hallgren & Fallgren Studiemedelsförlaget, 2003, författat boken Folkhemmets byggmästare i Uppsala, 2009, författat boken Ett sekel av närodlad politik (Centerpartiet 100 år i Uppsala län) 2016, författat boken Industriepoken i Uppsala, Hallgrenproduktion, 2019, flitig föredragshållare i ämnena kommunal ekonomi, byggpolitik och på äldre dagar ca 500 industriminnesföredrag under åren 2000 och 2019.

I februari 2006 öppnade han en uppmärksammad blogg där han på ett stimulerande sätt vädrade sina åsikter, till glädje för många, till förargelse för andra. 

Den 1 januari 2014 startade Roland Agius en egen hemsida www.rolandagius.se som blev något av succé. Här berättar han om Uppsalas industriella kulturarv. Fem år efter starten kunde hemsidan redovisa drygt 300 000 registrerade besök.

Utöver detta har Roland Agius även fungerat som idégivare och manusförfattare till Uppsala Industriminnesförenings vandringsteater ”Längs Fyris” 2006 och samma förenings torgteater ”Järnväg, brännvin, arbetare och fabrikörer – utsikt från ett torg”, 2007 m.m.

Tjänstemannen

Efter avlagd socionomexamen arbetade Roland Agius i mitten på 1960-talet som fastighets- och byggnadsnämndssekreterare i dåvarande Märsta kommun (idag Sigtuna kommun) med bl.a. kommunens del i planeringen av storflygplatsen Arlanda, som då var i sin linda. Dryga 50 år senare – är han fortfarande förvånad över hur mycket byggnadsnämnden i lilla Märsta kommun hade att säga till om då storflygplatsen var i sin begynnelse.

Från detta jobb gick han vidare till Stockholms Stadshus där han fick en tjänst som 1:e sekreterare på kammarkontoret (stadens ekonomikontor) där han blev kvar till den 31 december 1970.

Politikern 

Under 1970-talet – olje- och bankkrisens årtionde, den höga inflationens period m.m. - var Roland Agius Uppsalas i särklass mest kände politiker, först som stadsbyggnadskommunalråd (1971-1973) och sedan som kommunstyrelsens ordförande och finanskommunalråd (1974-1980). Han var vald t.o.m. 1982 men valde själv bort de två sista åren för att den 1 januari 1981 tillträda som VD inom byggbranschen.

Radio Uppland gjorde en undersökning och fann att två Uppsalapolitiker stod i en klass för sig ifråga om kändisskap, Roland Agius (c) och Birgitta Dahl (s). Under 1970-talet var Roland Agius den som styrde och ställde och bestämde det mesta i Uppsala och ständigt var han tidningsrubrikernas[1] man.

Med viss rätt var det många som betraktade honom som ”pampen”. I den politiska debatten fick han som kommunens främste företrädare ta emot en hel del kritik mycket beroende på att han uppenbarligen aldrig kände behov av att följa med strömmen eller att han var intresserad av lättköpt popularitet.

Som politiker följde Roland Agius sin politiska ideologi och sitt partis program och så fick det bli. I debatten var han hård och stundom grym för att i nästa skede vara älskvärdheten själv. Detta var en taktik hans politiska motståndare aldrig lärde sig att hantera. Taktiken var effektiv men långtifrån alla tyckte att den var vacker.

Första gången Roland Agius valdes till ordförande i kommunstyrelsen var i december 1973. I den funktionen blev han sedan omvald såväl i december 1976 som i december 1979. 

En poäng i sammanhanget kan vara att under resterande år på 1900-talet och ett gott stycke in på 2000-talet (2010) blev - efter allmänt val - ingen sittande kommunstyrelseordförande omvald för en andra period; många försökte men samtliga underkändes av väljarna för en ny period. 

Det kom att dröja till december 2010 men då lyckades Gunnar Hedberg (m) bli omvald. Det här är unikt i Uppsalas kommunalpolitiska historia.  Här finns nog också anledningen till att kommunens förvaltningschefer successivt kom att ta över även den politiska styrningen av kommunen.

Aldrig någonsin tidigare har en så lång rad politiker[2]  underkänts av väljarna. Tro nu inte att detta kom till uttryck i Tommy Möllers och Hans Normans försök att i band elva i serien Uppsala stads historia fånga 1900-talets Uppsala. Den boken skrevs med helt andra förtecken; arbetarekommunens, och är därför som kommunalhistoriskt opus tämligen värdelös. Boken drabbades också av välförtjänt kritik.

När Roland Agius tillträdde som finanskommunalråd - 1 januari 1974 - tog han över kommunala finanser i kris. De kommunala förvaltningscheferna hade under åtminstone en tioårsperiod vant sig vid att ha direkt tillgång till kommunens kassa. När han lämnade skutan – 31 december 1980 – för att tillträda ett toppjobb inom svensk byggindustri var Uppsala en av landets rikaste kommuner med stora tillgångar, små skulder och hög likviditet.

Många frågade hur han bar sig åt? ”Utåt kallades det stram ekonomisk hushållning och i verkligheten innebar det ingenting annat än att han systematiskt plockade bort alla kostnader som han tyckte var onödiga. Det var hans enkla förklaring. Med tanke på det resultat han uppnådde måste det ha funnits massor av ”onödiga” kostnader. Han lyckades i sitt uppsåt och kommunens ekonomi sanerades.

De kommunala investeringarna befann sig under 1970-talet på en hög nivå (barnstugor, skolor, bostäder, idrottsanläggningar, fritidsgårdar, infrastruktur etc. byggdes som aldrig tidigare), investeringar som i allt väsentligt finansierades med hälften skattepengar, hälften lånemedel. Allt för att fördela kostnaden mellan olika generationer. 

Under 1970-talet höjdes kommunalskatten flera gånger i de flesta av Sveriges kommuner. Det var oljekrisen med åtföljande lånerestriktioner och hög inflation och höga räntor som ”framtvingade" skattehöjningarna. Uppsala kommun – under Roland Agius ledning – avvek från mönstret och kommunen kunde – tack vare en stram ekonomisk hushållning under Roland Agius kommunalrådsår – hålla oförändrad skatt.

Det här gav Roland Agius en kommunalekonomisk status som sträckte sig över hela landet (även i Danmark, Norge och Finland) och han var under senare delen av 1970-talet och i början av 1980-talet en efterfrågad föreläsare i ämnet kommunal ekonomi. Alla ville ta del av hur Uppsala kommun bar sig åt.

Centerpartisten 

Roland Agius hade ett brinnande samhällsintresse[3] och han engagerade sig tidigt i centerrörelsen i Uppsala. Han var ordförande för Centerpartiet i Uppsala i två omgångar. Den första sträckte sig över åren 1966-1982 och den andra perioden åren 1994-1999.

Som politiker hade Roland Agius en utstrålning som det var få förunnat att ha och han uppträdde med stor auktoritet när så krävdes. Väljarstödet i Uppsala blev också stort under hans tid (som mest drygt 25 procent) och har sedan dess inte kunnat upprepas: partiet har inte ens varit i närheten. Och då ska man ha i åtanke att Centern i Uppsala hela tiden låg ett val före den s.k. Fälldineffekten. I Uppsala tog man makten 1973 medan Fälldin fick vänta till 1976.

Budgetdebatterna under Roland Agius tid som finanskommunalråd var i flera avseenden fantastiska, inte minst för den konsekventa ekonomiska politik han förde i kommunen. Debatterna var långa och motsättningarnas stora men när besluten väl var tagna stod Roland Agius alltid som segrare. Ännu 45 år efter det att Roland Agius slutat med kommunalpolitiken talade många uppsalabor om duellerna mellan Roland Agius och Erik Nilsson (s).

När Roland Agius i valet 1966 valdes in i stadsfullmäktige hade Centern 5,8 procent av väljarkåren i staden. När han tillträdde som finanskommunalråd 1974 hade drygt 25 procent av uppsalaborna röstat på honom och Centerpartiet. Hans speciella känsla för vad som var politiskt gångbart var det få förunnat att ha. Han hade lätt att uttrycka sig i såväl tal som skrift och han hade en politisk fingertoppskänsla som många avundades honom. Utgångspunkten för honom var alltid att söka åstadkomma något som han tyckte var bra för uppsalaborna, som svarade med att rösta på honom.  Det hindrade inte från att han då och då också begick misstag.

Och ännu 45 år efter det att han lämnat kommunalpolitiken förknippade Uppsalaborna honom med såväl Centerpartiet som kommunen. Med visst välbehag berättade han själv om hur han fortfarande ett gott stycke in på 2010-talet inte kunde ”gå ut på stan” utan att för honom vilt främmande människor kom fram och önskade honom tillbaka till kommunalpolitiken i Uppsala. ”På din tid var det ordning och reda i kommunen. Nu är det mesta kaos”, hette det för det mesta. Den uppmärksamheten gillade Roland Agius.



[1] Se UNT 1966-1980

[2] De som försökte var Per-Axel Engblom (c), 1982, Lars-Eric Ericsson (s), 1985, Lennart Hedqvist (m), 1988, Lars Olof Lindell (s), 1991, Gunnar Hedberg (m), 1994, Lars-Olof Lindell (s), 1998, Annika Lindh (s), 2002, Lena Hartwig (s), 2006, Gunnar Hedberg (m), 2010, Gunnar Hedberg (m) då han blev omvald för att året därpå överlämna uppdraget till Fredrik Ahlstedt (m), som 2014 misslyckades med att bli omvald. Han ersattes av Marlene Burwick (s), som själv ersattes 2019 av Erik Pelling.(s).

[3] Detta kan sägas vara ett arv från pappa Helmer. Samhällsintresset väcktes dock mera påtagligt till liv under den folkhögskolekurs han gick vintern 1953/54 där särskilt två lärare gjorde stort intryck på honom, Gunnar Altrén (bf) och Nils Andersson (h). Den senare var i början av 1970-talet ledamot av Uppsala kommunfullmäktige då den forne eleven Roland Agius var kommunalråd. Det hände då vid några tillfällen att Nils Andersson berömde sig själv med att för kommunfullmäktigeförsamlingen omtala att det var han som givit Roland Agius den grundläggande politiska skolningen.

.

Finanskommunalrådet i samspråk med sina närmaste medarbetare, Ralph Johansson och Ing-Britt Öberg, 1976
Svenska Kommunförb. AU 1980
Roland Agius håller tal på franska utan att kunna ett ord franska, 1979
UNT hösten 1980

Vännen och trätobrodern Thorild Lindgren (fp)

 

Så här beskrevs Roland Agius i Wik-Tidningen[1] (år 1971 nr 46) av folkhögskoleläraren, vännen och trätobrodern Thorild Lindgren (fp):

 

"Ett kommunalråd

Den kommunala världen i Uppsala skakades under hösten av en svårartad detonation. Ett rykte utgick över stad och bygd (varifrån det kom vet man ännu inte riktigt), att Roland Agius skulle bli kommunalråd.

Till sist slog bomben ned: Agius var kommunalråd! Men inte nog med det: Han var stadsbyggnadskommunalråd. Kajorna kring domkyrkotornet tystnade, de redan rivningsfärdiga husen behövde inte rivas: de ramlade av sig själva, och socialdemokraterna sade någonting om meningsfull opposition.

Roland Agius har fått sin samhällssyn grundlagd på Wiks folkhögskola, där han bestämde sig för att reformera samhället i kommunalt hänseende. Denna inställning har han sedan behållit genom livet, inte minst i stadsfullmäktige, där han lagt fram sin syn på budgettekniska problem, dock sällan över tre kvart per gång.

Det nya kommunalrådet vet vad det vill. I vad mån det står i överensstämmelse med vad kommunfullmäktige vill, står ännu skrivet i stjärnorna. Det är en färgstark person på fastighetsroteln den här gången. Det händer alltid någonting omkring Roland Agius och kommunens nämnder och styrelser går i spänning på vad som skall hända.

Hittills har det kanske inte hunnit hända så mycket. Visserligen blev tre motioner, där han var den drivande kraften, litet illa åtgångna i fullmäktige, men Roland Agius har en mycket stark sida (bland många): han låter sig inte slås ned av tillfälliga yttre motgångar eller inför ett samlat angrepp från socialdemokratiskt håll inför en tigande borgerlig majoritet. Han kämpar i så fall ensam på barrikaden och inte utan en viss framgång.

Den parlamentariska brottningen ger honom styrka och krafter till nya tag. Han uppträder aldrig med krav på värdighet och pondus. Följaktligen kan han heller aldrig såras på den punkten, vilket alltså innebär, att han är osårbar på den mest känsliga punkten för en politiker. Han är lika fryntligt jovialiskt vänlig mot alla, inte minst motståndarna, vilket förbryllar dem ännu mer. Ännu har ingen sett honom bli arg. Det är möjligt, att han aldrig blir det. Följaktligen kan han behålla sitt sinneslugn och sin jämvikt i alla de situationer han råkar in i och han kan betrakta motståndaren med upphöjt stoiskt lugn.

Sin politiska skolning har han fått i Centerpartiet, sin kommunalpolitiska skolning i Stockholms stadshus, där han varit budgetsekreterare, sin yrkesutbildning på Socialhögskolan och sin allmänna medborgerliga bildning på Wik.

Han har vid ett tillfälle yttrat sig förklenande om musiken, men det var säkert bara i stridens yra för att se hur den pilen tog. Han hotade ett tag att ta hand om kulturroteln, men den faran avvärjdes i sista stund, och den kommunala musiken kunde andas ut, ehuru ingen vet, om inte kommunen i honom kanske skulle ha fått ett lika stridbart musikkommunalråd.

Som kommunalman har han hittills ägnat sig åt att förbättra idrottens villkor, vilket han bittert måste ångra att döma av de ständiga angrepp som riktas mot honom från idrottshåll över för litet anslag, uteblivna anslag, för små höjningar osv.

Men nu skall han i stället ägna sina krafter åt stadens fastighetsbestånd och fastighetsförvärv. Det anses att fastighetsrådet i viss mån kan sätta sin prägel på staden och dess framtida utseende. Det är därför ett fastighetsråd alltid emotses med sådan skepsis, undran och skräck, och det har Roland Agius heller inte undgått.

Hur han löser problemet det får vi veta i Band V av Uppsala stads historia. Det kommer säkert inte att stå i tillägget till boken: det glömda Uppsala."

 

Valens segrare

 

Roland Agius blev inte bara stadsbyggnadskommunalråd. Han blev segerherre i Uppsalas kommunala val såväl 1970 som 1973 och det ledde det till att han avancerade till posten som kommunstyrelseordförande och finanskommunalråd fr o m den 1 januari 1974. Sedan fortsatte han av bara farten och blev valets segerherre även i valen 1976 och 1979.

Den 1 januari 1981 lämnade Roland Agius finanskommunalrådsposten (han hade då två år kvar på sin tredje mandatperiod) för att övergå till en toppbefattning inom den svenska byggindustrin. Han hade då av byggföretagen Skanskas resp. JM:s resp. styrelseordföranden Bengt Haak resp. Boris Blomgren erbjudits jobbet som VD i Svenska Byggentreprenörföreningen, SBEF, som då var den privata byggindustrins branschorga-nisation. Numera heter organisationen Sveriges Byggindustrier.

Detta väckte på sin tid stor uppmärksamhet. Det var på den tiden ovanligt att toppolitiker direkt tog steget över till toppositioner inom näringslivet. Roland Agius gjorde det och inledde därmed en ny framgångsrik karriär.

Samtidigt blev han såväl VD som styrelseordförande konsultföretaget AB Entreprenadkonsult och fastighetsbolaget AB Riddarholmen; två företag som ägdes av SBEF.

Efter Roland Agius har Uppsalas finanskommunalråd kommit och gått. Sedan valet 1979 har, som tidigare nämnts, inte något sittande finanskommunalråd överlevt ett allmänt val och fått förnyat förtroende förrän efter valet 2010. Roland Agius valdes till den befattningen efter tre allmänna val, 1973, 1976 och 1979.

Då - i skiftet mellan 70- och 80-tal - var Uppsala - i ekonomiskt avseende - en av landets mest välmående kommuner. På 1980-talet påbörjades den ekonomiska nedrustningen och finanskommunalråden ”sparkades” redan efter sin första mandatperiod. På 1990-talet blev det än värre för då började kommunen att låna pengar som användes till att betala löpande driftkostnader. Och ännu ett gott stycke in på 2000-talet befinner sig Uppsalas ekonomi i kris.

 

10 år som kommunalråd i Uppsala

 

Roland Agius var under 1970-talet Uppsalas mest kände kommunalpolitiker. I tio år var han kommunalråd, varav sju som finanskommunalråd. När han valde att sluta hade han fortfarande två år kvar på sin mandatperiod. Det var många som spekulerade över varför han egentligen slutade.  Till sina nära vänner sade han; ”Jag har tröttnad på käbblet; det är inte roligt längre”. Vi var många som förstod honom. Dessutom hade han fått erbjudande om ett toppjobb inom byggindustrin som det säkert var svårt att tacka nej till.

När han den 10 oktober 1980 offentliggjorde sin avgång blev det inte oväntat stora rubriker i UNT. Så här såg det ut:

”Uppsalas mest kände kommunalpolitiker och finanskommunalråd Roland Agius (c), 44 år, avgår efter tio år som kommunalråd. Roland Agius blir vid årsskiftet ny VD vid Svenska Byggentreprenörföreningen, SBEF. 

Roland Agius kommer att tillkännage sin avgång en av de närmaste dagarna. En formell uppgörelse är redan träffad med Byggentreprenörföreningen, som är den svenska byggindustrins branschorganisation med säte i Stockholm.

Till ny ordförande för kommunstyrelsen och finanskommunalråd i Uppsala väntas centern välja Per-Axel Engblom (c), 44 år). Per-Axel Engblom är i dag konstruktör vid Pharmacia. Han har under två mandatperioder varit fritidsnämndens ordförande, men varvade ned i kommunalpolitiken efter senaste valet, då det stod klart att Roland Agius skulle stanna ännu en tid som kommunalråd. Men nu sägs Engblom vara redo att ta över.

 Det var efter 1970 års val som Roland Agius blev kommunalråd i Uppsala. Roland Agius efterträdde då Teodor Carling (m) som stadsbyggnadskommunalråd.

Vid 1973 års val gick centern starkt framåt och blev största borgerliga parti. Roland Agius efterträdde då Ola Nyquist (fp) som finanskommunalråd i Uppsala.

Det var alltså 1 januari 1974 som Roland Agius inledde sin långa period som finanskommunalråd i Uppsala – en era som alltså varade i sju år.

Under den här tiden har Roland Agius blivit Uppsalas i särklass mest kände politiker, ständigt rubrikernas man och alltid redo till nya utspel. Roland Agius har i den politiska debatten i Uppsala fått ta emot åtskilligt skäll. Själv har han alltid varit snabb att gå till attack och inte heller dragit sig för fräna personangrepp.

Det har varit känt att Roland Agius efter sin långa period som kommunalråd varit trött på kommunalpolitiken och funderat på att hoppa av. Rykteskarusellen har gått flera gånger, men Roland Agius har stannat kvar.

När Roland Agius nu avgår sker det efter det att han presenterat sin sjunde budget som finanskommunalråd. Det är åter en budget med oförändrad kommunalskatt. Att ha hållit kommunalskatten oförändrad i Uppsala under sin tid som finanskommunalråd är ett eftermäle Roland Agius gärna bär med sig när han nu blir direktör och chef för den svenska byggbranschen.”

 

Upsala Nya Tidnings julnummer 1980 beskrev avgången så här:

 

”Agius går i pension

 

Så går han då till slut. Uppsalas meste kommunalpamp, Roland Agius (c), efter tio år som kommunalråd i Uppsala.

Det var 1971 som Roland Agius blev stadsbyggnadskommunalråd i Uppsala. Från 1974  höll han som finanskommunalråd i de kommunala finanserna. Vid årsskiftet tågar han ut ur Uppsalas Stadshus och blir VD för den privata byggindustrins branschorganisation – med topplön i storleksordningen 300 000 kr och en kommunalrådspension ovanpå på drygt 80 000 kr som tröst för slitåren i Uppsala.

Att Roland Agius efter avgången skulle hamna i det privata näringslivet var kanske ändå inte så förvånande. Mången hade frågat sig vart han egentligen skulle ta vägen när han till sist lämnade det kommunalrådsjobb han tröttnad på. Knappast till riksdag eller departement för någon politisk samarbetsman har han aldrig varit – kommunalrådet som säger vad som faller honom in, en hård slugger och ryktesspridare, men en taktiker i den politiska fighten.

Till bilden hör inte så lite mod heller. När de andra kommunalråden stängt in sig på sina rum är det Roland Agius som gått ut och skällt ut demonstranterna, som oftast representerade ”tokvänstern”, som han kallade dem.

Till egenskaperna hör också: ett stort skämtlynne. Inte sällan var det svårt att avgöra om han skämtade eller om han menade allvar. Den finessen behärskade han till fulländning.

Hans mål har varit: oförändrad kommunalskatt i Uppsala. Det lyckades han med och mirakulöst förvandlades Uppsala under hans år till en av landets rikaste kommuner.

Åtskilliga är de fiender han skaffat sig genom åren. Men det har inte besvärat honom. Han behandlade dem alltid med milt överseende.

Efterträdaren hade han sedan länge utsett: Per-Axel Engblom heter han. Men Roland Agius själv lämnade inte politiken. Han stannar kvar som en av två vice ordförande i Kommunförbundet, sitter kvar i Vattenfalls styrelse och Fjärde AP-fondens styrelse och behåller sin plats i Uppsalas kommunfullmäktige. Han lär nog höras av även i fortsättningen.”

 

Studenttidningen ERGO

 

Uppsala universitet, Ultuna lantbrukshögskola och deras studentkårer (35 000 studenter) utgjorde på 1970-talet ett stort och viktigt inslag i det kommunala livet.  Det var täta kontakter mellan studentkårerna och kommunen. Så här beskrevs Roland Agius i Ergo (organ för Uppsala Studentkår) i det nummer som kom ut i veckan 11-17 december 1980:” Agius talar ut om kommunister, nationer och akademiker som inte kan skriva svenska”

”Roland Agius, bondsonen från Tensta, som blev finanskommunalråd i Uppsala, avgår och blir VD i byggbranschen. I veckans Ergo talar han ut om kommunister, studenter, nationer och mycket mer…

Bomba Agius! Står det på betongen under Luthagsleden. För klottervänstern går vårt kommunalråd på ett ut med exschahen och Pinochet. De lite hövligare aktivisterna håller sig med halva oförskämdheten och Uppsala-Demokraten[2] med ett allmänt gnölande.

Har Du träffat Roland Agius? Han är bekymrad över att Du ägnar dig åt att misshandla modersmålet. Vidare anser han att aulan är förskräcklig, undrar hur rektor ser ut, menar att professorernas främsta uppgift är att betala skatt, läser inte Uppsala-Demokraten och anar en kommunistisk konspiration på daghemmen. Och eftersom nykteristerna har egna lokaler, så kan studenterna behålla sina nationer.

Vill du inte lära dig svenska, kan du trösta dig med att Roland Agius lämnar Stadshuset vid årsskiftet för att bli VD för Svenska Byggentreprenörföreningen.

Uppvuxen i Tensta prästgård några mil norr om Uppsala som lantbrukarson. Socionomexamen och debut i politiken (centerpartist) som 28-åring i fastighetsnämnden 1964. Två år senare dyker han upp i stadsfullmäktige och den 1 januari 1971 är han kommunalråd. 

Det sägs på stan att hans mål varit att hålla oförändrad kommunalskatt i tio år, men bara de sista sju åren har han hållit i finanserna. De tre första tillbringade han på stadsbyggnadsroteln.

Drake är han åt den lilla lokala mediavänstern, som behöver något att skjuta på. Nu på väg ut i det privata näringslivets djungel kommer han att bli pendlaren som inte klagar på SJ.

 - Folk som klagar överdriver alltid, säger han.

Samtidigt byter han tvåan vid ån mot ett radhus på Norrtäljegatan.

Vet du inte vem Agius är, kan Du gå på bio i stället. För oss andra blir Uppsala gråare när Agius lämnar kommunalpolitiken.”

 

(Det här är ett sammandrag av en betydligt längre artikel författad av Knut Carlqvist på tidningen Ergo)

 

Tjänstemännens syn på politikern Roland Agius

 

I en uppsats med titeln ”Den ekonomiska krisen i kommunerna; brist på rätt ledarskap och kompetens?" för ett workshop på Högbo bruk den 19-21 mars 1991 beskrev Hans Jensevik[3], kommunekonom i Uppsala på 1970-talet, sin dåvarande chef Roland Agius på det här sättet:

"Äldre tjänstemän sade att Uppsala kommun hade haft en mycket bra ekonomi under mitten av 1960-talet under den stränge skomakarens[4] tid. Efter honom - fr o m 1967 levde man i ett eforiskt vacum efter denne man! Alla fick sina önskemål tillgodosedda! Allt var frid och fröjd! Det var bara skattebetalarna som led. Ekonomin var inte med i beslutsfattandet!

I 1973 års val blev centerpartiet största parti i Uppsala kommun och fick finanskommunalrådsposten. Roland Agius tillträdde. Han var mycket annorlunda jämfört med företrädarna. Han var nämligen vad jag i SOU 1990:35 'Storstädernas ekonomi' betecknar som en utpräglad 'ideolog'.

Centerpartiet hade vunnit valet på två frågor, nämligen decentralisering och resurshushållning. Agius trodde på centerns partiprogram och deklarerade öppet att han skulle genomföra det. Det innebar oförändrad skatt och balans i ekonomin inom två år. Han ville också bygga ut den kommunala barnomsorgen mycket snabbt. Ingen trodde honom utan alla fortsatte som vanligt.

Ideologen Roland Agius vann valet 1973. Då var krisen redan ett faktum. Budgetuppföljningen för första kvartalet 1974 redovisade ett överskridande från förvaltningarna på 16,3 milj. kronor, vilket då motsvarade en skattehöjning på 1 krona. Till detta kom budgetäskandena för 1975 med verksamheter utöver tillgängliga resurser motsvarande ytterligare 1 kronas skattehöjning. Lönerna i dessa förslag var uppräknade 8 procent medan lönerörelsen gav minst 15 procent. Detta tillsammans med oljekrisens inflation gav kalkylmässigt ett behov av en skattehöjning på över 4 kronor.

 I detta 'katstraofläge' bad det nya finanskommunalrådet Roland Agius den nye ekonomidirektören och parhästen Johan Haabma om råd. Detta var i början av 1974 och efter detta vidtog Roland Agius följande åtgärder:

* samlingsstyret upphävdes och majoritetsstyre genomfördes

* den s.k. sparkommittén fick avsluta sitt arbete- Nämnder och förvaltningschefer ålades att hålla sina budgets

* inga tilläggsanslag beviljades

* inga ärenden fick passera kommunstyrelseberedningen utan att vara finansierade.

 

Nu upphörde ”bytesfriden” i kommunalrådsberedningen. Med alla rotlarna i borgarnas händer skrevs helt enkelt inte ärenden fram som inte var sunt finansierade. Ekonomikontoret tilldelades utvecklingsansvar för ekonomisk planering. Budget och budgetuppföljning fick högsta prioritet. Roland Agius ville genomföra en konsekvent hushållnings- och decentraliseringsstrategi och vägrade diskutera några som helst skattehöjningar. Enligt hans uppfattning hade uppsalaborna redan betalt genom tidigare skattehöjningar och nu gällde det för kommunen att ge värde tillbaka.

Roland Agius fick möta en massiv anstormning från politiker och företrädare för olika påtryckningsgrupper, som fann att de inte längre hade fritt tillträde till kommunens kassakista. Förvaltningscheferna befann sig plötsligt i en ny roll. Det var inte lönt att argumentera för mer pengar utan nu gällde det att vända sig inåt i den egna förvaltningen och effektivisera verksamheten. På detta sätt decentraliserades det ekonomiska ansvaret.

Meningsmotsättningarna blev stora. Roland Agius mötte anstormningarna med hushållskalkyler i ena handen och centerns partiprogram i den andra och han tog striden. Debatterna blev hårda. Det blev inga tilläggsanslag och till slut upphörde uppvaktningarna. Finansledningen blev mer och mer isolerad. Agius blev hård och bitter när han fann att små kortsiktiga och dagsaktuella frågor engagerade mer än långsiktiga och tunga frågor. Men han gav inte vika.

Roland Agius uthärdade som ideolog till 1980 års utgång. Då efter ett år i sin tredje finanskommunal rådsperiod hade han fått ett lockande erbjudande från byggindustrin och efterträddes av sin partibroder Per-Axel Engblom, som 1982 höjde skatten 85 öre helt i onödan. Populisterna i uppsalapolitiken hade snabbt tagit över och nu var utförsbacken nära förestående."



[1] Wik-Tidningen var en medlemstidning som gavs ut av Wiks folkhögskoleförbund. Roland Agius var hedersledamot av detta förbund. Han hade även ett förflutet som elev vid Wiks folkhögskola, vintern 1953/54.

[2]  Uppsala-Demokraten var på 1970-talet en socialdemokratisk endagstidning, dvs. dem kom ut en dag i veckan.

[3] Hans Jensevik, som senare startade och drev företaget Svensk Kommunrating AB, var på 1970-talet bekännande socialdemokrat och som sådan tillhörande oppositionen i kommunen.

[4] Skomakaremästare Gösta Lundin (s), ordf. i drätselkammaren under första hälften av 1960-talet.

JM:s ordf. Boris Blomgren och SBEF:s VD Roland Agius
SBEF:s personal 1982
Fr.v. Roland Agius, VD för Byggindustrin, Ola Nyquist, statssekr. Bostadsdep. o Bengt Johanssonss, gen.dir, Bostadsstyr.

Byggdirektör

 

Byggdirektör blev Roland Agius den 1 januari 1981. Han hade då varit kommunalråd i Uppsala i 10 år och hade då upptäckt att det inte längre dök upp några frågor eller problem han tidigare inte hade hört talas om eller tidigare mött. Roland Agius upplevde detta som ”politisk rundgång”. Kärleksrelationen till kommunalrådskollegan Gunnel Arrbäck (fp) påverkade säkert också beslutet att lämna kommunalpolitiken.

Det var våren 1980 som Roland Agius fick besök av Skanskas resp. JM:s resp. styrelseordföranden Bengt Haak och Boris Blomgren, som erbjöd honom jobbet som VD i Svenska Byggentreprenörföreningen, SBEF, dvs. den privata byggindustrins branschorganisation.

Det var ett ”toppjobb” inom den privata byggindustrin som Roland Agius inte kunde motstå. Den 1 januari 1981 tillträdde han som chef för Svenska Byggentreprenörföreningen, SBEF, och samtidigt blev han såväl VD som styrelseordförande för konsultföretaget AB Entreprenadkonsult och fastigbolaget AB Riddarholmen. Utnämningen av Roland Agius kom som en stor överraskning i många kretsar; inte minst inom byggindustrin.

 

Så här skrev Tidningen Byggindustrin den 17 oktober 1980:

 

”Svenska Bygentreprenörföreningen, SBEF, förstärker sin ledning med en garvad kom-munpolitiker, när kommunalrådet i Uppsala, Roland Agius, 44, från årsskiftet tar över vd-stolen. Arne Näverfeldt, som blir 60 år i år, har sedan sitt tillträde 1975, varit inställd på att trappa ner från denna tidpunkt. Han blir nu vd:s ställföreträdare.”

 

SBEF förstärker:

 

Kommunalråd tar plats i VD-stolen

 

”Roland Agius har varit centerpolitiker under större delen av sitt verksamma liv. Kommunalråd blev han efter valet 1970 och svarade de första tre åren för stadsbyggnadsroteln.

Efter framgångarna i 1973 års val, då centern blev största borgerliga parti i Uppsala, blev Roland Agius ansvarig för finansroteln. Han har under sina sju år på den posten lyckats hålla skatten oförändrad i Uppsala.

Den nye SBEF-basen är bondson – född och uppväxt strax utanför Uppsala – och utbildad socionom på förvaltningslinjen. Han blir nu långpendlare till Stockholm. I Uppsalas kommunfullmäktige blir han kvar. Hans ”sambo” Gunnel Arrbäck är folkpartistiskt kommunalråd i staden med ansvar för socialroteln.

Vad är det som lockat kommunalpolitikern Agius att gå över till det privata näringslivet? Är han trött på politiken?

 - Det kommunala beslutsfattandet kan bli mycket påfrestande när det drar ut på tiden i månader, bekänner han. Den nya positionen bör passa mig bättre.

 - Du ska inte hoppas för mycket, inflikar Arne Näverfeldt.

 Vilka arbetsuppgifter prioriterar den förstärkta SBEF-ledningen?

 - Vi måste förbättra förutsättningarna för ett ökat bostadsbyggande och stoppa nedgången i sysselsättningen. Vi har vidare ett par viktiga projekt igång: ett förbättrad konsumentskydd för småhusköpare och ändrade regler för den statliga upphandlingen av byggentreprenader.

 Roland Agius:

 - Byggandet är omgärdat av mängder av krångliga regler, normer och bestämmelser som vi måste få bort. Det här regelverket fördyrar byggandet och är inte bra.

 Roland Agius fortsätter:

 - Byggindustrin måste själv få möjlighet att påverka normskrivandet och satsningarna på forskning och utveckling. En orimlighet är t.ex. att kostnader för arkeologiska utgrävningar belastar byggandet (och i sista hand konsumenterna). Det måste ändras.

 - Roland Agius erfarenheter från ”köparsidan”, som stor kommunal byggherre blir en klar fördel i den nya positionen, kommenterar Arne Näverfeldt.

 Den nye vd och hans ställföreträdare har inte haft med varandra att göra tidigare, men deklarerar en fast övertygelse om att samarbetet kommer att innebära många fördelar för entreprenörföreningen.”

 

Svenska Byggentreprenörföreningen (SBEF)

 

Under 1980-talets första hälft brottades svensk samhällsekonomi med en rad balansproblem. Importen var större än exporten. Konsumtionen var större än produktionen. De offentliga utgif-terna var vida större än de offentliga inkomsterna. Som kollektiv beviljade vi oss löner och andra förmåner, som dramatiskt översteg det vi som kollektiv lyckades arbeta ihop. Vi kämpade med en tilltagande arbetslöshet, ett kraftigt statligt budgetunderskott och en snabbt växande utlandsskuld.

Som nation levde vi helt över våra tillgångar och finansierade det med att ta upp lån i utlandet. Frågan för dagen var hur man så snabbt som möjligt skulle kunna sluta gapet mellan vad det svenska folkhushållet konsumerade och vad det producerade. En sak var säker, vi kunde som nation inte fortsätta att låna utomlands till vår egen alltför stora konsumtion. 

 Behovet av snabba radikala åtgärder var stort. Utlandsskulden höll på att växa oss över huvudet och utländska långivare började mumla om att snart är det dags att resa krav på att få vara med om att bestämma vilken ekonomisk politik Sverige skulle föra.

SBEF:s och dess nye VD Roland Agius bidrag i den diskussionen blev kampanjen ”Bygg Sverige ur krisen” som drogs igång i samband med byggstämman den 12 maj 1981 och som fortsatte på hösten samma år under temat ”Mer valuta för byggkronan”. Byggarbetslösheten uppgick vid den tidpunkten till ca 12 procent.

Regeringen med Kjell-Olof Feldt (s) som finansminister försökte lösa problemen med två devalveringar. När kronan 1981 devalverades med 10 procent var målet att förbättra bytesbalansen så att landet inte skulle behöva skuldsättas ytterligare. Åtgärden gav ringa eller ingen effekt och året därpå (1982) var det dags för nästa devalvering. Denna gång med 16 procent.

Denna gång sades syftet vara att skapa ett konkurrensförsprång för svenskt näringsliv. Men inte heller denna devalvering blev någon större framgång. På kort sikt blev det nog en stimulans av den svenska exporten. På lite längre sikt fick devalveringen dock negativa konsekvenser bl.a. genom att lönebildningen försämrades och industrin förlorade incitament till produktutveckling.

Insiktsfulla människor, som stannade upp en liten stund för att fundera över vad det var vi egentligen höll på med, begrep att vi i Sverige var på väg mot något som liknade politisk och ekonomisk bankrutt; om vi inte snabbt tog vårt förnuft till fånga och såg till att utvecklingen vände. Kampanjen ”Bygg Sverige ur krisen” slog fast några sanningar:

 

Sveriges välstånd vilar på det dagliga arbetet och inte lånefinansierade bidrag och subventioner

Situationen kräver en åtstramningspolitik som kommer att bli kännbar för alla. Utrymmet för privat konsumtion minskar

Vi behöver bättre kommunikationer, öka industrins investeringar och vi behöver fler bostäder

Byggindustrin har tidigare framgångsrikt använts som motor i samhällsekonomin. Genom att satsa på ökat byggande stimuleras stora delar av den inhemska ekonomin utan att importen ökar.

 

Kampanjen ”Bygg Sverige ur krisen – mer valuta för byggkronan” kom att utlösa en livlig debatt och då inte minst angående krångliga och inte så sällan meningslösa byggbestämmelser. Dåvarande bostadsministern Hans Gustavsson tog illa upp då SBEF-företrädare mätte omfånget av byggnormer i kubikmeter. Det hindrade honom inte från att öppna möjligheter för kommunerna att medge avsteg från gällande byggnormer. Ett sådant försök genomfördes av JM i Uppsala med gott resultat.

 

Omvärldens syn på byggdirektören Roland Agius

 

När Roland Agius tillträde som chef för SBEF rådde det kris i byggbranschen. Byggandet minskade, arbetslösheten ökade, såväl byggfack som byggarbetsgivare övergav regeringens byggsysselsättningsdelegation. Vad var att göra? Så här såg tidningen Kommun-Aktuellt på hans roll:

Tidningen Kommun-Aktuellt hävdade i en intervju med Roland Agius den 18 februari 1982 att Roland Agius var en man i byggbranschen med en unik ställning: han är VD i byggentreprenörföreningen; han är vice ordförande i Svenska kommunförbundet; han är centerpartist med nära kontakter till regeringen.

I intervjun, som gjordes av Ethel Lanesjö, granskades Roland Agius fögderi med utgångspunkt från dessa hans ”tre stolar” där rubriken var:

 

Byggkrisen ur tre perspektiv:

 

Första perspektivet:

 

Roland Agius, direktör i byggindustrin

 

Bygg istället för att bara betala.

 

Det byggs för lite av allt som går att bygga i landet. Framförallt av sådant som inte kostar mycket att driva, men som skulle sätta fart på ekonomin: vägar, broar, vattenkraftverk och andra energianläggningar,

För att byggandet ska komma igång behövs det lättnader i reglerna. Nu finns det bortåt 30 000 normer, råd och föreskrifter som styr byggandet.

Men framförallt måste vi utnyttja resurserna. Regeringen måste besluta sig för att erbjuda folk jobb istället för arbetslöshetsunderstöd.

Ett exempel: I Kopparbergs län går cirka 1 200 byggnads- och anläggningsarbetare utan jobb. De får över 8 milj. kr i månaden i arbetslöshetsunderstöd. I länet finns ett angeläget byggprojekt på riksväg 70 förbi Leksand med ny bro över Dalälven. Det kostar 125 milj. kr. Tala om slöseri med resurser.

De jobb vi föreslår från byggindustrins sida räcker en bra bit. Bara regeringen fattar besluten. Men jag har gjort en mycket obehaglig upptäckt i mitt nya jobb: Politiker lyssnar inte när man pratar med dem! Och jag undrar: Var även jag en sådan?

I riksdag och kanslihus är verkligheten långt borta. Därför talar vi hellre med kommunpolitiker. De står verkligheten närmare och har också ansvaret för en stor del av det som byggs. Antingen genom egna byggen eller genom sin planering.”

 

Andra perspektivet:

 

Roland Agius, vice ordförande i Kommunförbundet

 

Vänder kommunerna ryggen

 

Kommunerna behöver inga bidrag för att hjälpa till med att få bort byggkrisen! De ska bygga energianläggningar. De är så lönsamma att det bara är att sätta igång. I Uppsala har vi byggt värmepumpar i fjärrvärmeverket. De betalar sig på 3-4 år. Många kommuner är onödigt försiktiga.

Problemet är att kommunerna fortsätter att bygga sådant de inte har råd med. Sådant som kostar mycket i drift. Vattentorn och reningsverk var lönsamma investeringar, men knappast barnstugor…(snett leende).

Det sociala tänkandet har fått lite för stort utrymme i kommunerna. Det är för mycket snack om att allt drabbar de sämst ställda i samhället. Det är obegripligt.

Kommunerna har tagit på sig för stort ansvar i förhållande till de ekonomiska resurser de förfogar över.

Beslutet om att det ska byggas 100 000 daghemsplatser är en sådan åtgärd. Det beslutet kom till minst sagt lättvindigt. Gunnar Sträng formulerade och skrev direkt ned beslutet/överenskommelsen mellan staten och kommunerna på en servett. Inte minsta tillstymmelse till kalkyl! Hade vi, som den gången representerade kommunsektorn, då vetat vad vi vet i dag så hade inte ett sådant beslut tagits.

Överallt i kommuner och landsting sitter folk som kom in i beslutande ställning under tillväxtåren. De tänker fortfarande som om vi hade 60-tal.”

 

Tredje perspektivet:

 

”Roland Agius, centerpartisten:

 

Regeringen sitter med armarna i kors

 

Centerpartisterna i kommunerna är nog förtrogna med den verklighet som omger oss. Men regeringen vet inte alla gånger vad som är det rätta.

Regeringen verkar ha kommit i otakt med verkligheten. De nöjer sig med att administrera. De läser budgetdepartementets promemorior och scenarier. Något självständigt tänkande är svårt att hitta.

Budgetdepartementets tjänstemän har lite för stor makt över regeringen. Det är ett dilemma att alltför många politiker nu går direkt från skolbänken till samhällets beslutsapparat. Förr var det ett plus när politikerna hade arbetslivserfarenhet. I dag förefaller det vara tvärtom.

Pressmeddelandet efter vårt senaste sammanträde i byggsysselsättningsdelegationen visar på regeringens agerande i sin prydno. Nu ska det tillsättas en intern arbetsgrupp med folk bara från departementen. Byggbranschens folk, som kan området, får inte vara med.

Det agerandet kan bara leda fram till allmänt svammel. Och detta när det är handfasta beslut som erfordras.

Men ok, regeringen har det yttersta ansvaret. Som jag ser det är det bara att ta de beslut som erfordras för att byggandet ska komma igång igen.”

 

Bygg Sverige ur krisen

 

Bygg Sverige ur krisen – mer valuta för byggkronan! Det var Roland Agius råd till riks- och kommunpolitikerna då han trädde till som chef för den privata byggindustrin. Det var ett budskap, som med sin offensiva innebörd var lätt att förstå. Sverige som nation var då – i början av 1980-talet – i färd med att slå ut produktionskapacitet och köra ut stora massor av sin befolkning i arbetslöshet. Som byggbranschens främste företrädare insåg Roland Agius att här kunde byggbranschen ta täten och visa hur det skulle gå till att ånyo få till stånd ordning och reda i landet.

Vid den här tidpunkten var var sjunde förvärvarbetande svensk för sin försörjning beroende av byggbranschen. Och varje man i byggledet sysselsatte ytterligare ett par man i bakomvarande led: tekniker, arkitekter, anställda inom byggmaterialindustrin, metallindustrin, transportväsendet etc.

Rapporten Bygg Sverige ur krisen – mer valuta för byggkronan tog itu med det kostnadskrävande regelsystem som styrde byggandet.  I Roland Agius och privatbyggarnas tappning innebar det att det skulle vara fullt möjligt att minska produktionskostnaderna med upp till 25 procent med ett reformerat och förenklat regelsystem. Den lilla klick politiker som begrep vad det var fråga om imponerades av byggarnas pedagogiska grepp.

Påståendet att det skulle gå att pressa produktionskostnaderna med 25 procent genom att förenkla regelsystemet väckte häftig anstöt hos en och annan centralt placerad byråkrat med uppgift att just utfärda normer och föreskrifter. Och det klart, det tillhörde väl inte heller precis det vardagliga att någon frivilligt gick ut och sa att det vi gör skulle faktiskt kunna göras billigare än vad som sker.

Inte blev väl de centralt placerade byråkraterna bättre till mods när Roland Agius envisades med att mäta antalet normer och föreskrifter i kubikmeter samtidigt som han påminde om att regelverket för byggandet hade svällt ut över sina gränser under 1970-talet och att det i början av 1980-talet var 50 procent fler tjänstemän som ”satt och pysslade” med byggärenden på länsbostadsnämnderna, bostadsstyrelsen och planverket trots att bostadsbyggandet mer än halverats sedan början av 1970-talet.

 

Entreprenörandan

 

När Roland Agius tillträdde som VD för SBEF upptäckte han omgående att hans organisation även innehöll ett främmande kansli. Till saken hörde, att några år innan hade de verkställande direktörerna i Sveriges sex största byggföretag misstänkts för olovlig kartellverksamhet. Alla sex frikändes. 

Men det kansli som skötte ”kartellverksamheten”, fanns inbakat i SBEF:s organisation. Det blev Roland Agius sak att avveckla den verksamheten men också att vidta åtgärder i syfte att förbättra byggindustrins något skamfilade rykte efter affären med ”sexlingarna”.

Första spadtaget i Sävja. 1992
Västgötaresan i Sävja,1993
Roland Agius stadsvandringar lockade många deltagare
IFK Uppsalas förnämliga prissamling

Bostadsdirektören

 

Bostadsdirektör blev Roland Agius fr o m den 1 januari 1986 då han tillträdde som VD för den privata byggindustrins gemensamma bostads- och fastighetsbolag AB Stadsfastigheter. Detta bostadsföretag uppfattades i politiska kretsar som en privat pendang till kommunernas allmännyttiga bostadsföretag.

Roland Agius såg också till att hans bolag fick exakt samma gynnsamma låne- och andra villkor som de allmännyttiga företagen hade. Här lyckades han övertyga den dåvarande socialdemokratiska regeringen (finansminister Kjell-Olof Feldt och bostadsminister Hans Gustafsson) om vikten av att ha ett privat företag att jämföra med då det gällde att mäta effektiviteten i de allmännyttiga företagen. Uppgörelsen träffades – som sig bör på den tiden – i SBEF:s bastu på Narvavägen i Stockholm.

Jämförelsen blev förödande för de allmännyttiga företagen, som ständigt arbetade med ekonomiska bekymmer, medan var tredje omsatt krona i Stadsfastigheter blev en vinstkrona. De jämförande studierna upphörde följaktligen ganska snart. De pågick i ungefär 2½ år men då hade regeringen fått nog. Jämförelserna hotade att tillintetgöra de allmännyttiga bostadsfö-retagen.

AB Stadsfastigheter var som mest ägare till cirka 7 500 lägenheter tillkomna under några år på slutet av 1960-talet och början av 1970-talet (miljonprogrammet) belägna från Falun i norr till Malmö i söder i ett 15-tal städer. Samtliga lägenheter var hyresbostäder.

I början på 1990-talet ville Roland Agius utöka bostadsbeståndet och då producerades ytterligare cirka 250 lägenheter i Sävja (Stenbrohultsvägen och Västgötaresan) i Uppsala samt servicehuset ”Sävjahus”.

1998 bestämde sig ägarna till AB Stadsfastigheter – den privata byggindustrin – att bostadsbolaget skulle avvecklas. Det passade Roland Agius bra med tanke på att han i sitt avtal med bolaget hade rätt att gå i pension då han fyllde 60 år. Nu fick han vänta till dess att han fyllde 62 år.

Roland Agius fick nämligen i uppdrag att under 1998 sälja hela beståndet, som då var i mycket gott skick. I månadsskiftet okt/nov. 1998 var han klar med avvecklingen av fastighetsbeståndet och AB Stadsfastigheter kunde ombildadas till ett finansbolag med ett kapital på drygt 2,5 miljarder kr.

Roland Agius drog sig tillbaka som pensionär och nya ”krafter” tog vid. Ett par år senare hade ägarna, till följd av dåliga aktieplaceringar (med hjälp av Alfred Berg Fondkommission AB) förlorat ungefär halva beloppet.

 

Idrottsledaren

 

Almtuna IS

 

Säsongen 1983-84 blev Almtuna IS degraderat från ishockeyns division 1 till division 2. Det var ekonomisk kris och stor oordning i föreningen.

Inför årsmötet 1984 samlades en inre krets bestående av styrelsen, revisorerna och valberedningen och några till för att diskutera föreningens framtid. Till denna träff inbjöds även Roland Agius, som sedan mitten på 1970-talet varit perifert engagerad i P64-laget där sonen Dan spelade. Vid den här träffen vädjade man till Roland Agius att ta sig an uppdraget som ordförande i föreningen. Han accepterade efter viss tvekan.

Det ska i sammanhanget även nämnas att det var stadsbyggnadskommunalrådet Roland Agius som 1973/74 såg till att Uppsala kommun byggde Gränbyhallen, Uppsalas första ”ishockeytempel”, som kunde tas i bruk hösten 1974.

Det blev division 2-hockey med playoff-spel till division 1 tre säsonger i rad, 1984/85, 1985/86 och 1986/87. Tredje gången gillt, säsongen 1986/87 kvalificerade sig Almtuna IS för spel i division 1 säsongen 1987/88.

Under de här åren byggdes under Roland Agius ledning upp en fastare föreningsorganisation, ekonomin förstärktes genom en professionell sponsororganisation, etc. Ishockeyn sköttes av kunniga ledare som Claes-Göran ”Myggan” Wallin och Sven Åke Svensson. Spelartruppen förstärktes med namn som Janne Claesson. I spelartruppen ingick även sonen Dan Agius.

Säsongen 1988/89 blev det allsvenskt spel efter jul för Almtuna IS som nu under Roland Agius ordförandeskap rejält närmat sig den svenska ishockeyns finrum och säsongen 1989/90 var det dags igen.

Det blev allsvenskt spel efter jul även den säsongen. Även om det inte blev något mer allsvenskt spel under Roland Agius ledning så var Almtuna IS i alla fall ett etablerat topplag i division 1.

 

Upplands Ishockeyförbund

 

Säsongen 1993/94 blev Roland Agius sista år som ordförande i Almtuna IS. När säsongen var slut ville ishockeyföreningarna i Uppland ha honom som ordförande i Upplands Ishockeyförbund.

I ishockeyförbundet var det inte ekonomin som fallerade utan mera verksamhetens innehåll. Utbildningen av tränare, domare och båsfunktionärer saknade fast organisation, distriktet hade inga ungdomslag i egna serier; de uppländska ungdomslagen spelade i endera Stockholms eller Gästriklands serier.

Det här ändrade Roland Agius på och när han vid årsmötet 2003 avgick som ordförande i ishockeyförbundet hade Uppland ett 80-tal Björnligelag, ett 75-tal ungdomslag och ett dussin juniorlag i egen serieverksamhet. Utbildningen och nyrekryteringen av domare, tränare och övriga funktionärer fungerade perfekt.

När han lämnade ordförandeskapet bestämde sig Ishockeyföreningarna i Uppland att göra honom till hedersordförande i Upplands Ishockeyförbund; en hedersbetygelse som Roland Agius själv var mycket stolt över.

Utöver ordförandeskapet i Upplands ishockeyförbund var Roland Agius även ordförande i Svenska ishockeyförbundets Region Öst som omfattande Uppland, Stockholm, Södermanland och Gotland. Den positionen gjorde honom till en tung röst inom Svenska ishockeyförbundet.

 

IFK Uppsala

 

Roland Agius valdes till ordförande i anrika IFK Uppsala våren 2000. Han hade svårt att avstå från föreningsliv. I IFK Uppsala fanns då ett knippe företrädesvis pojkar, däribland sonen Per, som ansåg sig behöva en erfaren ledning i föreningen. Roland Agius ställde upp och blev kvar som ordförande till våren 2006.

Det ska väl sägas att Roland under sina ordförandeår inte lade ned särskilt mycket arbete på IFK-idrotten (fotboll) bortsett från att han såg till att den gamla fina årligen återkommande pojkcupen kompletterades med en flickcup.

Däremot lade Roland Agius ned åtskilligt med arbete på att ordna upp föreningens ekonomi. Han var duktig på att skaffa fram sponsorer, som bistod föreningen med pengar. Han såg också till att föreningsadministrationen organiserades i fasta rutiner.

Rolands stora intresse i IFK Uppsala var annars att lyfta fram och åskådliggöra föreningens förnämliga historia. I det arbetet var sonen Per, till vardags arkivarie på Folkrörelsearkivet, den bästa hjälpreda han kunde få.

Roland Agius såg bl.a. till att föreningens förnämliga prissamling, som i årtionden legat gömd och glömd i trälådor i Upplandsmuseets källare, plockades fram och placerades i vackra prisskåp i den nya klubblokal han också skaffade fram åt föreningen.

 

Historieforskaren

 

Historieforskare blev Roland Agius först efter det att han gått i pension även om det historiska intresset fanns hos honom långt tidigare. Efter pensioneringen 1998 var det näringslivsmannen som på allvar började fundera över varför böcker om Uppsala nästan uteslutande handlade om slottet, domkyrkan, universitetet och studenterna. Staden hade ju också en historia som industristad med framträdande företag inom kvarnbranschen, livsmedelsindustrin, lervaruindustrin, skoindustrin, verkstadsindustrin m.fl. branscher.

Roland Agius gav sig i kast med uppgiften och hösten 2003 kom resultatet av hans arbete ut i form av boken Industristaden Uppsala (Hallgren & Fallgrens Förlag AB).

I boken, som rönte stor uppmärksamhet i Uppsala, berättar han om att det var järnvägen, brännvinet och entreprenörerna tillsammans med en ny samhällsklass – arbetarklassen – som var ingredienserna när Uppsala under senare delen av 1800-talet industrialiserades.

För många 2000-talets uppsalabor var industristadenUppsala och dess historia okänd fram till dess Roland Agius bok kom. Och ändå, lärdomsstaden Uppsala var under en hundraårsperiod, från 1860-talets senare del fram till 1970-talet, en stad under stark industriell utveckling, Inte särskilt många uppsalabor kände t.ex. till att det mitt i centrala Uppsala – på Kvarnholmen i Fyrisån – hade funnits en fungerande kvarnindustri i 660 år, mellan 1286 och 1946.

Här fann Roland Agius ett näst intill bortglömt kulturarv som han tyckte att det fanns anledning att plocka fram, förvalta och åskådliggöra. I boken Industristaden Uppsala gjorde Roland Agius detta. Med boken följde dryga 500-talet föredrag under åren 2000-2018, stadsvandringar i industristadens spår m.m. som Roland Agius fick genomföra. Stadens industrihistoria hamnade helt plötsligt i fokus.

Roland Agius engagemang för Uppsalas industrihistoria ledde till att han den 25 maj 2008 förärades Upplands Fornminnesförening och Hembygdsförbunds förtjänstmedalj.

Motiveringen löd: ”för hans kartläggning av och kunskapsförmedling om Uppsalas tämligen anonyma industrihistoria och för stadens – hembygdens – industriella kulturarv”.

Organisationen framhöll också hans bok ”Industristaden Uppsala” och på hans många föredrag och andra folkbildningsinsatser. Medaljen, som formgivits av Bror Hjort och försedd med texten ”Hembygdens Tack”, överlämnades av landshövding Anders Björck.

 

Uppsala Industriminnesförening

 

Uppsala Industriminnesförening bildades 1998 i samband med Arlas nedläggning av mejeriet i Uppsala. Föreningen ser som sin uppgift att skildra Uppsala under industrisamhällets epok och att berätta om människors upplevelser av och i det industriella Uppsala. Roland Agius var inte med från allra första början men valdes till föreningens ordförande 2001; ett uppdrag han med tilltagande ålder och försämrad hälsa lämnade våren 2012.

I arbetet med att plocka fram, förvalta och åskådliggöra det näst intill bortglömda industriella kulturarvet arrangerar föreningen föreläsningar, stadsvandringar, stora och små utställningar, seminarier och teaterspel.  Roland Agius bok Industristaden Uppsala, som kom år 2003, har i det arbetet varit av oerhörd vikt.

Fr.o.m. våren 2008 förfogade föreningen en permanent utställningslokal på Salagatan 16 A. Här byggdes under Roland Agius ledning upp en förnämlig utställnings- och föreläsningsverksamhet där man berättade om Uppsalas industriella kulturarv.

 

 

 

Med vänlig hälsning
Roland Agius

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

15.09 | 13:14

På loppis i Mariehamn fanns 4 träläster t små barnfötter. Inte hö/vä fot. Undrar hur enkla skor barnen hade.

...
06.09 | 15:30

Inte bagaren men tandläkaren med samma namn. Tandläkaren är skulle jag tro barnbarnsbarn till bagaren.

...
06.09 | 10:28

Vilken Åberg kallades "Kanon-Kalle" . Han som startade upp (?) kanonsaluterna vid promotioner mm utanför universitetet. Kan väl inte vara bagaren Carl Åberg

...
31.08 | 11:48

Rekommenderar ett besök på Lantmännen innan nedläggn mars 2020. Kontakta Ann-Sofi Karlsson på Lantmännen Silo i Uppsala. Jag fick fin guidning igår av henne!

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS