”Att bo är viktigt som fan” skrev någon, någon gång i en översikt av livets väsentligheter. Det gäller idag och det gällde än mer under åren före och efter skiftet mellan 1800- och
1900-talen då man i Uppsala intensivt diskuterade de lägre klassernas bostadssituation. Den gången kom man fram till att staden inte hade tillräckligt många anständiga bostäder för att kunna ge ”tak över
huvudet” åt alla de människor som flyttade in till staden för att arbeta i de nymornade industriföretagen. Problemet var extra besvärligt för familjer med många barn.
Det här var ett problem
Uppsala delade med många andra snabbt industrialiserade orter i landet. Men i Uppsala var problemet extra stort. Jämfört med många andra orter var hyrorna här högre och de lägre klasserna fick betala mer för sina trångbodda,
undermåliga lägenheter än vad medelklassen gjorde för sina större lägenheter. Människor med lägre ställning i samhället bodde här mycket trångt och ohygieniskt då utrymmen för att sköta
hygienen i allt väsentligt saknades.
Ju större en familj var desto sämre var förutsättningarna för en bostad. Det var inte ovanligt att stora familjer blev nekade att hyra en bostad, även om de kunde
betala för den. Det handlade inte bara om den bostadsbrist som rådde, utan en diskriminering av familjer med många barn. Med många barn i familjen blev ju slitaget i bostaden större.
Pukehornet
– tidigt barnrikehus
Efter 10-15 års diskuterande tog sig stadsfullmäktige samman och kände sig moget för en bostadssocial insats. Trots de många åren av diskuterande kom
Uppsala stadsfullmäktiges beslut 1910 att i kvarteret Pukehornet i Svartbäcken bygga de första "barnrikehusen" att bli en tidig kommunal bostadssocial insats i landet. Här byggdes bostäder avsedda för familjer med knapp lön
och minst fyra barn. Många av familjerna som bodde där hade dock betydligt fler barn, upp till 10 stycken var inte ovanligt. Här byggdes fyra hus med sex små lägenheter på 1 rum och kök i varje hus. Trångboddheten
brydde man sig inte så mycket om; huvudsaken var ”tak över huvudet”.
Den här typen av bostäder kom att kallas ”barnrikehus” och innehöll bostäder avsedda speciellt för barnrika
och "mindre bemedlade familjer. Barnrikehusen var den första statliga åtgärden för att generellt förbättra bostadssituationen i de hastigt växande svenska städerna. Målet var att förbättra bostadsstandarden
i Sverige och det här var en av åtgärderna. Många hyresvärdar ville inte hyra ut till barnfamiljer då det slet så mycket på lägenheten. De människor som hade så pass stort behov av en bra bostad
blev därför hänvisade till de sämsta bostäderna på bostadsmarknaden.
Husen i kvarteret Pukehornet revs i omgångar från tidigt 1960-tal till mitten av 1970-talet.