Almanacksmonopolet

Mellan åren 1749 och 1972 hade Kungliga Svenska Vetenskapsakademien ett lagstadgat monopol (uteslutande privilegium) på utgivning av almanackor i Sverige. Motiven för detta var att man ville komma till rätta med ofta förekommande fel i almanackorna, men också att skapa möjlighet för Akademien att få inkomster till sin vetenskapliga verksamhet. Från begynnelsen 1749 fram till 1786 ombesörjde Vetenskapsakademien på egen hand såväl tryckning som distribution av almanackorna. Men då, 1786, bedömdes uppgiften som alltför betungande varför man bestämde sig för att utlämna almanacksproduktionen på arrende. På det sättet befriades Vetenskapsakademien såväl från det omedelbara ansvaret för produktionen av almanackor som från den omfattande distributionen. Kvar blev bara den inte alltför betungande uppgiften att inkassera arrendet.

Den förste almanacksarrendatorn var boktryckaren i Stockholm Johan Georg Lange. Han hade almanacksarrendet under åren 1786 – 1794. År 1795 bytte man arrendator. Ny sådan blev en annan boktryckare i Stockholm. Johan Peter Lindh var hans namn och han hade arrendet under åren 1795 till 1824. Då var det dags för Per Adolf Norstedt (namnändrades senare till P.A. Norstedt & Söner) att ta över. Han övertog såväl Lindhs boktryckeri som almanacksarrendet. Den Norstedtska firman blev sedan en långvarig arrendator av monopolet men 1906 tog det slut i och med att Vetenskapsakademien efter en lång och stundom bitter strid till ny almanacksarrendator antog det Uppsalabaserade tryckeriföretaget Almqvist & Wiksell AB.

Almanacksprivilegiet upphörde att gälla dem 15 juli 1972. Konkurrensbegränsning av almanacksprivilegiets slag bedömdes då som otidsenligt. Efter 1972 fick vem som helst trycka almanackor i Sverige. Men mellan åren 1906 och 1972 hade Almqvist & Wiksell AB ensamrätt att trycka och utge samtliga almanackor och kalendrar i Sverige. År 1915 omfattade almanacksproduktionen cirka 45 % av Almqvist & Wiksells omsättning, 1950 hade den siffran minskat till cirka 35 %. Enligt den utredning som låg till grund för prop. 1969:66 ang. avskaffande av almanacksprivilegiet m.m. hade motsvarande siffra 1966 minskat till cirka 20 % av bolagets omsättning.

Det Mittag-Lefflerska konsortiet

Det var i början av november 1903 som Almqvist & Wiksell fick en förfrågan om bolaget kunde och ville anmäla sig som spekulant ifråga om det tryckningsarbete som var förknippat med Vetenskapsakademiens almanacksprivilegium. Förfrågan uppfattades som sensationell. När Almqvist & Wiksells styrelseordförande, professor Hugo Blomberg, några dagar senare (den 12 november) berättade om detta för sin styrelse nämnde han, att denna förfrågan kom från ett nybildat konsortium ”i vilket ingick ledamöter av Vetenskapsakademien”. Senare visade det sig att konsortiet i själva verket endast omfattade två personer, professor Gösta Mittag-Leffler[1] och bankiren Gunnar Jonson. Mittag-Leffler var ledamot av Vetenskapsakademien. Men det var inte i denna sin egenskap han engagerade sig i konsortiet, som han för övrigt själv var initiativtagare till. I själva verket var det nog så att konsortiet saknade förankring i akademien och att Mittag-Leffler och Jonsson bara representerade sig själva.

Det är knappast möjligt att i efterhand få fram en klar bild av konsortiets planer och verksamhet. Mycket talar för att de två konsorternas sinne för smarta affärer vägde tungt. De hade båda insett att Norstedts under de år de haft almanacksarrendet gjort onormalt goda förtjänster och nu ville de två konsorterna på något sätt få del av dessa. Därmed inleddes en period med intensiva förhandlingar mellan konsortiet och Almqvist & Wiksell där konsortiet med skicklighet, snabbhet och måhända även med inslag av hänsynslöshet mobiliserade alla till buds stående krafter för att uppnå det uppsatta målet – dvs. få del av de ekonomiska vinster som var förknippade med almanacksmonopolet – och där Almqvist & Wiksells förhandlare uppenbarligen trodde att motparten var väl förankrad i Vetenskapsakademien. Vilket inte var fallet. Mittag-Lefflers namn förekom över huvud taget inte alls i sammanhanget. Han föredrog att verka i det tysta i de bakre kulisserna. Men där rådde det ingen tvekan om vem det var som bestämde.

Med det uppsatta målet i förgrunden låg det nära till hands för konsorterna att intressera ett mindre bärkraftigt tryckeriföretag, som samtidigt var i behov av ekonomisk hjälp för att klara uppgiften att ta upp konkurrensen om almanacksarrendet med det ekonomiskt starka Norstedts. Att valet föll på Almqvist & Wiksell kan väl ses som att det företaget kunde betraktas som ett välrenommerat mindre bärkraftigt företag med gott anseende i vetenskapliga kretsar och förhållandevis stor erfarenhet av att trycka vetenskapliga alster.

För konsortiet blev därför ett samarbetsavtal med Almqvist & Wiksell av hög prioritet. Ett sådant träffades också den 4 december 1903.  I det avtalet kom man bl.a. överens om att Almqvist & Wiksells eventuella kontrakt med Vetenskapsakademien om almanacksarrende bara kunde  avslutas under medverkan av konsortiet samt att konsortiet skulle ställa ”nödiga” medel (120 000 kr plus ett eventuellt tillägg om 20 000 kr var belopp som  nämndes; i dagens penningvärde motsvarar det cirka 8,2 milj. kr) till tryckeribolagets förfogande så att bolaget skulle kunna utvidga sin rörelse i den omfattning som krävdes för att kunna gå in i ett almanacksarrende med en kraftigt utökad tryckeriverksamhet.

För att få dessa ”nödiga” medel fick tryckeribolaget Almqvist & Wiksell finna sig i att göra eftergifter. Tryckning och distribution av statskalendern och den vanliga 14-öresalmanckan skulle skötas av tryckeribolaget men produktionen styrdes upp av detaljerade bestämmelser avseende prissättning, annonser, inbindning, upplageberäkning, distributionskostnader m.m. Överskottet – sedan alla kostnader täckts – skulle däremot tillfalla konsortiet, som dock lovade att stå för eventuellt underskott.

Rätten att trycka och utge andra almanackor och kalendrar skulle omhänderhas av konsortiet. Här skulle dock Almqvist & Wiksell ha företrädesrätt då de gällde tryckning av dessa alster men bara under förutsättning ”att man kunde trycka till lägre pris än andra officiner”.

Här är det lätt att inse att konsortiet genom samarbetsavtalet skaffat sig ett hårt grepp över tryckeribolaget. Det insåg nog också Almqvist & Wiksells ledning. Man fick ta det onda med det goda och det var ju ändå så att det var konsiets kapitaltillskott och endast det som skulle göra det möjligt för tryckeribolaget att utvidga sin tryckeriverksamhet.

Att Mittag-Leffler var medveten om att samarbetsavtalet gav honom och Gunnar Jonson en klar maktställning vittnar en anteckning från den 12 december 1903 i hans dagbok: ”Hade idag ett sammanträffande med Almqvist & Wiksells ledning, ordförande Blomberg och Vd Oldenburg, där jag fick tillfälle att ge dem lämpliga instruktioner i aktion Almanackan”.

Anbudstävlan

Inom Vetenskapsakademien sköttes frågan om almanacksarrendet av dess förvaltningsutskott, som i sin tur tillsatte en särskild kommitté för att närmare granska de inkomna anbuden. Vid anbudstiden utgång hade tre anbud lämnats in till Vetenskapsakademien. Arrendeperioden omfattade åren 1906 – 1916. De som lämnat in anbud för hela perioden var P. A. Norstedt & Söner AB (995 000 kr), direktör Arvid Sohlman (1 095 000 kr) och Almqvist & Wiksell AB (1 240 000 kr; i dagens penningvärde cirka 72,5 milj. kr). Almqvist & Wiksells anbud var således det för Akademien fördelaktigaste.

I anslutning till den inledande granskningen av anbuden tilläts Norstedts att komplettera sitt anbud med diverse rabatterbjudanden och Almqvist & Wiksell fick – sedan kommittén sagt att det var en nackdel att boktryckeriet ”hade sina lokaler så pass avlägset som i Uppsala” – lova att inrätta en expeditionslokal i Stockholm. Efter verkställd granskning konstaterades att alla tre anbudsgivare hade presenterat erforderliga förutsättningar för att gå i land med arrendet och att de också erbjudit tillfredsställande säkerhet för anbudets fullgörande. Det hela utmynnade i ett förslag från kommitténs sida ”att förvaltningsutskottet skulle föreslå Akademien att antaga det av Almqvist & Wiksell boktryckeriaktiebolag ingivna anbudet”.

När det ställningstagandet blev allmänt känt kom den stora oredan. Övriga anbudsgivare – särskilt Norstedts – kände sig förfördelade och överöste Akademien med synpunkter på hur anbudsvärderingen gått till. Till yttermera visso visade det sig också, att även förvaltningsutskottets ledamöter hade skiftande åsikter om hur värderingen av anbuden gått till. När Vetenskapsakademien sedan – den 16 januari 1904 – samlades för att pröva de inkomna anbuden slutade det med att Akademien förkastade samtliga anbud och att nya sådana skulle infordras.

Ställningstagandet uppfattades som en framgång för Norstedts och då särskilt för det företagets verkställande direktör Gustaf Holm, som hela tiden stått i offentlighetens rampljus. Holms motspelare Gösta Mittag-Leffler skulle även i fortsättningen spela sin roll bakom kulisserna. Holm var inte ens medveten om att det var ledamoten av Vetenskapsakademien Gösta Mittag-Leffler som var hans huvudmotståndare.

När tidsfristen för nya anbud gick ut förelåg fyra anbud. Fortfarande var det Almqvist & Wiksell och Norstedts som hade lämnat in de fördelaktigaste anbuden, 1 445 000 kr resp. 1 395 000 kr för hela 10-årsperioden. Såväl den särskilda beredningskommittén som förvaltningsutskottet förordade att Akademien – trots att Almqvist & Wiksells anbud var ekonomiskt fördelaktigast – skulle anta Norstedts anbud. Deras motivering var ”den garanti för privilegiets riktiga utövande som denna firma kan utföra”. Beslutet var inte enhälligt. Kommittéledamoten Mörner anmälde till protokollet att han var av annan mening och han utvecklade sin avvikande åsikt i en omfattande reservation.

När Vetenskapsakademien den 9 mars 1904 tog upp arrendefrågan till avgörande var 48 röstberättigade ledamöter närvarande. I den skaran ingick Mittag-Leffler som en tyst men röstande deltagare. Vid omröstningen blev det en överraskande seger för Mörners reservation, vilket innebar att almanacksarrendet skulle övergå till Uppsalaföretaget Almqvist & Wiksell.

Ytligt sett hade striden om almanacksarrendet stått mellan de båda tryckerifirmorna. Men i själva verket var det fråga om en kamp mellan två ovanligt viljestarka personer; båda med personliga ekonomiska intressen. Den ene var Norstedts verkställande direktör Gustaf Holm, den andre var professor Gösta Mittag-Leffler, som med fast hand höll i taktpinnen från sin plats bakom kulisserna. Mittag-Lefflers spontana reaktion då det hela var över kan läsas i hans dagboksanteckning från den 9 mars: ”Almanacksfrågan avgjordes i Akademien. Jag segrade…..”