Industriepoken i Uppsala

Det var järnvägen, brännvinet och fabrikörerna tillsammans med en ny samhällsklass – arbetarklassen – som var ingredienserna när Uppsala un-der senare delen av 1800-talet industrialiserades. För många är industri-staden Uppsala och dess historia okänd. Den syns inte i turistbro-schyrerna och den förekommer bara sporadiskt i den mångfald av böcker som under åren skrivits om Uppsala.

 

För egen del riktar jag fokus på Uppsalas industrihistoria, glömd och gömd bakom Universitetets, Domkyrkans och Slottets dominans. Jag vill att hela Uppsalas historia ska synliggöras. Uppsala är en stad som aldrig kunnat växa till vad den är idag utan den starka industriella utveckling som ägde rum från 1860-talet och hundra år framåt i tiden. Senap, cyklar, livsmedel, byggen, tegel, keramik, kakel, tryckeri, kvarnar, textil, skor, läkemedel, m.m. Många är industrierna som haft sin hemvist i Uppsala. Jag kommer att berätta något lite om några av dem.

 

Bortglömt kulturarv

 

På något märkligt sätt har Uppsalas industriella era alltid hamnat i bakvattnet bakom Universitetet, Domkyrkan och Slottet. Det är t.ex. inte särskilt många människor – uppsalaborna inkluderade – som känner till att det i staden en gång fanns ett industriföretag, som – när det avveck-lades 1946 – hade verkat här oavbrutet i 660 år. Och ändå, lärdomsstaden Uppsala var under en hundraårsperiod, från 1860-talets senare del fram till 1970-talet, en stad under stark industriell omvandling. Här finns ett näst intill bortglömt kulturarv som det finns all anledning att plocka fram, förvalta och åskådliggöra.

 

Såvitt jag känner till finns det bara ett industriföretag i Sverige, som – ifråga om antalet verksamhetsår – kan mäta sig med detta Uppsalaföretag. Och det är Falu koppargruva. Men det finns stora skillnader i hur en sådan företeelse hanteras i Uppsala visavi Falun.

 

I Falun vet varenda ”kotte”, som fyllt tre år eller mera, vad koppargruvan är för något. I Uppsala är det knappast någon som vet något om vår 660-åriga kvarnindustri (för det var en långlivad kvarnindustri vi hade och som under sina sista 300 år kallades Akademikvarn).

 

 

Men vad är en industri?

 

Men vad är en industri? Vad är det för kriterier som måste uppfyllas för att en verksamhet ska klassas som industri? För cirka 20 år sedan hade jag anledning att ställa den frågan. Jag vände mig då till National-encyklopedin och frågade om de kunde ge mig en bra definition på begreppet ifråga. Och jag fick svaret att en industri är en flitig företags-verksamhet, som i vid bemärkelse framställer produkter genom förädling av råvaror. Därutöver bör kraftkällan vara något utöver den muskelkraft handen och armen kan erbjuda. Det var en bra definition. Gränsen mellan hantverk och industri blev plötsligt solklar.

 

Med den definitionen i ryggen var det inte särskilt svårt att mejsla fram ett par industriella företeelser som kunde tävla om epitetet ”Uppsalas äldsta kända industrier”. Jag fastnade för 1) Mjölkvarnen[1] på Holmen vid Sala Fluvius (1286-1946) och 2) Tegelugnen[2] på Vår Herres Berg; även den från 1280-talet.

 

Bakom båda dessa industriella embryon stod en ärkebiskop – Magnus Bosson[3] – som på 1280-talet också ändrade på sättet att bygga i så måtto att han såg till att man övergav byggandet med otympliga huggna grå-stensblock till förmån för mera lätthanterliga tegelstenar. Om den ärke-biskopen kan man bara säga att han måste ha varit utrustad med en synnerligen väl utvecklad industriell fingertoppkänsla.

 

Första industriområdet

 

Uppsalas första samlade industriområde uppstod i början av 1600-talet på Västra Åkanten. Det var inte några stora anläggningar. Alltsammans fick plats på en sträcka om knappa 100 meter längs åkanten mellan nuvarande Upplandsmuseet och Saluhallen. Här fanns mellan 1612 och 1702 förutom mjölkvarnen på Holmen även ett mindre vattendrivet pappersbruk (papperskvarn), ett litet likaledes vattendrivet sågverk (sågkvarn), en vattendriven mekanisk inrättning som kallades Kopparhammaren, ett bössgjuteri och ett antal traditionella hantverk av skilda slag. Hela det här industriella bruket hade universitetet som huvudman.

 

Bruket som sådant fick aldrig någon större betydelse för näringslivet i staden. Däremot var det en viktig kugge i den praktiskt lagda akademiska utbildningen. Pappersbruket fick också en annan viktig betydelse med tanke på att det kom att representera svensk pappersindustris födelse. Det hade visser-ligen gjorts tidigare försök på olika håll i landet, men det här bruket var först i landet med att industriellt åstadkomma papper. Papperskvaliteten var dock inte alltför imponerande. Hela det industriella bruket blev lågornas rov i samband med den stora stadsbranden 1702 som ödelade tre fjärdedelar av dåtidens Uppsala.



[1] Ursprunget till Mjölkvarnen finns i Magnus Ladulås ”bytesbrev” med Domkyrkan, daterat de 22 maj 1286

[2] Landsantikvarie Nils Sundquist: ”Uppsala stads historia” del 1 1953

[3] Magnus Bosson (Magnus Boëthii); ärkebiskop 1285-1289

Akademikvarn, som grundades 1286 och avvecklades 1946. Foto: Alfred Dahlgren
NordMills magnifika spegelsal; inspirerats av den som finns i Versailles. Foto: Gunnar Sunndgren
H W Söderman; ingen gjorde mer än han för att industrialisera Uppsala
Arbetare i Kvarnsmedjan 1909
Dombron; historiemiljö av omistligt värde. Foto: Tord Harlin

Uppsalas första mera moderna industrianläggning  

 

Kronobränneriet vid Ulleråker från slutet av 1770-talet brukar betraktas som Uppsalas första mera moderna industrianläggning. Det var Gustav III som på 1770-talet fick för sig att han skulle göra det svenska folket lite nyktrare. Brännvin konsumerades på den tiden i enorma mängder. Så kungen bestämde att husbehovsbränning skulle förbjudas och ersättas med statlig brännvinsproduktion i särskilda kronobrännerier. Men det var nog inte tillnyktringen som var kungens mål. Så ädel var han inte. Han var nog mera intresserad av de inkomster som brännvinet alstrade.

 

Det här var ingen populär reform. Bönderna var sedan urminnes tider vana att bränna sitt eget brännvin och ogillade reformen. Reformen blev inte heller särskilt gammal; varade bara något 10-tal år. Men i Uppsala startades ett kronobränneri vid Ulleråker (byggnaden finns kvar). 1790 upphörde Gustaf III:s reform och Uppsala stad tog över såväl bränneriet som kronobrännaren. Fale Björk hette han och han fick 1790 ett 10-årskontrakt som monopolistisk brännvinsbrännare i staden. 

 

I den rollen blev han ohyggligt rik. Hans 10-åriga avtal med Uppsala stad gick ut på att han varje år skulle producera 20 000 kannor brännvin (en kanna är 2,6 liter), dvs. 52 000 liter brännvin som uppsalaborna – då ca 4 500 till antalet, gammal som ung inräknad - i samma avtal lovade att dricka upp.  Produktionen visade sig vara otillräcklig varför Fale Björk ökade tillverkningen till 55 000 kannor eller 143 000 liter och det gick åt det med.

 

□ … men tjänade man så mycket pengar som Fale Björk gjorde får man också många ovänner. Det fick Björk också. När hans 10-årskontrakt löpte ut var han på kant med alla som hade något att säga till om i staden och han fick inte förlänga sitt kontrakt.

 

Budet hamnade hos en guldsmed från Ärentuna, som inte klarade jobbet. Då erbjöd sig universitetets räntmästare – Carl Didrik Hierta hette han – att sadla om från att sköta universitetets pengar till att bli brännvins-brännare vid Ulleråker och 1802 tog han hand om Ulleråkers bränn-vinsbränneri. Han drev det så framgångsrikt att han senare, när livet tog slut, i arv kunde överlämna en större förmögenhet till sin betydligt mer berömde son, Lars Johan Hierta, som bl.a. använde arvet till att starta Aftonbladet. Här tycker jag mig kunna se ett direkt samband mellan uppsalabornas brännvinskonsumtion och Aftonbladets tillkomst. Och vill jag vara elak så säger jag att det märks på innehållet i tidningen ännu idag.

 

Järnvägen

 

Men det var järnvägen alla väntade på. När den väl kom på plats (1866) stod entreprenörerna/fabrikörerna på rad för att förverkliga sina dröm-mar. Men det var länge osäkert vilken sträckning Norra stambanan skulle få norr om Stockholm. Uppsala eller Örsundsbro var under ett antal år det stora trätoämnet och oftast var det fördel Örsundsbro. Där bodde den tidens inflytelserika storgodsägare som till varje pris ville ha järnvägen hemma hos sig. Landshövdingen i Uppsala län Robert von Kræmer var, som ägare till Taxnäs gård, en av dem.

 

Ett yttrande från Magistraten i Uppsala i januari 1859 till den statliga järnvägskommittén belyser situationen ganska väl. Där sägs att staden var "stagnerad och levde sitt liv i avskildhet". Där understryks visserligen vikten av att den norra stambanan på något sätt anknyts till Uppsala. Men argumentationen var tunn. I yttrandet sägs rent ut att ”staden utgör ett ekonomiskt outvecklat samhälle, som knappast kan tänkas tillföra en järnväg någon egentlig vinst". Vidare sägs i detta märkliga yttrande, att staden "saknar större industrier Här finns två brännvinsbrännerier, tre ölbryggerier och tre tegelbruk, det är allt". Eftervärlden har, rätt eller orätt, gjort Robert von Kræmer ansvarig för det här brevet. Hur det är med den saken är det inget som vet. Misstänkt verkar det i alla fall.Järnvägen hamnade till slut i Uppsala och kunde invigas 19 september 1866. Kostnaden - inkl. rullande materiel - uppgick till 4 756 347 riksdaler och 25 öre.

 

Brännvinet

 

Järnvägen var naturligtvis den viktigaste förutsättningen då det gällde industrialiseringen i Uppsala. Men det kapital som skapades genom tillverkning och försäljning av brännvin kom inte långt efter eftersom det var det kapitalet som i Uppsala kom att finansiera viktiga delar av den industri som växte fram under 1860-, 1870- och 1880-talen. Bayerska Bryggeriet och Upsala Ångkvarn är de mest påtagliga exemplen. Båda företagen etablerades till övervägande del med stöd av brännvinspengar.

 

Det här hänger samman med att rätten att driva brännvinsbränneri de facto också var en förmån som innebar att dess innehavare på bara några få år kunde skapa en förmögenhet som det för andra tog flera generationer att samla ihop.

 

I Uppsala fanns vid den här tiden en kryddkramhandlare vid namn Henrik Wilhelm Söderman. Han var samtidigt huvudägare i Svartbäckens brännvinsbränneri, som försåg uppsalaborna med nationaldrycken bränn-vin. I den rollen blev han snabbt Uppsalas rikaste person; och – måhända också – den mest initiativrikaste.

 

Industrialiseringen krävde investeringar i byggnader och maskiner. Eftersom det kunde dröja länge innan verksamheten lönade sig behövdes kapital och krediter i en omfattning som det förindustriella skedet inte hade någon erfarenhet av. Det fanns bankliknande företag i landet men det svenska ekonomiska systemet rimmade illa med vad ett modernt industrialiserat samhälle krävde. Och det var här penningstinna bränn-vinsbrännare som H W Söderman kom in i bilden. Hågade fabrikörer, som umgicks med planer på att starta industriella företag, upplevde – i brist på bank – att privatpersoner med ”brännvinspengar”, oftast var alter-nativet för att finansiera en industriell etablering. I Uppsala var H W Söderman ett sådant realistiskt alternativ.

 

För egen del var han initiativtagare till att Bayerska Bryggeriet och Upsala Ångkvarn kom till. Som den riskkapitalist (här i positiv bemärkelse) han var satsade han pengar på det mesta som ”luktade” industri Uppsala; bl.a. då Upsala Ekeby och S:t Eriks Lervarufabriker gick igång på 1880-talet. Med facit i hand är det lätt att komma fram till att ingen kom att betyda så mycket som denne H W Söderman då det gällde att industrialisera Uppsala. Han fick senare – på 1920- och 1930-talen en värdig efterträdare i Martin Edlund som startade stora Slotts Industrier, Upsala Valskvarn, Upsala Sidenväverier, Upsala Bröd m.fl.

 

Brännvinets betydelse på den här tiden kan också illustreras med att under åren 1855 – 1865 betalades cirka 50 procent av stadens gemen-samma utgifter med brännvinspengar. Här hade staden en bokstavligt talat ”flödande” inkomstkälla. Men, även om brännvinskonsumtionen skapade enorma sociala problem, så ska det inte förtigas att misären också skapade bestående kulturella värden. De vackra stenmurar som omgärdar Fyrisån i centrala Uppsala betalades t.ex. till 100 procent med brännvinspengar.                                                                                                                                       

Fabrikörerna

 

Till Uppsala kom järnvägen 1866 och därmed skapades grundläggande förutsättningar för industrin att få fotfäste i lärdomsstaden. I Uppsala fanns på den tiden ett knippe villiga entreprenörer/fabrikörer, Carl-Erik Grönbeck, Henrik Gahn, Henrik Wilhelm Söderman, G W Gillberg, Carl Åberg, familjerna von Bahr och Holm m.fl., som mer eller mindre bara väntade på det rätta tillfället att få förverkliga sina idéer. En av de allra första var kemisten Henrik Gahn, som 1867 startade Upsala Tekniska Fabrik, som senare skulle bli Uppsalas stora kemisk-tekniska industri –  Henrik Gahns AB – med hundratals varianter av tvålar, bonvax, möbel-polityr, parfym, hårvatten, rakkräm m.m. på tillverkningsprogrammet. Do-Do:s barnpuder som nog de flesta av oss fått del av då det blev lite för rött i stjärten var t.ex. en storsäljare i många årtionden.

Uppsala Hamn; på 1870-talet kunde det ligga ett 25-tal fartyg samtidigt förtöjda här. Foto: Axel Sagerholm
S:t Eriks Lervarufabrik
Plöjningstävling med häst vid Ultuna, 1937
"Löpande bandet" på Nymans Verkstäder
Upsala Valskvarn. Foto: Paul Sandberg

Cykeluppsala”

 

Det var bröderna Adolf Fredrik och Janne Nyman som gjorde Uppsala till cykelstad. Cykeltillverkningen här hade sin blomstringstid under 1940- och 1950-talen. AB Nymans Verkstäder (Nymanbolagen) var den största av fyra cykelfabriker som fanns i staden och i skiftet mellan 1940- och 1950-talen tillverkade man en cykel i minuten. Nymanbolagen med som mest ca 1 700 anställda var då Nordeuropas största cykelfabrik och Uppsalas största företag. I den rollen var Nymans en viktig drivkraft i Uppsalas förvandling från utpräglad akademikerstad till en betydande industri-stad. Bröderna Janne och Adolf Fredrik Nyman, Gustaf Grahn, m.fl. kom som driftiga entreprenörer och företagsledare under skiftande perioder att sätta en stor personlig prägel på verksamhet inom Nymanbolagen. Men det började långt tidigare med Nymans finmekaniska verkstad.

 

Grunden till den stora industrikoncernen lades redan 1873 med instru-mentmakaren Anders Fredrik Nyman som primus motor. Då startade han en liten verkstad i ett hus vid Dragarbrunnsgatan 25 där han bedrev instrumentsliperi i förening med finmekanisk verkstad. Men redan 1889 avled Anders Fredrik, 49 år gammal. Innan han dog hade han år 1888 tillverkat en cykel, en höghjuling, Nymanbolagens första cykel. Det skulle bli fler.

 

I juli 1895 upplevde Uppsala med omnejd något som då betraktades som en större sensation. En velociped med petroleummaskin (numera säger vi motorcykel) anlände från Hildebrand & Wolfmüller i München till Nymans Velocipedfabrik i Uppsala. Upsala Nya Tidning beskrev tilldra-gelsen så här:

 

”En betydelse, som den nya uppfinningen har, torde vara den, att kappritter på velociped försvinna. Ty det blir nog av föga intresse att mödosamt rulla fram på hjul, då man utan möda kan å petroleumvelocipeden åka förbi den förskräckligaste och bäst tränade självarbetande cyklist”.

 

Petroleumvelocipeden ifråga, som kunde framföras i den hiskeliga farten av cirka 2 mil per timme, inköptes av baron de Geer på Frötuna, som ägnade resten av sommaren åt att skrämma vettet ur gubbar och gummor och kritter i Rasbo med omnejd.

 

Alla sagor har ett slut. 1960 gick de två dominerande cykelföretagen i Sverige, Nymanbolagen i Uppsala och Monark i Varberg, samman i en ny koncern. Här inleddes slutet för Nymans i Uppsala. Samgåendet med Monark blev inte riktigt vad många hade tänkt. Monark blev det starkare företaget. En av de större aktieägarna i Nymanbolaget ändrade på storleksordningen genom att sälja sitt innehav till Monarkchefen. Äldre gentlemän i Föreningen Nymans Vänner talar än i dag föraktfullt om ”förrädaren”, som gjorde det möjligt att flytta cykeltillverkningen från Uppsala till Varberg. Den 12 mars 1963 blev en sorgens dag i Uppsala. Då monterades den sista cykeln hos Nymans i Uppsala och en industriepok gick i graven.

 

 

Uppsalaslätten

 

Det var också nu som Uppsalaslättens spannmålsproduktion mera påtag-ligt skapade positiva förutsättningar för livsmedelsindustrin. Man brukar säga att livsmedelsindustrin omfattar alla de industriföretag som tillver-kar närings‑ och njutningsmedel. Och då är det fråga om ett vitt fält från kvarnar, bagerier, slakterier, charkuterier och mejerier till kafferosterier, karamell-, snus‑ och cigarrfabriker m.m. I detta konglomerat ingår även dryckesindustrin med tillverkning av läskedrycker, öl och brännvin och jäst för att inte tala om Uppsalabaserade Slotts Industriers förnämliga senap, ättika, marmelader m.m. Hela den här floran är eller har varit representerad i den uppsaliensiska livsmedelsindustrin.

 

Under perioden tillkom också stora företag som H W Södermans Upsala Ångkvarn (1874), Holmgrens Ättiksfabrik (1885) som utvecklades till stora Slotts Industrier, H W Södermans Bayerska Bryggeriet (1885), Carl Åbergs Bageri (1847), Lindvalls Kaffe (1891), Upsala Mejeri (1871) m.fl.

Robert von Kraemer. Målning: J G Sandberg
Mathias Dubis
Beda Fundell i sitt bageri 1952
Martin Edlund. Foto: Gunnar Sundgren
Gösta Virding. Foto: Inga Larsson

Upsala-Ekeby

I Uppsala var Upsala-Ekeby AB länge ett av de stora industriella flaggskeppen. Den mäktiga ishavsleran var rikt representerad på Ekebys marker. De undersökningar som gjordes före industrietableringen 1866 visade att Ekebyleran var ovanligt väl lämpad för tegel-, kakel‑ och keramisk tillverkning. Företaget Upsala- Ekeby AB utvecklades också till ett av Uppsalas största och mest kända industriföretag. Upsala-Ekeby var t.ex. under perioden från 1918 och framåt Skandinaviens största kakelfabrik.

 

Efter 1910 började en starkare konkurrens på kakelugnsmarknaden göra sig kännbar. Den hårdnande konkurrensen kom främst från Uppsala Kakelfabrik AB där Axel Sterner var verkställande direktör. Det hindrade inte att samme Sterner i kakelfabrikens årsredovisning 1915 klagade över att han var ”utsatt för en synnerligen hänsynslös konkurrens från en firma i närheten av Uppsala”. Firman som åsyftades var naturligtvis Upsala-Ekeby.

 

Konkurrensen, som höll på att knäcka båda företagen, ledde till att Upsala-Ekeby 1916 köpte Uppsala Kakelfabrik. Axel Sterner ingick i köpet och han blev omedelbart koncernchef och verkställande direktör i det utvidgade Upsala-Ekeby. I detta företags styrelseberättelse för 1916 kunde samme Sterner sedan inte dölja sin tillfredsställelse med affären. Så här skrev han då: ”Den hårda konkurrensen, som sedan några år tillbaka varit rådande mellan Upsala-Ekeby och Upsala Kakelfabrik AB, har under det gångna förvaltningsåret på ett för Upsala-Ekeby AB förmånligt sätt övervunnits. Sedan det för styrelsen blivit uppenbart, att man måste råda bot på den skada som genom konkurrensen uppkom, lyckades Upsala-Ekeby AB förvärva aktiemajoriteten i Upsala Kakel-fabriks AB.”

 

Så kan man också ”vända kappan efter vinden”.

 

Med detta förvärv inleddes en ny epok inom företaget med Axel Sterner som koncernchef. Året därpå, 1917, var Upsala-Ekeby Skandinaviens största tillverkare av kakelugnar och lergods.

 

 

Familjen Edlunds konglomerat

 

I Uppsala har Fyris torg, korvgubbar och senap alltid varit något speciellt. Uppsalaborna blev successivt ett av världens mest senapsälskande folk med en årskonsumtion per capita som vida översteg konsumtionen på andra håll i landet och i världen. En del av förklaringen sades vara de allt oftare förekommande ”korvgubbarna”, som från sin ”låda på magen” sålde korv med en redig portion Slotts senap som smaktillsats.

 

Upsala Valskvarn i kv. Njord blev upptakten till familjen Martin Edlunds lika omfattande som framgångsrika industrikonglomerat i Uppsala. Knappast någon familj (familjen H W Söderman undantagen) kom att betyda mer än familjen Edlund då det gällde Uppsalas industrialisering; fast nu är vi inne på 1900-talet.

 

Det började 1914 med Upsala Valskvarn och fortsatte 1919 med Upsala Ättiksfabrik som utvecklades till att bli det i Uppsala välkända Slotts Industrier. När den sista delen av Slotts avvecklades våren 2008 var det en produktionsenhet (inom holländsk-brittiska koncernen Unilever Best-foods AB med cirka 250 000 anställda i drygt 100 länder) som flyttades från Uppsala till Polen. Men det var inte bara produktionen som försvann från Uppsala. Staden förlorade också ett av sina absolut viktigaste varumärken, Slotts Senap. Av detta märks egentligen ingenting alls. Av senapsförpackningen att döma kan man fortfarande tro att tillverkningen sker i Uppsala. Förpackningarna ser likadana ut nu som tidigare. Inte med en stavelse antyds att senapen tillverkas i Polen. Tvärtom, på förpack-ningen kan man läsa ”att senapen är det självklara valet till våra svenska högtider”.

 

Inom familjen var Martin Edlund företagsbyggaren. Förutom Upsala Valskvarn och Upsala Ättiksfabrik, som utvecklades och blev stora Slotts Industrier, startade han 1925 Upsala Bröd, som 1928 följdes av Upsala Margarinfabrik och 1936 av Sidenväveriet i Uppsala AB. Utöver här nämnda industriföretag drev familjen även spannmålshandlarföretaget Foder & Spannmål. Sedan måste han även ha fått lite tid över för fritidsverksamhet också för han startade också Upsala Flygklubb.

Upsala Ångkvarn/NordMills
Bayerska bryggeriet. Foto: Uppsala-Bild
Lindvalls Kaffe
AB Nordiska Metallduksväveriet (Nordviror), 1934. Foto: Paul Sandberg
Sh-Bygg; Syskonen Jan, Lena och Lasse leder Uppsalas största byggföretag. Foto: Lennart Engström

Pharmacia

 

Pharmacia AB, som under många år var Uppsalas största och domi-nerande företag, skulle ha fyllt 100 år 2011. Något jubileum blev det inte för 2003 köptes bolaget av det amerikanska läkemedelsbolaget Pfizer. Pharmacia fanns inte kvar på 100-årsdagen, men verksamheterna fanns och finns trots detta till stora delar kvar om än i andra bolag och med andra ägare.

 

För Uppsala kommun kom Pharmacia att spela stor roll. Inte minst etableringen i stadsdelen Fyrislund blev en viktig bas i uppbyggandet av ett forskningsinriktat, expansivt och internationellt bolag med verksamhe-terna läkemedel, separationsprodukter, diagnostik och ögonkirurgi på programmet. När anläggningarna i Fyrislund uppfördes fick de en påfallande futuristisk arkitektur och laboratorierna var vid sin tillkomst bland de modernaste i världen. Som arkitekt anlitades Carl Nyrén, som kom att ha ett 30-årigt samarbete med såväl företaget och naturligtvis indirekt också med Uppsala kommun. En anledning till att Uppsala valdes som etableringsort var företagets samarbete med Uppsala univer-sitet och Akademiska sjukhuset.

 

Som först stadsbyggnads- och sedan finanskommunalråd i Uppsala hade jag anledning att tillbringa åtskilliga dagar tillsammans med företrädare för såväl företaget som arkitektkontoret för att diskutera Fyrislunds-anläggningens fortsatta utbyggnad. Behöver jag tillägga att samarbetet förflöt över hövan bra? En person som under 1960- och 70-talen ofta per-sonifierades med Pharmacia var dåvarande verkställande direktören Gös-ta Virding [1]. En annan var Virdings företrädare på VD-stolen Elis Göth [2].

 

Och stort blev det. Över 20 företag runt om i Europa och USA kom under årens lopp att upptas i Pharmacia, som blev ett av de 10-15 största läkemedelsföretagen i världen. 1995 hade t.ex. Pharmacia 56 dotterbolag i 26 länder.  Sett över hela världen hade företaget över 35 000 anställda. Pharmacia var naturligtvis också Uppsalas i särklass största arbetsgivare (ca 5 000 anställda) utanför den offentliga sektorn.

 

I början av 1990-talet tog planerna på att uppnå strategiska mål inom Pharmacia extra fart. Plötsligt fanns det en uppsjö av anledningar till att bilda allianser. Var det inte effektivitet, snabbhet och flexibilitet så var det marknadsskäl, produktionsskäl, utvecklingsskäl, transaktionskostnader, m.m. som kom att stå i förgrunden i det företagsinterna resonemanget. Konjunktursvängningar öppnade för ytterligare strukturaffärer.  Utförs-backen hade påbörjats. En och annan började fundera över vad de höll på med. Pharmacia hade definitivt bestämt sig för en fusionsstrategi i stället för en nischstrategi. Ett val som kom att få stora konsekvenser för svensk läkemedelsforskning och –industri.

 

Vi gör det därför att vi vill frigöra resurser och fokusera på våra kärnverk-samheter, sa Pharmacias europeiska informationschef Rolf Gulliksen. Och alla vi som trodde att läkemedelsforskning och läkemedelsproduktion var den större delen av Pharmacias kärnverksamhet kände oss blåsta.

 

I Uppsala har också funnits

  • möbelfabriker (Upsala Möblerings AB m.fl.)
  • sten- och cementföretag (S:t Eriks m.fl.)
  • stålverk (Stål & Maskin)
  • metallduksväveri (Nordviror)
  • glasögonsfabrik (Upsala Optiska)
  • ättiks- och senapsfabrik (Bruno Knebel)
  • bryggerier (Bayerska, Holmens, m.fl.)
  • pianofabrik (Nylund & Son)
  • orgelfabrik (Gottfrid Ånstrand)
  • kamerafabrik (Hela-kameran)
  • karossfabriker (Kaross-Nisse, m.fl.)
  • snickerifabriker (K J Pettersson & Söner m.fl.)
  • karamellfabriker (Sonjas m.fl.)
  • cigarrfabrik (Noréns)
  • snusfabriker (Ekendahls m.fl.)
  • strumpfabrik (Upsala Strumpfabrik)
  • separatorfabrik (Upsala Separator)
  • skogsindustri och
  • massor av små och medelstora verkstadsindustrier.

 

Idag är merparten av allt detta enbart historia men ett kulturarv väl värt att lyfta fram och belysa.

 

 

 



[1] Gösta Virding var verkställande direktör och koncernchef för Pharmacia AB under åren 1966 -1979. Han var initiativtagare till Fyrislundsanläggningens tillkomst, han satte tydliga avtryck i Pharmacias utveckling både avseende utbyggnaden i Fyrislund och nya projekt för att bredda Pharmacias produktportfölj.

[2] Elis Göth var verkställande direktör i Pharmacia AB 1940 – 1965.

Med vänlig hälsning
Roland Agius

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

27.02 | 15:35

Senapsflaskan är alldeles för svår att hålla i och hård att trycka ut senapen. Jag har starka nypor men klarar knappt få ur senap. Den gamla flaskan var bättre

...
21.02 | 14:59

I mitt förra inlägg borde jag givetvis sagt att tavlan kallas Ö Ågatan och Bäverns gränd men med motiv Sju helvetes gluggar

...
21.02 | 14:55

Vem skulle vara intresserad av en tavla målad Wilhelm Holm ? svårläst namnteckning . Årtal 1928 Liksom en tavla med motiv Skytteanum av samma konstnär.

...
12.02 | 18:27

Bra hemsida, tydlig och informativ.

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS