För att få dessa ”nödiga” medel fick tryckeribolaget Almqvist & Wiksell finna sig i att göra eftergifter. Tryckning och distribution av statskalendern och den vanliga 14-öresalmanckan skulle skötas av tryckeribolaget
men produktionen styrdes upp av detaljerade bestämmelser avseende prissättning, annonser, inbindning, upplageberäkning, distributionskostnader m.m. Överskottet – sedan alla kostnader täckts – skulle däremot tillfalla
konsortiet, som dock lovade att stå för eventuellt underskott.
Rätten att trycka och utge andra almanackor och kalendrar skulle omhänderhas av konsortiet. Här skulle dock Almqvist & Wiksell ha företrädesrätt
då de gällde tryckning av dessa alster men bara under förutsättning ”att man kunde trycka till lägre pris än andra officiner”.
Här är det lätt att inse att konsortiet genom samarbetsavtalet skaffat
sig ett hårt grepp över tryckeribolaget. Det insåg nog också Almqvist & Wiksells ledning. Man fick ta det onda med det goda och det var ju ändå så att det var konsiets kapitaltillskott och endast det som skulle göra
det möjligt för tryckeribolaget att utvidga sin tryckeriverksamhet.
Att Mittag-Leffler var medveten om att samarbetsavtalet gav honom och Gunnar Jonson en klar maktställning vittnar en anteckning från den 12 december 1903 i hans
dagbok: ”Hade idag ett sammanträffande med Almqvist & Wiksells ledning, ordförande Blomberg och Vd Oldenburg, där jag fick tillfälle att ge dem lämpliga instruktioner i aktion Almanackan”.
Anbudstävlan
Inom Vetenskapsakademien sköttes frågan om almanacksarrendet av dess förvaltningsutskott, som i sin tur tillsatte en särskild kommitté för att närmare granska de inkomna anbuden. Vid anbudstiden utgång hade tre
anbud lämnats in till Vetenskapsakademien. Arrendeperioden omfattade åren 1906 – 1916. De som lämnat in anbud för hela perioden var P. A. Norstedt & Söner AB (995 000 kr), direktör Arvid Sohlman (1 095 000
kr) och Almqvist & Wiksell AB (1 240 000 kr; i dagens penningvärde cirka 72,5 milj. kr). Almqvist & Wiksells anbud var således det för Akademien fördelaktigaste.
I anslutning till den inledande granskningen av
anbuden tilläts Norstedts att komplettera sitt anbud med diverse rabatterbjudanden och Almqvist & Wiksell fick – sedan kommittén sagt att det var en nackdel att boktryckeriet ”hade sina lokaler så pass avlägset som i
Uppsala” – lova att inrätta en expeditionslokal i Stockholm. Efter verkställd granskning konstaterades att alla tre anbudsgivare hade presenterat erforderliga förutsättningar för att gå i land med arrendet och att
de också erbjudit tillfredsställande säkerhet för anbudets fullgörande. Det hela utmynnade i ett förslag från kommitténs sida ”att förvaltningsutskottet skulle föreslå Akademien att antaga det
av Almqvist & Wiksell boktryckeriaktiebolag ingivna anbudet”.
När det ställningstagandet blev allmänt känt kom den stora oredan. Övriga anbudsgivare – särskilt Norstedts – kände sig förfördelade
och överöste Akademien med synpunkter på hur anbudsvärderingen gått till. Till yttermera visso visade det sig också, att även förvaltningsutskottets ledamöter hade skiftande åsikter om hur värderingen
av anbuden gått till. När Vetenskapsakademien sedan – den 16 januari 1904 – samlades för att pröva de inkomna anbuden slutade det med att Akademien förkastade samtliga anbud och att nya sådana skulle infordras.
Ställningstagandet uppfattades som en framgång för Norstedts och då särskilt för det företagets verkställande direktör Gustaf Holm, som hela tiden stått i offentlighetens rampljus. Holms motspelare Gösta
Mittag-Leffler skulle även i fortsättningen spela sin roll bakom kulisserna. Holm var inte ens medveten om att det var ledamoten av Vetenskapsakademien Gösta Mittag-Leffler som var hans huvudmotståndare.
När tidsfristen för
nya anbud gick ut förelåg fyra anbud. Fortfarande var det Almqvist & Wiksell och Norstedts som hade lämnat in de fördelaktigaste anbuden, 1 445 000 kr resp. 1 395 000 kr för hela 10-årsperioden. Såväl
den särskilda beredningskommittén som förvaltningsutskottet förordade att Akademien – trots att Almqvist & Wiksells anbud var ekonomiskt fördelaktigast – skulle anta Norstedts anbud. Deras motivering var ”den
garanti för privilegiets riktiga utövande som denna firma kan utföra”. Beslutet var inte enhälligt. Kommittéledamoten Mörner anmälde till protokollet att han var av annan mening och han utvecklade sin avvikande åsikt
i en omfattande reservation.
När Vetenskapsakademien den 9 mars 1904 tog upp arrendefrågan till avgörande var 48 röstberättigade ledamöter närvarande. I den skaran ingick Mittag-Leffler som en tyst men röstande
deltagare. Vid omröstningen blev det en överraskande seger för Mörners reservation, vilket innebar att almanacksarrendet skulle övergå till Uppsalaföretaget Almqvist & Wiksell.
Ytligt sett hade striden om almanacksarrendet
stått mellan de båda tryckerifirmorna. Men i själva verket var det fråga om en kamp mellan två ovanligt viljestarka personer; båda med personliga ekonomiska intressen. Den ene var Norstedts verkställande direktör
Gustaf Holm, den andre var professor Gösta Mittag-Leffler, som med fast hand höll i taktpinnen från sin plats bakom kulisserna. Mittag-Lefflers spontana reaktion då det hela var över kan läsas i hans dagboksanteckning från
den 9 mars: ”Almanacksfrågan avgjordes i Akademien. Jag segrade…..”